Regimskiftandets ABC

Dagens världspolitiska skeenden blir mycket lättare att urskilja om fler se de upprepande mönstren. Den röda tråden som löpt genom kriserna i Ukraina, Libyen och Syrien är en listig men hänsynslös regelbok för regimbyte. Denna strategi för att störta regeringar är så framgångsrik att den kan kallas för ädel av vissa media; men den bör kanske kallas krokodiltårarnas handbok. Genom historien har ett starkt land helt enkelt invaderat de svagare. Då detta inte längre är gångbart så har en stormakt i Väst utarbetat ett sätt som innehåller inspirerande förgru
ndsfigurer, snyfthistorier och altruistiska ansträngningar från halvskumma frivilligorganisationer. De enkla fakta som föreligger är följande: Libyen och Syrien var lite för självständiga och framgångsrika, och har därmed blev de ett hot. Ukraina, som gränsar till Ryssland, är en viktig bit av det geopolitiska schackbrädet, att dra in Ukraina och Krim till Väst försvagar Ryssland något oerhört. Så Väst tog till de grundläggande knepen i Libyen, Syrien och Ukraina; uppvigla befolkningen och sedan planera en kupp mitt i kaoset, samtidigt som man hävdar att allt ske i syfte att befria folket. Planerade protester, döda några demonstranter som ledder till upprördhet och FN-resolutioner eller sanktioner, beväpnad en lokal sekt och försök tvinga bort regeringen med lite lätt vapenskrammel samt om ovan anförda misslyckas; finansiera ett fullvärdigt inbördeskrig för att störta regeringen. Enkelt. Så låt oss applicera detta på skeenden från 2011 och framåt. I samtliga tre länder så inleddes kaosskapandet med ”fredliga protester", för allt är alltid fredligt och det sätter tonen i hela berättelsen. Men de verkligt fredliga protesterna självdör snabbt eftersom det inte fanns någon större kris i någon av nationerna. Konsten skapa protester och demonstrationer med våldsinslag är inte något populasen är väl in förstådda med. Det finns däremot många organisationer och grupper som är experter inom massans psykologi. Precis som en smart marknadsförare som skapar en viral annons, finns det sociala ingenjörer som vet hur man skapar protester och upplopp. Med blott 10 provokatörer och 100 välbetalda samhällsledare kan man enkelt skapa en protestaktion på några tusen personer och sedan göra om det till ett mer eller mindre blodigt upplopp.

När kaos börjar, sätter lillhjärnans mentalitet in, och oskyldiga protester övergår i farligheter. Tillräckligt med pengar och vapen kan störta vilken regering som helst. Libyen var ett stabilt och välbärgat land under Gaddafi. Alla hade tillgång till fri skola, gratis högskola och gratis vård; unga gifta par fick en fri lägenhet; och Libyen hade det högsta Human Development Indexet i Afrika. På samma sätt var Syrien relativt välmående och tryggt för stora delar av medelklassen. Under Assad hade BNP tredubblats inflationen låg och statsskulden halverades. Miljoner turister, jag var en av dem, besökte Syrien varje år eftersom det var vackert, billigt och säkert. I Ukraina var ekonomin inte så stor och människor var inte så nöjda med politikerna, men det är normaltillståndet för Ukraina. Hur organiserar du protester i sådana situationer? I Libyen var ursäkten en ilskans dag som skulle vara årsdagen av sammandrabbningar 2006 när polisen dödade några demonstranter. Under de första dagarna 2011 var protesterna och upploppen begränsade till små, avlägsna städer. Stora städer som Tripoli, huvudstaden, var lugna och verkade omedvetna om protesterna. I Syrien misslyckades de första försöken att organisera protester i februari. Sedan med mer pengar och propaganda genom Saudi-finansierade moskéer, började protesterna i mars i Daraa, en liten gränsstad som tacksamt ligger nära USA: s militärbas i Jordanien. Den berömda Omari-moskén i Daraa blev snabbt ett lager för vapen, ammunition och kontanter. Precis som i Libyen var stora städer som Damaskus och Aleppo oberörda.

I Ukraina, tack vare USAID och NED, fanns det en väletablerad gräsrotsrörelse som kunde skrida till handling inom några timmar. Utanför Kiev fanns det initialt inga protester, men medierna i Väst fick det att låta som om hela landet stod bakom Euromaidans statskupp. Initialt visade media över hela världen bara underbara bilder och videos av fredliga demonstranter som krävde frihet och rättvisa. Vem kan vara emot det? Medierna ser alltid till att dessa protester är märkta spontana och naturligtvis tror de flesta utanför dessa länder på berättelsen. Ofta påhejade av lokala ledarskribenter som hyllar ”rättvisan”. Det är nu fredliga protester blir våldsamma och skoningslösa. Nu kommer användningen av provokatörer och prickskyttar, hemmahörande hos samma grupper som organiserade protesterna. Dessa utbildade provokatörer är de som ska attackera polisen och bränna regeringsbyggnaderna. Några av dem är Antifa, andra nazister, en del islamister men andra är professionella militärer beväpnade med dödliga vapen och utbildade att döda. I Libyen, på protesternas tredje dag, brändes polisstationer och regeringskontor. I Syrien, även innan protesterna spred sig till andra ställen, hade dussintals syriska soldater dödats. I Kiev kastade maskerade nazister Molotovcocktails och slog polisen med kedjor och järnstänger. Sedan kommer prickskyttarna in för att radikalt ändra historiens gång. Snyggt placerad på hustak och höga byggnader, siktar de på polisen och demonstranterna. När polisen skjuter tillbaka antar de naturligtvis att kulorna kom från demonstranterna. Ibland finns det också provokatörer med vapen på marken bland demonstranterna, som i Syrien, och de skjuter också mot polisen. I Libyen, för att slänga på än mer bränsle i kuppelden, dödade skyttarna 15 personer vid begravning. I Ukraina visade analysen av kulorna att det vara samma kulor som dödade både demonstranterna och polisen. Minns alla samtalet mellan Ashton och Paet efter Euromaidan. Dessa fakta ignoreras av alla globala mediaföretag och politikerna har bara en berättelse att gå på om alla tre länderna: regeringarna där har brutalt angripit och mördat fredliga demonstranter. Som till exempel i Libyen där Merkel ögonblickligen sa att Gaddafi krigade på sitt eget folk. Västs media ropade att Gaddafi skjuter på sitt eget folk. Vitahuset fördömde Gaddafi för att han använde våld mot sitt eget folk. En månad senare användes exakt samma fraser mot Assad. I Assads fall skulle denna propaganda fortsätta i sex år och senare utvidgas till att "Assad dödar och gasar sitt eget folk. I Ukraina, efter att presidenten hade flytt och trots 21 februari-överenskommelsen, var han ansvarig för dödandet av civila. Denna teknik är en välkänd form av psykologisk krigföring och kallas för kuslig propaganda. Med krokodiltårar och falska skandaler drog Väst upp FN-resolutioner mot Syrien och Libyen, som förmodligen var skrivna månader innan de första protesterna.

