Weaponising Friendship: How Hil Aked Exposes Israel’s Strategic Co-optation of British Politics

In the tumultuous and often painfully simplistic discourse surrounding Israel-Palestine in the West, clarity is a rare commodity. The public square is a battleground of competing narratives, where accusations of antisemitism are wielded as frequently as charges of apartheid, and where genuine debate is often drowned out by performative outrage. It is into this morass that Hil Aked’s meticulously researched and incisive book, Friends of Israel: The Backlash Against Palestine Solidarity, enters not with a roar, but with the quiet, devastating force of forensic evidence. Aked, a academic and researcher, provides a systematic and sobering analysis of how the Israel-advocacy network in the United Kingdom operates not merely to defend Israeli government policy, but to actively undermine and dismantle Palestine solidarity activism. Central to this project, as the book masterfully illustrates, are two intertwined and potent strategies: the sophisticated cultivation of influence within the British political establishment, and the deployment of "lawfare" – the use of legal systems to silence and intimidate critics. 

 Aked’s work is not a polemic about the rights and wrongs of the Israeli-Palestinian conflict itself, though its sympathies are clear. Rather, it is a political sociology of power. It asks a deceptively simple question: how does a foreign state, one frequently implicated in serious violations of international law, maintain such resilient and often unconditional support within the corridors of power in a major Western democracy? The answer, meticulously pieced together over the book’s chapters, reveals a complex ecosystem of advocacy groups, parliamentary factions, well-funded initiatives, and legal manoeuvres, all working in concert to reshape the political and legal landscape in Israel’s favour. 

The most striking contribution of Friends of Israel is its detailed mapping of the institutional channels through which pro-Israel influence is woven into the very fabric of British politics. Aked moves beyond the simplistic notion of a "lobby" as a shadowy cabal, instead presenting a diffuse but coordinated network. At the heart of this network are organisations like the Conservative Friends of Israel (CFI), Labour Friends of Israel (LFI), and BICOM (Britain Israel Communications and Research Centre). Aked’s analysis of CFI is particularly illuminating. She describes it not as a casual parliamentary group but as a "key pillar of the British political establishment." 

The book details how CFI functions as a formidable political machine. It is one of the largest and best-funded foreign policy groups in Parliament, boasting the support of a vast majority of Conservative MPs. Its influence is exerted through several key mechanisms: Funding and Access: CFI facilitates significant financial donations from pro-Israel donors to the Conservative Party and individual MPs. This financial clout translates directly into access and a sympathetic ear. Aked documents how CFI-organised trips to Israel for MPs and journalists are meticulously curated, offering a "security-focused" tour that presents Israel’s perspective while often obscuring the realities of occupation for Palestinians. These trips are less about education and more about inoculation – building a cohort of politicians whose understanding of the conflict is filtered through a lens of Israeli security concerns, framing Palestinians primarily as a threat to be managed. 

The book also demonstrates how CFI members are strategically placed in key government positions, from the Prime Minister’s office to the Foreign, Commonwealth and Development Office, and defence portfolios. This ensures that pro-Israel sentiment is not a peripheral opinion but is embedded at the highest levels of decision-making. When policy discussions occur, the Israeli government’s line often has powerful, internal advocates. Aked provides concrete examples of how this influence has manifested, from the UK’s consistent opposition to Palestinian moves for statehood at the UN to its rhetorical shifts (or lack thereof) during Israeli military assaults on Gaza. The "Israel-Advocacy Complex": Aked situates groups like CFI and LFI within a broader "Israel-advocacy complex" that includes think tanks, media monitoring organisations, and PR firms. BICOM, for instance, acts as a central hub, producing research, briefing papers, and talking points that are then disseminated to politicians, journalists, and other influencers. 

This creates a coherent and self-reinforcing echo chamber. A Conservative MP might receive a briefing from CFI, read a BICOM-sponsored report in a think tank publication, and then see the same arguments echoed by a commentator in a mainstream newspaper. The effect is to normalise pro-Israel positions and marginalise dissenting voices as extreme or illegitimate. The book also tackles the more complex dynamics within the Labour Party, particularly during the Jeremy Corbyn era. Here, Aked analyses how groups like Labour Friends of Israel, alongside externally aligned organisations such as the Jewish Labour Movement and campaigns like the Enough is Enough anti-Semitism awareness tour, worked to tarnish the leadership and the broader Palestine solidarity movement by conflating criticism of Israel with antisemitism. Aked is careful not to dismiss the genuine concerns about antisemitism within the Labour party, but she meticulously distinguishes these from the politically motivated weaponisation of the issue to discredit a leadership that was historically sympathetic to the Palestinian cause. The anti-Corbyn backlash, as documented in the book, was in part a successful effort by the Israel-advocacy network to protect the bipartisan consensus on Israel by neutering a significant political threat. 

If the cultivation of political friends is the soft power of the Israel-advocacy network, then lawfare is its hard edge. Aked devotes significant attention to how legal and quasi-legal mechanisms have been systematically deployed to chill speech, punish critics, and redefine the boundaries of acceptable discourse on Israel-Palestine. The most prominent example of this, which Aked analyses in depth, is the International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) working definition of antisemitism. On the surface, the definition appears to be a straightforward tool for combating Jew-hatred. However, Aked dissects the political project behind its adoption. The book details how pro-Israel groups, with the support of the Israeli government, launched a highly coordinated campaign to pressure local councils, universities, and ultimately the UK government to adopt the IHRA definition along with its contested contemporary examples. These examples include "claiming that the existence of a State of Israel is a racist endeavor" and "applying double standards by requiring of it a behavior not expected or demanded of any other democratic nation." 

Aked rightly argues that this was a masterstroke of lawfare. By embedding these politically charged examples into official policy, the Israel-advocacy network created a mechanism to legally and administratively sanction Palestine solidarity activism. The book provides numerous case studies of how the definition has been used: On University Campuses: Student unions and academic bodies supporting the Boycott, Divestment, and Sanctions (BDS) movement have been accused of antisemitism, triggering intimidating investigations and consuming vast resources. Even scholarly events examining the nature of Israel as a state have been threatened with cancellation under the IHRA guidelines. In Local Government: Councillors who have supported motions to ethically screen their pension funds from companies involved in the occupation have faced disciplinary action, with their political opponents using the IHRA definition to allege they have created an "antisemitic environment." 

The power of the IHRA definition, as Aked shows, is not that it consistently leads to successful legal convictions—it often doesn't. Its power lies in its chilling effect. It forces institutions to self-censor, to avoid contentious topics, and to divert energy from activism to legal defence. It creates a pervasive atmosphere of fear where criticising a state's policies is rendered perilously close to bigotry. This is lawfare not necessarily as a tool to win in court, but as a tool to win in the court of public opinion and institutional policy. 

Beyond the IHRA definition, Aked explores other legalistic tactics. These include: 

Employment Tribunals: The book discusses cases where individuals have lost their jobs or faced disciplinary action for expressing pro-Palestinian views, often following complaints orchestrated by pro-Israel groups. 

Charity Commission Complaints: Palestine solidarity organisations, such as the Palestine Solidarity Campaign, have been subjected to repeated, vexatious complaints to the Charity Commission, forcing them to expend time and money defending their charitable status. 

Defamation Threats: The threat of costly libel lawsuits is used to intimidate journalists and academics from publishing work critical of Israel or the advocacy network itself. 

Through this multi-pronged legal assault, the network seeks to shrink the space for dissent. It re-frames a political conflict over land, rights, and military occupation as a question of racial hatred, thereby positioning its opponents not as political adversaries but as moral pariahs. 

The Symbiotic Relationship: How Lawfare and Political Influence Reinforce Each Other

Aked’s greatest analytical strength is in demonstrating that these two strategies; political influence and lawfare, are not separate tracks but are deeply symbiotic. The political influence cultivated in Westminster is essential for the effective deployment of lawfare, and the success of lawfare, in turn, strengthens the political position of Israel’s advocates. The campaign for the adoption of the IHRA definition is the quintessential example of this symbiosis. The lobbying power of groups like CFI and LFI was instrumental in pressuring the UK government to formally adopt the definition in 2016. This top-down endorsement then provided the ammunition for pro-Israel activists at the local level to demand that universities, local authorities, and other public bodies fall into line. The government’s adoption gave the definition a stamp of legitimacy, turning a politically contested document into an apparent gold standard for combating antisemitism. Conversely, the controversies generated by the application of the IHRA definition on campuses and in councils created a political demand for "clarity" and "action," which pro-Israel MPs were then able to exploit to push for even stricter enforcement and further marginalise critics. This creates a self-perpetuating cycle. Political access enables the creation of a favourable legal and policy environment. This environment, in turn, empowers the network to apply pressure more effectively, demonstrating its continued relevance and power to its donors and to the Israeli government it seeks to please. 

The ultimate goal, as Aked posits, is to achieve "ideological coercion"—a situation where support for Israel is seen as the default, commonsense position in British politics, while criticism is rendered not just politically costly, but legally and socially risky. Friends of Israel is a formidable and essential work. Its rigour, its reliance on primary documents, interviews, and detailed case studies, makes its conclusions difficult to dismiss as mere conspiracy theory. It names names, traces money, and maps networks with academic precision. It provides a vocabulary and a framework for understanding the mechanics of a influence campaign that has, for too long, operated with a significant degree of impunity and lack of public scrutiny. 

However, no work is without its limitations. One could argue that while Aked brilliantly documents the how, she perhaps under-explores the deeper why of this unwavering support from the British political class. The book touches on factors like the "special relationship" with the United States and shared neoliberal values, but a more profound exploration of the ideological and historical affinities might have been warranted. Is it solely about lobbying and donations, or is there a deeper resonance between a certain vision of a militarised, ethno-nationalist state and the worldview of a significant section of the British right? The book could have delved further into the ideological glue that binds CFI members so fervently to the cause, beyond the transactional politics of donations and trips. Furthermore, while the focus on lawfare is sharp, some readers might wish for a more detailed discussion of the strategies of resistance. Aked documents the backlash, but a fuller exploration of how Palestine solidarity activists are adapting—developing their own legal resilience, building counter-narratives on antisemitism, and finding new avenues for political pressure—would have provided a more complete picture of the ongoing struggle. 

Despite these minor quibbles, Friends of Israel: The Backlash Against Palestine Solidarity is a landmark study. It is a sobering reminder that the battle over Palestine is not fought only with rockets in Gaza or protests in Ramallah, but in the committee rooms of Westminster, the council chambers of British towns, and the legal tribunals of universities. Hil Aked has pulled back the curtain on a sophisticated and powerful operation, revealing how a foreign policy consensus is manufactured and enforced. In an era where the gap between Western government policy and public opinion on Israel-Palestine is wider than ever, this book provides the critical toolkit for understanding how that gap is maintained. It is an indispensable read for anyone seeking to understand not just the politics of Israel-Palestine, but the very nature of power, influence, and dissent in modern Britain.

Believe Nothing Until it is Officially Denied

The original guerrilla journalist, Claude Cockburn and the journalism of subversion. In the tumultuous arena of 20th-century political journalism, few figures cut as dashing, contrarian, and intellectually formidable a profile as Claude Cockburn. To review his biography, Believe Nothing Until it is Officially Denied, is not merely to assess a chronicle of a life, but to excavate the origins of a radical journalistic philosophy. The book’s title, Cockburn’s most famous and enduring maxim, serves as both a guiding principle and a battle cry for a form of reporting that is as relevant today as it was during the ideological trench warfare of the 1930s. This biography, pieced together from his own prolific writings and correspondence, presents Cockburn not just as a reporter, but as the archetypal "guerrilla journalist"—a writer who understood that in a world saturated with official propaganda, the truth is a subversive force that must be hunted down, often from the margins, with wit, courage, and a profound distrust of authority. Cockburn didn’t just report on history; he provided the essential, gritty texture that official narratives deliberately sand away, crafting a body of work that serves as both a historical record and a moral compass.

The term "guerrilla journalism," while not one Cockburn himself necessarily used, perfectly encapsulates his method and legacy. It implies a style of engagement that is nimble, unorthodox, and often conducted outside the conventional structures of mainstream media. It is journalism as a form of intellectual combat, where the journalist operates behind enemy lines of accepted narrative, using surprise, deep contextual knowledge, and a commitment to a higher truth to undermine the official story. Through this biography, we see how Cockburn, from his posts in Berlin, Washington, and most famously from the front lines of the Spanish Civil War, pioneered this approach, creating a template for a journalism that is not a passive recording of events, but an active and morally charged intervention into them.

The biography meticulously charts Cockburn’s transformation from an insider to a permanent outsider. His early career could have set him on a path to becoming a pillar of the British establishment. Educated at Berkhamsted and Keble College, Oxford, and then recruited into the Times Office, and a stipend from Oxford the young Cockburn was positioned to become a discreet servant of empire. His posting to Berlin in the late 1920s, however, proved to be an Damascene moment. Witnessing the rise of the Nazis and the paralyzing inadequacy of the diplomatic response, he grew disillusioned with the culture of euphemism and compromise. The biography suggests that it was here, amidst the stormtroopers and the failing Weimar Republic, that his core belief solidified: that official sources were not merely mistaken but were often actively engaged in concealing the brutal realities of power.

