En Nato-bank

Kanadas och Luxemburgs premiärministrar, Mark Carney respektive Luc Frieden, föreslår att Nato-toppmötet den 7–8 juli 2026 i Ankara ska lansera en Nato-bank för att finansiera ett krig mot Ryssland. Med finansiella metoder som aldrig tidigare använts för att återuppbygga infrastruktur eller utrota fattigdom vill de samla enorma kapitalbelopp (ca. 850 miljarder euro per år) för upprustning inför ett framkallat krig med Ryssland. Det råder brist på produktionskapacitet för vapen inom Nato och den europeiska ungdomen ställer inte upp att strida just nu, men Väst mobiliserar vad man anser vara sitt starkaste kort, finanssektorn, för att bevara sin världsdominans. Men tilltron till västbankerna är inte särskilt stor. De föreslår då att medlemsstaternas befolkningar ska garantera de gigantiska lånesummorna för upprustning. De redan orimliga statliga garantierna för det internationella finanssystemets gigantiska spekulation ska avskiljas genom en bankuppdelning. Nu ska "försvaret mot Ryssland" motivera en utvidgning av de statliga garantierna till bankerna för att möjliggöra en ny jättelik skuldsättning för upprustning.

I en ledarartikel i Financial Times den 25 juni 2026 efterlyste Mark Carney och Luc Frieden att en ny multilateral bank snabbt skulle inrättas inom det västerländska finanssystemet för att pumpa enorma mängder europeiskt och nordamerikanskt finanskapital in i militär produktion. Det går hand i hand med City of Londons övergripande plan att göra ett brittisklett Europa till deras imperiums nya centrum, komplett med egna kärnvapenresurser, finansiell apparat och oprovocerade krigshandlingar för att förstöra Ryssland och Kina. Samtidigt ska detta hålla deras globala spekulativa finansbubbla på 2,4 biljoner dollar vid liv och locka tillbaka USA från dess begynnande återtåg från Nato och Europa. Carney representerar Londons intressen som tidigare chef för Bank of England och Kanadas centralbank, och var även ordförande för det avgörande globala Financial Stability Board (fsb.org). Luc Frieden och Luxemburg representerar de kontinentala kungahusens och andra europeiska superoligarkiska intressens finansiella intressen.

Deras artikel har titeln "Credible Deterrence Requires a New NATO Bank" och förklarar: "Kärnan i avskräckning är trovärdighet. Sedan Rysslands olagliga invasion av Ukraina har Nato-allierade kommit långt i att stärka sin militära kapacitet, men det räcker inte. Trovärdig avskräckning kräver mer; den måste backas upp av finansiell och ekonomisk makt."

I Hjalmar Schachts fotspår

Carney och Frieden vill att en ny multilateral bank omedelbart inrättas, utformad av experter från den anglofila Nato-tankesmedjan Atlantic Council och med huvudkontor i Kanada, som är en del av det brittiska samväldet, för att tillhandahålla finansiering på omkring 1 biljon dollar per år för krig! De kallar Nato-banken för "Defense, Security and Resilience Bank" (DSRB), men ett ärligare namn vore Internationella förstörelsebanken. "Vår förmåga att mobilisera kapital måste vara lika tillförlitlig som våra väpnade styrkor. Lösningen är en djärv multilateral sådan: inrättandet av en Defense, Security and Resilience Bank (DSRB)", skriver de. Det motsvarar beslutet från Bank of England, Montagu Norman och den synarkistiska bankeliten på 1930-talet att medvetet stödja den tyska riksbankspresidenten, den liberale Hjalmar Schacht, i hans stöd för Hitlers maktövertagande och i hans utnämning till ekonomiminister med ansvar för upprustning. Det var för denna upprustning som Tyskland genomförde sin ekonomiska åtstramning, först med frivilliga arbetsläger, nödhjälpsarbete, som i takt med att krisen förvärrades genomfördes med alltmer fascistiskt våld, morden på funktionshindrade och koncentrationslägrens fasor.

