fredag 7 april 2017

Kriget kom, igen

Ny aktör i Syrien. De har pratat sig till kriget. USA agerar för att Al Qaeda ska vinna terräng. Vad har vi för ansvar när krigstrummorna slår? Vi saknar ju inflytande tänker många, men det är vårt eget ansvar att använda det lilla inflytande vi har - oavsett räckvidd, oavsett röst, oavsett omfång och ropa ut i det samhälleliga samtalet, vi behöver göra allt för att skingra krigspropagandan. Den nuvarande uppgiften som tilldelas alla konstruktiva pacifister är att flytta uppmärksamheten från kraftutrycken och agitationsorden som så lätt i krigstid ersätter både fakta, verklighet och fredens idéer. Pacifisternas uppgift blir att kila fast en pinne i mytskaparmaskinerna. Att ifrågasätta den enkla krigspropagandan har betydelse idag. Medierna som torgför politikernas hat har idag dessutom en ekonomisk drivkraft i vår kommersiella kultur, de lönar sig publicera konfrontation. Idag är vi alla, varje unik privatperson ur den ansiktslösa allmänheten, sin egen mediala megafon. Vad som skrivs avgör vad vi läser och vad vi kommer att tro, idag mer än någonsin gäller att det vi läser också avgör vad som skrivs. Vi är inte längre de passiva konsumenterna av nyheter vi var utan även medias propagandister, deras klickförövare och delningsförvaltare.
Så åter så hör vi fraser som manar männen till fronten i kriget. Dessa nyhetslänkar följer vi och vissa hyllar. Det är lätt att definiera villkoren för krig men villkoren för fred kräver mer av avsändaren. Vi har ett ärftlig politiskt system som gynnar krig, ett system som i samarbete med mediala krafter sätter en tvångströja på dem som vill bryta våldets spiral, dessa etablerade maktens krafter kan inte hållas tillbaka. De är rörliga, de är kontrollerande krafter i den moderna världen.
Arbetet som pacifismen måste genomföra är att hindra regeringarnas möjlighet att arbeta i smyg, bakom de stängda dörrarna där de ohotat kan utföra den mediala manipulation som har utgjort spelet inom internationell diplomati sen urminnes tider. Pacifistens jobb är att trygga att statens utrikespolitiska arbete kan vara öppet.
Alltför många inflytelserika personligheter på den politiska scenen idag är rena romantiker. De uttrycker och upprepar ideal som inte längre har något att göra med fakta. Denna stereotypa politiska krigsromantik ger pacifisten en chans att hämnas och hämma. Deras idealism kommer krocka med realismen i det som faktiskt förenar oss människor; strävan efter en fredlig tillvaro.