Rinse and repeat

Medier fortsätter att skildra krigföring i Syrien så som varandes en följd av president Bashar al-Assads extrema förtryck samt det stöd han mottar från Ryssland. Även om journalisterna har varit medveten om att klimatförändringar spelade en roll för att eskalera konflikten, är det inget som presenteras som en av huvudfaktorerna. Men i brist på bra medier följer här är en snabb sammanfattning av hur oljebristen och därmed minskade intäkter från oljeproduktion, stigande energi- och matpriser, torka, vattenbrist och befolkningstillväxt ledde till social oro, våld, terrorism och krig. Det bör inte överraska någon att redan vid oljekällornas sinande i Syrien runt 1996 inledes förloppet vi ser effekterna av först idag. Den största källan till syriska dollarintäkter kom trots allt från deras produktion av 610 000 fat svart guld per dag. År 2010 hade oljeproduktionen i Syren emellertid minskat med hälften. Fallande intäkter hade tvingat Syrien redan 2001 att söka hjälp från IMF; och den obligatoriska påföljande svåra marknadsreformpolitiken som krävdes resulterade i ökad arbetslöshet och fattigdom, särskilt i landsbygdsområdena; dvs. Sunni-regionerna, samtidigt som politiken berikade de härskande Alawiternas privata och militära eliter. År 2008 hade regeringen redan tredubblat det interna oljepriset vilket ofrånkomligen resulterade i högre matpriser.

Livsmedelspriserna ökade ännu mer på grund av att det globala priset på vete exploderade 2010–2011. Därtill var torkan i Syrien 2007–2010 den värsta i mannaminne, vilket orsakade en omfattande förlust av grödor. Detta tvingade massvandringar av jordbruksfamiljer till städerna. Torkan skulle inte varit ohanterlig om inte hälften av vattenreservoarerna hade blivit överutnyttjade mellan 2002 till 2008. Alla dessa händelser förvärrades vidare av en drastisk befolkningstillväxt. De flesta av de ytterligare 80 000 personerna som föddes 2011 föddes dessutom i de hårdast drabbade missväxtområdena. The stage is set; social oro och våld ledde till krig, oljeproduktionen sjönk ytterligare; ännu mindre pengar för att subventionera mat, energi och sysselsättning, stödja jordbruket och bygga avsaltningsanläggningar. Syrien, som som en gång kunde erbjuda sitt folk mat är nu beroende av fyra miljoner ton kornimport, i en tid då statsintäkterna fortsätter att sjunka. Syriens oljeproduktion gick  med stort plus 1968 när det fanns 6,4 miljoner människor. Eftersom oljeintäkterna då skapade välstånd exploderade befolkningen och ytterligare 13,6 miljoner har fötts. Syrien idag Saudiarabien imorgon. Alla länder i Mellanöstern kommer falla på samma sätt.

Kriget kom, igen

Ny aktör i Syrien. De har pratat sig till kriget. USA agerar för att Al Qaeda ska vinna terräng. Vad har vi för ansvar när krigstrummorna slår? Vi saknar ju inflytande tänker många, men det är vårt eget ansvar att använda det lilla inflytande vi har - oavsett räckvidd, oavsett röst, oavsett omfång och ropa ut i det samhälleliga samtalet, vi behöver göra allt för att skingra krigspropagandan. Den nuvarande uppgiften som tilldelas alla konstruktiva pacifister är att flytta uppmärksamheten från kraftutrycken och agitationsorden som så lätt i krigstid ersätter både fakta, verklighet och fredens idéer. Pacifisternas uppgift blir att kila fast en pinne i mytskaparmaskinerna. Att ifrågasätta den enkla krigspropagandan har betydelse idag. Medierna som torgför politikernas hat har idag dessutom en ekonomisk drivkraft i vår kommersiella kultur, de lönar sig publicera konfrontation. Idag är vi alla, varje unik privatperson ur den ansiktslösa allmänheten, sin egen mediala megafon. Vad som skrivs avgör vad vi läser och vad vi kommer att tro, idag mer än någonsin gäller att det vi läser också avgör vad som skrivs. Vi är inte längre de passiva konsumenterna av nyheter vi var utan även medias propagandister, deras klickförövare och delningsförvaltare.

