Trumps villighet att använda sig av sanningar har varit nyckeln till framgång, och nyckeln till att väcka känslor hos både sina anhängare och motståndare. Hans beredskap att bryta med tidigare politik gentemot Ukraina och vara värd för ett toppmöte har återigen gjort det amerikanska oh Västliga utrikespolitiska etablissemanget rasande. Men Trump tänker helt rätt, han vet att insatserna för amerikansk politik i Eurasien är större nu än de var för ett kvarts sekel sedan i Mellanöstern. Washington är djupt engagerat i det största och mest intensiva kriget som superkontinenten upplevt sedan Koreakriget. Med tanke på Washingtons viktiga roll i finansiering, beväpning, utbildning och direkt bistånd till ukrainska stridsstyrkor och andra former av underrättelsetjänster, är landet praktiskt taget en stridande part. Även om ryska federationen är en mindre formidabel fiende än Sovjetunionen i storlek och styrka, är den ojämförligt mäktigare och farligare än Saddam Husseins Irak, talibanerna i Afghanistan eller koalitioner av jihadister som ISIS och al-Qaida tillsammans.
Genom att aggressivt uppvakta Ukraina som en allierad och göra landet till en militär partner mot Ryssland, slog Washington en handske mot Moskva, som Moskva plockade upp. 2022 var kulmen på en längre process av vårdslös konfrontation. Samma konsensus efter kalla kriget mellan hänförda liberala internationalister och republikanska förespråkare för en kvasi-utopisk global överhöghet, som slösade bort amerikanska liv och skatter över hela Mellanöstern, har nu lett USA in i en strategisk återvändsgränd på den stora eurasiska stäppen, vilket dränerar amerikanska pengar och knappa resurser. Mer än tre år in i kriget finns det ingen anledning att tro Ryssland kommer lida något nederlag. Dess ekonomi har visat sig motståndskraftig inför sanktioner, och landet har en större och mer kapabel armé än Ukraina. Ändå, som en bekräftelse på Thukydides insikt att människor agerar på hopp när förnuft sviker dem, klamrar sig Amerikas gamla tvåpartielit, av indignation och sårad stolthet, fast vid tron att Ryssland på något sätt kommer att besegras, och därmed förlänga ett krig de inte kan vinna. Förespråkare för att fortsätta kriget hävdar att Ukraina har försvagat Ryssland. Det är diskutabelt. Vad som inte är diskutabelt är att kriget har ödelagt Ukraina, lamslagit Europas ekonomi och förbrukat amerikanska resurser. Det har också drivit Ryssland in i Kinas famn och gett Amerikas enda konkurrent en säker tillgång till värdefulla naturresurser.
För att kväva oliktänkande avseende kriget, och dess ursprung, utmålar dess försvarare Trump och andra skeptiker som antingen okunniga, naiva eller på något sätt i hemlighet anhängare till Vladimir Putin. Verkligheten är att den hårdnackade skepticismen mot kriget och den politik som ledde till det står i traditionen finns hos några av Amerikas mest framstående diplomater, underrättelseofficerare och nationella säkerhetstjänstemän som ledde, och vann, det kalla kriget. Denna äldre generation av kalla krigets veteraner talade högljutt mot NATO:s expansion. Bland deras efterträdare fanns de som likaledes ifrågasatte visdomen i Washingtons nya konfrontativa kurs i förhållande till det post-sovjetiska Ryssland, men på uppmaning av mindre nogräknade ledare genomförde de denna expansion och uttryckte sina uppriktiga reservationer och invändningar endast privat eller i sina memoarer. De var som alla andra köpta. Amerikas Ukraina-debacle är alltså produkten av en tvåpartikoalition där de vilseledda var fulla av passionerad missriktad krigsintensitet, medan de som kunde ha varit visa män saknade all övertygelse och mod att gå emot majoriteten.
George Kennan, amerikansk ambassadör i Moskva, skrev en artikel i New York Times 1997 och varnade för att "en utvidgning av NATO skulle vara det mest ödesdigra misstaget i amerikansk politik under hela tiden efter kalla kriget". Han förutspådde vidare att utvidgningen skulle utlösa en motreaktion från Moskva, och när den gjorde det avfärdade förespråkarna den trubbigt genom att säga: "Det är så ryssarna är". Kennan, med erfarenhet från Stalins Sovjetunionen och arkitekten bakom den inneslutningspolitik som vann kalla kriget, ansågs allmänt vara en av Amerikas största diplomater och auktoriteter i Rysslandsfrågor. Som även förespråkare för utvidgning numera motvilligt medger, borde Kennans otvetydiga fördömande av NATO:s utvidgning skänkts mer tyngd.