En kommentator förklarade vad detta innebär vid ett nyligen hållet möte inom International Peace Coalition: "Det är precis vad [Hitlers riksbankspresident] Hjalmar Schacht gjorde under täckmanteln av 'Metal Research Loans' [MEFO-växlar]. Man skapar pengar ur tomma intet för att finansiera en krigsmaskin, men när dessa lån sedan förfaller ökar trycket att faktiskt betala tillbaka dem genom krig, och det blir en självuppfyllande profetia." Kommentatorn tillade att en biljon dollar om året "kommer att utlösa hyperinflation, och det kommer att bli dödsstöten för finanssystemet, eftersom dessa pengar inte går till den reala ekonomin; de går i stället till förstörelse av reala tillgångar, eftersom militär produktion inte är en del av den reala produktiva ekonomin", utan rent slöseri.

Natos generalsekreterare Mark Rutte stöder till fullo förslaget om en Nato-bank. "Vi befinner oss i ett tidigt skede av en försvarsindustriell revolution", förklarade han inför en publik vid Atlantic Council den 25 juni 2026. Donald Trump har också tagit del av förslaget och skröt för reportrar i Vita huset den 23 juni 2026 med att han pressar amerikanska biltillverkare att ställa om till vapenproduktion. "Vi ska tillverka vapen... Vi investerar verkligen mycket och ekonomiskt i vapenproduktion, och några av biltillverkarna... de ingår avtal om att tillverka robotar." Dessa politiker följer beslut som fattats i okända församlingar bakom Carney och Frieden. Kommer de svenska politikerna också följa denna Nato-politik? De har redan beslutat om vapenaffärer och ytterst riskfyllda militära samarbetsavtal utan någon som helst föregående offentlig debatt.

Atlantic Council stöder förslaget om Nato-bank och Carney hade redan offentligt skisserat idén om Nato-banken DSRB i april 2026, då han meddelade att den skulle ha sitt huvudkontor i Kanada och att arbetet med att utarbeta en stadga hade påbörjats, med hjälp av flera banker, däribland JP Morgan, Deutsche Bank och Royal Bank of Canada. Idén till DSRB kom egentligen från Rob Murray vid Atlantic Council, som den 13 december 2024 publicerade en artikel av Murray om sitt förslag. Nato behöver ytterligare 850 miljarder euro per år; det vill säga knappt en biljon dollar per år, för att finansiera militär uppbyggnad, hävdade Carney i sin ledarartikel i Financial Times. Problemet, skrev han, är att "kapitalförvaltningsregler förhindrar försvarssektorn från att få den finansiering i den skala som behövs från privata banker." Affärsbanker kan bara låna ut "omkring 12 euro för varje euro i kapital till försvaret, medan DSRB:s multilaterala garantistruktur gör det möjligt för dem att låna ut mer än dubbelt så mycket". Han föreslår att detta ska uppnås genom att säkerställa att DSRB får en AAA-rating genom att ha fullt stöd från de berörda regeringarna, "om nödvändigt".

Londons plan B: Hjalmar Schacht.

"Genom att utfärda lånegarantier till privata finansiella institutioner kommer DSRB att spela en nyckelroll i att minska risken för den privata sektorn och möjliggöra betydande mängder ytterligare kapital som kan lockas in i försvarsindustrins leveranskedjor." Med andra ord kommer enorma mängder spekulativt finansiellt kapital att kanaliseras in i militär produktion, understödd av statliga garantier, det vill säga från skattebetalarna.

Detta innebär att enorma mängder spekulativt finanskapital kanaliseras in i militär produktion, med statliga garantier som säkerhet, vilket i sin tur finansieras genom att plundra de berörda befolkningarnas levnadsstandard; precis som skedde under Schachts tid fast vi är nu på steroider. Carney föreslår att hans nya DSRB ska lanseras vid det kommande Nato-toppmötet i Ankara den 7–8 juli 2026 och därefter vara fullt operativ inom 12 månader. "Kanada och Luxemburg är stolta över att leda detta arbete", avslutar de och säger: "Vi tror att detta kan bli ytterligare en milstolpe i Natos partnerskap och inleda en ny era i de transatlantiska relationerna. Tillsammans kommer vi att förvandla finansiella garantier till säkerhetsgarantier och finansiering till avskräckning." Det skulle förvandla planeten till ruiner, men tänk om den där biljonen dollar om året inte kanaliserades in i förstörelse, utan i utveckling? 

