Kosmiska irrbloss

Vår samtida historia är inte ny. De odugliga och korrupta ledarnas flagranta lögner och beslutade obegripligheter. Oförmågan att stoppa det kostsamma, oändliga kriget och bromsa de gigantiska utgifterna för militären. Berikande av en utvald befolkning.

Ekosystemets förstörelse. Förfall och nedläggning av effektiv nukleär infrastruktur. Institutionernas implosion, från utbildning till diplomati, allt som var för sig upprätthåller en fungerande stat. Världen har sett det tidigare. Det är välkända symptom i slutet av en civilisationscykel. Till en början är det grymt underhållande, mitt i det stigande lidandet kan det betraktas lite utifrån. Men ingen, i något land, kommer skratta i slutet av akten.

Människans natur förändras nämligen inte. Det följer sina bekanta och cykliska mönster. Ja, den här gången när vi faller så faller hela planeten med oss. Men fram till dess kommer vi fascineras av dårar och mediala politiska artister. Vad är demagoger som Trump, Macron, Löfven och Johnson annat än charlataner som insisterar på att tragedin vi står inför inte är verklig? Teknokraterna och forskarna hävdar att utbildning och västerländsk civilisation kan förvandla oss till rationella varelser, nog är det lite av psykologiska schamaner? Vilka är egentligen företagens pengahungriga kolosser som tjänar sina förmögenheter på vapen, kemikalier, ändliga fossila bränslen och djurindustrier? All är överstepräster i civilisationskollapsens tempel.

Jag har alltid när jag läser min filosofi, skönlitteratur, historia, poesi och teologi förvånats över att girighet, hedonism och hybris så lätt besegrat, fred, empati och förnuft. Men eftersom vi idag tillbringar timmar varje dag på att få små skurar av dopamin från elektroniska skärmar, tror vi att vi är unika i människans existens. Vi kan inte se att klimatförhållandena och resurserna som tillät civilisationerna att blomstra under de senaste 10 000 åren snart kommer att ersättas av en vild kamp för att överleva.

Människor har befolkat planeten i cirka 200 000 av dess 4,5 miljarder år. Under de flesta av dessa 200 000 år förändrade människor inte ekosystemet på något radikalt sätt. Jorden tippade, istider kom, människan anpassade sig. Men den industriella revolutionen, som började för ungefär två och ett halvt århundrade sedan, fick människor att utvinna fossila bränslen och utnyttja hundra miljoner år med solljus lagrat i form av kol och petroleum. Energin från fossila bränslen gav oöverträffad rikedom och militär överlägsenhet till planetens industrialiserade norr, som använde sin kraft för att underkasta sig resten av världen för att där billigt utvinna resurser och missbruka arbetskraften. Den mänskliga befolkningen ökade snabbt till över 7 miljarder. Luften, vattnet och isen har fått nya förutsättningar när planeten förflyttas från ett klimat till ett annat, ett klimat som inte längre kommer att vara lika gästvänligt för mänsklig bebyggelse och bebådelse.

Den enda existentiella frågan som är kvar att besvara är hur vi väljer att invänta finalen. Men att ställa den frågan är att trotsa den kulturella diskursen om att det finns hopp, en längtan efter kollektivt självbedrägeri. Om verkligheten är dyster, förvisar du den från ditt medvetande. Du uppfinner omöjliga scenarier om teknisk frälsning. De flesta klimataktivister och demokratidomptörer är, även om de ej medger så, en del av konsumentkulturen; de ligger nämligen i bräschen för branschen att sälja in förtröstan. Utan förväntan, hävdar de, skulle folk ge efter för förtvivlan. Människor skulle inte slås mot den hotande katastrofen. Naturligtvis är det motsatta sant. Hopp, eller snarare falskt hopp, förvärrar förtvivlan och frammanar slöhet. Hopp infantiliserar befolkningen. Kolutsläppen kan fortsätta att öka, polerna kan fortsätta att smälta, skörden kan fortsätta att minska, världens skogar kan fortsätta att brinna, tajgan kan smälta och torka kan fortsätta tillintetgöra fruktbara jordbruksmarker, men hoppets glättiga Messias försäkrar oss att alla kommer vara säkra i oförändrat bo i slutändan.

Det kommer inte så bli. Vi kommer inte att kunna anpassa oss. De som säljer dig falskt hopp om att vi som art kan anpassa oss är lika självbedrägliga som de religiösa ledarna. Ju längre vi offentligt förnekar den dystra verkligheten vi har framför oss och undviker hantera privatexistentiell rädsla och smärta, desto mer förkrossande kommer förtvivlan bli. Denna schizofrena existens är en form av emotionellt missbruk. Det åläggs oss av en dominerande kultursyn som inte tillåter oss att tala om den tragiska sanningen. Denna censur tvingar oss att kämpa med verkligheten i ensamhet och förlita oss på att våra privata uppfattningar och bedömningar är korrekta.