Kennan var ingen röst i vildmarken. Han uttryckte faktiskt de dåvarande experternas enighet. Strobe Talbott, Bill Clintons kontaktperson för Nato-utvidgningen, beklagade att praktiskt taget alla han kände med expertis om Ryssland och Östeuropa motsatte sig utvidgningen. Kennan stod bakom en koalition mot Nato-utvidgningen en koalition av Amerikas bästa utrikespolitiska experter; bland dem fanns kända antisovjetiska hardliners från det republikanska partiet, såsom Fred Ikle och Paul Nitze, samt utrikespolitiska lysande personer bland Demokraterna, såsom senatorerna Sam Nunn och Bill Bradley. Reagans rådgivare i östeuropeiska och sovjetiska frågor, Harvard-historikern Richard Pipes – känd för sin djupa pessimism om Rysslands politiska kultur; kritiserade inte bara Nato-utvidgningen som onödig och oklokt, utan betraktade till och med hela Nato som en anakronism som borde upplösas. Dessutom gällde debatten om Nato-utvidgningen 1997 Polen, Ungern och Tjeckien, med kanske Rumänien och Slovenien i släptåg. Varken ukrainskt eller georgiskt medlemskap var aktuellt. Ändå ansåg experternas tyngd även då att Nato-utvidgning var en dårskap.
Den kanske mest framstående förespråkaren för Nato-utvidgningen var Zbigniew Brzezinski. Brzezinski, statsvetare och sovjetolog som tjänstgjorde som nationell säkerhetsrådgivare till Jimmy Carter, var känd för sin ständiga antagonism mot Moskva. Som han förklarade i The Grand Chessboard, från 1997 varför och hur Amerika borde söka överhöghet i Eurasien, Brzezinski såg Nato som ett verktyg för att utöka amerikansk makt. Bill Clinton ställde sig på Brzezinskis sida för att överrösta kalla krigets veteraner till förmån för expansion. Clinton, som vuxit upp i en tid av exempellöst amerikanskt överflöd och som hade undkommit att behöva slåss för den amerikanska makten genom att undvika tjänstgöring i Vietnam, behövde visa sig tuff. Clintons främsta intresse för den amerikanska militären var att använda den utomlands för att distrahera väljarna från sina seriella privata skandaler. Vissa i hans administration var dock mer ambitiösa. Utrikesminister Madeline Albright, en av Brzezinskis skyddslingar, var känd för sin nonchalanta inställning till våldsanvändning. Som hon ökänt uttryckte det till den dåvarande ordföranden för Joint Chiefs of Staff, general Colin Powell, under en debatt om att bomba Serbien över Kosovo 1999: "Vad är poängen med att ha denna fantastiska militär som ni alltid pratar om, om vi inte kan använda den?"
Clintonadministrationen använde militären under Nato-beskydd vid två tillfällen, genom att genomföra flyganfall och samordna markoffensiver i Bosnien-Hercegovina 1994–95 och i Kosovo samt Serbien 1999. Administrationen betecknade båda operationerna som humanitära, även om de involverade USA eller Nato som partnerskap med enheter som amerikanska och europeiska säkerhetsorgan tidigare hade betraktat som terrorister och kriminella, såsom jihadister i Bosnien, den kriminella Kosovos befrielsearmé (KLA) och delar av den lätt fascistiska kroatiska armén. Operationerna markerade en radikal förändring för Nato. En allians som ursprungligen grundades för självförsvar genomförde nu interventioner utanför sina medlemmars territorium, ritade om Europas gränser och till och med grundade en ny stat; Kosovo.
Washington insisterande således på att behålla Nato trots slutet på kalla kriget, vilket hade förbryllat vissa ryssar, men dess omvandling av kalla krigets allians till ett interventionsorgan och dess önskan att utvidga den oroade ryssar över hela det ryska inrikespolitiska spektret. Aleksandr Lebed, en rysk general vars kritik av Boris Jeltsins invasion av Tjetjenien gjorde honom till en av Rysslands mest populära personer på 1990-talet, förutspådde att Natos expansion skulle leda till ett världskrig. Natos intervention i Bosnien fick honom att jämföra Nato med "en stor berusad huligan på ett dagis som säger att han kommer att slå vem han vill". Rysslands ledande liberala politiker på den tiden, Grigorij Javlinskij, förklarade: "Om Natos expansion skulle syfta till slutligt medlemskap för de baltiska staterna och Ukraina, utan Ryssland, skulle det vara fullständigt oacceptabelt." Jeltsin hade varit skamlöst pro-amerikansk och kom så bra överens med Bill Clinton att deras partnerskap blev känt som The Bill och Boris-show. Washingtons användning av Nato för att bomba Serbien 1999 satte punkt för den showen då Jeltsin varnade för krig och till och med riskerade ett genom att beordra ryska fallskärmsjägare att inta Pristinas flygplats före Nato-trupperna. Före slutet av det året hade Ryssland en ny ledare, Vladimir Putin. Det var uppenbart att det ryska motståndet mot Nato inte var en funktion av rysk inrikespolitik utan av amerikanskt beteende.