His rupture with this world was decisive. He resigned from the Times Office and plunged into journalism, first with The Times and then, more significantly, by founding his own newsletter, The Week, in 1933. The Week was the purest early expression of his guerrilla ethos. It was small, agile, and independent, operating on a shoestring budget from a tiny office in London. It bypassed the traditional media apparatus entirely, relying instead on a network of well-placed contacts, gossip, leaked documents, and Cockburn’s own brilliant, mordant analysis. The Week did not report news; it deconstructed it. It specialized in revealing the connections, financial interests, and backroom deals that lay behind the public statements of politicians and businessmen.

This was guerrilla journalism in its foundational form. Cockburn understood that power operates on multiple levels: the public performance and the private reality. While the mainstream press reported the former, his mission was to expose the latter. A classic example, detailed in the biography, was his relentless pursuit of the pro-appeasement "Cliveden Set," whom he identified as a powerful social and political network advocating for a rapprochement with Nazi Germany. By naming them, charting their connections, and highlighting their influence over the British government, Cockburn used his small-circulation newsletter to punch far above its weight, shaping the debate and infuriating the establishment. This was not objective reporting in the sterile, modern sense; it was advocacy journalism rooted in a fierce anti-fascism and a conviction that the public was being systematically misled.

The Spanish Crucible: If The Week was the theory, the Spanish Civil War (1936-1939) was the practice. Cockburn’s reporting from Spain for the British Communist newspaper, the Daily Worker, under the pseudonym Frank Pitcairn, represents the apex of his guerrilla journalism. The Spanish conflict was the first great media war of the 20th century, a battleground of narratives where journalists were not just observers but participants. Cockburn arrived not as a dispassionate correspondent but as a committed anti-fascist, a Communist Party member who saw the war as a defining struggle against global fascism.

This explicit partisanship is a crucial, and often challenging, aspect of his guerrilla identity. From a traditional journalistic perspective, it compromises his objectivity. From Cockburn’s own perspective, however, neutrality in the face of fascism was a moral abdication. His commitment was to the "truth" of the Republican cause, which he believed was being strangled by a combination of fascist aggression and the hypocritical Non-Intervention Pact enforced by Britain and France. His journalism, therefore, became a weapon in that fight. The biography is filled with vivid accounts of his methods in Spain. He was a kinetic presence, constantly moving between Madrid, Barcelona, and the various fronts, often under fire. He didn't just interview generals; he drank with anarchist militiamen, debated with Trotskyists in Barcelona cafes, and witnessed the brutal reality of aerial bombardment in working-class neighborhoods. This physical immersion was key to his guerrilla approach. He gathered intelligence from the ground up, trusting the testimony of soldiers and civilians over official communiqués.

His most famous, and admittingly controversial, act of guerrilla journalism was his reporting on the defence of Madrid in November 1936. As Franco’s Nationalist forces advanced on the city, poised for a decisive victory, the Republican government fled to Valencia. The official story was one of impending collapse. Cockburn, however, embedded with the International Brigades and the passionate, if disorganized, Republican militias, sensed a different story. He witnessed the fierce determination of the defenders and the arrival of the first International Brigades, which provided a crucial morale boost. Famously, he filed a dispatch proclaiming the legendary cry of the Republican defense, "¡No Pasarán!"  and describing the city’s spirited resistance.

The biography does not shy away from the fact that Cockburn’s reporting often blurred the line between reportage and propaganda. He was involved in creating and disseminating stories for their psychological impact. The most notable example is the mythologized account of the "German, Italian, and Moorish" hordes at the gates of Madrid, a narrative that, while containing kernels of truth, was simplified and amplified for maximum emotional and political effect. For Cockburn, this was a legitimate tactic. In a war of information, where the other side was receiving ample support from Nazi Germany and Fascist Italy, the Republican cause needed its own myths to survive. The "truth" he was serving was the larger truth of the anti-fascist struggle, which justified the deployment of potent, if not strictly factual, narratives. This remains the most complex and challenging facet of his legacy: a journalism that so deeply identified with a cause that it was willing to shape facts in service of what it perceived as a greater truth.

Cockburn’s guerrilla journalism was not solely reliant on courage and commitment; it was powered by a formidable intellectual arsenal. The biography brilliantly showcases his primary weapons: satire, a genius for connection, and a belief in a "higher realism." His use of satire was devastating. He understood that to simply rebut a lie was often ineffective. To ridicule it, to expose its absurdity, was far more potent. In The Week, he would take the pompous pronouncements of statesmen and, through a process of sly juxtaposition and ironic commentary, reduce them to nonsense. This was a classic guerrilla tactic: instead of a frontal assault, a flanking movement that undermined the enemy’s credibility. He believed that laughter could be a revolutionary tool, disenchanting the powerful and emboldening the doubting.

Secondly, Cockburn was a master of what we might now call "networking" or "connective analysis." Long before the internet, he operated a human intelligence network. His genius lay in drawing lines between seemingly disconnected events—a bank loan in London, a political assassination in Vienna, an arms shipment from Italy. He saw the world as a web of interests, and his journalism was the process of tracing the sticky threads of money and power that held it together. This method, pioneered in The Week, is the direct antecedent of the kind of investigative journalism practiced today by outlets like Greyzone or the organized researchers like Kit Klarenberg. It is journalism that rejects the superficial story in favor of the deep, structural narrative.

Underpinning all of this was his philosophy of a "higher realism." In his view, the so-called "objective" reporting of the mainstream press—which presented "both sides" of an issue without critical analysis—was often profoundly unrealistic. It gave equal weight to truth and lies, to the aggressor and the victim. Cockburn’s realism was different. It sought to describe the underlying forces, the true motivations, and the likely consequences that the official story sought to obscure. Reporting that Franco was a devout Catholic defending Spain from communism was, in a literal sense, reporting what Franco said. But in Cockburn’s "higher realism," it was a lie. The true story was one of a reactionary military uprising against a democratically elected government, backed by foreign fascist powers. His commitment was to this deeper, more analytical, and politically engaged truth.

The biography does not end with Spain but follows Cockburn through his later years—his time in the United States, his return to Ireland, and his continued writing. While his peak influence was in the 1930s, the biography makes a compelling case for his enduring relevance. Claude Cockburn’s  journalism established a lineage that runs directly to the present day. One can see his spirit in the work of his own sons, particularly Patrick and Alexander Cockburn, who became formidable iconoclastic journalists. Patrick’s ground-level, skeptical reporting from Iraq, Afghanistan, and the Middle East, which consistently challenges official Western narratives, is a direct inheritance and refinement of his father’s method. The title of this biography, after all, was borrowed by Patrick for one of his own collections, a deliberate and meaningful passing of the torch.

Beyond his immediate family, Cockburn’s influence is felt in the tradition of pamphleteering, in the rise of the underground press in the 1960s, and in the modern world of Substacks and independent digital media. The Week was, in essence, an early and highly successful Substack—a one-man operation that bypassed traditional gatekeepers to speak directly to a dedicated audience. Today’s independent journalists, who use digital platforms to challenge corporate media consensus and official government lines, are the spiritual descendants of Cockburn, operating with the same guerrilla ethos.

His methods are a vital antidote to the challenges of the 21st-century media landscape. In an age of "fake news," his core maxim: "Believe nothing until it is officially denied" is a more essential survival tool than ever. It trains the mind to approach all official pronouncements with radical skepticism. His emphasis on connective analysis is crucial for understanding a globalized world where financial, political, and military power are deeply intertwined. And his use of satire as a weapon finds its modern equivalent in the meme wars and the sharp, deconstructive comedy of shows that dissect political hypocrisy. Of course, the biography also forces us to confront the enduring dilemmas of his approach. His willing entanglement with propaganda in Spain raises timeless questions about the relationship between truth and partisanship. Can a journalist be a committed combatant and a reliable witness? Cockburn would have argued that the pretense of neutrality was the greater deception, and that in a world of competing propagandas, one must choose the side of justice. This is not a comfortable answer, but it is a coherent one that continues to challenge the foundations of journalistic ethics.

Believe Nothing Until it is Officially Denied is not a hagiography. It presents Claude Cockburn in all his brilliant, flawed, and contradictory glory: a charismatic intellectual, a loyal comrade, a sometimes very reckless adventurer, and a man whose deep political commitments led him to justify, or at least overlook, the dark side of the Soviet system he for so long supported. Yet, in doing so, it gives us a far more valuable portrait than any sanitized tribute could. The biography’s greatest achievement is its successful argument for Cockburn’s centrality to the history of modern journalism. He demonstrated that reporting could be a form of radical action. He proved that a single individual, armed with a typewriter, a sharp mind, and a network of sources, could hold the powerful to account in a way that large, institutional media often failed to do. His guerrilla journalism: autonomous, skeptical, satirical, and structurally analytical, provides a powerful model for anyone who believes that the purpose of the press is to speak truth to power, not to transcribe its press releases.

In our current era of resurgent authoritarianism, perpetual war, and algorithmic disinformation, Claude Cockburn’s voice, as captured in this essential biography, rings out with a clarion call. He reminds us that the official story is rarely, if ever, the whole story. He teaches us that truth is not a passive commodity to be consumed, but a contested territory to be fought for. To read his life is to understand that the most vital journalism is often that which operates like a guerrilla force; nimble, committed, and unafraid to strike at the heart of the lies that sustain the powerful.

Occupied: Denmark's Adaptation and Resistance to German Occupation 1940-1945

In the vast historiography of World War II, the experiences of smaller nations under Nazi occupation often receive less attention than the grand narratives of major Allied and Axis powers. Denmark, a neutral Scandinavian country with a population of just over three million in 1940, exemplifies this oversight. Its occupation by Nazi Germany from April 9, 1940, to May 5, 1945, was unique in its relative leniency compared to other European countries, yet it was marked by profound internal divisions, subtle shifts in power dynamics, and a gradual escalation from passive accommodation to active resistance. Nathaniel Hong's Occupied: Denmark's Adaptation and Resistance to German Occupation 1940-1945, published in 2012, fills a critical gap as the first comprehensive English-language history of this period in over four decades. 

Drawing on extensive archival research in Denmark and beyond, Hong offers a nuanced, non-judgmental exploration of how Danes navigated the occupation—not through heroic myths alone, but through a complex interplay of cooperation, adaptation, and defiance. Hong's work stands out for its balanced perspective, avoiding the post-war glorification of resistance that dominates Danish national memory while also not excusing collaboration. Instead, it humanizes the Danish experience, examining how ordinary citizens, politicians, and institutions grappled with survival under authoritarian rule. The book spans 374 pages, blending political history with social and economic analysis, and is accessible to both general readers and scholars. Its publication coincides with renewed interest in "small-state" histories of WWII, influenced by global reflections on occupation, resistance, and moral ambiguity in times of crisis. 

As Europe grapples with echoes of nationalism and authoritarianism in the 21st century, Occupied provides timely insights into resilience and compromise. The book weaves together official documents, personal diaries, newspaper clippings, and resistance pamphlets into a cohesive narrative. Unlike some Danish historians who emphasize the "heroic" resistance to bolster national pride, Hong adopts a journalistic ethos—objective, evidence-based, and explanatory. He avoids moralizing, instead framing adaptation as a pragmatic response to overwhelming odds, while highlighting resistance as an evolving, multifaceted phenomenon, his outsider's view provides fresh insights, unburdened by national biases, though some Danish scholars question whether it fully captures local nuances. To appreciate Occupied, one must understand Denmark's precarious position in 1939. A constitutional monarchy since 1849, Denmark prided itself on neutrality, a policy rooted in its geographic vulnerability between Germany and Britain. With a small army and no natural defenses beyond the narrow straits of the Øresund, Denmark had avoided major conflicts since the 19th century. Economically, it was an agrarian exporter of butter, bacon, and eggs to Germany, its largest trading partner, fostering economic interdependence that would later complicate resistance efforts. The outbreak of WWII in September 1939 thrust Denmark into isolation. 

Prime Minister Thorvald Stauning's Social Democratic government pursued strict neutrality, but Nazi ambitions in Scandinavia—securing iron ore from Sweden and naval bases in Norway—sealed Denmark's fate. On April 9, 1940, Operation Weserübung saw German forces invade without declaration of war. Danish defenses crumbled in hours; King Christian X urged surrender to avoid bloodshed, and by noon, Copenhagen was occupied. Unlike Norway's fierce five-week resistance, Denmark's capitulation was swift, earning it the label of "model protectorate" under Reichskommissar Werner Best. There is a good deal of detailing the pre-war politics: the coalition government's fragility, the rise of fascist sympathizers like the Danish National Socialist Workers' Party (DNSAP), and public sentiment favoring peace at any cost. He draws on diplomatic cables and intelligence reports to show how Britain and the Soviet Union offered little support, leaving Denmark exposed. This backdrop of helplessness sets the stage for the book's central tension: how a nation of pacifists balanced survival with sovereignty. 

Hong also notes cultural factors, such as Denmark's strong welfare state and egalitarian society, which influenced collective responses. By framing the occupation within broader Nazi strategies—contrasting it with harsher regimes in Poland or France—Hong underscores Denmark's relative autonomy until 1943, when escalating Allied successes prompted tighter control. This context is crucial, as it explains why initial adaptation was widespread. Hong cites economic data: German orders accounted for 50% of Danish exports by 1941, sustaining employment but tying the economy to the Reich. Socially, the occupation disrupted daily life minimally at first—no curfews, no mass arrests—fostering a false sense of normalcy. Yet, subtle erosions, like censorship of the press and anti-Jewish rhetoric, sowed seeds of discontent. Hong's prelude chapters effectively demystify the "why" of Danish compliance, preparing readers for the moral ambiguities ahead. 

