Sveriges nya roll som måltavla.

För en regering är det en sak att ha och genomföra undermålig politiska idéer, men det är mycket värre att genomföra en annan regerings dåliga idéer, samt inte tillåta någon egentlig debatt om implementeringen. Och ändå är det vad som händer nu i mitt Sverige. Eller, åtminstone, det är vad den impopulära Tidö-regeringen och deras försvarare inom Public Service försöker uppnå när det gäller den planerade implementeringen av DCA-avtalet. 

Lämpligt nog efter Nato-inträdet har Sverige blivit en pinsamt undergiven amerikansk vasallstat samt att vi därmed kommer stå värdland för amerikanska vapen inom kort. Från och med nu kan utplaceringar av både Tomahawk- och SM-6-missiler, och senare även nya hypersoniska system, göras utan hinder. Placeringen blir enligt avtalet först tillfällig men i och med ett formellt rotationssystem kan det utan svårighet bli permanent. När de väl satts upp på svenska baser kan dessa vapen, med en räckvidd på upp till 2 500 kilometer, hota Ryssland, inklusive Moskva och St. Petersburg, med attacker som bara skulle ta cirka tio-15 minuter från uppskjutning till träff. Många av dem kan bära såväl kärnvapen som konventionella stridsspetsar. Oundvikligen, genom att utsätta Ryssland för en hög risk för vad dess planerare måste se som en ny västerländsk kapacitet, kommer våra svenska baser också att bli prioriterade mål för ryska styrkor.

Med andra ord är beslutet att ta emot sådana vapen på svensk mark av avgörande betydelse. Rysslands president Vladimir Putin antydde dessutom i ett tal, som för övrigt gick tillbaka till en berömd strid under det stora nordiska stormaktskriget, då Peter den store tvingade resten av Europa att acceptera Ryssland som en stormakt, att förklara saker som så tydligt som möjligt: De amerikanska planerna, om de förverkligas, kommer att besvaras av ett "spegelsvar": Moskva kommer med andra ord att se Sverige, som USA:s villiga framskjutna bas.

Dessutom, en punkt som ofta förbises, nämnde den ryske presidenten västerländska vapen generellt, vare sig de är specifikt amerikanska eller tillhörande Washingtons satelliter. Detta var en hänvisning till europeiska planer på att bygga sina egna så kallade "deep precision strike"-missiler.

Se nu på Sarah Wagenknecht, ledaren för Tysklands nya men redan blomstrande BSW-parti, hon har kommenterat hur stationering av nya medeldistansmissiler i Tyskland inte kommer att förbättra hennes lands säkerhet utan tvärtom, öka risken att Tyskland självt kommer förvandlas till en teaterscen för kommande krig, med fruktansvärda konsekvenser för alla som bor i Tyskland. Ett uttalande som hon belönades för nyligen de tyska regionvalen. 

På samma sätt förs nu diskussioner mellan amerikanska och svenska tjänstemän om stationeringen av amerikanskt material i Sverige enligt DCA-avtalet. Svenska medborgare bör informeras och säga sitt innan de konfronteras med ett fullbordat faktum. Sverige har insisterat på rätten att fatta slutliga beslut om utstationering men verkligheten är naturligtvis också att Washington fattar besluten och Stockholm tar hand om utförandet. 

Det krävs ett parti i Sverige som likt BSW kan kräva förhandlingar för att få ett slut på kriget i Ukraina och generellt sett ett parti som representerar vårt lands avgörande intressen, istället för att lydigt genomföra USA:s önskemål; ett USA som för övrigt inte skulle påverkas direkt av effekterna av ett storkrig på vår kontinent. Men så länge som Tidö-koalition förblir vid makten är utsikterna för återerövrad nationell självhävdelse dåliga.

På sätt och vis är det ingen överraskning, sättet på vilket vi får nya missiler utplacerade. Den typen av beteende är nu rutin i västvärlden som helhet, eftersom det verkligen fungerar. Oavsett om det handlar om kriget i Ukraina, det israeliska folkmordet i Gaza, eller frågan om hur man ska bemöta Kinas fredliga framväxt, är det ett säkert tecken på att en fråga är viktig när man inte får ha eller, åtminstone offentliggöra en genuint annan åsikt om det.  Åsikter i strid med majoritetens sägs av regeringen få "allvarliga" säkerhetspolitiska implikationer. Alla beslut som rör Nato blir en formalitet fylld av klyschor om elaka Ryssland och vänliga Nato. 

