För en regering är det en sak att ha och genomföra undermålig politiska idéer, men det är mycket värre att genomföra en annan regerings dåliga idéer, samt inte tillåta någon egentlig debatt om implementeringen. Och ändå är det vad som händer nu i mitt Sverige. Eller, åtminstone, det är vad den impopulära Tidö-regeringen och deras försvarare inom Public Service försöker uppnå när det gäller den planerade implementeringen av DCA-avtalet.
Lämpligt nog efter Nato-inträdet har Sverige blivit en pinsamt undergiven amerikansk vasallstat samt att vi därmed kommer stå värdland för amerikanska vapen inom kort. Från och med nu kan utplaceringar av både Tomahawk- och SM-6-missiler, och senare även nya hypersoniska system, göras utan hinder. Placeringen blir enligt avtalet först tillfällig men i och med ett formellt rotationssystem kan det utan svårighet bli permanent. När de väl satts upp på svenska baser kan dessa vapen, med en räckvidd på upp till 2 500 kilometer, hota Ryssland, inklusive Moskva och St. Petersburg, med attacker som bara skulle ta cirka tio-15 minuter från uppskjutning till träff. Många av dem kan bära såväl kärnvapen som konventionella stridsspetsar. Oundvikligen, genom att utsätta Ryssland för en hög risk för vad dess planerare måste se som en ny västerländsk kapacitet, kommer våra svenska baser också att bli prioriterade mål för ryska styrkor.
Med andra ord är beslutet att ta emot sådana vapen på svensk mark av avgörande betydelse. Rysslands president Vladimir Putin antydde dessutom i ett tal, som för övrigt gick tillbaka till en berömd strid under det stora nordiska stormaktskriget, då Peter den store tvingade resten av Europa att acceptera Ryssland som en stormakt, att förklara saker som så tydligt som möjligt: De amerikanska planerna, om de förverkligas, kommer att besvaras av ett "spegelsvar": Moskva kommer med andra ord att se Sverige, som USA:s villiga framskjutna bas.
Dessutom, en punkt som ofta förbises, nämnde den ryske presidenten västerländska vapen generellt, vare sig de är specifikt amerikanska eller tillhörande Washingtons satelliter. Detta var en hänvisning till europeiska planer på att bygga sina egna så kallade "deep precision strike"-missiler.
Se nu på Sarah Wagenknecht, ledaren för Tysklands nya men redan blomstrande BSW-parti, hon har kommenterat hur stationering av nya medeldistansmissiler i Tyskland inte kommer att förbättra hennes lands säkerhet utan tvärtom, öka risken att Tyskland självt kommer förvandlas till en teaterscen för kommande krig, med fruktansvärda konsekvenser för alla som bor i Tyskland. Ett uttalande som hon belönades för nyligen de tyska regionvalen.
På samma sätt förs nu diskussioner mellan amerikanska och svenska tjänstemän om stationeringen av amerikanskt material i Sverige enligt DCA-avtalet. Svenska medborgare bör informeras och säga sitt innan de konfronteras med ett fullbordat faktum. Sverige har insisterat på rätten att fatta slutliga beslut om utstationering men verkligheten är naturligtvis också att Washington fattar besluten och Stockholm tar hand om utförandet.
Det krävs ett parti i Sverige som likt BSW kan kräva förhandlingar för att få ett slut på kriget i Ukraina och generellt sett ett parti som representerar vårt lands avgörande intressen, istället för att lydigt genomföra USA:s önskemål; ett USA som för övrigt inte skulle påverkas direkt av effekterna av ett storkrig på vår kontinent. Men så länge som Tidö-koalition förblir vid makten är utsikterna för återerövrad nationell självhävdelse dåliga.
På sätt och vis är det ingen överraskning, sättet på vilket vi får nya missiler utplacerade. Den typen av beteende är nu rutin i västvärlden som helhet, eftersom det verkligen fungerar. Oavsett om det handlar om kriget i Ukraina, det israeliska folkmordet i Gaza, eller frågan om hur man ska bemöta Kinas fredliga framväxt, är det ett säkert tecken på att en fråga är viktig när man inte får ha eller, åtminstone offentliggöra en genuint annan åsikt om det. Åsikter i strid med majoritetens sägs av regeringen få "allvarliga" säkerhetspolitiska implikationer. Alla beslut som rör Nato blir en formalitet fylld av klyschor om elaka Ryssland och vänliga Nato.
När inga partier i riksdagen frågar varför Sverige ska bli en bas för dessa amerikanska missiler måste vi medborgare göra det. Det är viktigt att notera att regeringen och oppositionen även har en ogenomtränglig samsyn i att Sverige måste investera mer i sin militär. På gott och ont, i det avseendet, bekänner de mest att de tror att "rysk aggression" tvingar västvärlden att utöva mer av avskräckning. Motstånd till upprustning hanteras genom att karikera de upproriska dissidenterna som naiva pacifister eller russofiler. En faktor som dock gör det svårare att avfärda kritikerna är deras argument att satsningen på fler vapen i landet inte balanseras av ett samtidigt erbjudande att med hjälp av diplomati söka kompromisser.
Officiella och vanliga media i Sverige har blivit djupt konformistiska och undergivna, i synk med Washington genomsyras de av förenklade, självbelåtna redogörelser som idealiserar Västvärlden och demoniserar dess motståndare, mest av allt Ryssland. Diplomati förlöjligas som "eftergivenhet" och ett ensidigt beroende av militära lösningar framställt som "realism". Ändå är det möjligt att Kristerssons regering har tagit sig vatten över huvudet. Det verkar finnas åtminstone en potential för att frågan om DCA avtalets vapenutplaceringar utan insyn, förvandlas till en katalysator som, i bästa möjliga resultat, kan bidra till att sammanföra en bredare politisk och social koalition av dem som söker en återgång till diplomatin i syfte att avsluta Ukrainakriget , de som är missnöjda med Sveriges förödmjukande och skadliga underkastelse i förhållande till USA:s intressen, och slutligen de som generellt är villiga att utmana den nuvarande ortodoxin i ett nytt kallt krig.