Hong also delves into the role of the Danish authorities, particularly the police and judiciary, in upholding the policy of cooperation. For most of the occupation, the Danish police acted as an auxiliary force for the Germans, arresting saboteurs and anti-German activists, thereby freeing up German troops for other duties. This created a deeply conflicted institution, one that would later be tasked with rounding up the Jewish population and, after the war, with punishing collaborators. Hong’s treatment of these institutions is fair but unsparing, showing how their commitment to maintaining order and the rule of (Danish) law inadvertently served the interests of the occupier. Occupied unfolds chronologically, tracing the occupation's evolution from uneasy coexistence to open conflict and liberation. 

While no explicit table of contents is detailed in promotional materials, the structure can be inferred from summaries and reviews as a linear progression divided into phases: initial occupation (1940-1941), deepening cooperation (1941-1943), the turn to resistance (1943-1944), and the endgame (1944-1945), followed by post-war reflections. The book vividly recounts the morning of April 9, using eyewitness accounts from soldiers and civilians to convey the surreal speed of defeat. He examines the Stauning-Best agreement, which allowed Denmark a semblance of self-governance in exchange for non-aggression. This "cooperation policy" (samarbejdspolitikken) is portrayed not as cowardice but as calculated diplomacy, preserving democratic institutions and averting famine. Later the book shifts to the "quiet occupation" era. Hong explores economic exploitation: Germany extracted agricultural goods while Denmark rationed food, leading to black markets and class tensions. Politically, he analyzes the role of the Folketing (parliament) and the king's symbolic resistance, such as his 1941 New Year's speech subtly criticizing Nazism. 

Socially, chapters delve into cultural life—cabaret satire, jazz as subtle protest—and the plight of minorities, including early anti-Semitic measures. The pivot comes in 1943, with Hong dedicating significant space to the "August Crisis." As Allied bombings intensified and sabotage acts multiplied, German authorities dissolved the government, imposing direct rule. The book details the general strike in Copenhagen, deportations to concentration camps, and the flight of 7,200 Jews to Sweden in a remarkable humanitarian effort organized by ordinary Danes. Resistance escalates: illegal presses (building on Hong's prior expertise), sabotage of railways, and intelligence for the Allies via the SOE (Special Operations Executive). Final sections cover the liberation and describes the chaotic 1945 spring, with German retreats, British advances, and internal purges. Post-war, he examines the "settling of accounts" (opgøret), trials of collaborators, and the myth-making that elevated resistance heroes while marginalizing adapters. 

 Throughout, the Occupied interweaves farmers smuggling food, teachers defying curriculum changes—to humanize the macro-history. Maps, photographs, and appendices (including timelines and key figures) enhance readability. The narrative builds tension, from resignation to empowerment, culminating in a sober assessment of costs: 3,300 Danish deaths, economic ruin, but preserved national spirit. One of Occupied's strongest contributions is its unflinching examination of adaptation—the "non-heroic" responses that sustained daily life under occupation. Hong argues well that cooperation was not monolithic betrayal but a spectrum of survival strategies, from passive compliance to active alignment with Nazis. He dissects the policy's architects: Stauning's government viewed it as a shield against harsher measures, allowing elections in 1943 (though under duress) and maintaining social services. Economically, adaptation meant exporting to Germany while importing coal and machinery, preventing collapse. 

Hong uses trade statistics to show how this interdependence created vested interests; farmers prospered, industrialists hedged bets. Socially, he explores "inner emigration"—Danes retreating into private spheres, listening to BBC broadcasts covertly. Yet, Hong reveals cracks: corruption in rationing bred resentment, and cultural censorship stifled dissent, fostering underground networks. Morally, the book navigates gray areas without absolution. He profiles figures like Erik Scavenius, foreign minister who negotiated with Best, as pragmatists rather than villains. Collaborationists, including DNSAP members who joined auxiliary police, are contextualized amid ideological fringes. Hong draws parallels to Vichy France, noting Denmark's unique "soft occupation" delayed radicalization but prolonged ethical dilemmas. Workers balanced strikes with job security. The analysis humanizes these choices, emphasizing context: fear of reprisals, family needs, and hope for quick war's end. 

By deconstructing the binary of hero/villain, he enriches understanding of occupation psychology, echoing Hannah Arendt's "banality of evil" in everyday concessions. Danish resistance was evolving from symbolic gestures to organized sabotage. By 1943, over 800 clandestine newspapers circulated, from simple leaflets to sophisticated dailies like Frit Danmark (Free Denmark), printing 100,000 copies. These "guerilla media papers" eroded German legitimacy, coordinating strikes and exposing atrocities. The milestones are also well presented: the 1941 shelling of the Danish navy at Iverød as a loyalty test, the 1942 formation of the Freedom Council (Frihedsrådet), and BOPA (Danish Resistance Movement) versus Holger Danske saboteurs. He details operations like the 1943 train derailments disrupting troop movements to the Eastern Front. Intelligence networks, including women couriers, fed data to London, aiding D-Day. 

The Jewish rescue operation shines as a pinnacle of collective resistance. Hong recounts how, after the October 1943 order for deportation, clergy, fishermen, and citizens formed a human chain across the Øresund, saving 99% of Denmark's 8,000 Jews. This "Danish miracle" stemmed from pre-war integration and moral outrage, contrasting with adaptation's self-preservation. Occupied also balances triumphs with tragedies: failed uprisings led to executions, like the 1944 Borgbjerg shooting. He critiques romanticized views, noting resistance's limited scale (only 50,000 active members) and internal divisions—communists vs. conservatives. Allied support, via airdrops, amplified efforts. But what stands out is that Communists and Conservatives fought the occupation while the liberal Centrist parties played along with the Fascist occupation. This theme underscores resistance as adaptive too opportunistic, networked, and ultimately transformative, reshaping Danish identity from victim to victor. 

Occupied excels in portraying the occupation's ripple effects on society and economy. Hong devotes space to rationing's hardships: by 1943, bread was 80% ersatz, fueling malnutrition and infant mortality. Black markets thrived, exacerbating inequalities—urban elites fared better than rural poor. Labor conscription to Germany, affecting 6,000 Danes, sparked ethical debates on refusal versus family support. Culturally, Hong explores suppression and subversion. Danish literature, like Martin Hansen's novels, veiled critiques; theater and film navigated censorship. Education faced Nazi-leaning curricula, prompting teacher strikes in 1943. Family life strained under surveillance, with denunciations rising. Hong highlights resilience: community gardens, folk dancing, and radio as morale boosters. Economically, the occupation was a double-edged sword. Initial booms from orders masked inflation (prices quadrupled by 1945). 

Post-1943 sabotage crippled industry, leading to unemployment. Hong analyzes post-war reconstruction, noting how resistance myths aided recovery but ignored economic collaborators' roles in rebuilding. Gender shifts emerged: women entered workforce en masse, accelerating emancipation. These chapters ground the abstract in tangible suffering and ingenuity, illustrating how occupation forged social cohesion amid division. In the final chapters the book investigates Denmark's purge of collaborators. Over 13,000 faced trials; 500 death sentences (mostly commuted) targeted Nazis and quislings. He critiques the process's unevenness: economic adapters escaped scrutiny, while ideological foes bore the brunt. Resistance heroes like the Freedom Council shaped narratives, embedding "the people's war" in collective memory. 

Long-term, the occupation bolstered welfare state solidarity and EU skepticism, viewing integration as occupation's antithesis. Jewish rescue enhanced Denmark's humanitarian image. Hong warns against mythologizing, noting suppressed stories of adaptation. This legacy analysis tie’s themes together, showing history's contested nature. Occupied is essential for WWII studies, a masterful chronicle, urging nuanced views of history's grays, and it endures as a testament to human adaptability.

JFK and the Unspeakable: Why He Died and Why It Matters

James W. Douglass's JFK and the Unspeakable: Why He Died and Why It Matters, published in 2008 by Orbis Books, stands as a monumental work in the historiography of the John F. Kennedy assassination. At 544 pages, this book is not merely another entry in the vast library of conspiracy theories surrounding November 22, 1963; it is a theological and historical meditation on power, peace, and the human cost of empire. Douglass, a Catholic Worker theologian and pacifist activist, brings a unique lens to the subject, informed by his decades of engagement with nonviolence and social justice. 

His background as a professor of religion and a participant in peace movements lends the book an almost prophetic tone, framing Kennedy's death not as an isolated tragedy but as a pivotal moment in the American soul's confrontation with its own "unspeakable" demons—the forces of militarism and covert violence that lurk within the national security state. The central thesis of *JFK and the Unspeakable* is both bold and meticulously argued: President Kennedy, once a Cold War hawk, underwent a profound personal and political transformation toward peacemaking. This shift, evidenced in his handling of the Cuban Missile Crisis, his pursuit of a nuclear test ban treaty, and his secret overtures to Fidel Castro and Nikita Khrushchev, positioned him as a direct threat to the entrenched interests of the CIA, the military-industrial complex, and elements within his own administration. 

Douglass speculates that these forces orchestrated Kennedy's assassination to eliminate not just a man, but a vision of global peace that challenged the perpetual war economy and ideological rigidity of the Cold War era. The "unspeakable," in Douglass's terminology—borrowed from Trappist monk Thomas Merton's concept of the unspoken horrors of nuclear extinction—refers to this systemic evil, a conspiracy so profound that it remains taboo in mainstream discourse. What elevates this book beyond typical assassination narratives is its structure and scope. Approximately two-thirds of the text chronicles Kennedy's presidency, weaving a narrative of his evolution through key events like the Bay of Pigs invasion and the American University address. The remaining third dissects the assassination itself, interweaving Oswald's biography with the events in Dallas. This interleaved approach creates a "textured effect," as Douglass calls it, allowing readers to see the assassination not as a sudden rupture but as the culmination of mounting tensions. Drawing on declassified documents, interviews with key figures, and a synthesis of prior research, Douglass builds his case with scholarly rigor, avoiding the sensationalism that plagues much of the genre. I will summarize the book's key arguments and reflect on its broader implications. For those unfamiliar, the book has garnered praise from figures like Oliver Stone, who called it "the best account I have read of this tragedy and its significance,”. 

Ultimately, JFK and the Unspeakable matters because it forces us to confront why Kennedy's death still echoes in our collective psyche, reminding us that history is not just what happened, but why it happened—and why we refuse to speak its truths. Douglass opens with Kennedy's early life and entry into politics, portraying him as a product of his time—a decorated war hero shaped by the anti-communist fervor of the 1950s. Chapters on his Senate career and 1960 presidential campaign highlight his hawkish rhetoric, such as calls for a stronger stance against Castro. Yet, Douglass argues, beneath this facade lay seeds of doubt, sown by personal brushes with mortality (Kennedy's chronic illnesses) and intellectual encounters with figures like Albert Einstein and Bertrand Russell, who warned of nuclear apocalypse. The pivotal chapter on the Bay of Pigs invasion (April 1961) marks the beginning of Kennedy's disillusionment. Douglass details how the CIA, under Allen Dulles, deliberately misled the new president about the operation's prospects, hoping to force a full U.S. invasion of Cuba. Kennedy's refusal to commit air support, leading to the mission's failure, enraged the agency. 

He famously vowed to "splinter the CIA into a thousand pieces and scatter it to the winds," a quote Douglass uses to illustrate the personal rift. Evidence here includes declassified memos and testimonies from participants like Arthur Schlesinger Jr., showing how the CIA viewed Kennedy as weak for not escalating. This event, Douglass contends, was the first "unspeakable" act against Kennedy—a covert entrapment that revealed the agency's rogue nature. The Cuban Missile Crisis (October 1962) forms the emotional and thematic core of the early chapters. Douglass reconstructs the 13 days of brinkmanship with vivid detail, drawing on Robert Kennedy's secret back-channel communications with Soviet Ambassador Anatoly Dobrynin and Khrushchev's memoirs. He argues that Kennedy's restraint—rejecting military advice for immediate strikes and opting for a naval blockade—stemmed from a moral awakening. Private letters exchanged between Kennedy and Khrushchev, quoted extensively, reveal a shared humanity: "We both know what it means to live in the shadow of nuclear destruction," Kennedy wrote. 

The crisis's resolution, with the U.S. secretly removing Jupiter missiles from Turkey, is portrayed as Kennedy's first major peacemaking victory, but one that deepened enmities with Joint Chiefs like Curtis LeMay, who called it "the worst defeat in American history." Douglass interweaves Oswald's story here, noting his defection to the Soviet Union in 1959 and return in 1962 without prosecution—facts that, in Douglass's view, suggest Oswald was a low-level intelligence asset, possibly monitored by both CIA and FBI. This parallel narrative underscores the thesis: just as Kennedy was pivoting toward peace, Oswald was being positioned as a patsy in a larger plot. We then read on to find out about Kennedy's post-crisis initiatives, framing them as a "strategy of peace." 

