Regimskiftandets ABC

Dagens världspolitiska skeenden blir mycket lättare att urskilja om fler se de upprepande mönstren. Den röda tråden som löpt genom kriserna i Ukraina, Libyen och Syrien är en listig men hänsynslös regelbok för regimbyte. Denna strategi för att störta regeringar är så framgångsrik att den kan kallas för ädel av vissa media; men den bör kanske kallas krokodiltårarnas handbok. Genom historien har ett starkt land helt enkelt invaderat de svagare. Då detta inte längre är gångbart så har en stormakt i Väst utarbetat ett sätt som innehåller inspirerande förgru
ndsfigurer, snyfthistorier och altruistiska ansträngningar från halvskumma frivilligorganisationer. De enkla fakta som föreligger är följande: Libyen och Syrien var lite för självständiga och framgångsrika, och har därmed blev de ett hot. Ukraina, som gränsar till Ryssland, är en viktig bit av det geopolitiska schackbrädet, att dra in Ukraina och Krim till Väst försvagar Ryssland något oerhört. Så Väst tog till de grundläggande knepen i Libyen, Syrien och Ukraina; uppvigla befolkningen och sedan planera en kupp mitt i kaoset, samtidigt som man hävdar att allt ske i syfte att befria folket. Planerade protester, döda några demonstranter som ledder till upprördhet och FN-resolutioner eller sanktioner, beväpnad en lokal sekt och försök tvinga bort regeringen med lite lätt vapenskrammel samt om ovan anförda misslyckas; finansiera ett fullvärdigt inbördeskrig för att störta regeringen. Enkelt. Så låt oss applicera detta på skeenden från 2011 och framåt. I samtliga tre länder så inleddes kaosskapandet med ”fredliga protester", för allt är alltid fredligt och det sätter tonen i hela berättelsen. Men de verkligt fredliga protesterna självdör snabbt eftersom det inte fanns någon större kris i någon av nationerna. Konsten skapa protester och demonstrationer med våldsinslag är inte något populasen är väl in förstådda med. Det finns däremot många organisationer och grupper som är experter inom massans psykologi. Precis som en smart marknadsförare som skapar en viral annons, finns det sociala ingenjörer som vet hur man skapar protester och upplopp. Med blott 10 provokatörer och 100 välbetalda samhällsledare kan man enkelt skapa en protestaktion på några tusen personer och sedan göra om det till ett mer eller mindre blodigt upplopp.

När kaos börjar, sätter lillhjärnans mentalitet in, och oskyldiga protester övergår i farligheter. Tillräckligt med pengar och vapen kan störta vilken regering som helst. Libyen var ett stabilt och välbärgat land under Gaddafi. Alla hade tillgång till fri skola, gratis högskola och gratis vård; unga gifta par fick en fri lägenhet; och Libyen hade det högsta Human Development Indexet i Afrika. På samma sätt var Syrien relativt välmående och tryggt för stora delar av medelklassen. Under Assad hade BNP tredubblats inflationen låg och statsskulden halverades. Miljoner turister, jag var en av dem, besökte Syrien varje år eftersom det var vackert, billigt och säkert. I Ukraina var ekonomin inte så stor och människor var inte så nöjda med politikerna, men det är normaltillståndet för Ukraina. Hur organiserar du protester i sådana situationer? I Libyen var ursäkten en ilskans dag som skulle vara årsdagen av sammandrabbningar 2006 när polisen dödade några demonstranter. Under de första dagarna 2011 var protesterna och upploppen begränsade till små, avlägsna städer. Stora städer som Tripoli, huvudstaden, var lugna och verkade omedvetna om protesterna. I Syrien misslyckades de första försöken att organisera protester i februari. Sedan med mer pengar och propaganda genom Saudi-finansierade moskéer, började protesterna i mars i Daraa, en liten gränsstad som tacksamt ligger nära USA: s militärbas i Jordanien. Den berömda Omari-moskén i Daraa blev snabbt ett lager för vapen, ammunition och kontanter. Precis som i Libyen var stora städer som Damaskus och Aleppo oberörda.

