Intressesfär och diplomati

Från det ögonblick som ryska trupper gick in i Ukraina fanns det bara två möjliga utfall av R2P interventionen. Ukraina skulle kunna nå en diplomatisk lösning som återställer dess fysiska östra gräns (dvs. Ryssland annekterar stora delar av östra Ukraina till floden Dnepr och etablerar en landbro till Krim), och därmed bestämt återupprättar sin geopolitiska roll som en ukrainsk buffertstat mellan Nato och Ryssland. Eller, efter förluster på slagfältet och diplomati, skulle Ryssland kunna dra sig tillbaka till sin ursprungliga gräns av februari 2022, och Ukraina skulle kunna bestämt återupprätta sin geopolitiska roll som en buffertstat mellan Nato och Ryssland, med fokus på Nato.

Från och med december av i år, trots mycket väsen om kärnvapenkrig och regimförändringar, är detta fortfarande de enda två realistiska resultaten av all död. Diplomati är nödvändigt och diplomati är tillräckligt för att lösa krisen i Ukraina. Tills alla parter inser att, och kommer överens om att sätta sig ner, kommer den alltmer effektiva köttkvarnen att fortsätta mala. Krigets nuvarande form är en repris av 1900-talets erövring av territorium i form av försåtliga landframryckningar med vapen från 2000-talet. Det kan inte fortsätta i det oändliga. Båda sidor kommer att få slut på unga män att döda.

Rysslands mål med sin invasion har aldrig varit ett snabbt avslut och ej heller aldrig inkluderat en ockupation av Kiev. Kriget har alltid varit för till för att vidga buffertzonen ”Ukraina” mellan Ryssland och Nato. Detta problem för Putin blir ständigt mer akut när Nato bygger vidare i Polen. Även om det inte var maktlöst att förhandla under Sovjetunionens fall, lovades Ryssland att NATO inte skulle expandera österut, en lögn, och nu är Warszawa heligt Nato-territorium, lika välsignat som Paris, Berlin och London, oberörbart av utländsk invasion.

Det ryska motdraget är att fördjupa gränsen mot Ukraina och göra det strategiskt omöjligt för Nato att passera snabbt och med kraft. Kriget skulle utkämpas med Nato på ukrainskt territorium. Tanken vid att Sovjetunionen lurades 1989–90 är kärnan i Rysslands konfrontation med Väst i Ukraina och ingen avslutning på den kampen kommer äga rum utan erkännande av en ny zon. Det är därför som varje plan att driva Ryssland tillbaka till gränserna som var före februari 2022 skulle vara en kamp och en omöjlig seger att uppnå för Ukraina, oavsett hur mycket amerikanska vapen de än må ha.Ryssland vill ha den östra delen av Ukraina som buffertplats. Den vill ha Krim och kanske Odessa som rastplatser för att köra norrut in i Natos invaderande flank om det någonsin skulle bli så. Invasionen av Ukraina är handling som handlar om strategisk överlevnad i Rysslands sinne (västerlandet behöver inte gilla det eller hålla med, utan för att förstå det). Det är inte en fråga om att förlora eller vinna som det framställts i den västerländska pressen, utan en fråga om bokstavligt liv eller död i den pågående kampen med NATO. Det finns inget förtroende, efter 1989, från rysk sida. 

Rysslands plan är beroende av att bekämpa Ukraina, och därmed USA via proxykrig, inte hamna i direkt konflikt med det militärt överlägsna USA och hela Nato. Trots alla löften är Ukraina inte medlem i Nato och kommer sannolikt inte att bli medlem inom en snar framtid, och därför är det enda sättet att med säkerhet föra Amerika in i kampen på marken eller i luften med hjälp av ett kärnvapen. Det öppnar dörren för vad som helst; tills det där svampmolnet dyker upp är Ryssland och USA ett gift par som bråkar men begränsar sig till arga ord och en och annan kastad maträtt. Sätt i gång med den där kärnvapenknappen och en partner eskalerade från sena utekvällar med pojkarna till en fullfjädrad otrohetsaffär affär. Vad som helst kan alltså fortfarande hända, och Rysslands plan kan inte motstå "vad som helst" i form av USA:s direkta ingripande. Alltså inga kärnvapen. Ryssland kommer slåss på ett konventionellt sätt.