I Ukraina användes nynazister i stället för jihadister som provokatörer. CIA hade etablerat vänner inom grupper av nazistiska ukrainare, som var djupt anti-ryska, redan efter andra världskriget och det förhållandet försvann aldrig helt. Janukovitj var en demokratiskt vald president, som också två gånger tidigare varit premiärminister. År 2004 vann han igen, i ett val godkänt av EU, men en färgrevolution kom emellan och ett nytt val tillkom. Kom då vann den amerikanska kandidaten med 51 procent av rösterna i det nya valet. Fast bara sex år senare kom Janukovitj igen och vann valet. Fyra år in på sin mandatperiod drevs han helt enkelt drev ut ur landet av en anti-ryskkoalition för att han förkastat ett avtal med EU. Det här är verkligheten bakom USA:s demokratispridande. Du är fri att välja vem du vill, så länge det är rätt kandidat. I Libyen och Syrien var Gaddafi och Assad tuffa och inte så villiga att ge upp sig lätt. Inom en månad efter de första protesterna i Libyen och Syrien hade FN antagit resolutioner som bemyndigade beväpningen civila, i båda fallen betydde civil: jihadist.  FN gav även NATO rätt att skjuta ned libyska plan. Och Sverige bidrog glatt i syfte att marknadsföra Gripen.  Det lätt orwellska termen; Flygförbudszon innebär nämligen att endast Gaddafi inte kunde flyga sina plan, men Nato med bihang kunde bomba fritt. Den 19 mars, en månad efter protesterna inletts inledde USA med att bomba Libyen. Syrien har räddats från NATO-attacker, tack vare Ryssland och Kina samt Storbritanniens förvånande ovilja att delta 2013. I Libyen och Syrien flödade sedan pengar in för att underhålla ett inbördeskrig. Libyen föll inom ett år, sedan NATO agerade flygvapen för de islamistiska terroristerna och förstörde Gaddafis plan, stridsvagnar och arsenaler. I Syrien gick mindre än hälften 5 % av befolkningen till den väpnade milisen. Det var därför som revolutionen föll efter några månader, och tiotusentals utländska jihadister var tvungna att flygas in till i Syrien. Tack vare miljarder dollar och vapen från välvilliga Saudiarabien, Qatar och USA fortsatte kriget i sex år, förstörde ett välmående land och förstörde livet för 20 miljoner människor, med påföljande flyktingkatastrof.

Sex år senare har Libyen fortfarande ingen enhetlig regering; Al-Qaida och miliser regerar halva landet; och slaveriet är återinfört i landet. Mer än en miljon libyer har flytt till Europa och skapar nya problem här. Syriens BNP har fallit med 65% sedan 2011, skulden har fördubblats, Al Qaida håller fortfarande en stor provins, och det kan ta tjugo år att bygga upp landet igen. Ukraina är splittrat och människor som har bott tillsammans i 1000 år är nu i krig med varandra. Med Ukraina som ursäkt använder nu USA och Nato miljarder för att motverka ett fiktivt Rysslandshot. Det jag nu beskrivit är den återkommande geopolitiska strategin för att underblåsa protester, skapa krig och rapportera med hjälp av propaganda. Svenskarna måste vakna, förstå geopolitiken och kräva ett slut på dessa dyra och omoraliska krig, som bara föder med kaos, elände, förstörelse och tomma kommunkassor.

Evighet härifrån krig och till liv

Efter 4500 döda amerikanska soldater, hundratusentals sårade och en trillion dollar bortkastade borde detta vara en tid för att summera USA:s 15-åriga krig i Irak. Den första ironiska betraktelsen är att just nu verkar Irak sitta med ett shia-dominerat Bagdad som går i takt med Teheran. Den amerikanske utrikesministern Rex Tillerson är därmed desperat och sa nyligen att; iranska militärer i Irak, nu när kampen mot ISIS är över måste åka hem. Alla utländska krigare i Irak behövde åk hem…undantaget USA:s styrkor som Tillerson antydde kan stanna oavsett godkännande från Bagdad. Evigt krig.  Tillerson menade således att Irans styrkor i Irak skulle hem och den shiitiska milisen i Irak skulle inlemmas i en nationell armé. Men vad händer om Bagdadregimen med Haider al-Abadi i spetsen inte håller med? Vad händer om Irans styrkor inte åker hem till Iran och de shiitiska miliserna som hjälpte till att återta Kirkuk vägra att uppgå i den irakiska armén? Vem implementerar Tillersons krav? USA? Evigt krig.