The June 10, 1963, American University address is a highlight, where Kennedy called for an end to the Cold War: "Let us reexamine our attitude toward the Cold War... Our problems are man-made—therefore, they can be solved by man." Douglass links this speech to Merton's "unspeakable," arguing it was a lethal profile in courage, coming just five months before Dallas. Evidence includes transcripts and reactions from hawks like Senator Barry Goldwater, who saw it as appeasement. On Vietnam, Douglass challenges the orthodox view that Kennedy was committed to escalation. He details NSAM 263 (October 1963), authorizing the withdrawal of 1,000 advisors, and quotes aides like Roger Hilsman: "The president was determined to get out." 

The chapter on the Diem coup (November 1963) is harrowing, showing how Ambassador Henry Cabot Lodge and CIA operative Lucien Conein encouraged the assassinations of Ngo Dinh Diem and his brother against Kennedy's orders. Kennedy's shock upon learning of the murders— "This is the worst mistake" —is cited from oral histories, illustrating bureaucratic betrayal. Douglass argues this event, mirroring the Chicago plot against Kennedy weeks earlier, signaled to plotters that the president was vulnerable. The backchannel to Cuba receives exhaustive treatment. Starting with journalist Lisa Howard's 1963 interviews, Douglass traces negotiations through William Attwood and French journalist Jean Daniel. Castro's response to Daniel— "Kennedy could become the greatest president in history if he achieves peace" —is quoted, but so is the CIA's sabotage via exile groups like Alpha 66. Evidence from declassified cables shows Kennedy overruling State Department hardliners, a move that, per Douglass, would have normalized relations by 1964. The chapter ends poignantly with Castro's reaction to the assassination: "Something smells fishy," he told associates, sensing the plot's success. 

Oswald's arc intensifies here, with Douglass exploring his pro-Cuba activities in New Orleans and contacts with CIA figures like David Atlee Phillips. Using John Armstrong's *Harvey and Lee* (controversially, as a source on Oswald doppelgangers), Douglass suggests Oswald was a "designated suspect," his Marxist facade crafted to blame communists’ post-assassination. Finally we accelerate into the events of November 1963. The "Saigon and Chicago" chapter masterfully parallels the Diem coup with a foiled plot in Chicago on November 2, where Thomas Vallee (an ex-Marine with CIA ties) was arrested with a rifle aimed at Kennedy's motorcade. Secret Service agent Abraham Bolden, interviewed by Douglass, revealed scrubbed reports of the plot, linking it to Dallas via shared gunmen like those from the 544 Camp Street address. The Dallas chapter is a tour de force, reconstructing the day with granular detail: Oswald's "patsy" cry, the "three tramps" arrests (including CIA-linked figures like Frank Sturgis), and the hasty autopsy. Douglass argues the plot involved a "false flag" operation—Oswald as the lone nut to justify war—thwarted in Chicago and Miami but executed in Texas, where Governor Connally and right-wing oilmen were complicit. Evidence includes witness testimonies (e.g., Jean Hill on the grassy knoll shooter) and acoustic analysis from the House Select Committee, which Douglass uses to affirm multiple shooters. 

 Post-assassination, Douglass examines the cover-up: the Warren Commission's rushed conclusions, J. Edgar Hoover's memos suppressing Oswald's intelligence ties, and Lyndon Johnson's rapid reversal of NSAM 263 via NSAM 273, greenlighting Vietnam escalation. The book closes with reflections on why it matters: Kennedy's vision could have averted millions of deaths in Vietnam and eased Cold War tensions, but the "unspeakable" prevailed, perpetuating endless war. Douglass's greatest strength lies in his synthesis of sources. Over twelve years of research, he consulted the Warren Report, ARRB releases, and interviews with survivors like Vallee's associates. His use of primary documents—Kennedy's tapes, Khrushchev's letters, CIA cables—lends credibility, avoiding the anecdotal pitfalls of books like Mark Lane's *Rush to Judgment*. The interleaved structure is innovative, humanizing both Kennedy and Oswald while building suspense toward the assassination. As a theologian, Douglass infuses moral depth, comparing Kennedy to prophets like Martin Luther King Jr., assassinated for similar anti-war stances. 

The book's readability is another asset; despite dense footnotes (over 1,000), the prose flows like a novel, with poetic flourishes: "Kennedy was dying all his life, but in his last months, he chose to live." This accessibility broadens its appeal beyond assassination buffs to peace activists and historians. The reliance on conspiracy staples—like Oswald's CIA handler George de Mohrenschildt or the Paines as intelligence assets—can feel speculative. Douglass dismisses the lone-gunman theory outright without engaging ballistics experts in depth, potentially alienating mainstream readers, but then again, why speculate on the absurd? One point of critique is however that Kennedy emerges almost saintly, downplaying his own covert ops like Operation Mongoose. Yet, these flaws do not undermine the core thesis. Recent declassifications, like 2017 CIA files on Oswald, bolster Douglass's claims of intelligence complicity. Compared to contemporaries like Vincent Bugliosi's Reclaiming History (a pro-Warren tome), Douglass's work is more nuanced on policy, showing how JFK's "peacemaking" threatened trillion-dollar industries. The New York Observer noted its "selective rehashing," but praised the portrait of Kennedy's foreign policy disillusionment as the book's true value. Methodologically, Douglass excels in contextualizing the assassination within Cold War dynamics. He draws on Merton's letters to frame the "unspeakable" as nuclear madness, a theme resonant today amid U.S.-Russia tensions. His analysis of the military's hatred, LeMay's post-Dallas toast to "victory over the Soviets" (implying Kennedy's death), is chilling and well-sourced. 

Why does JFK and the Unspeakable matter in 2025, over six decades after Dallas? Douglass argues it exposes the "deep state" long before the term's vogue, warning of a security apparatus that prioritizes perpetual conflict over democracy. Kennedy's unrealized vision; a world without nuclear swords, normalized Cuba relations, Vietnam withdrawal, haunts us amid ongoing wars in Ukraine and the Middle East. The book's pacifist ethos aligns with Catholic social teaching, urging readers to resist the unspeakable through nonviolence, much like the Catholic Workers' protests. Personally, reading Douglass evokes a mix of outrage and hope. His portrayal of Kennedy's humanity, a man who stared into the abyss during the Missile Crisis and chose dialogue, restores faith in transformative leadership. Yet, it also indicts our complacency; why has no president since dared such bold peace? In an era of drone strikes and surveillance states, Douglass's call to "speak the unspeakable" feels urgent. Critics may dismiss it as conspiracy porn, but as historian David Kaiser notes in endorsements, it's a "thoroughly researched account" reshaping JFK scholarship For balance, pair it with Gerald Posner's Case Closed, but Douglass's evidence tilts toward conspiracy. 

Ultimately, it matters because it humanizes history: Kennedy died for peace, and in remembering why, we reclaim our agency against the shadows. JFK and the Unspeakable is a masterpiece of historical theology, blending rigorous research with moral urgency. This is a book that not only explains why Kennedy died but illuminates why peace remains our unfinished revolution. Essential reading for anyone grappling with America's soul. Read. 

Informationsmanipulation och spridning av vilseledande narrativ; eller enkelt uttryckt censur

Minns alltid och glöm aldrig: Council Decision (CFSP) 2025/966 den 20 maj 2025. Lipp, Röper och Dogru. För drygt tre månader sedan satte EU sanktionerna ett nytt demokratiskt lågvattenmärke, med ett chockerande och fullständigt exempellöst beslut, tre EU-medborgare – förbjöds att resa genom EU och deras bankkonton frystes – för att de påstått ägnat sig åt "pro-rysk propaganda". Vad värre är, de förbjöds även att överklaga beslutet.

Rådet erkänner härmed att gränsen mellan fakta, tolkning och åsikt kan vara otydlig, särskilt i polariserade frågor som geopolitik; deras slutsats? Att införa åtgärder mot falsk eller vilseledande information. Nyheter måste därmed inom Unionen vara så kallat proportionerliga och förenliga med den förmodade majoritetens uppfattning. Vilket – i förlängningen – betyder att kontroversiella åsikter får censureras bara för att de avviker från konsensus, även om det strider mot de enskilda medlemsländernas grundlagar.

Så med lätthet har nu Rubikon korsats och tärningarna kastats. EU medborgare sätts upp på sanktionslistor för att de nyttjar den tidigare så självklara rätten att yttra sig. 

I juli detta år riktade vidare tyska myndigheter misstankar mot medborgare som påstods med hjälp av utländsk inblandning genom algoritmmanipulation påverkat bilden av Ursula von der Leyen inför hennes förtroendeomröstning. Och i Frankrike genomfördes en polisrazzia mot högkvarteret för Nationell Samling, efter att ännu en tvivelaktig utredning om kampanjfinansiering inletts.

Yttrandefriheten är hotad, men inte från "utländska motståndare" eller "högerextrema populister", utan från EU ländernas egna regeringar. Vare sig det är i Frankrike, Tyskland eller Sverige har censur, eller som det heter ”korrigeringar” blivit rutin, samtidigt som oliktänkande i allt högre grad kriminaliseras och rättssystem används som vapen för att tysta oppositionen. I själva verket är syftet tydligt: dvs. att hjälpa regeringarna att behålla sitt grepp om makten inför en historisk kollaps av legitimitet. Huruvida de kommer att lyckas med det återstår att se, lyckas de befästa sin kontroll genom alltmer auktoritära medel kommer Väst att gå in i en ny era av korrigerad och faktakontrollerad yttrandefrihet. Vi kan nu med relativ enkelhet jämföra situationen i Danmark under de tidiga ockupationsåren 1940–1943. 

Vi censurkritiska jurister har i åratal oroat oss för den demokratiska tillbakagången, vi har sett hur västerländska samhällen, som skröt med yttrandefrihetens attribut, i allt högre grad gjort den till en meningslös Potemkinkuliss. Val är hårt styrda spektakel, orkestrerade av professionella politiker som verkar inom en gemensam konsensus; marknadsvänlig, företagsvänlig, Washingtonvänlig; val erbjuder väljarna få valmöjligheter i grundläggande politiska eller ekonomiska frågor. Medborgarna har numera blott en passiv roll, hjälplösa inför politisk; medial och företagsmässig makt. Ordet är inte fritt, yttrandefriheten är placerat i de privilegierade politikernas kontroll på det sätt som i det närmaste är karakteristiskt för fördemokratiska tider.

Vad har då hänt geopolitiskt som skapat förutsättningarna för denna utveckling av lawfare mot allas rätt till ordet? Det finns delförklaringar. En del ligger i USA:s status; en status där de kunnat ta sig rätten att aggressivt hävda global hegemoni och skapa en unipolär "ny världsordning". Detta understöddes av strukturella ekonomiska förändringar inom den Västliga industrin: nedgången för traditionell tillverkning och det keynesianska samhällskontraktet, som ersattes av tjänster, arbetskraftsspridning, otrygghet och fragmentering. Denna historiska trend förvärrades av en politik som avsiktligt syftade till att minska arbetarnas förhandlingsstyrka och främjade privatiserad konsumtion och skapade en kommunikativ apati. Vi har gått från Folkrörelse till Folkorörlighet. 

Vidare finner vi en del av förklaringen i de isolerade beslutsprocesserna, där alltmer togs ifrån demokratiska påtryckningsgrupper, främst genom att nationella befogenheter överlämnades till överstatliga institutioner och superstatliga byråkratier som Europeiska unionen. Denna strategi att avpolitisera demokratin och försvåra ansvar påverkar även yttrandefriheten; val reduceras till en fråga om AIK eller Mjällby, dvs. endast mindre variationer inom ett förutbestämt ramverk.

Det sätt på vilket EU saboterade Greklands folkomröstning om EMU är ett exempel här. Detta fenomen är uppenbarligen mycket mer uttalat när nationella regeringar är underordnade överstatliga institutioner, som Europeiska unionen. Och så har man naturligtvis militär- och underrättelsebyråkratierna, som idag utan tvekan utövar mer inflytande än någonsin tidigare. 

Minns gärna att allt såg så ljust ut inför vårt århundrades första stora anti-etablissemangsuppror i början och mitten av 2010-talet: Brexit, Gula västarna och växande EU-skeptiska känslor över hela Europa. Detta massuppvaknande trodde en del vara "slutet på historiens slut", det var ett frihetligt utbrett förkastande av den nyliberala ordningen efter kalla kriget. Ändå misslyckades dessa uppror i slutändan, trots en då starkare yttrandefrihet, protesterna absorberades eller neutraliserades i stället av etablissemanget genom repression och starka ideologiska motoffensiver.

Sen kom pandemin, som utöver sin epidemiologiska natur, var en strukturell begivenhet som accelererade en auktoritär centralisering av makten. Regeringar nyttjade viruset för att sopa undan de demokratiska tillvägagångssätten från 10-talet, militarisera samhällen, slå ner friheter och genomföra exempellösa åtgärder för social kontroll, och samtidigt "frysa" demokratiska samtal och urholka den energi som fanns kvar från de populistiska rörelserna frrån 2010-talet. Dis- och missinformation trumfade plötsligt med en oönskad tydlighet den lagstadgade yttrandefriheten. 

Sen återuppstod denna kontroll av vad som fick sägas i och med konflikten mellan Ryssland och Ukraina, där det mediepolitiska etablissemanget uteslöt, censurerade och till och med straffade röster som var kritiska till den västerländska retoriken.

