Fragmenten, bildningen och sammanbindning

Ingenting kommer rädda världen från en kommande militär urladdning som jag ser det. Självklart kan plötsligt en politisk virtuose kliva fram i rampljuset, en hen som klarar att betvinga den här världens hela komplexa diplomatiska verklighet, men tillåt mig tvivla. För idag finns inte problemet brist på ”information” eller huvudbryet att inte kunna få grepp om världen. Allt material finns tillgängligt. Men politiker utan bredd i sin bildning kan bara ta till sig den fragmentariska världens geopolitiska sedvänja. Om nu någon verkligen vill ge sig i kast med att hantera det globala krävs mer än observationer och summeringar från tankesmedjorna. 

Ett fragment presenteras och en politik skapas kring detta, inte kring helheten, för att alla fragment ska kunna skapa en sammanhållen bild av världen behövs just den beprövade bildningen; ett medhavt hjärnligt hjälpmedel för att finna hållbara lösningar. Att annars försöka hålla samman en värld, som i sig själv är djupt splittrad samt dessutom pågår i parallella historiska sanningar, är en omöjlighet. 

Politiker saknar förstå sin roll i den kaotiska mängden och massan av information om enskilda krig och konflikter. Hur kan de då formulera en politik för fredlig samvaro, om de inför kaos per automatik ropar efter mer konflikt? Det kräver en förmåga att sätta sig in i ett annat lands språk, erfarenheter, notera vad dess historia består av, och sedan, utifrån dessa noteringar göra en politik som minimerar mänskligt lidande. Fragment är dock det bästa många politiker gör sig besvär kring, eftersom de fötts just i de ögonblick som den konstruerade kortsiktiga krigsretoriken kommit till, den 7 oktober är ett fragment, diasporan år 136 eKr är helheten, 24 februari 2022 är ett fragment, februari 20, 2014 helheten, tyvärr ignorerar vi väljare de bildade politikerna, ideligen väljer vi de kortsiktiga, de fragmentiserade politikerna.