Tänk på vad som händer i Syrien. De amerikanskstödda syriska semi-demokratiska styrkorna, i stort sett bestående av kurdiska element, förstörde ISIS i Raqqa och körde sedan vidare i ytterligare 60 mil för att infånga Syriens största oljefält, al-Omar, från ISIS. Så nu står SDF och Bashar Assads armé kolv mot kolv på gränsen till Irak och redo att ta till skarp ammunition för att säkra oljan. Evigt krig. Slutsats; USA: s mål att krossa ISIS-kalifatet är nästan uppnått. Men om segern i kriget mot ISIS lämnar Iran vid de egyptiska grytorna i Bagdad och Damaskus, och dess korridor från Teheran till Bagdad, Damaskus och Beirut är säkrad, kan USA verkligen se det som en seger? Accepterar de resultatet, packar ihop och åker hem? Övertygad om att så inte blir fallet; USA kommer lämna sina styrkor i Syrien och Irak samt trotsa Assad när han uppmanar dem att lämna hans land. Evigt krig.

Alltså blir frågan om kriget är evigt en fråga om president Trump är villig att slåss i ett nytt krig för hålla Iran från att befästa sin ställning i Irak och Syrien? Skulle det amerikanska folket stödja ett sådant krig med amerikanska trupper? Då troligen i öppen konflikt med ryska trupper. Skulle den amerikanska kongressen, som uppenbarligen inte ens kände till närvaron av 800 amerikanska trupper i Niger, godkänna ett nytt USA-krig i Syrien eller Irak? Självfallet. De skulle hänvisa till vitala intressen och Israel skulle vara en allierad i det utökade kriget. Minns emellertid att om USA förlitar på kurderna i Syrien förlorar de den NATO-allierade Turkiet, som anser Syriens kurder en del av terrorstämplade PKK i Turkiet, ett Turkiet som närmar sig Ryssland. Spår dock att oaktat hur USA agerar kommer kriget komma. Den 21 oktober och 1 november genomförde Israel nya flygattacker mot vapendepåer och kopparfabriker inne i Syrien. Damaskus hävdar med rätta att Israels ISIS-allierade i södra Syrien önskade attackerna, allt egentligen för att ge Israels militär en ursäkt till attack. Varför skulle Israel vilja provocera fram ett krig mot Syrien? Enkelt; israelerna ser resultatet av det sex år långa syriska inbördeskriget som en strategisk katastrof. Hizbollah är nu starkare än någonsin och en vital del av Assads segerförbund. Iran har som tidigare anfört säkrat sin landkorridor från Teheran till Beirut och dess närvaro i Syrien är troligen permanent.

Och bara en kraft i regionen tror sig ha befogenheter att häva resultatet av Syriens inbördeskrig; de krigiska Förenta staterna. Netanyahu vet att om krig med Syrien bryter ut, kommer kongressen rusa till Israels hjälp. Så efter år av krig i Irak och Syrien har USA kapitalt misslyckats med sina strategiska föresatser att försvara sina allierade och främja en regim i Syrien och Irak som passivt följde USA:s önskemål. Dagens halvfärdiga seger mot ISIS kommer endast leda till mer krig, nya terroristhot kommer skapas av media och nödvändigheten av mer amerikansk intervention kommer säljas in. Det nya stora terrorhotet kommer bli Hizbollah. Sant eller inte kommer de börja ta till självmordsattacker inom kort. Evigt krig.  USA har trampat fram till sitt Rubicon. Om de ror över skrivs det tredje världskriget in i historieböckerna. Evigt krig.

Diplomatiska distanslopp

I många år, och trots alla bevis för motsatsen, har de västerländska medierna förmedlat den amerikanska tanken att Vladimir Putin befinner sig i samma rum som många av historiens mest vedervärdiga ledare, självfallet har även jämförelsen med Hitler förekommit. Detta trots att verkligheten snarare talar för att den ryska ledaren har gjort mer för att främja global fred och säkerhet än någon annan västerländsk nyligen gjort. Putins påbörjade sin färd mot statsmannakap, märkligt nog, i samband med terrorattackerna den 11 september. Sedan den dagen har Washington utnyttjat sin personliga och högst nationella tragedi i syfte att uppnå specifika geopolitiska ändamål, majoriteten av dem, diametralt mot Rysslands och EU:s egna nationella säkerhet. Moskva och EU förväntades fungera som passiva och aktiva deltagare när den amerikanska krigsmaskinen påbörjade sin förstörelseturné genom världen. I slutet av 2013 började dock tecken på att den ryska passivitet passerat ett bäst före datum, eftersom våldet och infiltrationen då knackade på Rysslands dörr. Kiev hade plötsligt rest sig mot den ukrainske presidenten Viktor Janukovitj, vars enda brott varit att upphäva genomförandet av ett associeringsavtal med Europeiska unionen. Detta var det ögonblick då Washingtons långsiktiga investering i Ukraina började betala sig, Victoria Nuland, då USA:s biträdande statssekreterare för europeiska och eurasiska angelägenheter, påtalade att Washington hade investerat mer än 5 miljarder dollar sedan 1991 för att hjälpa Ukraina att uppnå den framtid de förtjänar. De ryska investeringarna på fyrdubbla belopp lämnades dock därhän.