Samtidigt har nya populistiska hot mot den etablerade ordningen uppstått. Men hittills har inte heller dessa lyckats rubba status quo, delvis på grund av att Västvärldens alltmer impopulära och de-legitimerade eliter har vänt sig till att nyttja alltmer fräcka former av förtryck för att påverka valresultaten och undertrycka dessa utmaningar. Fallet med Rumänien markerade en ödesdiger eskalering: Nato och EU, blandade sig i och Rumänien och med Lawfare upphävde ett presidentvalsresultat och uteslöt den populistiska kandidaten genom ogrundade påståenden om rysk inblandning.

Dessa händelser signalerar en illavarslande trend: delar av statsmakten begränsar sig inte längre till att "hantera" valresultat genom så kallad mjuk påverkan; mediemanipulation, censur, lawfare, ekonomiska påtryckningar och underrättelseoperationer. Snarare är de alltmer villiga att helt och hållet överge demokratins formella struktur. Undertryckande av yttrandefriheten utförs i syfte av att försvara demokratin från så kallade interna hot (populister) och externa hot (utländska konkurrenter, inte motståndare, utan konkurrenter). Det verkliga målet är att stärka en centristisk ideologi, fri från demokratiska avvikelser. 

Under en relativt kort period, ungefär mellan fyrtio- och sjuttiotalen bevittnade vi en form av demokrati som var avsevärt mer substantiell än vad som existerar idag. Under dessa decennier, ofta beskrivna som kapitalismens "guldålder", integrerades arbetarklasserna i västvärldens politiska system för första gången i historien. Detta gjorde det möjligt för dem att få ett betydande inflytande över den politiska agendan, vilket ledde till en expansion av sociala, ekonomiska och politiska rättigheter, i ett sammanhang av växande politisering av massorna. Kontrasten till dagens politiska period är mycket skarp.

Ändå vore det fel att idealisera västvärlden vid denna tid. Även då förblev demokratin i sin fysiska bemärkelse starkt begränsad. Även om de härskande klasserna tvingades, under press från folkrörelser, kalla kriget och hotet om social oro, att utöka yttrandefriheten, rösträtten samt erkänna en rad politiska och sociala rättigheter, gjorde de det inte frivilligt. Tvärtom drevs de ofta av rädslan att massorna kunde utgöra ett verkligt hot mot den etablerade samhällsordningen, att arbetare skulle kunna använda demokratin för att kullkasta befintliga maktförhållanden.

Denna rädsla gjorde att de västerländska staterna nyttjade, militären, underrättelse- och säkerhetsapparaten, som utövade ett betydande inflytande bakom kulisserna, vanligtvis under ledning av USA. Detta inkluderade ett okänt antal terroristhandlingar som syftade till att begränsa vänsterpartiernas och folkrörelsernas yttrandefrihet, till exempel genom Gladio. Kort sagt, från den moderna liberala demokratins allra första början arbetade de ledande klasserna aktivt för att hålla demokratin inom gränserna för vad de ansåg vara acceptabel korrigerad politik.

Berlinmurens fall markerade det symboliska slutet på denna era. Under decennierna som gått sedan dess har vi bevittnat en stadig erosion av demokratiska normer. Konstitutionella skyddsåtgärder upphävs undantagsvis för att införa beslut som inte kan uppnås via normala demokratiska kanaler. 

Detta är naturligtvis en paradox: om det är permanent, så är det per definition inte längre ett undantagstillstånd. Det blir regel. Men är detta permanenta undantagstillstånd unikt? Snarare är det ett grundläggande kännetecken för hur själva staten, även i dess liberaldemokratiska skepnad; inte sammanfaller med den representativa demokratins institutioner.

I teorin agerar statliga byråkratier som neutrala verkställare av regeringspolitik. I verkligheten agerar de ofta oberoende av, eller till och med i opposition till, valda parlament och regeringar, särskilt när det gäller att skydda institutionell kontinuitet, militära- och geopolitiska normer eller en ekonomisk elits intressen. 

Staten är en social organism utrustad med sin egen interna logik och kontinuitet, kapabel att sträva efter mål och riktningar ofta oberoende av de som deklarerats eller eftersträvas av en tillfällig politiska ledning, oavsett färg; för oligarkins järnlag formar partierna till en passande bit i den rådande hegemonins pussel. (S och NATO är ett exempel som comes to mind) Detta har alltid varit en sanning, även om staten, ibland kan tvingas göra yttrandefrihetliga eftergifter till den folkliga politikens krafter. I mina ögon representerar dagens kris inte yttrandefrihetens plötsliga kollaps, utan i stället avslöjar det hur makt verkligen fungerar. Den samtida krisen blottar begränsningarna för de formella demokratiska institutionerna. 

Framtiden är dyster. Förutsättningarna som möjliggjorde den korta perioden av hållbar demokrati är borta och det är osannolikt att de kommer återvända inom en snar framtid. I verklig mening är demos inom demokrati skadad, och vägen till, Politeia , det som enligt Aristoteles är den goda formen av flervälde, är definitivt stängd. 

Ändå markerar den upplösta geopolitiska ordningen som ligger till grund för västerländsk dominans samt framväxten av en multipolär ordning, ett djupgående politiskt och ekonomiskt skifte. Erosionen av västerländsk hegemoni försvagar dess eliter, vars dominans förlitat sig på både internt förtryck och maktprojicering utomlands. Minskat inflytande utomlands förvärrar det inhemska missnöjet, särskilt när det drivs av ökande och systemisk ojämlikhet.

Denna upplösning blottlägger de strukturella svagheterna i det västerländska systemet. Utan den geopolitiska stabilitet och ekonomiska dominans som en gång maskerade våra interna motsättningar blir yttrandefrihets fienderna mer sårbara. Avgörande är att denna nedgång också banar väg för en potentiell nyordning, och en potentiell omtolkning av våra frihetliga rättigheter samt politiska och ekonomiska system. När västerländska eliter brottas med sin avtagande makt finns det stora möjligheter till alternativa visioner av styrelseskick och yttrandefrihet.

Det som ligger framför oss är inte bara en fråga om huruvida rätten att uttrycka oss fritt kan "återställas", utan om ett nytt politiskt projekt kan uppstå för att ersätta den uttömda modellen av elitistisk centristisk liberalism. Den gamla ordningen kollapsar, men den nya har ännu inte fötts. I detta vakuum kan vad som helst yttras och bli verklighet. Tack för er tid.

Samtal för Fred, Varberg

Varberg 2025-09-06

Krig kräver samtycke

USA har evakuerat tusentals barn i varje krig från Vietnam till Afghanistan och förklarat det ett humanitärt uppdrag. När Ryssland hämtar föräldralösa barn från stridszoner i Ukraina framställer en överväldigande västerländsk propaganda detta som barnbortförande av barn och ett brott. I april 1975, när Vietnamkriget närmade sig sitt slut, transporterade den amerikanska militären flera tusen barn från Vietnam till USA i Operation Babylift. Transporten skapade rubriker eftersom det första planet med vietnamesiska barn kraschade nära Saigon. Nästan ett halvt sekel senare, i december 2021, rapporterade CNN att den amerikanska militären hade fört bort 1 450 barn från Afghanistan till USA. En rapport som inte genererade någon större politisk uppmärksamhet

Jag vet inte hur många barn USA sammanlagt har transporterat undan under alla sina krig: från Latinamerika, Asien och Afrika, från Balkan, Irak, Libyen eller Syrien. Enligt medierapporter transporterades mer än 50 000 undan enbart under Vietnamkriget, och där, liksom i andra fall, var många fromma eller mindre fromma kristna hjälporganisationer inblandade. Inte en enda journalist från en större västerländsk tidning tänkte någonsin på att hänvisa till alla dessa transporter som "barnbortföranden" eller "deportationer". Tvärtom. Skyddet av försvarslösa har alltid varit en föreskrift i internationell humanitär rätt. Genèvekonventionerna reglerar skyddet av civila, inklusive barn, i krig. Se bara på våra egna Finlandsbarn i Sverige under krigsåren. 

Men detta gäller inte Ryssland. När den ryska armén evakuerar föräldralösa barn och ungdomar från ukrainska stridszoner kan detta inte betraktas som ett humanitärt uppdrag, eftersom Ryssland, i Putins gestalt, saknar all form av medmänsklighet. Denna förvridna logik är grunden för de propagandafiktioner som fabricerats av ett flertal mer eller mindre statliga människorättsorganisationer och som cirkulerat i våra västerländska medier sedan krigsutbrottet 2022.De flesta av dessa organisationer är för övrigt inte vad deras namn antyder; nämligen att de är oberoende, många är engagerade i regimskiftesverksamhet där Väst anser det nödvändigt. Och detta blir allt svårare att dölja. Indien har till exempel återkallat licenserna för 15 000 icke-statliga organisationer under senare år.

I mars 2023 utfärdade Internationella brottmålsdomstolen (ICC) en arresteringsorder mot president Putin och den ryska barnrättskommissionären, Maria Lvova-Belova, med argumentet att det fanns "rimliga skäl att anta" att båda var "individuellt straffrättsligt ansvariga" för den olagliga deportationen av ukrainska barn till Ryssland. EU-kommissionens president Ursula von der Leyen talade därefter i Bryssel om hur 16 200 ukrainska barn hade kidnappats av Ryssland. ”Det som händer där, deportationen av barn, är en fruktansvärd påminnelse om de mörkaste tiderna i vår historia”, sa von der Leyen. Det är tydligt vad hon menar; särskilt när just en tysk politiker hänvisar till de mörkaste tiderna i sin historia. Man minns den tyske utrikesministern Joschka Fischer, som mobiliserade hela landet inför NATO-attacken mot serberna med parollen ”Aldrig mer Auschwitz”…

Internationella brottmålsdomstolen i Haag har inte avslöjat vilka faktiska bevis som den grundar sin arresteringsorder på. FN-organisationer som UNICEF och FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) har aldrig bekräftat att ukrainska barn olagligen har kidnappats av Ryssland. UNHCR uppger: "I Ukraina bor nästan 100 000 barn på institutioner och internatskolor, varav hälften är barn med funktionsnedsättning. Många av dessa barn har levande släktingar eller vårdnadshavare. Vi har fått rapporter om anläggningar som försöker evakuera barn till grannländer eller utomlands. Vi inser att humanitära evakueringar kan vara livräddande under vissa omständigheter och välkomnar insatser för att föra barn i säkerhet." Internationella Röda Korset (ICRC) uppger att man samarbetar med både ryska och ukrainska myndigheter för att skydda barn och återförena familjer i Ryssland och Ukraina.

Den 8 juni rapporterade och kommenterade den ryska tv-kanalen Russia Today utförligt informationen från ryska barnskyddsmyndigheter i sin tyska utgåva. Kanalen har förbjudits av EU, men kan läsas med hjälp av VPN. Men som tar del av och delar RT riskerar i vissa EU länder böter, eftersom varje fiendeuttalande framställs som en propagandalögn i en pågående "kognitiv krigföring". Idag gäller regeln i Bryssel: Den som inte håller med oss. Den nya medielagen, Digital Services Act (DSA), tillåter de facto Bryssel att radera och förbjuda allt som kan utmana dess egna sanningar. But I digress. Enligt RT har ryska flyktingar; och barnskyddsmyndigheter publicerat följande siffror: Under det mest krigshärjade året 2022 flydde cirka 4 miljoner ukrainska invånare till Ryssland, inklusive 730 000 barn. Dessa registrerades i ryska databaser. Den stora majoriteten av dessa minderåriga kom till Ryssland med ett juridiskt ombud: föräldrar, vårdnadshavare eller handledare.  Några av barnen kom från barnhem (föräldralösa, funktionshindrade), inklusive statliga sociala boenden. På grund av sin sårbarhet evakuerades de till Ryssland av hjälparbetare från Donbass och den ryska militären år 2022, där de togs till barnhem. Skadade och traumatiserade barn behandlades på ryska vårdinrättningar eller rehabiliteringskliniker. Å andra sidan placerades 380 barn hos ryska fosterfamiljer (ingen adoption) tills deras familjesituation var löst.

De ryska myndigheterna, enligt egna uttalanden, samarbetar med statliga hjälporganisationer i Kiev för att återlämna barn till deras avlägsna eller försvunna föräldrar. Qatars regering, i samarbete med Moskva, finansierar till stor del den nödvändiga logistiken. ICRC och FN-organ är inblandade. Detta kan dock inte nämnas offentligt från ukrainsk sida, eftersom det skulle kunna skingra bilden av "Putin, kidnapparen". Men motsägelserna i berättelsen om den "ryska barnförbrytaren" kan inte längre döljas. Yale Humanitarian Research Lab (HRL), en av de ledande organisationerna bland hundratals västerländska icke-statliga organisationer som arbetar för att avslöja ryska brott, publicerade att av 19 000 kidnappade barn lokaliserades 1 366 och återfördes till Ukraina. Liknande siffror presenterades av Yuri Vitrenko, Ukrainas ambassadör vid FN och OSSE i Wien sedan februari.