Sanktioner spelar ingen roll, det har de aldrig gjort. Från dag ett har USA:s införda energisanktioner spelat ut till Rysslands fördel ekonomiskt när oljepriserna steg. Saker och ting kan komma sättas på sin spets nu när vintern sätter i gång på allvar men det är ett inhemskt EU problem som USA sannolikt helt enkelt kommer att ignorera. Saker och ting löste sig även så att "någon" behövde spränga Nordstream 2 för att Tyskland skulle tvingas klara sig utan rysk energi för att upprätthålla sanktionerna, sanktioner som bara är en Potemkinkuliss för den amerikanska allmänheten, inte en begränsning av Rysslands förmåga. Putins uppmaning till diplomati kommer bara ske om kostnaderna fortsätter att öka för Ryssland. Kriget kommer slitna ut båda sidor. Nya trupper från USA gav den brittiska och franska sidan fördelen vid det avgörande slutspelet under första världskriget, men om USA hade stannat hemma 1917 skulle kriget ha varit, militärt sett, oavgjort.

Ryssland vet att inget annat än ett Nato-anfall kan flytta dem från östra Ukraina och därför har de inget incitament att lämna. Putin har från de första skotten kalibrerat sin invasion för att inte ge USA en anledning att gå med. Ryssland skjuter missiler mot Ukraina, Ukraina kräver antimissilvapen från USA. Amerika kan enkelt rädda sin självutnämnda roll som försvarare av Ukraina med dessa vapenpaket, tillsammans med några specialstyrkor och CIA-paramilitärer. Var är de ryska strategiska bombplanen? Var är det globala kriget mot ukrainsk sjöfart? Var är ansträngningarna att stänga Ukrainas västra gräns mot Polen? Var är den gigantiska Röda armén som Nato har förväntat sig ska in i Västeuropa i 70 år?

Att erövringen av Ukraina behandlas som en liten krigsövning och inte ett Världskrig säger oss mycket. Inget av detta är någon stor hemlighet. Slutet på kriget i Ukraina, ett diplomatiskt sådant, är tydligt nog för Washington. Biden-administrationen verkar emellertid, skamligt nog, inte att med kraft uppmana till diplomatiska ansträngningar utan i stället försöka åderlåta ryssarna som om detta var Afghanistan 1980 igen, samtidigt som de ser tuffa ut och Joe Biden blir ännu en krigspresident. Precis som med Afghanistan 1980, verkar USA redo att kämpa tills de sista lokala krigarna (förse dem med precis tillräckligt med vapen för att undvika en förlust) innan de står inför det oundvikliga förhandlade slutet, en skamlig position då och en skamlig en nu. En multipolär värld av intressesfärer har återvänt; erkänn detta faktum med diplomati och stoppa dödandet. 

Regimskiftandets ABC

Dagens världspolitiska skeenden blir mycket lättare att urskilja om fler se de upprepande mönstren. Den röda tråden som löpt genom kriserna i Ukraina, Libyen och Syrien är en listig men hänsynslös regelbok för regimbyte. Denna strategi för att störta regeringar är så framgångsrik att den kan kallas för ädel av vissa media; men den bör kanske kallas krokodiltårarnas handbok. Genom historien har ett starkt land helt enkelt invaderat de svagare. Då detta inte längre är gångbart så har en stormakt i Väst utarbetat ett sätt som innehåller inspirerande förgru
ndsfigurer, snyfthistorier och altruistiska ansträngningar från halvskumma frivilligorganisationer. De enkla fakta som föreligger är följande: Libyen och Syrien var lite för självständiga och framgångsrika, och har därmed blev de ett hot. Ukraina, som gränsar till Ryssland, är en viktig bit av det geopolitiska schackbrädet, att dra in Ukraina och Krim till Väst försvagar Ryssland något oerhört. Så Väst tog till de grundläggande knepen i Libyen, Syrien och Ukraina; uppvigla befolkningen och sedan planera en kupp mitt i kaoset, samtidigt som man hävdar att allt ske i syfte att befria folket. Planerade protester, döda några demonstranter som ledder till upprördhet och FN-resolutioner eller sanktioner, beväpnad en lokal sekt och försök tvinga bort regeringen med lite lätt vapenskrammel samt om ovan anförda misslyckas; finansiera ett fullvärdigt inbördeskrig för att störta regeringen. Enkelt. Så låt oss applicera detta på skeenden från 2011 och framåt. I samtliga tre länder så inleddes kaosskapandet med ”fredliga protester", för allt är alltid fredligt och det sätter tonen i hela berättelsen. Men de verkligt fredliga protesterna självdör snabbt eftersom det inte fanns någon större kris i någon av nationerna. Konsten skapa protester och demonstrationer med våldsinslag är inte något populasen är väl in förstådda med. Det finns däremot många organisationer och grupper som är experter inom massans psykologi. Precis som en smart marknadsförare som skapar en viral annons, finns det sociala ingenjörer som vet hur man skapar protester och upplopp. Med blott 10 provokatörer och 100 välbetalda samhällsledare kan man enkelt skapa en protestaktion på några tusen personer och sedan göra om det till ett mer eller mindre blodigt upplopp.