Med välsignelser från en myriad amerikanska e icke-statliga organisationer och tankesmedjor tog demonstranterna på gatorna i Maidanupproret till våld, de byggde barrikader i huvudstaden och attackerade polisen och tvingade så småningom den demokratiskt valda presidenten att fly från landet. Juntan tog över. Som John J. Mearsheimer observerade i den prestigefyllda tidningen Foreign Affairs; USA och dess europeiska allierade bär större delen av ansvaret för krisen. Rysslands utrikesminister Lavrov påtalade i år att Väst bygger sin politik på grundval av en princip; Om du inte är med oss, är du emot oss och att denna politik är grunden till den långvariga konflikten i sydöstra Ukraina. Det var amerikanerna som lanserade sin egen invasion av Ukraina under de tidiga skeendena av protesterna som hade till syfte att fläkta missnöjets flammor, och ja, det finns bevis. Victoria Nuland, fotograferades på gatorna i Kiev och delade gärna ut kakor till anti-regeringsfolket, några av dem fascister som dessutom sen fortsatte att tillträda toppositioner i den nya regeringen. Som nämnda Mearsheimer hävdade; Den nya regeringen i Kiev var alltigenom västerländsk och anti-rysk, och den innehöll fyra höga medlemmar som med rätta kunde benämnas som neo-fascister. I ett läckt telefonsamtal med den amerikanska ambassadören i Ukraina Geoffrey Pyatt nämnde Nuland; Arseniy Yatsenyuk som kandidat att leda den ukrainska regeringen. Var någon förvånad när Yatsenyuk blev premiärminister den 27 februari det året? Under det kända telefonsamtalet uttryckte Nuland också några otroligt uppriktiga känslor mot Amerikas främsta allierade när hon yttrade sitt; Fuck EU. Man bör i detta sammanhang minnas att ingen rysk politiker hade fräckheten att dyka upp någonstans i Ukraina och berätta för folket var deras nationella öde skulle finnas.

När de västerländska medierna fortsatte att spinna vidare på temat av en rysk invasion arbetade Kreml med att rädda de delar av Ukraina som orsakats av många decennier av västligt arbete bakom kulisserna, en sådd av utländska icke-statliga organisationer och olika tankesmedjor. Putin spelade till exempel en viktig roll för att förmedla och sammanföra ledarna i Ukraina, Tyskland och Frankrike för att ratificera Minsk-avtalen i februari 2015 för att få ett slut på våldet i Donbassregionen. Trots internationellt erkännande av kraven som fastställts av Minsk, som inkluderar "omedelbart och fullständigt eldupphör i synnerhet i Donetsk och Lugansk har det skett många rapporter om grova kränkningar. Förra månaden krävde Putin att ett fredsbevarande uppdrag skulle skickas till de krigsdrabbade östra regionerna i Ukraina. Fredsbevararna skulle placeras ut på avgränsningslinjen med uppdrag att skydda OSSE som övervakar våldsbrottet mellan regeringsstyrkorna och rebellerna. Tysklands utrikesminister Gabriel omfamnade tanken och uppmanade medlemsländerna att diskutera med ryska federationen villkoren för ett FN-uppdrag men Washington och Kiev avvisade emellertid förslaget med bestämdhet. Även om Väst därtill talar regelbundet om en rysk invasion av Krim kan ingenting vara mer fel. Högsta Krimrådet ansåg att president Janukovitj hade utsatts för en kupp, att den nya regeringen i Kiev var olaglig och att folkomröstningen var ett svar på förfallet av den civila ordning som svepte över landet. Krim var en i stort sett ryskspråkig republik som var en integrerad del av Ryssland tills Nikita Khrushchev gav området till Ukraina 1954. De officiella resultaten från folkomröstningen var omöjliga att ifrågasätta. Den ryska statsduman ratificerade återföreningen med Republiken Krim och staden Sevastopol den 20 mars 2014. Västra fördömde men Putin påminde kritikerna om att situationen speglades i den av väst erkända Kosovoska folkomröstning för självständighet.

I en situation som var helt och hållet densamma som den på Krim erkände Väst Kosovos avskildhet från Serbien som legitim, medan de nu hävdade att tillstånd från ett lands centrala myndighet behövdes för en ensidig självständighetsförklaring. Trots att få skulle erkänna de öppet ledde Putins ansträngningar i Ukraina till en drastisk minskning av våldet vid en tid då många västerländska observatörer förutspådde att Ryssland skulle inleda en fullskalig invasion av ukrainskt territorium. Sen över till Syrien. Många har förmodligen redan glömt Rysslands enorma bidrag för att säkra freden i Syrien, som har lidit interna strid sedan 2011. Påminner om hur dåvarande presidenten och fredsprisvinnaren Obama gav signalen att starta ett allvarligt militärt angrepp mot den suveräna staten Syrien. Anledningen? Washington påstod att Assad-regeringen hade använt kemiska vapen för att attackera en förort till Damaskus. När det brittiska underhuset senare nekade att ge dåvarande premiärministern Cameron tillåtelse att ansluta sig till amerikanernas krigsspel, fick Obama plötsligt mycket kalla fötter. I ett försök att rädda sin trovärdighet sa utrikesministern Kerry att USA skulle avstå från en attack på Syrien om Assad kom överens om att överlämna alla sina kemiska vapen inom en vecka. Skriv här in rysk diplomati i sitt bästa. Det som följde var maratonmöten i Genève mellan Kerry och Lavrov som så småningom resulterade i ett avtal som inte bara avvärjde ett eskalerat krig, men även avlägsnade kemiska vapen från Syrien som även inträdde i Organisationen för förbud mot kemiska vapen (OPCW). Detta främsta exempel på rysk diplomati visar att krig alltid kan avvärjas så länge som dialog mellan personer och nationer existerar.

Tyvärr har USA visat på en långvarig och oförsonlig beslutsamhet att blanda sig i Syriens inre angelägenheter, där de till och med attackerat den syriska militären. Även om Ryssland har, dock på inbjudan av Syriens regering, involverat sig militärt för att hjälpa president Assad att befria landet från terroriststyrkor. Styrkor som de amerikanska krigarna misslyckades med att förstöra och i delar aktivt stött. Sammanfattningsvis har Putin alltså satt in extraordinära diplomatiska insatser för att skapa fredliga förutsättningar i Ukraina och Syrien, naturligtvis skulle få i Sverige och Väst se saker på detta sätt, vilket bara understryker den stora men olyckliga schism som pågår mellan Ryssland och Väst, ett Väst som har förlorat sin förmåga att urskilja rätt från fel, sanning från bedrägeri.