Det som medvetet utelämnas är det faktum att dessa repatrieringar skulle vara omöjliga utan de ryska myndigheternas samarbete. Eller hur ska man annars föreställa sig det? Att ukrainska barnavårdsstyrkor infiltrerar ryska fosterhem för att föra tillbaka barn över gränsen i skydd av mörkret? Med hänvisning till krigspropaganda skulle jag vilja hävda att det tar ungefär tre till fyra år att övertyga en befolkning om nödvändigheten av krig. Inget krig kan föras på lång sikt utan befolkningsmajoritetens samtycke. Men eftersom detta samtycke skulle vara nästan omöjligt att uppnå om folk fick höra den komplicerade sanningen; nämligen att utrikespolitiken i huvudsak bestäms av energibolagen, vapentillverkarna, militären, "penningväktarna" och andra intressegrupper; behövs en annan, mer lättförståelig anledning till krig. Den som lyckas göra det trovärdigt att fienden begår våld mot barn har uppnått en föreställningsvärld där fienden utgör enbart ett bestialiskt monster. Med en fiende kan det inte finnas någon förståelse, inga fredsförhandlingar, ingen nåd. Den som vill göra en befolkning "krigsvillig" måste framställa fienden som ett monster. Det görs nu med lögner om barnstölder.

Washingtons eurasiska träsk

Trumps villighet att använda sig av sanningar har varit nyckeln till framgång, och nyckeln till att väcka känslor hos både sina anhängare och motståndare. Hans beredskap att bryta med tidigare politik gentemot Ukraina och vara värd för ett toppmöte har återigen gjort det amerikanska oh Västliga utrikespolitiska etablissemanget rasande. Men Trump tänker helt rätt, han vet att insatserna för amerikansk politik i Eurasien är större nu än de var för ett kvarts sekel sedan i Mellanöstern. Washington är djupt engagerat i det största och mest intensiva kriget som superkontinenten upplevt sedan Koreakriget. Med tanke på Washingtons viktiga roll i finansiering, beväpning, utbildning och direkt bistånd till ukrainska stridsstyrkor och andra former av underrättelsetjänster, är landet praktiskt taget en stridande part. Även om ryska federationen är en mindre formidabel fiende än Sovjetunionen i storlek och styrka, är den ojämförligt mäktigare och farligare än Saddam Husseins Irak, talibanerna i Afghanistan eller koalitioner av jihadister som ISIS och al-Qaida tillsammans. 

Genom att aggressivt uppvakta Ukraina som en allierad och göra landet till en militär partner mot Ryssland, slog Washington en handske mot Moskva, som Moskva plockade upp. 2022 var kulmen på en längre process av vårdslös konfrontation. Samma konsensus efter kalla kriget mellan hänförda liberala internationalister och republikanska förespråkare för en kvasi-utopisk global överhöghet, som slösade bort amerikanska liv och skatter över hela Mellanöstern, har nu lett USA in i en strategisk återvändsgränd på den stora eurasiska stäppen, vilket dränerar amerikanska pengar och knappa resurser. Mer än tre år in i kriget finns det ingen anledning att tro Ryssland kommer lida något nederlag. Dess ekonomi har visat sig motståndskraftig inför sanktioner, och landet har en större och mer kapabel armé än Ukraina. Ändå, som en bekräftelse på Thukydides insikt att människor agerar på hopp när förnuft sviker dem, klamrar sig Amerikas gamla tvåpartielit, av indignation och sårad stolthet, fast vid tron att Ryssland på något sätt kommer att besegras, och därmed förlänga ett krig de inte kan vinna. Förespråkare för att fortsätta kriget hävdar att Ukraina har försvagat Ryssland. Det är diskutabelt. Vad som inte är diskutabelt är att kriget har ödelagt Ukraina, lamslagit Europas ekonomi och förbrukat amerikanska resurser. Det har också drivit Ryssland in i Kinas famn och gett Amerikas enda konkurrent en säker tillgång till värdefulla naturresurser.

För att kväva oliktänkande avseende kriget, och dess ursprung, utmålar dess försvarare Trump och andra skeptiker som antingen okunniga, naiva eller på något sätt i hemlighet anhängare till Vladimir Putin. Verkligheten är att den hårdnackade skepticismen mot kriget och den politik som ledde till det står i traditionen finns hos några av Amerikas mest framstående diplomater, underrättelseofficerare och nationella säkerhetstjänstemän som ledde, och vann, det kalla kriget. Denna äldre generation av kalla krigets veteraner talade högljutt mot NATO:s expansion. Bland deras efterträdare fanns de som likaledes ifrågasatte visdomen i Washingtons nya konfrontativa kurs i förhållande till det post-sovjetiska Ryssland, men på uppmaning av mindre nogräknade ledare genomförde de denna expansion och uttryckte sina uppriktiga reservationer och invändningar endast privat eller i sina memoarer. De var som alla andra köpta. Amerikas Ukraina-debacle är alltså produkten av en tvåpartikoalition där de vilseledda var fulla av passionerad missriktad krigsintensitet, medan de som kunde ha varit visa män saknade all övertygelse och mod att gå emot majoriteten.

George Kennan, amerikansk ambassadör i Moskva, skrev en artikel i New York Times 1997 och varnade för att "en utvidgning av NATO skulle vara det mest ödesdigra misstaget i amerikansk politik under hela tiden efter kalla kriget". Han förutspådde vidare att utvidgningen skulle utlösa en motreaktion från Moskva, och när den gjorde det avfärdade förespråkarna den trubbigt genom att säga: "Det är så ryssarna är". Kennan, med erfarenhet från Stalins Sovjetunionen och arkitekten bakom den inneslutningspolitik som vann kalla kriget, ansågs allmänt vara en av Amerikas största diplomater och auktoriteter i Rysslandsfrågor. Som även förespråkare för utvidgning numera motvilligt medger, borde Kennans otvetydiga fördömande av NATO:s utvidgning skänkts mer tyngd. 

Kennan var ingen röst i vildmarken. Han uttryckte faktiskt de dåvarande experternas enighet. Strobe Talbott, Bill Clintons kontaktperson för Nato-utvidgningen, beklagade att praktiskt taget alla han kände med expertis om Ryssland och Östeuropa motsatte sig utvidgningen. Kennan stod bakom en koalition mot Nato-utvidgningen en koalition av Amerikas bästa utrikespolitiska experter; bland dem fanns kända antisovjetiska hardliners från det republikanska partiet, såsom Fred Ikle och Paul Nitze, samt utrikespolitiska lysande personer bland Demokraterna, såsom senatorerna Sam Nunn och Bill Bradley. Reagans rådgivare i östeuropeiska och sovjetiska frågor, Harvard-historikern Richard Pipes – känd för sin djupa pessimism om Rysslands politiska kultur; kritiserade inte bara Nato-utvidgningen som onödig och oklokt, utan betraktade till och med hela Nato som en anakronism som borde upplösas. Dessutom gällde debatten om Nato-utvidgningen 1997 Polen, Ungern och Tjeckien, med kanske Rumänien och Slovenien i släptåg. Varken ukrainskt eller georgiskt medlemskap var aktuellt. Ändå ansåg experternas tyngd även då att Nato-utvidgning var en dårskap.

Den kanske mest framstående förespråkaren för Nato-utvidgningen var Zbigniew Brzezinski. Brzezinski, statsvetare och sovjetolog som tjänstgjorde som nationell säkerhetsrådgivare till Jimmy Carter, var känd för sin ständiga antagonism mot Moskva. Som han förklarade i The Grand Chessboard, från 1997 varför och hur Amerika borde söka överhöghet i Eurasien, Brzezinski såg Nato som ett verktyg för att utöka amerikansk makt. Bill Clinton ställde sig på Brzezinskis sida för att överrösta kalla krigets veteraner till förmån för expansion. Clinton, som vuxit upp i en tid av exempellöst amerikanskt överflöd och som hade undkommit att behöva slåss för den amerikanska makten genom att undvika tjänstgöring i Vietnam, behövde visa sig tuff. Clintons främsta intresse för den amerikanska militären var att använda den utomlands för att distrahera väljarna från sina seriella privata skandaler. Vissa i hans administration var dock mer ambitiösa. Utrikesminister Madeline Albright, en av Brzezinskis skyddslingar, var känd för sin nonchalanta inställning till våldsanvändning. Som hon ökänt uttryckte det till den dåvarande ordföranden för Joint Chiefs of Staff, general Colin Powell, under en debatt om att bomba Serbien över Kosovo 1999: "Vad är poängen med att ha denna fantastiska militär som ni alltid pratar om, om vi inte kan använda den?"

Clintonadministrationen använde militären under Nato-beskydd vid två tillfällen, genom att genomföra flyganfall och samordna markoffensiver i Bosnien-Hercegovina 1994–95 och i Kosovo samt Serbien 1999. Administrationen betecknade båda operationerna som humanitära, även om de involverade USA eller Nato som partnerskap med enheter som amerikanska och europeiska säkerhetsorgan tidigare hade betraktat som terrorister och kriminella, såsom jihadister i Bosnien, den kriminella Kosovos befrielsearmé (KLA) och delar av den lätt fascistiska kroatiska armén. Operationerna markerade en radikal förändring för Nato. En allians som ursprungligen grundades för självförsvar genomförde nu interventioner utanför sina medlemmars territorium, ritade om Europas gränser och till och med grundade en ny stat; Kosovo. 

Washington insisterande således på att behålla Nato trots slutet på kalla kriget, vilket hade förbryllat vissa ryssar, men dess omvandling av kalla krigets allians till ett interventionsorgan och dess önskan att utvidga den oroade ryssar över hela det ryska inrikespolitiska spektret. Aleksandr Lebed, en rysk general vars kritik av Boris Jeltsins invasion av Tjetjenien gjorde honom till en av Rysslands mest populära personer på 1990-talet, förutspådde att Natos expansion skulle leda till ett världskrig. Natos intervention i Bosnien fick honom att jämföra Nato med "en stor berusad huligan på ett dagis som säger att han kommer att slå vem han vill". Rysslands ledande liberala politiker på den tiden, Grigorij Javlinskij, förklarade: "Om Natos expansion skulle syfta till slutligt medlemskap för de baltiska staterna och Ukraina, utan Ryssland, skulle det vara fullständigt oacceptabelt." Jeltsin hade varit skamlöst pro-amerikansk och kom så bra överens med Bill Clinton att deras partnerskap blev känt som The Bill och Boris-show. Washingtons användning av Nato för att bomba Serbien 1999 satte punkt för den showen då Jeltsin varnade för krig och till och med riskerade ett genom att beordra ryska fallskärmsjägare att inta Pristinas flygplats före Nato-trupperna. Före slutet av det året hade Ryssland en ny ledare, Vladimir Putin. Det var uppenbart att det ryska motståndet mot Nato inte var en funktion av rysk inrikespolitik utan av amerikanskt beteende.

Liksom sin föregångare var George W. Bush en babyboomer vars mest betydelsefulla kontakt med internationella säkerhetsfrågor innan han tillträdde var en framgångsrik försök att undvika tjänstgöring i Vietnam genom en period som pilot i Texas Air National Guard. Även om Bush kraftigt kritiserade sin demokratiska föregångares utrikespolitik, höll han kursen när det gällde Natos utvidgning, även när han drog in Amerika allt djupare i Mellanöstern efter attackerna den 11 september.

Bushs första kontakt med en rysk ledare kom vid ett toppmöte i Slovenien i juni 2001. Bush-administrationen var mer intresserad av samarbete än konflikt med Ryssland. Men bara på Washingtons villkor. Som Donald Rumsfeld formulerade det i ett memorandum stod Ryssland inför ett binärt val: Landet kunde "samarbeta med Kuba, Nordkorea, Iran [och] Irak", och därigenom beröva sig västerländska investeringar och döma sig till svaghet; eller så kunde det anta liberala demokratiska och marknadsmässiga normer, integreras i den amerikanskledda liberala internationella ordningen och blomstra. Rumsfeld lade fram sin åsikt opartiskt under ett möte i Moskva med sin ryska motsvarighet i augusti 2001. Hans logik är svår att kritisera, men det talande är att han i sitt memorandum pekade på Tyskland, Japan och Italien efter andra världskriget som de modeller Ryssland borde efterlikna. I Washingtons ögon hade landet besegrat Ryssland, och Ryssland borde agera därefter.

Attackerna den 11 september 2001 rubbade Bush-administrationens vision för Amerikas roll i världen. När den inträffade kämpade Ryssland mot ett islamistiskt uppror som hade slagit rot i Nordkaukasien under det första tjetjenska kriget 1994–96. Under och efter det kriget hade jihadister, inklusive al-Qaida och CIA, försökt utnyttja Rysslands nederlag i Tjetjenien för att förvandla Rysslands Nordkaukasien till ett andra Afghanistan, varifrån de kunde exportera jihad genom resten av Kaukasus och till och med Tatarstan i hjärtat av Ryssland vid Volga. De inledde en beslutsam upprors- och terrorkampanj, inklusive masskidnappning, tortyr och så småningom en invasion av Dagestan och bombningar av bostadshus där och sedan Moskva sommaren 1999.