När kaos börjar, sätter lillhjärnans mentalitet in, och oskyldiga protester övergår i farligheter. Tillräckligt med pengar och vapen kan störta vilken regering som helst. Libyen var ett stabilt och välbärgat land under Gaddafi. Alla hade tillgång till fri skola, gratis högskola och gratis vård; unga gifta par fick en fri lägenhet; och Libyen hade det högsta Human Development Indexet i Afrika. På samma sätt var Syrien relativt välmående och tryggt för stora delar av medelklassen. Under Assad hade BNP tredubblats inflationen låg och statsskulden halverades. Miljoner turister, jag var en av dem, besökte Syrien varje år eftersom det var vackert, billigt och säkert. I Ukraina var ekonomin inte så stor och människor var inte så nöjda med politikerna, men det är normaltillståndet för Ukraina. Hur organiserar du protester i sådana situationer? I Libyen var ursäkten en ilskans dag som skulle vara årsdagen av sammandrabbningar 2006 när polisen dödade några demonstranter. Under de första dagarna 2011 var protesterna och upploppen begränsade till små, avlägsna städer. Stora städer som Tripoli, huvudstaden, var lugna och verkade omedvetna om protesterna. I Syrien misslyckades de första försöken att organisera protester i februari. Sedan med mer pengar och propaganda genom Saudi-finansierade moskéer, började protesterna i mars i Daraa, en liten gränsstad som tacksamt ligger nära USA: s militärbas i Jordanien. Den berömda Omari-moskén i Daraa blev snabbt ett lager för vapen, ammunition och kontanter. Precis som i Libyen var stora städer som Damaskus och Aleppo oberörda.

I Ukraina, tack vare USAID och NED, fanns det en väletablerad gräsrotsrörelse som kunde skrida till handling inom några timmar. Utanför Kiev fanns det initialt inga protester, men medierna i Väst fick det att låta som om hela landet stod bakom Euromaidans statskupp. Initialt visade media över hela världen bara underbara bilder och videos av fredliga demonstranter som krävde frihet och rättvisa. Vem kan vara emot det? Medierna ser alltid till att dessa protester är märkta spontana och naturligtvis tror de flesta utanför dessa länder på berättelsen. Ofta påhejade av lokala ledarskribenter som hyllar ”rättvisan”. Det är nu fredliga protester blir våldsamma och skoningslösa. Nu kommer användningen av provokatörer och prickskyttar, hemmahörande hos samma grupper som organiserade protesterna. Dessa utbildade provokatörer är de som ska attackera polisen och bränna regeringsbyggnaderna. Några av dem är Antifa, andra nazister, en del islamister men andra är professionella militärer beväpnade med dödliga vapen och utbildade att döda. I Libyen, på protesternas tredje dag, brändes polisstationer och regeringskontor. I Syrien, även innan protesterna spred sig till andra ställen, hade dussintals syriska soldater dödats. I Kiev kastade maskerade nazister Molotovcocktails och slog polisen med kedjor och järnstänger. Sedan kommer prickskyttarna in för att radikalt ändra historiens gång. Snyggt placerad på hustak och höga byggnader, siktar de på polisen och demonstranterna. När polisen skjuter tillbaka antar de naturligtvis att kulorna kom från demonstranterna. Ibland finns det också provokatörer med vapen på marken bland demonstranterna, som i Syrien, och de skjuter också mot polisen. I Libyen, för att slänga på än mer bränsle i kuppelden, dödade skyttarna 15 personer vid begravning. I Ukraina visade analysen av kulorna att det vara samma kulor som dödade både demonstranterna och polisen. Minns alla samtalet mellan Ashton och Paet efter Euromaidan. Dessa fakta ignoreras av alla globala mediaföretag och politikerna har bara en berättelse att gå på om alla tre länderna: regeringarna där har brutalt angripit och mördat fredliga demonstranter. Som till exempel i Libyen där Merkel ögonblickligen sa att Gaddafi krigade på sitt eget folk. Västs media ropade att Gaddafi skjuter på sitt eget folk. Vitahuset fördömde Gaddafi för att han använde våld mot sitt eget folk. En månad senare användes exakt samma fraser mot Assad. I Assads fall skulle denna propaganda fortsätta i sex år och senare utvidgas till att "Assad dödar och gasar sitt eget folk. I Ukraina, efter att presidenten hade flytt och trots 21 februari-överenskommelsen, var han ansvarig för dödandet av civila. Denna teknik är en välkänd form av psykologisk krigföring och kallas för kuslig propaganda. Med krokodiltårar och falska skandaler drog Väst upp FN-resolutioner mot Syrien och Libyen, som förmodligen var skrivna månader innan de första protesterna.