Liksom sin föregångare var George W. Bush en babyboomer vars mest betydelsefulla kontakt med internationella säkerhetsfrågor innan han tillträdde var en framgångsrik försök att undvika tjänstgöring i Vietnam genom en period som pilot i Texas Air National Guard. Även om Bush kraftigt kritiserade sin demokratiska föregångares utrikespolitik, höll han kursen när det gällde Natos utvidgning, även när han drog in Amerika allt djupare i Mellanöstern efter attackerna den 11 september.
Bushs första kontakt med en rysk ledare kom vid ett toppmöte i Slovenien i juni 2001. Bush-administrationen var mer intresserad av samarbete än konflikt med Ryssland. Men bara på Washingtons villkor. Som Donald Rumsfeld formulerade det i ett memorandum stod Ryssland inför ett binärt val: Landet kunde "samarbeta med Kuba, Nordkorea, Iran [och] Irak", och därigenom beröva sig västerländska investeringar och döma sig till svaghet; eller så kunde det anta liberala demokratiska och marknadsmässiga normer, integreras i den amerikanskledda liberala internationella ordningen och blomstra. Rumsfeld lade fram sin åsikt opartiskt under ett möte i Moskva med sin ryska motsvarighet i augusti 2001. Hans logik är svår att kritisera, men det talande är att han i sitt memorandum pekade på Tyskland, Japan och Italien efter andra världskriget som de modeller Ryssland borde efterlikna. I Washingtons ögon hade landet besegrat Ryssland, och Ryssland borde agera därefter.
Attackerna den 11 september 2001 rubbade Bush-administrationens vision för Amerikas roll i världen. När den inträffade kämpade Ryssland mot ett islamistiskt uppror som hade slagit rot i Nordkaukasien under det första tjetjenska kriget 1994–96. Under och efter det kriget hade jihadister, inklusive al-Qaida och CIA, försökt utnyttja Rysslands nederlag i Tjetjenien för att förvandla Rysslands Nordkaukasien till ett andra Afghanistan, varifrån de kunde exportera jihad genom resten av Kaukasus och till och med Tatarstan i hjärtat av Ryssland vid Volga. De inledde en beslutsam upprors- och terrorkampanj, inklusive masskidnappning, tortyr och så småningom en invasion av Dagestan och bombningar av bostadshus där och sedan Moskva sommaren 1999.
Attackerna den 11 september gav även Putin vad han trodde kunde vara en öppning för att etablera ett samarbete med Washington; han hade anledning att tro att Bush efter den 11 september kunde komma att stödja honom mot jihadister. Putin såg till att vara den första utländska ledaren som ringde Bush efter attackerna, och han erbjöd omedelbart sin hjälp. När Putin var värd för en Pentagon-delegation i början av november 2001, fann försvarsminister Douglas Feith honom nervös men kunnig, äkta och genuin i sin kunskap och sina erbjudanden om hjälp. Putin höll sina löften, underlättade en snabb etablering av amerikanska baser i de tidigare sovjetrepublikerna Uzbekistan och Kirgizistan och gav andra former av stöd till den initiala amerikanska militära kampanjen i Afghanistan. Men bara en månad senare tillkännagav Washington sitt beslut att dra sig ur antiballistiska missilavtalet. Bush motiverade beslutet med att USA:s behov av att utveckla missilförsvar mot begränsade missilhot från "skurkaktörer" som Iran och Nordkorea, men Moskva såg det som ett destabiliserande försök att utnyttja USA:s tekniska fördel och avtrubba eller neutralisera Rysslands kärnvapenstyrkor och uppnå en så kallad; strategisk dominans. Sedan, i november 2002, tillkännagav Bush i Prag att Nato skulle acceptera ytterligare sju stater från Östeuropa som medlemmar, inklusive de tre tidigare sovjetiska baltiska staterna som gränsar till Ryssland.
Bushs beslut, trots invändningar från Frankrike och Tyskland, såväl som, självklart från Ryssland, att invadera Irak, gjorde föga för att försäkra Putin om Washingtons försiktighet, särskilt eftersom den ryska underrättelsetjänsten var medveten om att Bushs anklagelser kring att Saddam Husseins regim hade massförstörelsevapen var falska. Alla dessa händelser överskuggade inrättandet av ett gemensamt organ kallat Nato-Rysslandrådet i maj 2002, särskilt eftersom rådet bara var ett rådgivande organ.
År 2004 tog Nato in Bulgarien, Rumänien, Slovakien och Slovenien, samt de tre baltiska republikerna Estland, Lettland och Litauen som nya medlemmar. Bush-administrationen såg ingen anledning att pausa och blickade framåt mot ytterligare en expansionsrunda som skulle inkludera en utvidgning av medlemskapsplanerna till de två tidigare sovjetrepublikerna vid Rysslands gränser, Ukraina och Georgien. Putin fortsatte att samarbeta med Nato, om än motvilligt, samtidigt som han upprepade Jeltsins kritik av Natos expansion. Men ju mer Putin invände, desto mer beslutsam blev vicepresident Dick Cheney att driva på expansionen. Cheneys antagonism mot Ryssland existerade långt före Putin. När Sovjetunionen upplöstes 1990, så plötsligt och mjukt att processen verkade nästan mirakulös, ansåg Cheney, dåvarande försvarsminister, att det inte räckte. Han försökte påskynda dess upplösning genom att underblåsa rivaliteten mellan den sovjetiska premiärministern Michail Gorbatjov och den underordnade presidenten för den sovjetiska federativa socialistiska republiken Boris Jeltsin, och var värd för den senare vid en stor mottagning i Pentagon. Faktum är att Cheney redan hade dragit slutsatsen att målet borde vara att stycka upp Ryssland, så att landet aldrig mer skulle utgöra ett hot mot världen. Denna vision av en värld utan Ryssland, med dess förföriskt utopiska löfte om permanent fred i Eurasien, tilltalade andra mindre kunniga i Washington.