Attackerna den 11 september gav även Putin vad han trodde kunde vara en öppning för att etablera ett samarbete med Washington; han hade anledning att tro att Bush efter den 11 september kunde komma att stödja honom mot jihadister. Putin såg till att vara den första utländska ledaren som ringde Bush efter attackerna, och han erbjöd omedelbart sin hjälp. När Putin var värd för en Pentagon-delegation i början av november 2001, fann försvarsminister Douglas Feith honom nervös men kunnig, äkta och genuin i sin kunskap och sina erbjudanden om hjälp. Putin höll sina löften, underlättade en snabb etablering av amerikanska baser i de tidigare sovjetrepublikerna Uzbekistan och Kirgizistan och gav andra former av stöd till den initiala amerikanska militära kampanjen i Afghanistan. Men bara en månad senare tillkännagav Washington sitt beslut att dra sig ur antiballistiska missilavtalet. Bush motiverade beslutet med att USA:s behov av att utveckla missilförsvar mot begränsade missilhot från "skurkaktörer" som Iran och Nordkorea, men Moskva såg det som ett destabiliserande försök att utnyttja USA:s tekniska fördel och avtrubba eller neutralisera Rysslands kärnvapenstyrkor och uppnå en så kallad; strategisk dominans. Sedan, i november 2002, tillkännagav Bush i Prag att Nato skulle acceptera ytterligare sju stater från Östeuropa som medlemmar, inklusive de tre tidigare sovjetiska baltiska staterna som gränsar till Ryssland. 

Bushs beslut, trots invändningar från Frankrike och Tyskland, såväl som, självklart från Ryssland, att invadera Irak, gjorde föga för att försäkra Putin om Washingtons försiktighet, särskilt eftersom den ryska underrättelsetjänsten var medveten om att Bushs anklagelser kring att Saddam Husseins regim hade massförstörelsevapen var falska. Alla dessa händelser överskuggade inrättandet av ett gemensamt organ kallat Nato-Rysslandrådet i maj 2002, särskilt eftersom rådet bara var ett rådgivande organ.

År 2004 tog Nato in Bulgarien, Rumänien, Slovakien och Slovenien, samt de tre baltiska republikerna Estland, Lettland och Litauen som nya medlemmar. Bush-administrationen såg ingen anledning att pausa och blickade framåt mot ytterligare en expansionsrunda som skulle inkludera en utvidgning av medlemskapsplanerna till de två tidigare sovjetrepublikerna vid Rysslands gränser, Ukraina och Georgien. Putin fortsatte att samarbeta med Nato, om än motvilligt, samtidigt som han upprepade Jeltsins kritik av Natos expansion. Men ju mer Putin invände, desto mer beslutsam blev vicepresident Dick Cheney att driva på expansionen. Cheneys antagonism mot Ryssland existerade långt före Putin. När Sovjetunionen upplöstes 1990, så plötsligt och mjukt att processen verkade nästan mirakulös, ansåg Cheney, dåvarande försvarsminister, att det inte räckte. Han försökte påskynda dess upplösning genom att underblåsa rivaliteten mellan den sovjetiska premiärministern Michail Gorbatjov och den underordnade presidenten för den sovjetiska federativa socialistiska republiken Boris Jeltsin, och var värd för den senare vid en stor mottagning i Pentagon. Faktum är att Cheney redan hade dragit slutsatsen att målet borde vara att stycka upp Ryssland, så att landet aldrig mer skulle utgöra ett hot mot världen. Denna vision av en värld utan Ryssland, med dess förföriskt utopiska löfte om permanent fred i Eurasien, tilltalade andra mindre kunniga i Washington.

Cheneys tankar om Ryssland återspeglade samma maximalism som den kontroversiella försvarsplaneringsvägledningen vilken utarbetades under hans överinseende 1992. Det dokumentet rekommenderade att USA borde agera; ensidigt och förebyggande, om nödvändigt för att avskräcka eller undertrycka uppkomsten av varje makt som kunde utmana Washingtons globala dominans. Logiken bakom denna vision om oändlig hegemoni upprätthållen av evig vaksamhet var oåterkalleligen en galenskap. Patrick Buchanan beklagade Vägledningen som en "formel för oändlig intervention" och en inbjudan som ges till alla Amerikas "vänner och allierade om att vi kommer att gå i krig för att försvara deras intressen". Redan två decennier innan Ukrainakriget vsste vissa visa i Washington att eviga krig skulle avslöja den fruktansvärda oförmågan hos Amerikas försvarsindustri. Cheneys planer skulle ersätta den industriella och ekonomiska dominans som USA åtnjöt mellan 1945 och 1975 med militär kostsam dårskap. 

Vidare var Ukraina i början av århundradet en högst osannolik kandidat till Nato. Landet var så vanstyrt och korrupt att det, trots att det innehade några av de mest naturreursgenerösa territorierna i Europa och en stor, utbildad befolkning, först år 2006 återgick till den ekonomiska storlek det hade haft 1990. Ekonomierna i Ryssland, Vitryssland och Kazakstan, för att inte tala om Polen, hade alla överträffat Ukraina i tillväxt. År 2009 lämnade även deb Internationella valutafonden landet i protest mot Kievs utbredda korruption och urusla styrelseskick. Dessutom uttryckte Ukrainas befolkning inget intresse för Nato. Tvärtom visade opinionsundersökningar att mindre än 30 procent av befolkningen var för ett medlemskap i Nato och en solid majoritet motsatte sig det. Så varför var Washington så envis med att detta avlägsna, osäkra och vacklande land skulle bli en fördragsbunden allierad? Svaret finns hos de som då satt vid maktens grytor. Dick Cheney förblev en konsekvent; om inte alltid en välinformerad, förespråkare för expansion. Oberörd av debaclet kring Iraks obefintliga massförstörelsevapen försökte Cheneys medarbetare övertala Fiona Hill, medarbetare vid Nationella säkerhetsrådet, att ändra sin bedömning när hon i en briefing till president Bush om Ukraina och Georgien förmedlade underrättelseunderrättelseresultatet att potentialen för konflikt med Ryssland var hög. Bushs nationella säkerhetsrådgivare Stephen Hadley planerade ett möte i nationella säkerhetsrådet för att ta upp frågan om Ukraina och Georgien. Med mindre än ett år kvar i ämbetet ville Bush förverkliga sin "frihetsagenda", den kvasi-mystiska tron att frihetens överlevnad i USA i allt högre grad beror på frihetens framgång i andra länder och att Amerika hade ett gudomligt uppdrag att sprida demokrati till varje nation och kultur.

Den agendan stagnerade i Irak och Afghanistan, men att införa Georgien och Ukraina i Nato skulle åtminstone delvis kunna rädda den. Hadley lät därför Nato-ambassadören och den tidigare Cheney-ledamoten Victoria Nuland tala till mötet via telefonkonferens från Bryssel. Nuland försäkrade Bush att georgierna och ukrainarna framgångsrikt hade bekämpat korruption och reformerat sin politik och ekonomi och därför förtjänade medlemskap. Hon sa sedan om medlemskap: "Om de vill ha det och uppfyller kriterierna, hur kan USA vara de som säger nej?" Enligt Nulands enkla, tydliga och missriktade resonemang var frågan om huruvida USA genom fördrag skulle binda sig till krig för två suveräna stater enbart en procedurmässig fråga i Washington. Det slutgiltiga beslutet låg redan utanför de valda representanterna för det amerikanska folket.

George W. Bush höll med Nuland och stödde hennes logik att amerikansk suveränitet måste underordnas demokratiseringsuppdraget. Gates och Rice manade dock i ärlighetens namn till försiktighet vid mötet men gav inga avvikande upplysningar trots sina farhågor. Rice rättfärdigade sin förhalning genom att intala sig själv att Bush hade fattat sitt beslut enbart i princip och att det var hans engagemang att göra det som var rätt. Nulands bedömningar av Georgien och Ukraina var öppet vilseledande, möjligen även avsiktliga felaktiga framställningar. Den allmänna opinionen i Ukraina var överväldigande emot Nato-medlemskap, med flera opinionsundersökningar som visade endast 20 till 25 procent för. Som Nuland själv senare uttryckte det, var Nato vid den tiden så impopulärt att det var en svordom i Ukraina. För att kringgå detta folkliga motstånd ordnade amerikanerna så att Ukrainas president, premiärminister och parlamentets ordförande skulle underteckna ett brev med en begäran om medlemskap. Den handlingen upprörde många ukrainska väljare. Premiärministern, Julia Tymosjenko, började bli vackla. Orolig för omval sa hon att Ukraina inte behövde Nato. Den amerikanska utrikesministern var tvungen att ingripa personligen för att få Tymosjenko tillbaka på rätt spår.

Endast fjorton av Natos tjugosex medlemmar var redo att stödja Ukrainas medlemskap. Tyskland och Frankrike ledde motståndet, men bakom dem stod Spanien, Italien, Nederländerna, Belgien, Portugal och Norge. Till och med Storbritannien, som normalt sett var så plikttroget mot Washington, vacklade. Men Rice hade hennes order från Bush. Där logik och argument inte kunde tillåtas segra, var amerikansk tillrättavisning tvungen att göra det. När den tyske utrikesministern lade fram sina reservationer mot Georgiens och Ukrainas kandidaturer, steg Rice åt sidan för att låta Polens utrikesminister Radoslaw Sikorski, en före detta journalist och eldsjäl från det neokonservativa American Enterprise Institute, tysta sin motsvarighet genom att kritisera honom för Tysklands ansvar för andra världskriget. Hur kunde en tysk reagera annat än med tystnad?

Den andra dagen visade sig vara lika spänd då Bush personligen pressade Tysklands förbundskansler Angela Merkel att ge efter. Så småningom gick Merkel med på ett kompromissuttalande som bekräftade att Georgien och Ukraina skulle bli medlemmar men avstod helt enkelt från att fastställa ett exakt datum. Washington hade hävdat sin vilja: Nato skulle expandera, trots skeptiska allierade, osäkra ukrainare och motsträviga ryssar. Som Rice uttryckte det: ”Moskva behöver veta att kalla kriget är över och Ryssland har förlorat.” Amerikas utrikesminister tog tydligen Francis Fukuyamas tes om ”historiens slut” så bokstavligt att han trodde att tiden hade stannat 1991 och att ryska federationen, som efterträdare till Sovjetunionen, var tvungen att förbli en uppdelad supplikant för all framtid. Bukarestbeslutet kombinerade således på ett olyckligt sätt den mystiska idealismen i Bushs frihetsagenda med den pseudo-machiavelliska maximalistiska primat som uttrycktes i Cheneys Pentagonplaneringsvägledning från 1992.

För alla vi som uppmärksammade Bukarest och det påföljande Georgien-kriget, där landet angrep Ryssland, avslöjades en oroande nivå av strategisk analfabetism och inkompetens hos Washington och dess nationella säkerhetskluster. Men vilken amerikan skulle tycka att det var värt att uppmärksamma Georgien och Ukraina? 

Rörelsen som härjade Ukraina vintern 2013–2014 förebådades av den så kallade "orangea revolutionen" som ägde rum 10 år tidigare. När den kandidat som Moskva föredrog, Viktor Janukovitj, utropade sig till segrare i den andra omgången av presidentvalet hösten 2004, började en stor koalition av icke-statliga organisationer inom och utanför Ukraina agera. Nästan omedelbart strömmade bussar med anhängare till den västvänliga Viktor Jusjtjenko in i den ukrainska huvudstaden för att protestera. I slutet av november uppgick demonstranterna till hundratusentals, som bodde i en enorm tältstad som hade rests åt dem och de krävde att valet skulle ogiltigförklaras. Påtryckningarna hjälpte statliga myndigheter att utlysa en tredje omgång. Jusjtjenko vann den omgången och säkrade därmed presidentposten.

Graden av samordning bakom 2004 protesterna, med bilpooler för att transportera dit deltagarna, tältstäder för att ge dem skydd, proviant för att vattna och mata dem, och konserter och fyrverkerier för att underhålla dem, antydde en imponerande logistisk bas. Som McFaul intygade i en analys av den orangea revolutionen, "var protesten inte spontan ". Den återspeglade månader av noggrann planering och förberedelse av ett nätverk av Västfinansierade demokratiaktivister från Ukraina och grannländerna Georgien, Serbien, Slovakien och Rumänien, utbildade, finansierade och guidade av amerikanska och europeiska experter. Detta trots att ambitionerna hos Jusjtjenkos ukrainska anhängare var genuina. Men amerikanskt bistånd var avgörande för den första orangea revolutionens framgång.

Varför var Washington så engagerat i ukrainska val, protester och att förändra dynamiken i ukrainsk inrikespolitik? Charles Krauthammer uttryckte det tydligt i The Washington Post: Den orangea revolutionen ”handlar om Ryssland först, demokrati bara i andra hand.” ”Väst”, fortsatte han, ”vill avsluta det arbete som påbörjades med Berlinmurens fall och fortsätta Europas marsch österut.” Ryssland behövde drivas tillbaka definitivt, och platsen att göra det var Ukraina. I motsats till triumfen från 2004 visade segrarna av den orangea revolutionen snabbt att deras passion för självberikande var starkare än deras engagemang för demokrati, självbestämmande eller rättsstatsprincipen, och därför valde ukrainska väljare Janukovitj 2010. Internationella observatörer bedömde valet som fritt och rättvist. Valet bekräftade inte så mycket en polarisering i värderingar bland väljarna som en skarp och oroande geografisk klyfta, där väljarna i öst starkt gynnade Janukovitj och de i väst Tymosjenko.