I Ukraina användes nynazister i stället för jihadister som provokatörer. CIA hade etablerat vänner inom grupper av nazistiska ukrainare, som var djupt anti-ryska, redan efter andra världskriget och det förhållandet försvann aldrig helt. Janukovitj var en demokratiskt vald president, som också två gånger tidigare varit premiärminister. År 2004 vann han igen, i ett val godkänt av EU, men en färgrevolution kom emellan och ett nytt val tillkom. Kom då vann den amerikanska kandidaten med 51 procent av rösterna i det nya valet. Fast bara sex år senare kom Janukovitj igen och vann valet. Fyra år in på sin mandatperiod drevs han helt enkelt drev ut ur landet av en anti-ryskkoalition för att han förkastat ett avtal med EU. Det här är verkligheten bakom USA:s demokratispridande. Du är fri att välja vem du vill, så länge det är rätt kandidat. I Libyen och Syrien var Gaddafi och Assad tuffa och inte så villiga att ge upp sig lätt. Inom en månad efter de första protesterna i Libyen och Syrien hade FN antagit resolutioner som bemyndigade beväpningen civila, i båda fallen betydde civil: jihadist.  FN gav även NATO rätt att skjuta ned libyska plan. Och Sverige bidrog glatt i syfte att marknadsföra Gripen.  Det lätt orwellska termen; Flygförbudszon innebär nämligen att endast Gaddafi inte kunde flyga sina plan, men Nato med bihang kunde bomba fritt. Den 19 mars, en månad efter protesterna inletts inledde USA med att bomba Libyen. Syrien har räddats från NATO-attacker, tack vare Ryssland och Kina samt Storbritanniens förvånande ovilja att delta 2013. I Libyen och Syrien flödade sedan pengar in för att underhålla ett inbördeskrig. Libyen föll inom ett år, sedan NATO agerade flygvapen för de islamistiska terroristerna och förstörde Gaddafis plan, stridsvagnar och arsenaler. I Syrien gick mindre än hälften 5 % av befolkningen till den väpnade milisen. Det var därför som revolutionen föll efter några månader, och tiotusentals utländska jihadister var tvungna att flygas in till i Syrien. Tack vare miljarder dollar och vapen från välvilliga Saudiarabien, Qatar och USA fortsatte kriget i sex år, förstörde ett välmående land och förstörde livet för 20 miljoner människor, med påföljande flyktingkatastrof.

Sex år senare har Libyen fortfarande ingen enhetlig regering; Al-Qaida och miliser regerar halva landet; och slaveriet är återinfört i landet. Mer än en miljon libyer har flytt till Europa och skapar nya problem här. Syriens BNP har fallit med 65% sedan 2011, skulden har fördubblats, Al Qaida håller fortfarande en stor provins, och det kan ta tjugo år att bygga upp landet igen. Ukraina är splittrat och människor som har bott tillsammans i 1000 år är nu i krig med varandra. Med Ukraina som ursäkt använder nu USA och Nato miljarder för att motverka ett fiktivt Rysslandshot. Det jag nu beskrivit är den återkommande geopolitiska strategin för att underblåsa protester, skapa krig och rapportera med hjälp av propaganda. Svenskarna måste vakna, förstå geopolitiken och kräva ett slut på dessa dyra och omoraliska krig, som bara föder med kaos, elände, förstörelse och tomma kommunkassor.

