Ursula von der Leyen har nyligen tillsatt sin krigskommission. Kommissionen som nu byts ut har, vilket ofta glöms bort, haft en avgörande roll i att få EU att bryta tabut om finansiering av dödliga vapen när den beslutade att finansiera tillhandahållandet av offensivt militärt bistånd till Ukraina.
Eftersom artikel 41.2 i EU-fördraget uttryckligen förbjuder " ‘expenditure arising from operations having military or defence implications", krävde detta drag stora mått av juridisk och moralisk kreativitet att kringgå. För detta ändamål avledde kommissionen 3,6 miljarder euro från Den Europeiska Fredsfaciliteten (EPF), en mekanism som existerar formellt utanför EU-budgeten, skapad i syfte att "förebygga konflikter, bygga och bevara fred och stärka internationell säkerhet och stabilitet”. Den fredsfond nyttjade krigskommissionen för att tillhandahålla dödligt militärt stöd till Ukraina. Det var första gången någonsin fredsfaciliteten; f.ö. en något missvisande benämning kan tyckas, hade använts för att tillhandahålla vapen till ett land i krig. Detta besluts genomförande är än mer imponerande med tanke på att EU består av tre militärneutrala medlemsländer, nämligen Österrike, Irland och Malta.
Samtidigt fortsatte von der Leyen att erbjuda Ukraina möjligheten till fullt EU-medlemskap. Löften om snabbare anslutning blandades med långsiktiga EU-åtaganden om ekonomiskt stöd till Ukrainas återhämtning, både under och efter kriget. I slutet av 2022 förklarade von der Leyen vidare att Ukrainas återuppbyggnad skulle kräva "en omfattande Marshallplan" för vilken EU skulle "presentera det nya Ukrainas återuppbyggnadsplattform". Nästan två år senare upprepade hon mantrat om"Europas orubbliga åtagande att stödja Ukraina så länge som det krävs", och förklarade att Europeiska unionen "står vid Ukrainas sida, finansiellt, ekonomiskt, militärt och framför allt moraliskt, tills den dag landet äntligen är fritt”.
Precis som med sanktionerna, eller någon annan fråga för den delen, är poängen inte huruvida man håller med von der Leyens policy eller inte. Poängen är det sätt på vilket hon genom sådana uttalanden kan "låsa in" en specifik politik innan den formellt har godkänts av medlemsländerna, än mindre nationella parlament, inte bara i avgörande militära och säkerhetspolitiska frågor, utan även i frågor som rör finanspolitik. Man kan hävda att medlemsländerna i slutändan förblir ansvariga i den utsträckning som uttalanden som blir förslag måste godkännas av Europeiska rådet, men detta ignorerar sättet på vilket dylika uttalanden effektivt skapar en ny verklighet, eller om man så vill va der Leyen frambringar fullbordat faktum, som medlemsländerna sedan under hårt tryck får att rätta sig efter.
I detta avseende är det värt att påminna om att från och med juni 2024, har EU-länder och EU-institutioner allokerat sammanlagt 110 miljarder euro till Ukraina, medan det totala ekonomiska stödet som tilldelats av USA uppgår till "bara" uppgår till 83 miljarder euro, och denna tendens att vara ’bättre’ än Washington blir enbart än mer politiskt uttalad. Samtidigt har det inte förts någon diskussion om de utmaningar som att släppa in ett land som Ukraina i EU innebär, med bland annat krav på förlängt ekonomiskt bistånd. Vad skulle detta innebära för EU:s interna politiska och finansiella stabilitet?
Vad som är särskilt tragikomiskt är att von der Leyens auktoritära inställning till Ukrainakrisen ändå inte har förvandlat EU till en "geopolitisk aktör" som kan stå på egen hand och stå upp för dess intressen, vilket delvis kan ha motiverat hennes tillvägagångssätt; Tvärtom, genom att utan tvekan blint lyda USA:s strategi, har von der Leyen gjort EU mer "vassaliserat" till mästaren USA än någonsin tidigare. Som Orbán nyligen uttryckte det: "Europa har gett upp att försvara sina egna intressen: allt som Europa gör idag följer villkorslöst de amerikanska Demokraternas utrikespolitiska linje - till och med på bekostnad av dess egen självförstörelse". Det har vi i hög grad von der Leyen att tacka för, och EU:s medlemsländer tackar genom att förlänga hennes mandat.
Det är även på sin plats att nämnas på det sätt på vilket von der Leyens krigskommission använde Ukraina, och då specifikt hotet om "rysk desinformation", för att driva på godkännandet av en genomgripande ny censurregim i form av Digital Services Act (DSA), en lag som ursprungligen föreslogs av von der Leyen 2019 och som kräver att sociala medieplattformar tar bort allt innehåll som kommissionen anser vara skadligt och fyllt av hat eller innehålla så kallad "desinformation"; baserat på vaga och ständigt skiftande politiska definitioner så klart. Medan kommissionen hävdar att DSA handlar om att skydda användaren, är det lätt att förstå varför många tror det slutliga målet är censur av oliktänkande samt kunna kontrollera narrativet om Västs storhet, särskilt i ljuset av att kriget mellan Ryssland och Ukraina inte går EU:s väg.
Det är ingen slump att krigskommissionens första DSA-rapport någonsin var helt inriktad på frågan om "rysk desinformation". Talande nog likställer rapporten "Kremlin-anpassade konton" till att potentiellt kunna innefatta alla konton som är kritiska mot EU-NATO:s inställning till krig och död. Nästan på samma plan som konton som är kopplade till eller associerade med den ryska staten ska censureras i syfte att ”skydda” medborgarna i EU från obehagliga fakta. Parallellt har kommissionen också stöttat en lång rad andra initiativ för att bekämpa "desinformation" från icke-EU-sanktionerade källor.
Sammantaget har von der Leyen nyttjat den plötsliga försämringen i Ukraina för att driva på utökningen av sina lätt totalitära exekutiva befogenheter, de facto eller de jure, inklusive inom områden där hon saknar formell kompetens, såsom utrikespolitik och försvars- och säkerhetsfrågor, vilket leder till en ständigt växande överstatlighet av EU:s beslutsprocess. Överstatlighet på de nationella parlamentens bekostnad. Påstådda tillfälliga engångslösningar som presenteras noggrant villkorade av krav på snabbhet har i stället för tillfälliga gett upphov till nya institutionella realiteter; realiteter redan blivit en del av Unionens rättsakter. Allt planerat av von der Leyens gamla och nya krigskommission.