I Ukraina, tack vare USAID och NED, fanns det en väletablerad gräsrotsrörelse som kunde skrida till handling inom några timmar. Utanför Kiev fanns det initialt inga protester, men medierna i Väst fick det att låta som om hela landet stod bakom Euromaidans statskupp. Initialt visade media över hela världen bara underbara bilder och videos av fredliga demonstranter som krävde frihet och rättvisa. Vem kan vara emot det? Medierna ser alltid till att dessa protester är märkta spontana och naturligtvis tror de flesta utanför dessa länder på berättelsen. Ofta påhejade av lokala ledarskribenter som hyllar ”rättvisan”. Det är nu fredliga protester blir våldsamma och skoningslösa. Nu kommer användningen av provokatörer och prickskyttar, hemmahörande hos samma grupper som organiserade protesterna. Dessa utbildade provokatörer är de som ska attackera polisen och bränna regeringsbyggnaderna. Några av dem är Antifa, andra nazister, en del islamister men andra är professionella militärer beväpnade med dödliga vapen och utbildade att döda. I Libyen, på protesternas tredje dag, brändes polisstationer och regeringskontor. I Syrien, även innan protesterna spred sig till andra ställen, hade dussintals syriska soldater dödats. I Kiev kastade maskerade nazister Molotovcocktails och slog polisen med kedjor och järnstänger. Sedan kommer prickskyttarna in för att radikalt ändra historiens gång. Snyggt placerad på hustak och höga byggnader, siktar de på polisen och demonstranterna. När polisen skjuter tillbaka antar de naturligtvis att kulorna kom från demonstranterna. Ibland finns det också provokatörer med vapen på marken bland demonstranterna, som i Syrien, och de skjuter också mot polisen. I Libyen, för att slänga på än mer bränsle i kuppelden, dödade skyttarna 15 personer vid begravning. I Ukraina visade analysen av kulorna att det vara samma kulor som dödade både demonstranterna och polisen. Minns alla samtalet mellan Ashton och Paet efter Euromaidan. Dessa fakta ignoreras av alla globala mediaföretag och politikerna har bara en berättelse att gå på om alla tre länderna: regeringarna där har brutalt angripit och mördat fredliga demonstranter. Som till exempel i Libyen där Merkel ögonblickligen sa att Gaddafi krigade på sitt eget folk. Västs media ropade att Gaddafi skjuter på sitt eget folk. Vitahuset fördömde Gaddafi för att han använde våld mot sitt eget folk. En månad senare användes exakt samma fraser mot Assad. I Assads fall skulle denna propaganda fortsätta i sex år och senare utvidgas till att "Assad dödar och gasar sitt eget folk. I Ukraina, efter att presidenten hade flytt och trots 21 februari-överenskommelsen, var han ansvarig för dödandet av civila. Denna teknik är en välkänd form av psykologisk krigföring och kallas för kuslig propaganda. Med krokodiltårar och falska skandaler drog Väst upp FN-resolutioner mot Syrien och Libyen, som förmodligen var skrivna månader innan de första protesterna.