Den orangea revolutionen hade surnat, men som toppmötet i Bukarest slutgiltigt avslöjade, avtog Washingtons glöd för Ukraina aldrig. I september 2013 beskrev Carl Gershman, chef för National Endowment for Democracy, i The Washington Post en intensiv konkurrens om inflytande som hettade till längs Rysslands gränser. I likhet med Krauthammer utsåg han Ukraina till en måste vinst för Washington. Genom att pressa Ryssland hårt, spekulerade Gershman, skulle Washington till och med kunna störta Putin. Gershmans skildring av utstötta ryska befolkningsgrupper som är ivriga efter västerländskt skydd hade föga likhet med verkligheten i Ukraina. Opinionsundersökningar från 2009 till 2013 fortsatte att konsekvent visa svagt stöd i Ukraina för en anslutning till Nato, generellt mellan 15 och 25 procent, och ett starkt motstånd, från mellan 57 och 70 procent. Hösten 2013 förväntades Janukovitj underteckna ett associeringsavtal med Europeiska unionen. För ukrainare som befann sig i en stagnerande ekonomi erbjöd avtalet lättnad från dystra utsikter och åtnjöt därför ett betydande folkligt stöd. Ett stort problem var att avtalet skulle kräva en kraftig minskning av handeln med Ryssland, Ukrainas absolut största handelspartner. Ukraina tvingades till ett binärt val: antingen Europa eller Ryssland. Putin svarade på EU:s erbjudande med ett bättre avtal, med bättre incitament för Kiev, inklusive mycket generösa lån. Den 28 november träffade Janukovitj EU-representanter i Vilnius och chockade dem genom att vägra underteckna avtalet.

Hans beslut chockade dock inte alla i Kiev, där demonstrationerna mot Janukovitj hade börjat en vecka före mötet i Vilnius. Omedelbart efter Janukovitjs vägran gick nämligen ett nätverk av oppositionsaktivister återigen till aktion och samordnade ankomsten av tiotusentals demonstranter till Kievs Självständighetstorg, Maidan Nezalezhnosti; precis som 2004 hade många av dem tränats i Polen och på andra håll utomlands i taktik för protest och civil olydnad. Washington befann sig mitt i den pågående uppgörelsen. I ett tal inför USA-Ukraina-stiftelsens konferens i Washington, DC den 13 december 2013 skröt Victoria Nuland om att Washingtons investering på 5 miljarder dollar i demokratifrämjande i Ukraina nu gav resultat. När antalet demonstranter i och runt Kievs centrala Maidan ökade till 200 000 var Washingtons uppmuntran synligt och betydande. Nuland och de amerikanska senatorerna John McCain och Chris Murphy var bland de amerikaner som reste till Kiev för att heja på Maidan-upprorsmakarna.

De första försöken från ukrainsk polis och säkerhetsstyrkor att skingra demonstranterna misslyckades, då nyheter och bilder på deras våld fick fler ukrainare att ansluta sig till Maidan eller lokala protester i sina egna städer. Regeringens säkerhetsstyrkor hade dock inget monopol på våldet på Maidan. Vid sidan av de fredliga demonstranterna fanns miliser av hårdföra ukrainska nationalister beväpnade, redo och till och med ivriga att drabba samman med regeringen. Den 18 februari eskalerade gatustriderna till eldstrider när milismän anslöt sig. Den Högra Sektorn började sedan skjuta på polisen och demonstranterna. Den 20 februari hade över 100 demonstranter och 13 poliser mist sina liv. När demonstrationerna hade kokat över i dödliga sammandrabbningar gav Janukovitj efter för påtryckningar från bland annat Putin och gick den 21 februari med på att underteckna en överenskommelse som européerna förmedlat. Avtalet föreskrev ett presidentval före årets slut och krävde att oppositionen skulle avstå från ytterligare våld och avväpna. Inom några timmar föll dock avtalet samma på grund av amerikanska påtryckningar. Det ukrainska parlamentet avsatte utan konstitutionellt stöd Janukovitj från sin post och utsåg en rival till tillförordnad president. Kuppen var ett faktum.

Obama-administrationen och personal från utrikesdepartementet utbytte glada mejl. Vissa spekulerade i att Euromaidan-triumfen skulle få Putin på fall, en dominoteori kring demokratisering i geopolitikens tjänst. Men allt jubel var självklart förhastat. Den 20 februari bröt protester ut på Krim. Den 16 mars röstade Krim i en folkomröstning för att ansluta sig till Ryssland och två dagar senare formaliserade Moskva sin annektering. Den ryska opinionen hade alltid betraktat Krim som en del av Ryssland, och Putin såg sin återhämtning av halvön belönas med ett ökat folkligt stöd. Samtidigt föll Janukovitjs fall i dålig jord borta i Donbass-regionen i östra Ukraina, där invånarna, precis som på Krim, identifierade sig kulturellt mest med Ryssland. De kände sig berövade på sina demokratiska rättigheter av händelserna i Kiev och de riskerade förlora ekonomiskt på EU-anslutningsavtalet. Drivna av dessa känslor förklarade separatister, lojala med den rättmätige presidenten, Luhansk och Donetsk självständiga i april. En hård juntaledd militär reaktion, ledd med entusiasm av Ukrainas nye illegitime president Petro Porosjenko, orsakade lidande och förluster för befolkningen i Donbass. När kriget under de kommande två åren tog livet av över 14 000, inklusive mer än 3 000 civila, samlades både den lokala och ryska folkopinionen bakom frihetskämparnas sak. Till Donbass anlände dessutom ukrainska nationalistiska miliser som förespråkade livskraftiga anti-ryska idéer med en omfamnade pro-nazistisk estetik, vilket stärkte stödet för Donbass motståndshjältar.

Långt ifrån att leverera Ukraina till väst, slets Euromaidan landet sönder, då de känslor som tänts av protesterna och underblåsts av personer som Nuland och McCain polariserade och radikaliserade Ukrainas befolkning. Detta resultat var helt förutsägbart. Ukraina hade alltid varit ett splittrat samhälle och en bräcklig stat. Dessutom hade Washingtons vårdslöshet till och med upphävt dominoteorin om demokratisering. Långt ifrån att undergräva Putin hade Euromaidan konsoliderat stödet för honom där det betydde mest: hemma och i östra Ukraina. Washingtons andra avgörande strategiska misstag var att de hade dragit in Amerika i en kamp av perifert intresse för landet, men av livsviktigt intresse för dess rival, Moskva. Eftersom Ukraina är av centralt intresse för Ryssland men inte för USA, skulle Washington oundvikligen möta betydande och kostsamma problem. 

Förespråkare för en aggressiv hållning gentemot Ryssland brukar ibland påpeka att Putin genom sina egna handlingar skapat en strategisk mardröm vid sina gränser som han påstod sig försöka förhindra. Genom att annektera Krim och stödja separatisterna i Donbass hade han förvandlat Ukraina från en potentiellt fientlig granne till en uttalad fiende. Moskva såg dock detta som att göra det bästa av en situation som blev oåterkallelig i februari 2014, och rädda vad man kunde från ett Ukraina som USA hade tagit över. Washington hade sannerligen inget intresse av ukrainsk-rysk försoning. Faktum är att de aktivt ökade klyftan mellan de två länderna ytterligare genom att främja en nedbrytning av de kulturella och andliga band som fortfarande förenade dem. Ukraina ärvde 1991 sina gränser och politiska suveränitet från Sovjetiska Ukraina, men den ukrainska ortodoxa kyrkan, en institution som föregick sovjettiden, förblev under Moskvapatriarkatets jurisdiktion. Efter Ukrainas framväxt som en självständig stat 1992 etablerades ett rivaliserande patriarkat i Kiev, men det saknade autocefali; det vill säga en patriark som av de andra ortodoxa patriarkerna erkändes som legitim och oberoende. Pompeo, den amerikanske ambassadören för internationell religionsfrihet, Sam Brownback, och ambassadörerna i Ukraina och Grekland, bland andra tjänstemän, stödde och bistod en samordnad och kontroversiell ansträngning för att uppnå autocefali för den ortodoxa kyrkan i Ukraina. År 2019 beviljade patriarken av Konstantinopel den ukrainska kyrkan autocefali, ett drag som stöddes av tre andra kyrkor men motsattes eller ignorerades av tio, vilket splittrade den ortodoxa världen och utlöste bittra tvister bland ukrainare om församlingar och kyrkliga egendomar. Det som hade varit ett gemensamt religiöst arv var nu en spricka; ett snyggt exempel på amerikanskt kulturellt sabotage.

Med Donbasskriget olöst, en fredsprocess medierad av OSSE döende och Ukrainas väpnade styrkor och säkerhetstjänster som växte sig starkare och mer integrerade som Natos militära partner, stod Moskva återigen inför valet att eskalera nu eller ge med sig senare. Amerikanska tjänstemän i Biden-administrationen och byråkratier såg sannerligen få incitament att kompromissa med Ryssland, som de, som de rutinmässigt betonade, såg som en makt i oundviklig nedgång.I juli 2021 publicerade Putin en artikel, ”Om ryssars och ukrainares historiska enhet”. Hans argument att ryssar, ukrainare och vitryssar utgör ett folk i kraft av gemensam härkomst från antikens Ryssland och gemensamma historiska erfarenheter är förvisso tveksamma som argument, men artikeln var knappast galen. Historia omfattar förändring lika mycket som kontinuitet och kan därför aldrig vara avgörande i debatter om identitet och tillhörighet. Men det kan ge ett nödvndigt sammanhang. Det är bra att komma ihåg att Ryssland och Ukraina var en del av samma stat längre än de territorier som utgör Louisiana-köpet har varit en del av USA, längre än Genève har varit en del av Schweiz, Rom en del av Italien eller Lorraine, Skåne en del av Sverige och Nice en del av Frankrike. Det grundläggande budskapet Putin försökte förmedla var att Moskva betraktade Ukraina som en oförytterlig del av sin intressesfär och skulle kämpa för det, hellre än att se Ukraina vändas mot det som ett anti-Ryssland. Långt ifrån att ägna sig åt dubbelspel eller förvirring talade Putin återigen tydligt och direkt. Utsikten till krig skrämde inte Washington. Vissa tjänstemän i Washington verkade njuta av möjligheten. Om Ryssland invaderade, förklarade de, skulle de förgöra landet genom att stödja ett robust ukrainskt uppror för att tära på och förblöda det. Tanken återspeglade Brzezinskis uppmuntrande ord till Jimmy Carter efter den sovjetiska invasionen av Afghanistan: "Vi har nu möjlighet att ge Sovjetunionen dess Vietnamkrig." Tron att Sovjetunionens krig i Afghanistan påskyndade Sovjetunionens kollaps blev senare den allmänna uppfattningen i Washington. Ironiskt nog färgade önskan att hämnas Washingtons eget nederlag i Afghanistan 2021 det amerikanska tänkandet om Ukraina 2022. Om det inte räckte med att använda ukrainare för att förblöda ryssarna, var Biden-administrationen ytterst övertygad om att den kunde krossa Rysslands ekonomi med exempellösa ekonomiska sanktioner och därmed få Putin att falla.

Men det misslyckades. Det misslyckades eftersom det bröt mot Sun Tzus gamla uppmaning att inte pressa en desperat fiende för hårt, för även en svag motståndare kommer kämpa våldsamt om han är övertygad om att han inte har något annat val, och Ryssland var inte ens svagt år 2022. Sedan slutet av kalla kriget hade Washington strävat efter en konsekvent utökning av sin närvaro i Eurasien och praktiskt taget fördubblat Natos storlek från 16 medlemmar 1991 till 30 år 2022. Washington har gjort detta trots de ständiga invändningarna och sedan uttryckliga varningarna från det enda logiska målet för denna allians, ryska federationen. Även om Washington misslyckades med att få Ukraina in i Nato som en formell medlem, förvandlade de Ukraina till en de facto allierad med USA efter 2014. Efter den ryska invasionen hyllade flera tjänstemän i Washington öppet, och mycket cyniskt, Ukrainas krig som ett sätt att försvaga Ryssland.

Trumps nuvarande besvärlig situation, där landet hans befinner sig ett litet steg ifrån att bli en direkt stridande part mot en rivaliserande kärnvapenmakt i krig som varken involverar territorium eller principer som är avgörande, är lite egendomliga. Erfarenheterna från kalla kriget erbjuder lärorika exempel på hur man ska hantera krisen med Ryssland. Att konfrontera Ryssland på territorium som med rätta beskrivs som heligt för landet i termer av både religiös (Kievrys) och sekulär (tsarismen och andra världskriget) historia var paradoxalt nog det bästa sättet att ge Putins regim nytt liv. Sedan kalla krigets slut har Washington övertygat sig självt om att en utökning av USA:s makt i Eurasien är liktydig med en altruism. Man har klamrat sig fast vid denna övertygelse även om den brutit mot de demokratiska principer och värderingar man påstod sig främja genom att manipulera Ukrainas ansökan om Nato-medlemskap trots den ukrainska allmänhetens motstånd; genom att låtsas att Georgien inte hade inlett kriget 2008; och genom att medverka till den kupp som ledde till våld och kulminerade i störtandet av Ukrainas demokratiskt valda regering 2014.

Washingtons eurasiska träsk har varit under uppbyggnad i årtionden. Att lösgöra Amerika från området kommer att bli en långsiktig och farlig utmaning. Nästan ensam bland de stora västerländska ledarna har Donald Trump haft modet att karakterisera Ukrainakriget som den katastrof det är. Må toppmötet i Alaska markera början på en återgång till en amerikansk utrikespolitik förankrad i dess tidigare tradition av nationella intresseavvägningar.