Tystnaden och löftesbrott

Återigen verkar det som Ryssland och USA har svårt att komma överens om hur man ska hantera varandras respektive ambitioner.  För flera decennier sedan, när det kalla kriget pågick sas det i den amerikanska krigsdoktrinen att; det inte finns något mer egocentrisk än kampen för påtvingad demokrati. Den kampen blir snart offer för sin egen propaganda. Den tenderar då att ansluta sig till ett absolut värde som snedvrider visionen om att göra gott och dess fiende blir allt som sägs vara annorlunda.

Idag ignorerar Obama gamla visheter. Hade Ungernrevolten och Pragvåren hanterats idag hade världen varit i brand. För idag är konfrontation lösningen. Washington vet att Ukraina alltid har varit en känslig fråga för Moskva. De Ukrainska ultranationalister som kämpade med Tredje riket under andra världskriget dödade 40 000 ryska soldater och kommunister. De genomförde fortfarande ett hemligt krig tillsammans med CIA så sent som 1951. Pavel Sudoplatov, sovjetisk underrättelsechef, skrev till exempel år 1994: Ursprunget till det kalla kriget är nära sammanflätat med västerländskt stöd för nationalistiska strömningar i de baltiska områdena och västra Ukraina.

När Gorbatjov kom överens med Väst om den tyska återföreningen, där kruxet var hur ett enat Tyskland skulle kunna stanna kvar i Nato, försäkrade USA: s utrikesminister Baker honom att det inte skulle finnas någon förlängning av Natos jurisdiktion i österled. Gorbatjov upprepade ett flertal gånger i förhandlingarna att en förlängning av Nato är oacceptabelt och Baker svarade att han och USA höll med. Detta är anledningen till att Gorbatjov nu offentligt har stött Putin på Krim; den gamle rävens förtroende för Väst var eroderat och han kände sig förrådd.

Så länge som Washington trodde att ryska ledare blint skulle vara som Jeltsin gav de emellertid Ryssland små geopolitiska tjuvnyp. Jeltsins angrepp på det ryska parlamentet år 1993 var självfallet berättigat i västerländsk media. De mordiska angreppen på Tjetjenien av Jeltsin och sedan av Putin behandlades som ett litet lokalt problem, med moraliskt stöd från George Bush och Tony Blair. Tjetjenien är inte Kosovo, sa Blair efter hans möte med Putin år 2000. Och efter 2001 blev det ett krig mot terrorn. Men om man läser Tony Woods bok om Tjetjenien inser man att landet hade haft de facto självständighet 1991-94. Dess folk hade observerat hur snabbt de baltiska republikerna hade fått självständighet och ville samma sak för sig själva. Men Baltikum beboddes av kristna européer som vi kunde identifiera oss med, Tjetjenien kunde vi inte en stava till.

Så Väst lät Groznyj bombas bort; övergreppen översteg med lätthet de begångna under belägringen av Sarajevo eller massakern i Srebrenica. Våldtäkter, tortyr, hemlösa flyktingar och tiotusentals döda var tjetjenernas öde. Tjetjener, palestinier, irakier, afghaner, pakistanier är alltid av ringa betydelse och kontrasten i kraft mellan Västs inställning till kriget i Tjetjenien och annekteringen av Krim häpnadsväckande.

Krimaffären orsakade två krigsrelaterade dödfall, och majoriteten av befolkningen vill helt klart att vara en del av Ryssland. Västs reaktion har dock varit motsatsen till reaktionen rörande Tjetjenien… Varför? Eftersom Putin, till skillnad från Jeltsin, vägrar att acceptera till exempel Natos löftesvidriga utvidgning, vägrar sanktioner mot Iran och Syrien, vill ha rubel i oljehandeln osv, och som ett resultat av detta har han blivit ondskan förkroppsligad. Detta års Hitler i Västpressen. Och allt detta för att han har beslutat att bestrida amerikanska hegemonin genom att använda samma metoder som vi i Väst nyttjar. Betänk bara Frankrikes upprepade räder och annekteringar i Afrika eller USA:s framfart i Sydamerika.

Om USA insisterar på att använda Nato-medlemskap som en magnet för att dra till sig Ukraina, är det troligt att Moskva kommer lösgöra den östra delen av landet från den nuvarande statsbildningen. De politiker i Ukraina som verkligen värdesätter landets suveränitet bör välja äkta självständighet samt en positiv neutralitet: dvs. varken vara en leksak åt Väst eller Moskva.