Cheneys tankar om Ryssland återspeglade samma maximalism som den kontroversiella försvarsplaneringsvägledningen vilken utarbetades under hans överinseende 1992. Det dokumentet rekommenderade att USA borde agera; ensidigt och förebyggande, om nödvändigt för att avskräcka eller undertrycka uppkomsten av varje makt som kunde utmana Washingtons globala dominans. Logiken bakom denna vision om oändlig hegemoni upprätthållen av evig vaksamhet var oåterkalleligen en galenskap. Patrick Buchanan beklagade Vägledningen som en "formel för oändlig intervention" och en inbjudan som ges till alla Amerikas "vänner och allierade om att vi kommer att gå i krig för att försvara deras intressen". Redan två decennier innan Ukrainakriget vsste vissa visa i Washington att eviga krig skulle avslöja den fruktansvärda oförmågan hos Amerikas försvarsindustri. Cheneys planer skulle ersätta den industriella och ekonomiska dominans som USA åtnjöt mellan 1945 och 1975 med militär kostsam dårskap.
Vidare var Ukraina i början av århundradet en högst osannolik kandidat till Nato. Landet var så vanstyrt och korrupt att det, trots att det innehade några av de mest naturreursgenerösa territorierna i Europa och en stor, utbildad befolkning, först år 2006 återgick till den ekonomiska storlek det hade haft 1990. Ekonomierna i Ryssland, Vitryssland och Kazakstan, för att inte tala om Polen, hade alla överträffat Ukraina i tillväxt. År 2009 lämnade även deb Internationella valutafonden landet i protest mot Kievs utbredda korruption och urusla styrelseskick. Dessutom uttryckte Ukrainas befolkning inget intresse för Nato. Tvärtom visade opinionsundersökningar att mindre än 30 procent av befolkningen var för ett medlemskap i Nato och en solid majoritet motsatte sig det. Så varför var Washington så envis med att detta avlägsna, osäkra och vacklande land skulle bli en fördragsbunden allierad? Svaret finns hos de som då satt vid maktens grytor. Dick Cheney förblev en konsekvent; om inte alltid en välinformerad, förespråkare för expansion. Oberörd av debaclet kring Iraks obefintliga massförstörelsevapen försökte Cheneys medarbetare övertala Fiona Hill, medarbetare vid Nationella säkerhetsrådet, att ändra sin bedömning när hon i en briefing till president Bush om Ukraina och Georgien förmedlade underrättelseunderrättelseresultatet att potentialen för konflikt med Ryssland var hög. Bushs nationella säkerhetsrådgivare Stephen Hadley planerade ett möte i nationella säkerhetsrådet för att ta upp frågan om Ukraina och Georgien. Med mindre än ett år kvar i ämbetet ville Bush förverkliga sin "frihetsagenda", den kvasi-mystiska tron att frihetens överlevnad i USA i allt högre grad beror på frihetens framgång i andra länder och att Amerika hade ett gudomligt uppdrag att sprida demokrati till varje nation och kultur.
Den agendan stagnerade i Irak och Afghanistan, men att införa Georgien och Ukraina i Nato skulle åtminstone delvis kunna rädda den. Hadley lät därför Nato-ambassadören och den tidigare Cheney-ledamoten Victoria Nuland tala till mötet via telefonkonferens från Bryssel. Nuland försäkrade Bush att georgierna och ukrainarna framgångsrikt hade bekämpat korruption och reformerat sin politik och ekonomi och därför förtjänade medlemskap. Hon sa sedan om medlemskap: "Om de vill ha det och uppfyller kriterierna, hur kan USA vara de som säger nej?" Enligt Nulands enkla, tydliga och missriktade resonemang var frågan om huruvida USA genom fördrag skulle binda sig till krig för två suveräna stater enbart en procedurmässig fråga i Washington. Det slutgiltiga beslutet låg redan utanför de valda representanterna för det amerikanska folket.