I Ukraina användes nynazister i stället för jihadister som provokatörer. CIA hade etablerat vänner inom grupper av nazistiska ukrainare, som var djupt anti-ryska, redan efter andra världskriget och det förhållandet försvann aldrig helt. Janukovitj var en demokratiskt vald president, som också två gånger tidigare varit premiärminister. År 2004 vann han igen, i ett val godkänt av EU, men en färgrevolution kom emellan och ett nytt val tillkom. Kom då vann den amerikanska kandidaten med 51 procent av rösterna i det nya valet. Fast bara sex år senare kom Janukovitj igen och vann valet. Fyra år in på sin mandatperiod drevs han helt enkelt drev ut ur landet av en anti-ryskkoalition för att han förkastat ett avtal med EU. Det här är verkligheten bakom USA:s demokratispridande. Du är fri att välja vem du vill, så länge det är rätt kandidat. I Libyen och Syrien var Gaddafi och Assad tuffa och inte så villiga att ge upp sig lätt. Inom en månad efter de första protesterna i Libyen och Syrien hade FN antagit resolutioner som bemyndigade beväpningen civila, i båda fallen betydde civil: jihadist.  FN gav även NATO rätt att skjuta ned libyska plan. Och Sverige bidrog glatt i syfte att marknadsföra Gripen.  Det lätt orwellska termen; Flygförbudszon innebär nämligen att endast Gaddafi inte kunde flyga sina plan, men Nato med bihang kunde bomba fritt. Den 19 mars, en månad efter protesterna inletts inledde USA med att bomba Libyen. Syrien har räddats från NATO-attacker, tack vare Ryssland och Kina samt Storbritanniens förvånande ovilja att delta 2013. I Libyen och Syrien flödade sedan pengar in för att underhålla ett inbördeskrig. Libyen föll inom ett år, sedan NATO agerade flygvapen för de islamistiska terroristerna och förstörde Gaddafis plan, stridsvagnar och arsenaler. I Syrien gick mindre än hälften 5 % av befolkningen till den väpnade milisen. Det var därför som revolutionen föll efter några månader, och tiotusentals utländska jihadister var tvungna att flygas in till i Syrien. Tack vare miljarder dollar och vapen från välvilliga Saudiarabien, Qatar och USA fortsatte kriget i sex år, förstörde ett välmående land och förstörde livet för 20 miljoner människor, med påföljande flyktingkatastrof.

Sex år senare har Libyen fortfarande ingen enhetlig regering; Al-Qaida och miliser regerar halva landet; och slaveriet är återinfört i landet. Mer än en miljon libyer har flytt till Europa och skapar nya problem här. Syriens BNP har fallit med 65% sedan 2011, skulden har fördubblats, Al Qaida håller fortfarande en stor provins, och det kan ta tjugo år att bygga upp landet igen. Ukraina är splittrat och människor som har bott tillsammans i 1000 år är nu i krig med varandra. Med Ukraina som ursäkt använder nu USA och Nato miljarder för att motverka ett fiktivt Rysslandshot. Det jag nu beskrivit är den återkommande geopolitiska strategin för att underblåsa protester, skapa krig och rapportera med hjälp av propaganda. Svenskarna måste vakna, förstå geopolitiken och kräva ett slut på dessa dyra och omoraliska krig, som bara föder med kaos, elände, förstörelse och tomma kommunkassor.

Dårskapen

Libyen ska nu befrias från ISIS. Syrien ska få fred och befrias från Assad. Yemen ska tryggas. Vi läser men förstår vi? Låt oss inte underskatta kraften i det krigsmaskineri alla säger sig motsätta. Världen är, mer eller mindre, helt utanför någon enskild människas kontroll. Sunt förnuft och känsla av självförsvar säger till oss att anpassa oss till vad vi inte kan ändra och sträva efter fred. Men i denna övertygelse är det inte svårt att se hur några av oss kan övertygas om det rättvisa i, och nödvändigheten av, ett krig. Särskilt när det gäller krig presenterade som små; begränsade; precisionsutförda militära aktioner. Våld som i sin retorik sägs kunna bidra till freden eller förbättra säkerheten; vi godkänner så ofta en aggression som tillkännager sig för att vara en nedrustningsaktion. Förvisso och visserligen, involverar det en våldsam avväpning av fienden; och, tyvärr, kräver tillämpningen av denna nedrustning en överväldigande militärkraft. En invasion som kallar sig, officiellt, alltid för en befrielse. Varje krig har motiverats som en vedergällning. Vi hotas. Vi försvarar oss. De andra, de vill döda oss. Vi måste stoppa dem. Evigheten. Rundgången. Kriget, Dårskapen.

Spelets regler

Vad har hänt i Libyen efter NATO:s befrielse? Efter de svenska Gripen planens modiga insatser? Det som har hänt är att det skapats ännu en kollapsad stat. Just de grymheter som nämndes av den svenska regeringen för att börja sin humanitära intervention i Libyen, utspelas nu i verkligheten. Återigen är hela städer inringade och bombarderade med flyg. Inbördeskriget fortsätter, men nu finns ingen ond man att skylla på. Krigets orsaker är för komplexa för de enkelspåriga militärerna i väst.