Krimstrams

Putin ockuperar Krim, krigshökar, Ryssofober och slavskeptiker vädrar morgonluft. Men när Röda arméns pansardivisioner krossade de ungerska frihetskämparna 1956 och dödade 50 000 lyfte Eisenhower inte ett finger. När Chrusjtjov byggde Berlinmuren, åkte JFK till Berlin och höll ett tal. När Warszawapaktens trupper krossade Pragvåren 1968, gjorde LBJ ingenting. När, Moskva beordrade general Wojciech Jaruzelski att krossa Solidaritet, vägrade Ronald Reagan att sätta Warszawa på plats. Dessa presidenter såg att ingen vitala amerikanska eller västliga intressen hotades av dessa sovjetiska åtgärder, hur brutala de än må vara. De kände att tiden var på Västs sida i det kalla kriget. Och historien gav dem rätt.

Vad är då dagens Västliga vitala intresse av Krim och Donbass? Inget. Från Katarina den stora till Chrusjtjov, halvön har tillhört Ryssland. Folket på Krim är till 60 % etniska ryssar. Krim bör snarast rösta för att skilja sig från Ukraina, när vi bombade Serbien under 78 dagar för att åstadkomma utbrytning Kosovo satte vi ramarna för frihetsutkrävande. I hela Europa har folk valt att bryta loss sedan slutet av det kalla kriget. Av Sovjetunionen, Tjeckoslovakien och Jugoslavien blev det tills sist 24 nationer. Skottland röstade om självständighet. Katalonien. Annekteringar sker på Golan, Cypern, Chagos, Tibet, Västsahara, Hawaii. Varför panik nu?

Istället beskriver vi det som händer i Ukraina som ett ”blixtkrig” som kommer med krigshotet till hjärtat av Europa, även om Krim och Donbass är det som vi brukade kalla för Östeuropa, en blindtarm, inte ett hjärta. Den amerikanska sjätte flottan ska enligt vissa ut i Svarta havet, Gotland ska militariseras, Men varför? Väst har ingen allians som har mandat att slåss mot Ryssland över Krim. Vi har inget avgörande intresse där borta. Varför eskalera krisen och riskera en väpnad konflikt?

Och talet om sanktioner? Tänk om Moskva reagerar genom att skära av sina krediter de har utställda till Ukraina, kräva ni Kievs skulder, vägra köpa deras varor och höja priset på olja och gas?
Detta skulle lämna EU med ett ansvar för en nation stor som Frankrike och med fyra gånger så mycket folk som det då lika bankrutta Grekland. Är Tyskland och EU redo att ta på sig det ansvaret, efter att EU räddat Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien d.v.s.? Och om Väst pressar på Ryssland, till vem tror vi Putin kommer att vända sig till; självklart Kina?

Detta är inte en uppmaning till Väst att ignorera vad som händer, men för att förstå Ryssland och agera i de långsiktiga intressena som förenar Väst och Östeuropa. Putins handlingar oroar men de är inte irrationella.

Folkmassorna i Kiev satte upp barrikader, bekämpade polisen med spikklubbor och molotovcocktails, tvingade den valde presidenten Viktor Janukovitj att skriva på ett avtal om en kompromiss och innan bläcket torkat störtade de honom, grep riksdagen, lagstiftade bort det ryska språket, och förklarade Ukraina som del av Europa. För vilsna här i Väst kan det se ut som demokratisk dådkraft, men på Krim och i östra Ukraina såg etniska ryssar att den president de valde och det parti de stödde störtades och ersattes av partier och politiker öppet fientliga till ett Ryssland som de alla trots Ukrainskt medborgarskap har djupa historiska, religiösa, kulturella och släktband med.

Ja Putin tar en allvarlig risk. Annekteringen erkänns självfallet inte som  legitim. Men för de hökaktiga krigshundarna som ylar om att Ukraina och Georgien ska komma in i Nato, och ge dessa nationer, djupt inne i Rysslands intressesfär pappersgarantier så är de av samma kvalitet som de som Kaisern gav Österrike 1914. Krigsgarantier ledder till världskrig, som mycket väl, historiker får avgöra om 200 år, kan ha varit dödsstöten för den västerländska civilisationen. För mer om Ukraina läs gärna denna artikel.