Björkarnas blad blivit gula, höstglädjen infinner sig; hösten, det är den själslig skonsammaste av alla årstider som anländer i detta nu. Jag får omfamnas av ett skyddande mörkret, det är berättigat att avnjuta innekvällar. Flit kan ersättas med filt. Boken självklar kompanjon igen och frid kan fås. Hösten ger drömmen om att hejda sig i livet en ärlig chans, från hetsen i arbetet och sommarens krav på produktivt lathet kan jag i hösten få sjunka ner i ett tillstånd av; varandet.
Varandet är ostört men lite oberäkneligt, det är fritt från krav, höstkvällen ska vara solitär, lite melankolisk, kontemplation ersätter visionen och vilda sommarnätters sorglösa utevaro. Hösten skänker även god mat och dryck medan årstidens ombytlighet så totalt påminner om naturens egen rytm. I höstens färger kan minnas behovet av långsamhet i och ödmjukhet inför livet. För; det finns under våren och sommarens ljusa dagar mer som håller kvar mig i nattens själsliga mörker än höstens dagar: mardrömmarna, tumultet, ångesten inför kroppens skörhet, barnens framtid i denna värld och livets gång. Dessa depressiva dagar är sällan eller aldrig närvarande under hösten och vintern, utan mitt mörker kommer istället med vårens ljus, som om sommarsolståndet fastnat i natten. På hösten bara vill jag, då kan jag, då är jag herre över tankarna och framtiden. Jag är arketypen;
senex. Därför känner jag mig nog hemma på hösten. Vis men lite overksam och hösten ska vara overksam, skörden är över, grubblerierna tar vid, skriverierna som rör det oformliga, sökande och kreativa.