Tripoli, Sirte och andra libyska städer som stått emot Natos invasion, nu i revolt, i revolt mot den stabilitet som aldrig kom, i revolt mot den så kallade demokratiska revolutionen som utlovades av Nato och dess samarbetspartners. Regeringen i Tripoli är maktlös, dess säkerhetsstyrkor uppdelade mellan ekonomiska intressegrupper och klaner, parlamentet i Tripoli beskådar hur CIA nu genomför fullskaliga militära operationer mot islamister i Benghazi, inklusive användning militära flygplan, utan regeringens godkännande. Sammanfattningsvis förblir Libyen en krigszon. De många reformer som Muammar Gaddafis diktatoriska regering genomförde är ogjorda, och det är osannolikt att de kommer att återställas och än mindre överträffas inom en överskådlig framtid. Nato har effektivt uppåt förstörelse av en hel nation och nu har bara de västerländska företagen att plundra landets resurser, en mall för framtida extraterritoriella äventyr i Syrien, Egypten, Ukraina, och Irak.

Precis som i Libyen, har revolutioner försökt att slå rot i Egypten, Syrien, och Ukraina. Samma berättelser har presenterats oss, det vi visste om Libyen återanvändes i Egypten, Irak Syrien, och Ukraina. Precis samma icke-statliga organisationer används för att finansiera, utrusta, och på annat sätt stödja oppositionsgrupperna i respektive land. Termer som "demokrati", "framsteg", "frihet", slåss mot "diktatur"; välbekanta och enkla teman. För de som undrar vad som kommer att hända med Egypten, Syrien, eller Ukraina behöver man bara titta på Libyen. Och för dem som stödde Nato-revolutionen i Libyen måste de fråga sig om de är nöjda med det slutliga resultatet samt om de önskar detta resultat i Egypten, Syrien, eller Ukraina? Eller föreställer de sig att Natos planer för vart och ett av dessa länder kommer att sluta annorlunda?

Kaospiloter

Åttiofyra personer dog i helgen under inbördeskrigsliknande sammandrabbningar  i Libyen. I Helmand i Afghanistan är talibanernas maktposition numera en officiell militär hemlighet. Varför ska vi bry oss? Svaret är att vi bidragit till att skapa kaoset. Sveriges två utländska krig under det senaste decenniet var objudna militära ingripanden för att störta installerade regeringar. De har slutat i katastrof.

I Libyen och Afghanistan var det lätt för bombglada militärhjon i Sverige att se det onda i det rådande regeringssystemen. Dessa är skurkarna som vi behöver få bort sade USA; Ja svarade aningslösa Sverige. Ingen reflekterade kring att avlägsnandet av lag och ordning från en nation är det mest förödande, oaktat hur grymt det gamla systemet än må ha varit. Libyer upprepar idag att, oavsett det galenskapen hos Khadaffi, så var det under hans styre en situation där de flesta medborgare och deras familjer gick säkra på gatorna, de vandrade också utan rädsla för mord eller kidnappning. Religiösa skillnader tolererades. Libyen var en oljerik modern stat. Minoriteter åtnjöt autonomi och relativ fred. Yttre krav på reformer prövades inte innan bomberna föll. . .

I de fall Sverige ingrep för att störta armén, upplösa regeringen, demontera rättsväsendet och lämna till mordiska miliser skapa upplopp; gjordes små eller inga försök att ersätta anarki med en ny regim. Nationsbyggnadet i både Afghanistan och Libyen har varit ett fiasko. De svenska spaningsbilderna som styrde bomberna som tillplattade regeringsbyggnader i Tripoli kan inte ersätta dem eller de som arbetade i dem.

Det är svårt att överdriva den misär och kaos som skapats av vår liberalt välvilliga interventionism. Det är svårt att tänka sig en mer omoralisk utrikespolitik, döda människor och så draksådden; anarki. De som söker politiskt stöd i valet 2014 genom att överösa främmande folk med Gripenplan måste påminnas om sina illgärningar.