George W. Bush höll med Nuland och stödde hennes logik att amerikansk suveränitet måste underordnas demokratiseringsuppdraget. Gates och Rice manade dock i ärlighetens namn till försiktighet vid mötet men gav inga avvikande upplysningar trots sina farhågor. Rice rättfärdigade sin förhalning genom att intala sig själv att Bush hade fattat sitt beslut enbart i princip och att det var hans engagemang att göra det som var rätt. Nulands bedömningar av Georgien och Ukraina var öppet vilseledande, möjligen även avsiktliga felaktiga framställningar. Den allmänna opinionen i Ukraina var överväldigande emot Nato-medlemskap, med flera opinionsundersökningar som visade endast 20 till 25 procent för. Som Nuland själv senare uttryckte det, var Nato vid den tiden så impopulärt att det var en svordom i Ukraina. För att kringgå detta folkliga motstånd ordnade amerikanerna så att Ukrainas president, premiärminister och parlamentets ordförande skulle underteckna ett brev med en begäran om medlemskap. Den handlingen upprörde många ukrainska väljare. Premiärministern, Julia Tymosjenko, började bli vackla. Orolig för omval sa hon att Ukraina inte behövde Nato. Den amerikanska utrikesministern var tvungen att ingripa personligen för att få Tymosjenko tillbaka på rätt spår.
Endast fjorton av Natos tjugosex medlemmar var redo att stödja Ukrainas medlemskap. Tyskland och Frankrike ledde motståndet, men bakom dem stod Spanien, Italien, Nederländerna, Belgien, Portugal och Norge. Till och med Storbritannien, som normalt sett var så plikttroget mot Washington, vacklade. Men Rice hade hennes order från Bush. Där logik och argument inte kunde tillåtas segra, var amerikansk tillrättavisning tvungen att göra det. När den tyske utrikesministern lade fram sina reservationer mot Georgiens och Ukrainas kandidaturer, steg Rice åt sidan för att låta Polens utrikesminister Radoslaw Sikorski, en före detta journalist och eldsjäl från det neokonservativa American Enterprise Institute, tysta sin motsvarighet genom att kritisera honom för Tysklands ansvar för andra världskriget. Hur kunde en tysk reagera annat än med tystnad?
Den andra dagen visade sig vara lika spänd då Bush personligen pressade Tysklands förbundskansler Angela Merkel att ge efter. Så småningom gick Merkel med på ett kompromissuttalande som bekräftade att Georgien och Ukraina skulle bli medlemmar men avstod helt enkelt från att fastställa ett exakt datum. Washington hade hävdat sin vilja: Nato skulle expandera, trots skeptiska allierade, osäkra ukrainare och motsträviga ryssar. Som Rice uttryckte det: ”Moskva behöver veta att kalla kriget är över och Ryssland har förlorat.” Amerikas utrikesminister tog tydligen Francis Fukuyamas tes om ”historiens slut” så bokstavligt att han trodde att tiden hade stannat 1991 och att ryska federationen, som efterträdare till Sovjetunionen, var tvungen att förbli en uppdelad supplikant för all framtid. Bukarestbeslutet kombinerade således på ett olyckligt sätt den mystiska idealismen i Bushs frihetsagenda med den pseudo-machiavelliska maximalistiska primat som uttrycktes i Cheneys Pentagonplaneringsvägledning från 1992.
För alla vi som uppmärksammade Bukarest och det påföljande Georgien-kriget, där landet angrep Ryssland, avslöjades en oroande nivå av strategisk analfabetism och inkompetens hos Washington och dess nationella säkerhetskluster. Men vilken amerikan skulle tycka att det var värt att uppmärksamma Georgien och Ukraina?
Rörelsen som härjade Ukraina vintern 2013–2014 förebådades av den så kallade "orangea revolutionen" som ägde rum 10 år tidigare. När den kandidat som Moskva föredrog, Viktor Janukovitj, utropade sig till segrare i den andra omgången av presidentvalet hösten 2004, började en stor koalition av icke-statliga organisationer inom och utanför Ukraina agera. Nästan omedelbart strömmade bussar med anhängare till den västvänliga Viktor Jusjtjenko in i den ukrainska huvudstaden för att protestera. I slutet av november uppgick demonstranterna till hundratusentals, som bodde i en enorm tältstad som hade rests åt dem och de krävde att valet skulle ogiltigförklaras. Påtryckningarna hjälpte statliga myndigheter att utlysa en tredje omgång. Jusjtjenko vann den omgången och säkrade därmed presidentposten.
Graden av samordning bakom 2004 protesterna, med bilpooler för att transportera dit deltagarna, tältstäder för att ge dem skydd, proviant för att vattna och mata dem, och konserter och fyrverkerier för att underhålla dem, antydde en imponerande logistisk bas. Som McFaul intygade i en analys av den orangea revolutionen, "var protesten inte spontan ". Den återspeglade månader av noggrann planering och förberedelse av ett nätverk av Västfinansierade demokratiaktivister från Ukraina och grannländerna Georgien, Serbien, Slovakien och Rumänien, utbildade, finansierade och guidade av amerikanska och europeiska experter. Detta trots att ambitionerna hos Jusjtjenkos ukrainska anhängare var genuina. Men amerikanskt bistånd var avgörande för den första orangea revolutionens framgång.