Jämfört med jorden är ingen av oss gammal. Vi är kosmiska irrbloss. Våra lilla liv blinkar ett ögonblick och sedan mörker. Inget verkligt viktigt kan uppnås under vår en enda livstid. Vi måste arbeta med något större än oss själva. Vi måste leva fullt ut genom att nyttja den mänskliga tillståndets styrka och kräva rättvisa, inte för att det kommer att uppnås, eftersom det i sin perfekta form aldrig kommer att uppnås, utan för att det definierar oss som distinkta och känslosamma existenser. Rättvisa kan inte kämpas för i det abstrakta. Det måste grundas i en konkret konfrontation med makten, vilket innebär långvarigt motstånd och civil olydnad. Men vi i Väst är inte olydiga för i frågan finns det en spänning, en konflikt i hjärtat av klimatkampen: en dramatik mellan den "huvudsakliga" klimatrörelsen, dominerad av i stort sett vita, välfinansierade och gröna icke-statliga organisationer i Väst som trivs med att el-cykeln är en godhetssymbol; och de utanför den Västliga sfären som har kämpat för social och miljömässig rättvisa i årtionden.

De som har den känslomässiga och intellektuella förmågan att möta det som ligger framför dem kommer alltid vara i minoritet. Det finns en bedövande tröst som följer med att överge sin moraliska autonomi för olycklig statlig servilitet och samhällelig lydnad, och denna komfort är särskilt attraktiv i en kris. De kommande tyrannerna lovar säkerhet, och räddar tillfälligt vardagen. Oavsett vad de blir, börjar tyranniet som festspel för de håglösa medborgarna. Diktatorer kan komma till makten efter kaos, men deras mest outtalade löfte är att de kommer att lindra tristessen hos deras blivande undersåtar.

Emellertid kan bara en liten del av befolkningen engagera sig för att utmana despotisk makt finns det möjligheter. Detta innebär för det första att namnge och acceptera verkligheten. Det blir inte lätt. Det betyder uppvisad personlig förtvivlan över vad som kommer att komma, för det finns säkert massdöd med i ekvationen. Det betyder att agera, även om nederlaget är säkrat.

Klimatbrott

Att som land stiga av från Parisavtalet för att driva på en politik som säkerställer en allt snabbare global uppvärmning borde klassas som ett folkmord på oss alla. Med tanke på de långsiktiga effekterna av den globala uppvärmningen potentiellt är mer omstörtande avseende liv och egendom än Förintelsen, Jugoslaviens inbördeskrig och folkmordets raseri i Rwanda måste avsteg från klimatavtal straffas hårdare. Naturligtvis är den globala uppvärmningen en mer långsam katastrof, vars konsekvenser för närvarande kan ignoreras av de flesta medborgare vars farhågor för framtiden inte sträcker sig förbi deras omedelbara ekonomiska önskningar om mer lön. Och när dessa konsekvenser väl blir alltför uppenbara att ignorera, kommer de nuvarande klimatbrottslingarna antingen att vara döda, ålderssenila eller kanske skylla sitt beteende på bristande faktaunderlag. Vi kan med viss säkerhet säga att de som röstade för Trump inte till fullo insåg det farliga i att främja den globala uppvärmningen. Men vi kan med samma säkerhet säga att deras barnbarn kommer inte ha något val att göra än att genomleva klimatkollapsen.

Rinse and repeat

Medier fortsätter att skildra krigföring i Syrien så som varandes en följd av president Bashar al-Assads extrema förtryck samt det stöd han mottar från Ryssland. Även om journalisterna har varit medveten om att klimatförändringar spelade en roll för att eskalera konflikten, är det inget som presenteras som en av huvudfaktorerna. Men i brist på bra medier följer här är en snabb sammanfattning av hur oljebristen och därmed minskade intäkter från oljeproduktion, stigande energi- och matpriser, torka, vattenbrist och befolkningstillväxt ledde till social oro, våld, terrorism och krig. Det bör inte överraska någon att redan vid oljekällornas sinande i Syrien runt 1996 inledes förloppet vi ser effekterna av först idag. Den största källan till syriska dollarintäkter kom trots allt från deras produktion av 610 000 fat svart guld per dag. År 2010 hade oljeproduktionen i Syren emellertid minskat med hälften. Fallande intäkter hade tvingat Syrien redan 2001 att söka hjälp från IMF; och den obligatoriska påföljande svåra marknadsreformpolitiken som krävdes resulterade i ökad arbetslöshet och fattigdom, särskilt i landsbygdsområdena; dvs. Sunni-regionerna, samtidigt som politiken berikade de härskande Alawiternas privata och militära eliter. År 2008 hade regeringen redan tredubblat det interna oljepriset vilket ofrånkomligen resulterade i högre matpriser.