Rinse and repeat

Medier fortsätter att skildra krigföring i Syrien så som varandes en följd av president Bashar al-Assads extrema förtryck samt det stöd han mottar från Ryssland. Även om journalisterna har varit medveten om att klimatförändringar spelade en roll för att eskalera konflikten, är det inget som presenteras som en av huvudfaktorerna. Men i brist på bra medier följer här är en snabb sammanfattning av hur oljebristen och därmed minskade intäkter från oljeproduktion, stigande energi- och matpriser, torka, vattenbrist och befolkningstillväxt ledde till social oro, våld, terrorism och krig. Det bör inte överraska någon att redan vid oljekällornas sinande i Syrien runt 1996 inledes förloppet vi ser effekterna av först idag. Den största källan till syriska dollarintäkter kom trots allt från deras produktion av 610 000 fat svart guld per dag. År 2010 hade oljeproduktionen i Syren emellertid minskat med hälften. Fallande intäkter hade tvingat Syrien redan 2001 att söka hjälp från IMF; och den obligatoriska påföljande svåra marknadsreformpolitiken som krävdes resulterade i ökad arbetslöshet och fattigdom, särskilt i landsbygdsområdena; dvs. Sunni-regionerna, samtidigt som politiken berikade de härskande Alawiternas privata och militära eliter. År 2008 hade regeringen redan tredubblat det interna oljepriset vilket ofrånkomligen resulterade i högre matpriser.

Livsmedelspriserna ökade ännu mer på grund av att det globala priset på vete exploderade 2010–2011. Därtill var torkan i Syrien 2007–2010 den värsta i mannaminne, vilket orsakade en omfattande förlust av grödor. Detta tvingade massvandringar av jordbruksfamiljer till städerna. Torkan skulle inte varit ohanterlig om inte hälften av vattenreservoarerna hade blivit överutnyttjade mellan 2002 till 2008. Alla dessa händelser förvärrades vidare av en drastisk befolkningstillväxt. De flesta av de ytterligare 80 000 personerna som föddes 2011 föddes dessutom i de hårdast drabbade missväxtområdena. The stage is set; social oro och våld ledde till krig, oljeproduktionen sjönk ytterligare; ännu mindre pengar för att subventionera mat, energi och sysselsättning, stödja jordbruket och bygga avsaltningsanläggningar. Syrien, som som en gång kunde erbjuda sitt folk mat är nu beroende av fyra miljoner ton kornimport, i en tid då statsintäkterna fortsätter att sjunka. Syriens oljeproduktion gick  med stort plus 1968 när det fanns 6,4 miljoner människor. Eftersom oljeintäkterna då skapade välstånd exploderade befolkningen och ytterligare 13,6 miljoner har fötts. Syrien idag Saudiarabien imorgon. Alla länder i Mellanöstern kommer falla på samma sätt.

Kriget kom, igen

Ny aktör i Syrien. De har pratat sig till kriget. USA agerar för att Al Qaeda ska vinna terräng. Vad har vi för ansvar när krigstrummorna slår? Vi saknar ju inflytande tänker många, men det är vårt eget ansvar att använda det lilla inflytande vi har - oavsett räckvidd, oavsett röst, oavsett omfång och ropa ut i det samhälleliga samtalet, vi behöver göra allt för att skingra krigspropagandan. Den nuvarande uppgiften som tilldelas alla konstruktiva pacifister är att flytta uppmärksamheten från kraftutrycken och agitationsorden som så lätt i krigstid ersätter både fakta, verklighet och fredens idéer. Pacifisternas uppgift blir att kila fast en pinne i mytskaparmaskinerna. Att ifrågasätta den enkla krigspropagandan har betydelse idag. Medierna som torgför politikernas hat har idag dessutom en ekonomisk drivkraft i vår kommersiella kultur, de lönar sig publicera konfrontation. Idag är vi alla, varje unik privatperson ur den ansiktslösa allmänheten, sin egen mediala megafon. Vad som skrivs avgör vad vi läser och vad vi kommer att tro, idag mer än någonsin gäller att det vi läser också avgör vad som skrivs. Vi är inte längre de passiva konsumenterna av nyheter vi var utan även medias propagandister, deras klickförövare och delningsförvaltare.

Så åter så hör vi fraser som manar männen till fronten i kriget. Dessa nyhetslänkar följer vi och vissa hyllar. Det är lätt att definiera villkoren för krig men villkoren för fred kräver mer av avsändaren. Vi har ett ärftlig politiskt system som gynnar krig, ett system som i samarbete med mediala krafter sätter en tvångströja på dem som vill bryta våldets spiral, dessa etablerade maktens krafter kan inte hållas tillbaka. De är rörliga, de är kontrollerande krafter i den moderna världen.

Arbetet som pacifismen måste genomföra är att hindra regeringarnas möjlighet att arbeta i smyg, bakom de stängda dörrarna där de ohotat kan utföra den mediala manipulation som har utgjort spelet inom internationell diplomati sen urminnes tider. Pacifistens jobb är att trygga att statens utrikespolitiska arbete kan vara öppet.
Alltför många inflytelserika personligheter på den politiska scenen idag är rena romantiker. De uttrycker och upprepar ideal som inte längre har något att göra med fakta. Denna stereotypa politiska krigsromantik ger pacifisten en chans att hämnas och hämma. Deras idealism kommer krocka med realismen i det som faktiskt förenar oss människor; strävan efter en fredlig tillvaro.