Tänk om USA och europeiska länder anslöt sig till länderna i det globala syd och investerade i stora infrastrukturprojekt som både norr och söder behöver?

Tänk om vi samarbetade med Kina för att utrota fattigdomen globalt?

Tänk om vi tog upp påve Leo XIV:s utmaning att lösa migrationsproblemet genom att erbjuda produktiva jobb och en värdig levnadsstandard för människor i deras hemländer? 

Tänk om vi, i stället för Carneys "Internationella förstörelsebank", ökade Sveriges samarbete genom att samarbeta i internationella utvecklingsbanker liknande dem som startats av BRICS, Shanghai Cooperation Organisation, med flera nya samarbetsorganisationer i det globala syd, som syftar till att årligen emittera tiotals biljoner dollar i riktade krediter för produktiv ekonomisk verksamhet?

Varje svensk politiker och parti i valrörelsen måste nu frågas ut om de säger:

Nej till krig med Ryssland?

Nej till en Nato-bank för upprustning?

Nej till svenska statliga garantier för banklån för upprustning?

Uighurer och det uteblivna folkmordet

Påståendena om folkmord i Xinjang i Kina på Uigurer saknar stöd; inga oberoende dokumenterade massmord, en positiv befolkningstillväxt som varit mer tillåtande för minoriteter. Anklagelserna framställs istället som ett politisk stratagem pådrivet av västerländsk bias och kortsiktiga geopolitiska intressen. Xinjiang är tvärtom en framgångsrik multi-etnisk region med god framtidspotential under autonomi och inkludering. 

Läs mer här: https://brill.com/display/title/74176 

Små ledare i stora vatten

 "En man utan övertygelser, utan vanor, utan traditioner. Han hade ingen plan. Ändå var han ensam nog att rättfärdiga vad som måste göras genom sin idé om ära och storhet, sin vansinniga självbild, sin djärvhet i brott och sin frimodighet i lögn." Så skrev Leo Tolstoj om Napoleon i Krig och fred. Sätt samma mening bredvid Sveriges statsminister Ulf Kristersson och parallellerna blir obehagligt tydliga. Men det mest intressanta är inte likheterna mellan de två männen. Det är vad de avslöjar om vår tid; hur lätt människor i oroliga perioder dras till gestalter som tycks kunna tämja kaoset och förkroppsliga tidens rädslor och ambitioner. 

Dock är det sällan så att män i ledande positioner skapar historien. De rycks med av krafter som är mycket större än de själva. Det mesta de kan åstadkomma är att ändra historiens riktning en aning i marginalen, de är inte herrar över händelserna utan ryttare på den geopolitiska komplexitetens kentaur. 

Nyligen undertecknade Kristersson en gemensam förklaring vid Nato-mötet i Gdańsk. Där slogs fast att Ryssland är det viktigaste, mest direkta och långsiktiga hotet mot euro-atlantisk säkerhet. Orden är diplomatiska. I Sverige har de länge översatts till handling. Försvarsbudgeten har höjts till 175 miljarder kronor, 2,8 procent av BNP, en ökning med 18 procent på ett år. Försvarsministern har uppmanat svenskarna att gå in i "krigsläge". Överbefälhavaren har varnat för att svenskarna måste "förbereda sig mentalt för krig". Gotland, det obefästa hangarfartyget i Östersjön, militariseras i snabb takt tillsammans med andra Nato-partners. Allt detta trettio mil från Rysslands exklav runt Kaliningrad. 