Varför var Washington så engagerat i ukrainska val, protester och att förändra dynamiken i ukrainsk inrikespolitik? Charles Krauthammer uttryckte det tydligt i The Washington Post: Den orangea revolutionen ”handlar om Ryssland först, demokrati bara i andra hand.” ”Väst”, fortsatte han, ”vill avsluta det arbete som påbörjades med Berlinmurens fall och fortsätta Europas marsch österut.” Ryssland behövde drivas tillbaka definitivt, och platsen att göra det var Ukraina. I motsats till triumfen från 2004 visade segrarna av den orangea revolutionen snabbt att deras passion för självberikande var starkare än deras engagemang för demokrati, självbestämmande eller rättsstatsprincipen, och därför valde ukrainska väljare Janukovitj 2010. Internationella observatörer bedömde valet som fritt och rättvist. Valet bekräftade inte så mycket en polarisering i värderingar bland väljarna som en skarp och oroande geografisk klyfta, där väljarna i öst starkt gynnade Janukovitj och de i väst Tymosjenko.
Den orangea revolutionen hade surnat, men som toppmötet i Bukarest slutgiltigt avslöjade, avtog Washingtons glöd för Ukraina aldrig. I september 2013 beskrev Carl Gershman, chef för National Endowment for Democracy, i The Washington Post en intensiv konkurrens om inflytande som hettade till längs Rysslands gränser. I likhet med Krauthammer utsåg han Ukraina till en måste vinst för Washington. Genom att pressa Ryssland hårt, spekulerade Gershman, skulle Washington till och med kunna störta Putin. Gershmans skildring av utstötta ryska befolkningsgrupper som är ivriga efter västerländskt skydd hade föga likhet med verkligheten i Ukraina. Opinionsundersökningar från 2009 till 2013 fortsatte att konsekvent visa svagt stöd i Ukraina för en anslutning till Nato, generellt mellan 15 och 25 procent, och ett starkt motstånd, från mellan 57 och 70 procent. Hösten 2013 förväntades Janukovitj underteckna ett associeringsavtal med Europeiska unionen. För ukrainare som befann sig i en stagnerande ekonomi erbjöd avtalet lättnad från dystra utsikter och åtnjöt därför ett betydande folkligt stöd. Ett stort problem var att avtalet skulle kräva en kraftig minskning av handeln med Ryssland, Ukrainas absolut största handelspartner. Ukraina tvingades till ett binärt val: antingen Europa eller Ryssland. Putin svarade på EU:s erbjudande med ett bättre avtal, med bättre incitament för Kiev, inklusive mycket generösa lån. Den 28 november träffade Janukovitj EU-representanter i Vilnius och chockade dem genom att vägra underteckna avtalet.
Hans beslut chockade dock inte alla i Kiev, där demonstrationerna mot Janukovitj hade börjat en vecka före mötet i Vilnius. Omedelbart efter Janukovitjs vägran gick nämligen ett nätverk av oppositionsaktivister återigen till aktion och samordnade ankomsten av tiotusentals demonstranter till Kievs Självständighetstorg, Maidan Nezalezhnosti; precis som 2004 hade många av dem tränats i Polen och på andra håll utomlands i taktik för protest och civil olydnad. Washington befann sig mitt i den pågående uppgörelsen. I ett tal inför USA-Ukraina-stiftelsens konferens i Washington, DC den 13 december 2013 skröt Victoria Nuland om att Washingtons investering på 5 miljarder dollar i demokratifrämjande i Ukraina nu gav resultat. När antalet demonstranter i och runt Kievs centrala Maidan ökade till 200 000 var Washingtons uppmuntran synligt och betydande. Nuland och de amerikanska senatorerna John McCain och Chris Murphy var bland de amerikaner som reste till Kiev för att heja på Maidan-upprorsmakarna.
De första försöken från ukrainsk polis och säkerhetsstyrkor att skingra demonstranterna misslyckades, då nyheter och bilder på deras våld fick fler ukrainare att ansluta sig till Maidan eller lokala protester i sina egna städer. Regeringens säkerhetsstyrkor hade dock inget monopol på våldet på Maidan. Vid sidan av de fredliga demonstranterna fanns miliser av hårdföra ukrainska nationalister beväpnade, redo och till och med ivriga att drabba samman med regeringen. Den 18 februari eskalerade gatustriderna till eldstrider när milismän anslöt sig. Den Högra Sektorn började sedan skjuta på polisen och demonstranterna. Den 20 februari hade över 100 demonstranter och 13 poliser mist sina liv. När demonstrationerna hade kokat över i dödliga sammandrabbningar gav Janukovitj efter för påtryckningar från bland annat Putin och gick den 21 februari med på att underteckna en överenskommelse som européerna förmedlat. Avtalet föreskrev ett presidentval före årets slut och krävde att oppositionen skulle avstå från ytterligare våld och avväpna. Inom några timmar föll dock avtalet samma på grund av amerikanska påtryckningar. Det ukrainska parlamentet avsatte utan konstitutionellt stöd Janukovitj från sin post och utsåg en rival till tillförordnad president. Kuppen var ett faktum.