Prata till sig krig

Sarin. Gas. Bilder av kroppar på sociala media. Påstående utan utredningar. Lögner och propaganda. Detta är allt som krävs för att starta världskrig år 2017. Var är de journalister, diplomater och politiker som ska ställa de kritiska frågorna? Varför har detta hänt nu? Det beror på att den ryska politiken har vitsat sig vara framgångsrik i att stabisera Syrien. Det skulle aldrig få ske enligt Västliga makter. Väljarna får aldrig underskatta den nuvarande önskan i utrikespolitiska kretsar att öka fiendskapen mellan Ryssland och USA. För inte är det av omsorg för Syriens folk retoriken trappas upp. Betänk bara Storbritanniens absurda nära och servila kundrelation till den despotiska och aggressiva saudiska regimen. Och det kommer inte bli några interventioner mot Egyptens tyrann General Sisi vars styrkor sköt ihjäl hundratals demonstranter i Kairo. Samt gudarna förbjuda att USA:s bombning av 200 civila i Mosul skulle debatteras i säkerhetsrådet. Det framstår med stålblank pregnans att vi har två block igen. Två motpunkter uppstår ur den antagonistiska myllan. Västmakterna, genom att umgås med oljekrävande väljare vill, visa på att deras överdrivna avsky mot Assad inte alls är selektiv och overkligt. Väst visar därmed att behovet av goda relationer med Saudiarabien styr all Västlig utrikespolitik i regionen. För goda relationer med Saudi bibehåller oljan i ledningarna.

Dårskapen

Libyen ska nu befrias från ISIS. Syrien ska få fred och befrias från Assad. Yemen ska tryggas. Vi läser men förstår vi? Låt oss inte underskatta kraften i det krigsmaskineri alla säger sig motsätta. Världen är, mer eller mindre, helt utanför någon enskild människas kontroll. Sunt förnuft och känsla av självförsvar säger till oss att anpassa oss till vad vi inte kan ändra och sträva efter fred. Men i denna övertygelse är det inte svårt att se hur några av oss kan övertygas om det rättvisa i, och nödvändigheten av, ett krig. Särskilt när det gäller krig presenterade som små; begränsade; precisionsutförda militära aktioner. Våld som i sin retorik sägs kunna bidra till freden eller förbättra säkerheten; vi godkänner så ofta en aggression som tillkännager sig för att vara en nedrustningsaktion. Förvisso och visserligen, involverar det en våldsam avväpning av fienden; och, tyvärr, kräver tillämpningen av denna nedrustning en överväldigande militärkraft. En invasion som kallar sig, officiellt, alltid för en befrielse. Varje krig har motiverats som en vedergällning. Vi hotas. Vi försvarar oss. De andra, de vill döda oss. Vi måste stoppa dem. Evigheten. Rundgången. Kriget, Dårskapen.

Vasaller

En snabb reflektion kring vår västerländska mentalitet i relation till Ryssland och Syrien, vilken i grunden är en mentalitet från en Västvärld som inte accepterar partners. Hegemonin kräver istället satellitstater. USA kan inte ens längre acceptera partnerländer i sitt egna Väst. Det vill att Europa ska följa, lyda. USA accepterar inte Ryssland, även när det inte var en supermakt. De accepterade inte Ryssland som en partner. Ryska tjänstemän och politiker talade hela tiden om partnerskap med Väst, de pratade i positiva termer om Väst. I gengäld vägrade Väst att acceptera Ryssland som en stormakt och partner på global nivå. På samma sätt reagerade vi med aggression en mindre stat som Syrien en gång i tiden sa nej till påtryckningarna.

Syrien har satts under stark internationell press i olika skeden för att förmås överge sina rättigheter till de delar av Golanhöjderna som är ockuperade av Israel. Väst ville heller inte att Syrien skulle fortsätta stödja motståndet i Palestina som försvarar rättigheterna för det palestinska folket. Några år före krisen satte Väst dessutom press på Syrien att distansera sig från Iran för att sedan strax innan krisen för fyra år sedan använda just Syriens förbindelser med Iran i att påverka kärnvapenförhandlingarna. Syrien vägrade, för varför skulle Syrien mäkta Iran vidta åtgärder mot sina nationella intressen?

Väst beslutade sig helt enkelt för att den syriska staten inte längre var en vasallstat som implementerade västerländska agendor i regionen. Syrien vägrade fortfarande vika sig; och fick därmed inte bli en god, måttlig, och demokratisk stat. Nu beskrivs både Ryssland och Syrien som antidemokratiska, medan Väst har de bästa av relationer med till exempel den saudiska staten som inte har demokrati eller fria val och berövar kvinnor sina rättigheter. Detta är det västerländska hycklerier.

Resor

Många har frågat mig varför jag har rest. Varför jag har föredragit damiga städer i otillgängliga delar av klotet istället för de släta stränderna och metropolernas lyster. Det är även det ett symptom på min inneboende nyfikenhet. I dagens nyhetsflora behöver människan avstå från att motståndslöst flyta med i den nyhetsström som rinner genom våra mediekanaler. Snabbheten och förenklandet följer inte med en resenär som kliver av bussen i byn mellan Homs och Hama och vandra upp till de övergivna Bysantiska ruinerna på kullen. En kopp te på caféet i Pushchino längs med Oka floden. Samtalet och vyerna ger djupgående och fängslande insikter i vad som sker när vi utsätter oss för en annan civilisation på vardagsplanet. Den övergivna handelsstationen i Frygien viktigare än Universitetsaulan, caféet Madalena do Mar mer förtäljande än Prado, butiksägaren i Beit Anoun källan till befolkningens egna villkor, kunskap om det vanliga, det mondäna och mänskliga en förutsättning för en uppriktig och saklig framställning av skeendena i världen.

