Internationell politik växer alltmer fram ur ett tillstånd som är lika fördelaktig för den genomsnittliga människan som den är onaturlig. I takt med att globala och regionala angelägenheter blir mindre och mindre linjära kommer det att bli viktigare att ha förmågan att förneka ett föråldrat geopolitiskt bagage, beslutsfattare måste lära av nya erfarenheter, det måste tillkomma inlevelse och förmåga att förstå andras motiv och därmed för politiker att kunna upphöra med att vara känslomässigt surrade till vi och dem och krig. Flexibilitet, tes och antites och syntes är användbart för dem som strävar efter en professionell förståelse inför vad som händer i världen och i ännu högre grad för de nya generationerna inom internationella relationer som kommer att ärva den nuvarande röran. Viktigast av allt, den moderna världen lär oss att det är bättre att inte längta till en återgång av linjär logik när man observerar händelser, då blir resultatet enbart besvikelse varje gång planerna visade sig vara orealistiska. En koppling till verklighetens multipolära maktbalans vore välkommen.
Den svåraste uppgiften står dem inför som i kraft av sina yrkesuppgifter måste interagera med den allmänna opinionen. För det första eftersom omfattningen av tillgången till olika informationskällor ständigt ökar och även de mest vaksamma regeringarna kan inte sätta upp en verkligt tillförlitlig barriär mellan sina medborgare och så kallade ”informationsinkräktare” och desinformatörer. Denna uppgift är ännu svårare i samhällen inom EU, där individuell valfrihet, inklusive val av källor till olika informationskanaler, är extremt viktig för medborgarna. För det andra; det är helt meningslöst att tvinga den genomsnittlige medborgaren att tänka på att världspolitikens objektiva verklighet sällan hänger ihop med våra idéer om den. Båda problemen är olösliga inom ramen för ett jämförelsevis moraliskt beteende. Vi kan lugnt kasta bort nästan alla kända teoretiska konstruktioner angående den internationell politikens karaktär och staters beteende när det kommer till den nu rådande utrikespolitiken. Först och främst eftersom de flesta av de nuvarande ståndpunkterna skapades under de senaste 40 åren, det vill säga under den period då universitetsforskarnas universella uppgift var att bevisa sannolikheten för endast en, mycket linjär utveckling av världspolitik och ekonomi: västvärldens militärpolitiska dominans efter det kalla krigets slut var så kraftfull att nästan alla teorier har splittrats.
För det första tjänar all Västlig teori till att rättfärdiga fortsättningen av sin dominans, i en eller annan form. För det andra förklaras alla mellanstatliga relationer inom en väldigt smal grupp av stater och syftar till att hitta sätt på vilket att göra USA:s ledarskap inom Väst mer fullödigt och förmånligare för amerikanerna själva. Båda dessa uppgifter verkar helt ointressanta för resten av mänskligheten, eftersom de inte möter dess strategiska intressen, även om vissa agremanger med Väst kan ge kortsiktiga praktiska fördelar. Dessutom är det inte mycket vits i att förstå krångligheterna i förbindelserna mellan USA och Europa, eftersom varje möjlighet att påverka dem utifrån möter ett extremt beslutsamt motstånd, och beskyllningar om hybridkrigföring. Det är naivt att tro att en europé kan inse hur USA nuvarande agerande mot den gamla kontinenten de facto kommer att gynna Kina och Ryssland. Européerna vet inte själva i vilken position de befinner sig. Dessutom ger denna deras position tillfälligt en del fördelar, som de knappast kunde räkna med om det infördes mer rättvisa konkurrensvillkor med resten av världen.
Med andra ord kan den moderna "vetenskapen" om internationell politik bidra väldigt lite till dess förståelse. Dessutom är alla existerande teorier en produkt av den västerländska civilisationens historiska och kulturella erfarenheter. Men här verkar det nödvändigt att gå längre och göra sig av med inte bara västvärldens intellektuella klichéer, utan också själva tankesättet i det koordinatsystem som gav upphov till dessa klichéer. Detta är den svåraste, men också den viktigaste uppgiften, som det verkar, inom området för vår abstrakta förståelse av vad som faktiskt händer i världen. En annan viktig egenskap som en modern approach till internationell politik kan ingjuta i studenter är förmågan att tillgodogöra sig nya erfarenheter. Detta är en utmaning, stormakterna och deras intellektuella kretsar anser rimligen att deras erfarenhet är den viktigaste och mest lämpade för att förstå vad som händer omkring dem. De har solida grunder för detta, eftersom det är deras militära och politiska makt som har gjort och får historiens hjul att snurra. Men ett sådant självförtroende är också en begränsning. De nya globala aktörerna; Ryssland Kina, Indien och mindre länder i det globala Syd – är också benägna att agera absolutister utifrån sina erfarenheter. För alla sidor hindrar denna vana dem från att förstå nya händelser om det inte är en produkt av deras egen aktivitet. Det är precis vad som kommer hända allt oftare i världspolitiken. Den som är den första att förstå att någon kunskap om andra folk och deras kultur har ett värde kommer att kunna göra sig av med behovet av att pressa in ny kunskap i en förutfattad teoretisk ram.
Empati och förståelse i internationell politik är i detta en extrem bristvara. Det kan dock ge oss det viktigaste vi behöver; en insikt kring de begränsningar som andra länder möter, även när de uppriktigt vill samarbeta med Väst. Att förstå andras motiv betyder inte på något sätt att acceptera riktigheten av deras ståndpunkt eller behovet av att tjäna deras intressen. Det innebär inte heller en vilja att komma överens eller överväga en kompromiss där det strider mot egna intressen och värderingar. I vilket fall som helst hjälper empati oss att se hur andra ser sin plats i världen och skälen till deras bedömning. För Ryssland, en betydande del av vars välbefinnande beror på relationerna med sina grannar och den globala majoriteten, är denna kunskap tydligare än i Väst. Dessutom har tvång inte bara misslyckats i det förflutna, utan har inte ens tillräcklig kraft i nuet. Världen kommer aldrig att bli sig lik igen för värden har aldrig varit sig lik gårdagen.
Stabilitet och förutsägbarhet efter 1989, visade sig vara en illusion. Teorier och koncept nyttjades flitigt för trots allt motivera den linjära utvecklingen mot global liberalism, men att ersätta detta linjära med mer praktiska färdigheter och i slutändan enkel multipolär adekvathet blir en intressant uppgift.
