Många har frågat mig varför jag har rest. Varför jag har
föredragit damiga städer i otillgängliga delar av klotet istället för de släta stränderna och
metropolernas lyster. Det är även det ett symptom på min inneboende nyfikenhet.
I dagens nyhetsflora behöver människan avstå från att motståndslöst flyta med i
den nyhetsström som rinner genom våra mediekanaler. Snabbheten och förenklandet
följer inte med en resenär som kliver av bussen i byn mellan Homs och Hama och
vandra upp till de övergivna Bysantiska ruinerna på kullen. En kopp te på
caféet i Pushchino längs med Oka floden. Samtalet och vyerna ger djupgående och
fängslande insikter i vad som sker när vi utsätter oss för en annan civilisation
på vardagsplanet. Den övergivna handelsstationen i Frygien viktigare än Universitetsaulan, caféet Madalena do Mar mer förtäljande än Prado, butiksägaren i Beit Anoun källan till befolkningens egna villkor, kunskap om det
vanliga, det mondäna och mänskliga en förutsättning för en uppriktig och saklig
framställning av skeendena i världen.
Jag har alltid velat vara där kamelerna
finns, rört mig otvunget bland både det oansenliga och det välordnade, jag har
satt mig ner, lyssnat, sett mig omkring och antecknat. Erfarenheter som jag sen
kan använda som en rik källa till kunskap om de delar av världen som idag
spelar så stor roll för de snabba händelseförloppen. Den arabiska våren och
krisen i Österled som såg så hoppingivande ut har nu förbytts i inbördeskrig,
förstörelse, terrorism. Att läsa sig bakåt är också ett sätt att försöka förstå
sin egen samtid. Att resa är att få ta del av en förmögenhet av erfarenheter
och kunnande att ifrågasätta det rusande nyhetsförloppet i veckodagen.