Jag har alltid velat vara där kamelerna finns, rört mig otvunget bland både det oansenliga och det välordnade, jag har satt mig ner, lyssnat, sett mig omkring och antecknat. Erfarenheter som jag sen kan använda som en rik källa till kunskap om de delar av världen som idag spelar så stor roll för de snabba händelseförloppen. Den arabiska våren och krisen i Österled som såg så hoppingivande ut har nu förbytts i inbördeskrig, förstörelse, terrorism. Att läsa sig bakåt är också ett sätt att försöka förstå sin egen samtid. Att resa är att få ta del av en förmögenhet av erfarenheter och kunnande att ifrågasätta det rusande nyhetsförloppet i veckodagen. 

Priset i skålpund kött

En fråga till de som vill befria Syrien, Krim, Libyen, Irak eller någon annan stat eller landområde från någon ond makt, kan ni även ta ansvar för att det är värt ett antal tusen dödsoffer, varav de flesta är civila, i jakten på en framforcerad demokrati? Att "befria det förtrycktas folk" genom att orsaka anarki i människors vardag, är det en önskvärd typ av befrielse för invånaren, den enskilde medborgaren? Låt mig ställa en hypotetisk fråga till de som på ideologisk grund tyckte och tycker det vara värt de tusentals krigsdöda; vilka av de dina är du beredd att offra? Vilket unikt liv skulle du vara beredd att förpassa till färjekarlen för att störta en diktator i något land bortom vår gräns? Är senila farmor en acceptabel förlust? Eller din son?

Detta är ju som sagt för oss svenskar en hypotetisk fråga, men bara för att saker och ting inte sker på just vårt Konsumtorg, i vår hemstad, så betyder det inte per se att de inte existerar. Så innan Hökarna i vår nya svenska riksdag försvarar nya angrepp, på tillexempel Syrien, Ryssland eller Iran föreställ dig att du istället för Carl heter Nikolai och bor i Donetsk, eller Massoud i Hama. Du är 24 år gammal och ditt liv har just slagits i spillror. Över det som är kvar av vardagsrumsväggen sitter resterna av din familj. En familj som tidigare försökt skaffa sig ett gott samhälle för sig och de sina, strävat efter att ge dig en god utbildning och en trygghet för din farmor. Kunde du hjälpa att du löd under en ny eller ond statschef?

Detta är en realitet för många av de människor som oförskylt befinner sig i krigets, eller ett presumtivt krigs, skottlinje. Anser du fortfarande att det är en acceptabel krigsförlust även om Döden skulle vara besökare i din familj, ja då hoppas jag, verkligen att du talar för en krigsintervention i ett rättfärdigt krig. Offrandet av oskyldiga får aldrig i orättfärdiga krig degraderas till huruvida nyttan av personens död kan leda till något gott. En av mina värdar under ett besök Homs i Syrien summerade vansinnet så väl redan år 2006: We are both children of Abraham, and I ask you would Jesus have killed Muhammed or would he have prayed for Muhammed?

Imperiet bombar, vi sover, det eviga kriget fortgår

USA idag började igår bomba mål inne Syrien, i samförstånd med sin vackra och suggestiva grupp av allierade regimer: Saudiarabien, Bahrain, Förenade Arabemiraten, Qatar och Jordanien. Det innebär att Syrien blir det sjunde övervägande muslimska land som bombats av nobelpristagaren Barack Obama; Afghanistan, Pakistan, Jemen, Somalia, Libyen och Irak var de andra. Imperier bombar vem de vill, när de vill, oavsett anledning och oavsett konstitutionella begränsningar. Krigare och kejsare är lagen. Det var för drygt ett år sedan som Obama insisterade på att bomba Assad var en moralisk och strategisk nödvändighet. Istället bombas nu Assads fiender medan Obama artigt informerar regimen om sina mål i förväg. Det verkar irrelevant emot vem kriget förs; Det viktiga är att det är krig, alltid och för evigt.

Sex veckors bombningar i Irak har inte haft effekt, men det har gett Daesh nya rekryter. Det är alltid så förutsägbart: USA föder nya fundamentalister genom att agera aggressor i regionen. De strävar efter att skapa och stärka fiender, det är en funktion i deras politik, inte en bugg. De göder det lönsamma eviga kriget. Om det finns någon som faktiskt tror poängen med allt detta är ett moraliskt korståg för att besegra Daesh så släpp denna villfarelse, USA bombar inte länder för humanitära syften. Humanism är en förevändning, inte ett syfte.

Kärleken till det eviga kriget

Nu ska vi besegra ISIS. På samma sätt som ”vi” tidigare haft skäl att avsätta Assad, Gaddafi, Saddam eller någon annan före detta västallierad som upphört med att göra som Väst vill.

Påminner om George Orwells 1984:
At one rally, the speaker is forced to change his speech halfway through to point out that Oceania is not, and has never been, at war with Eurasia. Rather, the speaker says, Oceania is, and always has been, at war with Eastasia. The people become embarrassed about carrying the anti-Eurasia signs and blame Emmanuel Goldstein’s agents for sabotaging them. Nevertheless, they exhibit full-fledged hatred for Eastasia.

I Orwells roman byter Oceaniens regering regelbundet allierade och fiktiva fiender, eftersom det är så lätt att styra medborgarnas tankar. De mest hjärntvättade är de inom den intellektuella klassen som har ansvaret för att rationalisera regeringens fullständiga förvirrade återkopplingar till allmänheten.  På samma sätt har Västs intellektuella de senaste åren häftigt debatterar hur man kan få ner Assads diktatur på knä. Ska Syrien bombas eller ska det enbart ges militärt stöd till så kallade sekulära rebeller? Propagandan var så intensiv att de som vågade vara skiljaktig, eller helt enkelt uttryckte fullt legitima invändningar mot dessa strategier klassades som apologeter för Assad.