Livsmedelspriserna ökade ännu mer på grund av att det globala priset på vete exploderade 2010–2011. Därtill var torkan i Syrien 2007–2010 den värsta i mannaminne, vilket orsakade en omfattande förlust av grödor. Detta tvingade massvandringar av jordbruksfamiljer till städerna. Torkan skulle inte varit ohanterlig om inte hälften av vattenreservoarerna hade blivit överutnyttjade mellan 2002 till 2008. Alla dessa händelser förvärrades vidare av en drastisk befolkningstillväxt. De flesta av de ytterligare 80 000 personerna som föddes 2011 föddes dessutom i de hårdast drabbade missväxtområdena. The stage is set; social oro och våld ledde till krig, oljeproduktionen sjönk ytterligare; ännu mindre pengar för att subventionera mat, energi och sysselsättning, stödja jordbruket och bygga avsaltningsanläggningar. Syrien, som som en gång kunde erbjuda sitt folk mat är nu beroende av fyra miljoner ton kornimport, i en tid då statsintäkterna fortsätter att sjunka. Syriens oljeproduktion gick  med stort plus 1968 när det fanns 6,4 miljoner människor. Eftersom oljeintäkterna då skapade välstånd exploderade befolkningen och ytterligare 13,6 miljoner har fötts. Syrien idag Saudiarabien imorgon. Alla länder i Mellanöstern kommer falla på samma sätt.

Revolter

Mellanöstern; mina resors mål är numera mest de flera fronternas krisområde. Överbefolkning, resursförbrukning, krig, religion och klimatförändringar mal ner det som var civilisationens vagga. Skiljelinjerna i regionen vidgas genom att klimatförändringen förvärrar vattensituationen, förstörande torka dödar mer än krig, oljekriser svälter oljeekonomierna och dess stressade populationer påbörjar det som poetiskt kallas för: ”Arabisk vår”, vilket i verkligheten är en vinter som får folket att revoltera mot makten i tron att de då kommer överleva.

Vi i väst, de avancerade industriländerna, spelar schack mot samma öde men kan för tillfället utföra en rockad med hjälp av vår ännu intakta militära och ekonomiska makt. Remi är det emellertid inte tal om, matt:heten finns alltid där i form av oljan; vi lider också av att leva med den industriella civilisationens omättliga aptit för svart sörja. Sedan 2005 har den industriella världen inte bara ansträngt sig allt hårdare för att utvinna miljöfarliga okonventionella oljekällor, men vi har också eskalerat det militära ingripandet för att hålla oljan flödande. Striden om resurser har alltid varit en underliggande faktor i alla krig, men liksom vad gäller för klimatförändringar, utarmningen av resurser och den social upplösning eskalerar det bara så längre resurserna att slås om finns kvar. Klimatförändringen multiplicerar hoten dessutom då militarism och klimatförändringarna arbetar hand i hand för att snabba på förödelsen. Krigsmaskinerna är idag de enskilt största förbrukarna av fossila bränslen...

Våra prioriteringar att gynna militarismen har till syfte att upprätthålla den ohållbara, det verkliga hotet kring klimatförändringar växer sig allt starkare i skuggan av drönare och Gripenplan. Under tiden hålls den falska förhoppningen om att teknik räddar vår nuvarande livsstil levande. Den industrialiserade monokulturjordbruket som matar massorna kommer snabbt blekna så fort konstgödsel blir för dyrt att artificiellt fylla på näringsfattiga utarmade jordar med. Bekämpningsmedel och antibiotika förlorar sin effektivitet som mot superogräs och resistenta patogener. Färskvatten och grundvatten offras för skifferborrande och oljesandsproduktion. Vi förstör systematiskt grunden för framtida civilisationer, vi bedriver den brända jordens taktik på våra ofödda barn och barnbarn.

Idag är 168 länder över hela världen utsatta för ökenspridning, siffran är en markant ökning jämfört med förra analysen i mitten av 1990-talet, då uppskattningsvis 110 stater var i riskzonen. I en ekonomisk analys kostar nu markförstöring och ökenspridningen $ 490 000 000 000 per år och utplånar varje år en yta tre gånger så stort som Schweiz. Vi står inför ett scenario om ingen teknik och inga lagar kommer åtgärda. Smältande polarisarna kommer inte tillbaka och den industriella civilisationens dödliga attraktion till fossila bränslen upphör först när råvaran är slut. Majoriteten av invånarna på planeten inser helt enkelt inte omfattningen av de klimatförändringar som pågår, hur de urholkar människans livsmedelsproduktion, infrastruktur och hela vår socio-ekonomiska stabilitet. De megaton av växthusgaser i atmosfären som förts upp genom industriell verksamhet är så osynlig för människorna i vardagen, liksom bergen av giftigt plastavfall som fyller upp världshaven ligger bortom horisonten för miljöhipsters på Södermalm. Utom synhåll, utom sinne…tills effekterna blir alltför uppenbar för att ignorera och då även för sena att modifiera. Överbefolkning fortsätter med oförminskad styrka och uppmuntras i själva verket under täckmantel av kraven på ekonomisk tillväxt, och så fortsätter förstörelsen ännu en generation.

Trots vår ras uppfinningsrikedom och intelligens, tycks vi vara ställda inför samma rudimentära biologiska drifter som de lägsta encelliga organismerna som, om de ges goda förutsättningar, okontrollerat förökar sina siffror långt in på överetableringens territorium tills dess näringskällorna i provglaset är slut. Miljölagstiftning och klimatinitiativ verkar inte bli mer än små farthinder på vår enkelriktade väg mot civilisationsskövling. Fin utstyrsel, men destinationen är fortfarande en kollaps, i Mellanöstern och i världen.