Så åter så hör vi fraser som manar männen till fronten i kriget. Dessa nyhetslänkar följer vi och vissa hyllar. Det är lätt att definiera villkoren för krig men villkoren för fred kräver mer av avsändaren. Vi har ett ärftlig politiskt system som gynnar krig, ett system som i samarbete med mediala krafter sätter en tvångströja på dem som vill bryta våldets spiral, dessa etablerade maktens krafter kan inte hållas tillbaka. De är rörliga, de är kontrollerande krafter i den moderna världen.

Arbetet som pacifismen måste genomföra är att hindra regeringarnas möjlighet att arbeta i smyg, bakom de stängda dörrarna där de ohotat kan utföra den mediala manipulation som har utgjort spelet inom internationell diplomati sen urminnes tider. Pacifistens jobb är att trygga att statens utrikespolitiska arbete kan vara öppet.
Alltför många inflytelserika personligheter på den politiska scenen idag är rena romantiker. De uttrycker och upprepar ideal som inte längre har något att göra med fakta. Denna stereotypa politiska krigsromantik ger pacifisten en chans att hämnas och hämma. Deras idealism kommer krocka med realismen i det som faktiskt förenar oss människor; strävan efter en fredlig tillvaro.

Kärleken till det eviga kriget

Nu ska vi besegra ISIS. På samma sätt som ”vi” tidigare haft skäl att avsätta Assad, Gaddafi, Saddam eller någon annan före detta västallierad som upphört med att göra som Väst vill.

Påminner om George Orwells 1984:
At one rally, the speaker is forced to change his speech halfway through to point out that Oceania is not, and has never been, at war with Eurasia. Rather, the speaker says, Oceania is, and always has been, at war with Eastasia. The people become embarrassed about carrying the anti-Eurasia signs and blame Emmanuel Goldstein’s agents for sabotaging them. Nevertheless, they exhibit full-fledged hatred for Eastasia.

I Orwells roman byter Oceaniens regering regelbundet allierade och fiktiva fiender, eftersom det är så lätt att styra medborgarnas tankar. De mest hjärntvättade är de inom den intellektuella klassen som har ansvaret för att rationalisera regeringens fullständiga förvirrade återkopplingar till allmänheten.  På samma sätt har Västs intellektuella de senaste åren häftigt debatterar hur man kan få ner Assads diktatur på knä. Ska Syrien bombas eller ska det enbart ges militärt stöd till så kallade sekulära rebeller? Propagandan var så intensiv att de som vågade vara skiljaktig, eller helt enkelt uttryckte fullt legitima invändningar mot dessa strategier klassades som apologeter för Assad.

När jag påpekade 2012 att varje militärt betydande rebellfraktion var vänner av totalitära islamistiska tankar blev jag ilsket avfärdad eller helt enkelt ignorerad. Detta utan att jag ens påtalade det faktum att våra egna Västliga regeringschefer fram tills 2011 var Assads medbrottslingar? Saddam Hussein var en betrodd bundsförvant så även Osama Bin Laden, men att åtala västerländska ledare för att samarbeta med dessa är tydligen otänkbart. För Eurasien är nu i krig med Eastasien istället för Oceanien, och har så alltid varit.

Så idag arbetar media i Väst för att rationalisera vår ändrade inställning till Assad. För nu är det tillåtet att dryfta hur man ska besegra ISIS även om det hjälper Assad. Rebellerna i Syrien beskrivs plötsligt som de jihadistser de är. Anklagelserna mot Assads om beordrade övergrepp har försvunnit från förstasidorna. För bara ett år sedan hade det varit otänkbart att få publicera en artikel som föreslog någon form av nygammal allians med Assad. Nu konstaterar New York Times att det i alla fall finns utrymme för diskussioner. Förra årets idioter är idag är idag nyttiga pragmatiker: Ibland måste man utveckla relationer med människor som är extremt otrevliga för att bli av med människor som är ännu elakare, förklarade det brittiska parlamentets chef för underrättelsetjänsten bara för någon vecka sedan. Som framväxten av ISIS, sprungen ur förödelsen av Irakkriget visar kommer det Västliga våldet fortsätta att leverera de fiender som våra krigsberoende ledare kräver.

Väst behöver alltså inte diskutera hur man snabbast ska besegra våra före detta allierade; ISIS, mer än vi behövde diskutera hur vi skulle avsätta Assad, Gaddafi, Hussein eller någon annan före detta allierad. Vi medborgare behöver istället diskutera hur kan förändra politiken i grunden. Annars kommer vi fortsätta närma oss det Oceania Orwell förebrådde oss.