När jag påpekade 2012 att varje militärt betydande rebellfraktion var vänner av totalitära islamistiska tankar blev jag ilsket avfärdad eller helt enkelt ignorerad. Detta utan att jag ens påtalade det faktum att våra egna Västliga regeringschefer fram tills 2011 var Assads medbrottslingar? Saddam Hussein var en betrodd bundsförvant så även Osama Bin Laden, men att åtala västerländska ledare för att samarbeta med dessa är tydligen otänkbart. För Eurasien är nu i krig med Eastasien istället för Oceanien, och har så alltid varit.

Så idag arbetar media i Väst för att rationalisera vår ändrade inställning till Assad. För nu är det tillåtet att dryfta hur man ska besegra ISIS även om det hjälper Assad. Rebellerna i Syrien beskrivs plötsligt som de jihadistser de är. Anklagelserna mot Assads om beordrade övergrepp har försvunnit från förstasidorna. För bara ett år sedan hade det varit otänkbart att få publicera en artikel som föreslog någon form av nygammal allians med Assad. Nu konstaterar New York Times att det i alla fall finns utrymme för diskussioner. Förra årets idioter är idag är idag nyttiga pragmatiker: Ibland måste man utveckla relationer med människor som är extremt otrevliga för att bli av med människor som är ännu elakare, förklarade det brittiska parlamentets chef för underrättelsetjänsten bara för någon vecka sedan. Som framväxten av ISIS, sprungen ur förödelsen av Irakkriget visar kommer det Västliga våldet fortsätta att leverera de fiender som våra krigsberoende ledare kräver.

Väst behöver alltså inte diskutera hur man snabbast ska besegra våra före detta allierade; ISIS, mer än vi behövde diskutera hur vi skulle avsätta Assad, Gaddafi, Hussein eller någon annan före detta allierad. Vi medborgare behöver istället diskutera hur kan förändra politiken i grunden. Annars kommer vi fortsätta närma oss det Oceania Orwell förebrådde oss.

Fem delar fanatism

Hjälp till djävulsdyrkarna

Att förebygga folkmord och etnisk rensning anses rent allmänt som en ganska bra anledning att initiera en väpnad konflikt.  Men Obama-administrationen verkar vara ganska selektiva i detta avseende. Till exempel har den ukrainska militären skapat en humanitär katastrof av stora mått när de för några veckor sedan började attackera bostadsområden med artilleri, raketer och den förbjudna vita fosforn. En attack som orsakat en flyktingkris på över en halv miljon människor, civila garden utan ordentlig utrustning, mat eller vatten som snabbt mördas och staplas som ved. Obamas svar är att ge den ukrainska regeringen över en miljon dollar i militärt bistånd och all sorts politiskt stöd samtidigt som USA febrilt förneka att det finns en humanitär kris överhuvudtaget.

Ett annat exempel: Israel har beskjutit FN skolor och sjukhus i Gaza dödat massor av kvinnor och barn; allt med hjälp av skarp ammunition för att döda eller lemlästa. Obamas svar är att skicka John Kerry över att genera alla med sitt hjärnlösa krigsjollrade. USA: s militära och politiska stöd till Israel kan aldrig ifrågasättas.

Observera att i de här två fallen ovan skulle det vara möjligt att motverka folkmord och etnisk rensning utan att sätta amerikanska liv på spel, medan bombningarna av den islamiska staten att skydda livet för en grupp djävulsdyrkare medför enorma risker. Och ändå det är vad Obama bestämmer sig för att göra. Verkligheten är värre än fantasin.

Spelets regler

Vad har hänt i Libyen efter NATO:s befrielse? Efter de svenska Gripen planens modiga insatser? Det som har hänt är att det skapats ännu en kollapsad stat. Just de grymheter som nämndes av den svenska regeringen för att börja sin humanitära intervention i Libyen, utspelas nu i verkligheten. Återigen är hela städer inringade och bombarderade med flyg. Inbördeskriget fortsätter, men nu finns ingen ond man att skylla på. Krigets orsaker är för komplexa för de enkelspåriga militärerna i väst.

Tripoli, Sirte och andra libyska städer som stått emot Natos invasion, nu i revolt, i revolt mot den stabilitet som aldrig kom, i revolt mot den så kallade demokratiska revolutionen som utlovades av Nato och dess samarbetspartners. Regeringen i Tripoli är maktlös, dess säkerhetsstyrkor uppdelade mellan ekonomiska intressegrupper och klaner, parlamentet i Tripoli beskådar hur CIA nu genomför fullskaliga militära operationer mot islamister i Benghazi, inklusive användning militära flygplan, utan regeringens godkännande. Sammanfattningsvis förblir Libyen en krigszon. De många reformer som Muammar Gaddafis diktatoriska regering genomförde är ogjorda, och det är osannolikt att de kommer att återställas och än mindre överträffas inom en överskådlig framtid. Nato har effektivt uppåt förstörelse av en hel nation och nu har bara de västerländska företagen att plundra landets resurser, en mall för framtida extraterritoriella äventyr i Syrien, Egypten, Ukraina, och Irak.

Precis som i Libyen, har revolutioner försökt att slå rot i Egypten, Syrien, och Ukraina. Samma berättelser har presenterats oss, det vi visste om Libyen återanvändes i Egypten, Irak Syrien, och Ukraina. Precis samma icke-statliga organisationer används för att finansiera, utrusta, och på annat sätt stödja oppositionsgrupperna i respektive land. Termer som "demokrati", "framsteg", "frihet", slåss mot "diktatur"; välbekanta och enkla teman. För de som undrar vad som kommer att hända med Egypten, Syrien, eller Ukraina behöver man bara titta på Libyen. Och för dem som stödde Nato-revolutionen i Libyen måste de fråga sig om de är nöjda med det slutliga resultatet samt om de önskar detta resultat i Egypten, Syrien, eller Ukraina? Eller föreställer de sig att Natos planer för vart och ett av dessa länder kommer att sluta annorlunda?