Kristersson har själv kallat Ryssland ett hot inte bara mot Ukraina utan mot hela Europa, han har beskrivit säkerhetsläget som det allvarligaste sedan andra världskriget och uppmanat till stöd för ukrainska militären i allt utom svenska soldater på plats. Det låter kanske som fasthet och beslutsamhet men det är okunskap. Vår statsminister vet inte att krig inte vinns av generaler och eller överlägsna planer. Strategier upplöses nämligen alltid vid första kontakten med verkligheten. Order kommer för sent, missförstås eller upphör att komma fram överhuvudtaget. Vanliga soldaters mod, rädsla, förvirring och improvisationsförmåga betyder ofta mer än direktiv från högkvarteret. 

Statsministern tror att slagfältet är ett schackbräde utan ett kaosens hav där nästan ingen har överblick. Därav att frågan måste ställas; förstår Ulf vad som är makt? Många statsvetare tänker på världen som bestående av separata ting, ledare, nationer, arméer, som rör sig självständigt. I själva verket är de delar av en större process som ingen enskild aktör fullt ut kan överblicka eller styra. Historien är inte ett schackparti. Det är ett spel under extrem tidspress, ofullständig information och miljontals motstridiga viljor. Ledare seglar på stormiga konfilktvågor, först i efterhand övertygar historikerna sig själva om att någon hela tiden stod vid rodret. Napoleon är då det klassiska exemplet. Han steg fram ur franska revolutionens kaos som en outsider, korsikan, hans uppgång byggde minst lika mycket på det gamla samhällets sammanbrott, folklig utmattning och hans egen förmåga att odla bilden av oövervinnelighet som på militära bedrifter. 1812 invaderade han Ryssland. Inledningsvis var det en taktisk triumf: ryska arméer besegrades, Moskva intogs. Ändå blev det en av historiens största strategiska katastrofer för Ryssland kapitulerade aldrig. Försörjningslinjerna bröt samman och reträtten blev fylld av massdöd av kyla, hunger och sjukdom. Napoleons nederlag berodde inte främst på att han begick specifika misstag.

Det berodde på att han trodde sig kunna befalla krafter som låg bortom allas kontroll. Vågen dränkte honom. Sverige gör idag något liknande; vårt land har med en överilad snabbhet övergett tvåhundra år av neutralitet och gått med i Nato, Kristersson trodde oh tror han styrde över processen och han har utifrån detta valt att agera och tala på ett särskilt självsäkert sätt. Han har valt att beskriva Ryssland som ett långsiktigt existentiellt hot. Han har valt att eskalera militär retorik och militarisera Gotland. Han har valt att underteckna deklarationer som placerar Sverige i ”den första försvarslinjen”. Dessa val är inte oviktiga. De formar opinion, påverkar avskräckningens dynamik och gör konflikt mer eller mindre oundviklig I Tolstojs ögon är skillnaden mellan avskräckning och provokation ofta först synlig i efterhand. Vi gör samma misstag som de historiker Tolstoj kritiserade. Vi komprimerar otaliga beslut, olyckor, missförstånd och tillfälligheter till en enda ledares vilja. Rysslands aggression förklarar allt. Natos expansion förklarar allt. Kristerssons krigsbeslutsamhet förklarar allt. Varje förklaring fångar en del av bilden men förväxlar delen med helheten; som blinda män känner på olika delar av en elefant och tror sig förstå djuret. Kristersson deltar okunnigt i en process formats av årtionden av geopolitik, energiberoende, allianslogik och tusentals andra människors handlingar. Hans beslut påverkar marginalen. De kan inte styra konfliktvågen. 

Frågan är om han själv förstår skillnaden. Tolstoj skulle säga att den verkliga frågan inte är om Kristersson har rätt eller fel, är stark eller svag. Den verkliga frågan är om vi förstår hur historien fungerar; eller om vi fortsätter att blända oss med illusionen att stora små män skapar den. Sveriges statsminister skapar inte historien, han skapas av den, bärs av den och sväljs till slut av den. Det mesta Ulf kan göra är att justera sin hållning något, innan vågen för Riket vidare in i fördärvet.