Obama-administrationen och personal från utrikesdepartementet utbytte glada mejl. Vissa spekulerade i att Euromaidan-triumfen skulle få Putin på fall, en dominoteori kring demokratisering i geopolitikens tjänst. Men allt jubel var självklart förhastat. Den 20 februari bröt protester ut på Krim. Den 16 mars röstade Krim i en folkomröstning för att ansluta sig till Ryssland och två dagar senare formaliserade Moskva sin annektering. Den ryska opinionen hade alltid betraktat Krim som en del av Ryssland, och Putin såg sin återhämtning av halvön belönas med ett ökat folkligt stöd. Samtidigt föll Janukovitjs fall i dålig jord borta i Donbass-regionen i östra Ukraina, där invånarna, precis som på Krim, identifierade sig kulturellt mest med Ryssland. De kände sig berövade på sina demokratiska rättigheter av händelserna i Kiev och de riskerade förlora ekonomiskt på EU-anslutningsavtalet. Drivna av dessa känslor förklarade separatister, lojala med den rättmätige presidenten, Luhansk och Donetsk självständiga i april. En hård juntaledd militär reaktion, ledd med entusiasm av Ukrainas nye illegitime president Petro Porosjenko, orsakade lidande och förluster för befolkningen i Donbass. När kriget under de kommande två åren tog livet av över 14 000, inklusive mer än 3 000 civila, samlades både den lokala och ryska folkopinionen bakom frihetskämparnas sak. Till Donbass anlände dessutom ukrainska nationalistiska miliser som förespråkade livskraftiga anti-ryska idéer med en omfamnade pro-nazistisk estetik, vilket stärkte stödet för Donbass motståndshjältar.
Långt ifrån att leverera Ukraina till väst, slets Euromaidan landet sönder, då de känslor som tänts av protesterna och underblåsts av personer som Nuland och McCain polariserade och radikaliserade Ukrainas befolkning. Detta resultat var helt förutsägbart. Ukraina hade alltid varit ett splittrat samhälle och en bräcklig stat. Dessutom hade Washingtons vårdslöshet till och med upphävt dominoteorin om demokratisering. Långt ifrån att undergräva Putin hade Euromaidan konsoliderat stödet för honom där det betydde mest: hemma och i östra Ukraina. Washingtons andra avgörande strategiska misstag var att de hade dragit in Amerika i en kamp av perifert intresse för landet, men av livsviktigt intresse för dess rival, Moskva. Eftersom Ukraina är av centralt intresse för Ryssland men inte för USA, skulle Washington oundvikligen möta betydande och kostsamma problem.
Förespråkare för en aggressiv hållning gentemot Ryssland brukar ibland påpeka att Putin genom sina egna handlingar skapat en strategisk mardröm vid sina gränser som han påstod sig försöka förhindra. Genom att annektera Krim och stödja separatisterna i Donbass hade han förvandlat Ukraina från en potentiellt fientlig granne till en uttalad fiende. Moskva såg dock detta som att göra det bästa av en situation som blev oåterkallelig i februari 2014, och rädda vad man kunde från ett Ukraina som USA hade tagit över. Washington hade sannerligen inget intresse av ukrainsk-rysk försoning. Faktum är att de aktivt ökade klyftan mellan de två länderna ytterligare genom att främja en nedbrytning av de kulturella och andliga band som fortfarande förenade dem. Ukraina ärvde 1991 sina gränser och politiska suveränitet från Sovjetiska Ukraina, men den ukrainska ortodoxa kyrkan, en institution som föregick sovjettiden, förblev under Moskvapatriarkatets jurisdiktion. Efter Ukrainas framväxt som en självständig stat 1992 etablerades ett rivaliserande patriarkat i Kiev, men det saknade autocefali; det vill säga en patriark som av de andra ortodoxa patriarkerna erkändes som legitim och oberoende. Pompeo, den amerikanske ambassadören för internationell religionsfrihet, Sam Brownback, och ambassadörerna i Ukraina och Grekland, bland andra tjänstemän, stödde och bistod en samordnad och kontroversiell ansträngning för att uppnå autocefali för den ortodoxa kyrkan i Ukraina. År 2019 beviljade patriarken av Konstantinopel den ukrainska kyrkan autocefali, ett drag som stöddes av tre andra kyrkor men motsattes eller ignorerades av tio, vilket splittrade den ortodoxa världen och utlöste bittra tvister bland ukrainare om församlingar och kyrkliga egendomar. Det som hade varit ett gemensamt religiöst arv var nu en spricka; ett snyggt exempel på amerikanskt kulturellt sabotage.
Med Donbasskriget olöst, en fredsprocess medierad av OSSE döende och Ukrainas väpnade styrkor och säkerhetstjänster som växte sig starkare och mer integrerade som Natos militära partner, stod Moskva återigen inför valet att eskalera nu eller ge med sig senare. Amerikanska tjänstemän i Biden-administrationen och byråkratier såg sannerligen få incitament att kompromissa med Ryssland, som de, som de rutinmässigt betonade, såg som en makt i oundviklig nedgång.I juli 2021 publicerade Putin en artikel, ”Om ryssars och ukrainares historiska enhet”. Hans argument att ryssar, ukrainare och vitryssar utgör ett folk i kraft av gemensam härkomst från antikens Ryssland och gemensamma historiska erfarenheter är förvisso tveksamma som argument, men artikeln var knappast galen. Historia omfattar förändring lika mycket som kontinuitet och kan därför aldrig vara avgörande i debatter om identitet och tillhörighet. Men det kan ge ett nödvndigt sammanhang. Det är bra att komma ihåg att Ryssland och Ukraina var en del av samma stat längre än de territorier som utgör Louisiana-köpet har varit en del av USA, längre än Genève har varit en del av Schweiz, Rom en del av Italien eller Lorraine, Skåne en del av Sverige och Nice en del av Frankrike. Det grundläggande budskapet Putin försökte förmedla var att Moskva betraktade Ukraina som en oförytterlig del av sin intressesfär och skulle kämpa för det, hellre än att se Ukraina vändas mot det som ett anti-Ryssland. Långt ifrån att ägna sig åt dubbelspel eller förvirring talade Putin återigen tydligt och direkt. Utsikten till krig skrämde inte Washington. Vissa tjänstemän i Washington verkade njuta av möjligheten. Om Ryssland invaderade, förklarade de, skulle de förgöra landet genom att stödja ett robust ukrainskt uppror för att tära på och förblöda det. Tanken återspeglade Brzezinskis uppmuntrande ord till Jimmy Carter efter den sovjetiska invasionen av Afghanistan: "Vi har nu möjlighet att ge Sovjetunionen dess Vietnamkrig." Tron att Sovjetunionens krig i Afghanistan påskyndade Sovjetunionens kollaps blev senare den allmänna uppfattningen i Washington. Ironiskt nog färgade önskan att hämnas Washingtons eget nederlag i Afghanistan 2021 det amerikanska tänkandet om Ukraina 2022. Om det inte räckte med att använda ukrainare för att förblöda ryssarna, var Biden-administrationen ytterst övertygad om att den kunde krossa Rysslands ekonomi med exempellösa ekonomiska sanktioner och därmed få Putin att falla.
Men det misslyckades. Det misslyckades eftersom det bröt mot Sun Tzus gamla uppmaning att inte pressa en desperat fiende för hårt, för även en svag motståndare kommer kämpa våldsamt om han är övertygad om att han inte har något annat val, och Ryssland var inte ens svagt år 2022. Sedan slutet av kalla kriget hade Washington strävat efter en konsekvent utökning av sin närvaro i Eurasien och praktiskt taget fördubblat Natos storlek från 16 medlemmar 1991 till 30 år 2022. Washington har gjort detta trots de ständiga invändningarna och sedan uttryckliga varningarna från det enda logiska målet för denna allians, ryska federationen. Även om Washington misslyckades med att få Ukraina in i Nato som en formell medlem, förvandlade de Ukraina till en de facto allierad med USA efter 2014. Efter den ryska invasionen hyllade flera tjänstemän i Washington öppet, och mycket cyniskt, Ukrainas krig som ett sätt att försvaga Ryssland.
Trumps nuvarande besvärlig situation, där landet hans befinner sig ett litet steg ifrån att bli en direkt stridande part mot en rivaliserande kärnvapenmakt i krig som varken involverar territorium eller principer som är avgörande, är lite egendomliga. Erfarenheterna från kalla kriget erbjuder lärorika exempel på hur man ska hantera krisen med Ryssland. Att konfrontera Ryssland på territorium som med rätta beskrivs som heligt för landet i termer av både religiös (Kievrys) och sekulär (tsarismen och andra världskriget) historia var paradoxalt nog det bästa sättet att ge Putins regim nytt liv. Sedan kalla krigets slut har Washington övertygat sig självt om att en utökning av USA:s makt i Eurasien är liktydig med en altruism. Man har klamrat sig fast vid denna övertygelse även om den brutit mot de demokratiska principer och värderingar man påstod sig främja genom att manipulera Ukrainas ansökan om Nato-medlemskap trots den ukrainska allmänhetens motstånd; genom att låtsas att Georgien inte hade inlett kriget 2008; och genom att medverka till den kupp som ledde till våld och kulminerade i störtandet av Ukrainas demokratiskt valda regering 2014.
Washingtons eurasiska träsk har varit under uppbyggnad i årtionden. Att lösgöra Amerika från området kommer att bli en långsiktig och farlig utmaning. Nästan ensam bland de stora västerländska ledarna har Donald Trump haft modet att karakterisera Ukrainakriget som den katastrof det är. Må toppmötet i Alaska markera början på en återgång till en amerikansk utrikespolitik förankrad i dess tidigare tradition av nationella intresseavvägningar.