När inga partier i riksdagen frågar varför Sverige ska bli en bas för dessa amerikanska missiler måste vi medborgare göra det. Det är viktigt att notera att regeringen och oppositionen även har en ogenomtränglig samsyn i att Sverige måste investera mer i sin militär. På gott och ont, i det avseendet, bekänner de mest att de tror att "rysk aggression" tvingar västvärlden att utöva mer av avskräckning. Motstånd till upprustning hanteras genom att karikera de upproriska dissidenterna som naiva pacifister eller russofiler. En faktor som dock gör det svårare att avfärda kritikerna är deras argument att satsningen på fler vapen i landet inte balanseras av ett samtidigt erbjudande att med hjälp av diplomati söka kompromisser.

Officiella och vanliga media i Sverige har blivit djupt konformistiska och undergivna, i synk med Washington genomsyras de av förenklade, självbelåtna redogörelser som idealiserar Västvärlden och demoniserar dess motståndare, mest av allt Ryssland. Diplomati förlöjligas som "eftergivenhet" och ett ensidigt beroende av militära lösningar framställt som "realism". Ändå är det möjligt att Kristerssons regering har tagit sig vatten över huvudet. Det verkar finnas åtminstone en potential för att frågan om DCA avtalets vapenutplaceringar utan insyn, förvandlas till en katalysator som, i bästa möjliga resultat, kan bidra till att sammanföra en bredare politisk och social koalition av dem som söker en återgång till diplomatin i syfte att avsluta Ukrainakriget , de som är missnöjda med Sveriges förödmjukande och skadliga underkastelse i förhållande till USA:s intressen, och slutligen de som generellt är villiga att utmana den nuvarande ortodoxin i ett nytt kallt krig.

Krigskampanj för krigskassorna

Det finns två klassiska propagandanarrativ som används av regeringar när det gäller att hålla allmänheten hatfyllda inför någon krigskampanj men som i sak inte gör något för att främja deras nationella intressen: Det första är engagemanglögnen, som säger att när du väl går in för att stödja en krigsansträngning måste du förbli exponentiellt engagerad, även om den krigsansträngningen avslöjas som meningslöst och sergermässigt utsiktslöst. Varje gång allmänheten drar sig tillbaka från det kriget i ett försök att ompröva vilket syfte det tjänar blir de förlöjligade för att de potentiellt riskerar liv och stöttar nederlaget. Du måste med andra ord stödja insatsen blint och övertygat. Du får inte granska konflikten rationellt, för vem vill klandras för att ha förlorat ett viktigt krig?

Den andra lögnen är den berömda dominoeffekten, som säger oss att om du tillåter en viss "fiende" att vinna en konflikt, kommer den fienden automatiskt att bli uppmuntrade att invadera andra länder tills de äger hela planeten. Det är samma påstående som användes för att lura den amerikanska befolkningen att stödja kriget i Vietnam och den visar sig sällan vara sann. Faktum är att nationer som deltar i regionala krig tenderar att vara så försvagade av striderna att de inte har militära medel att gå vidare mot något annat land även om de skulle vilja.

I Sverige hörde vi båda dessa berättelser gå in i de senaste regeringsbesluten om ytterligare miljarder i monetärt och logistiskt bistånd till Ukraina. Höger och Vänster arbetade tillsammans i riksdagen för att snabba på alla beslut. De få offentlig rösterna i opposition attackerades obevekligt av media för att de "hjälpte ryssarna", men verkligheten som ingen inom Public Service vill prata om är att Ukraina redan förlorat kriget. Ingen grad av ytterligare finansiering eller vapentransport kommer hjälpa dem, och det har ingenting att göra med att någon ifrågasätter giltigheten inom krigsindustrin. Alla som har en grundläggande förståelse för militär strategi vet att nyckeln till att vinna alltid är logistik och matematik, samt en nypa stridsmoral. Överlägsen teknik eller flådig utrustning hjälper föga, ej heller överlägsen mängd kontanter eller utländska intressen som styr agendan.

Detta gäller särskilt i ett utmattningskrig, och utnötning är faktiskt den metod som används av Ryssland för att systematiskt minska ner Ukrainas styrkor. Men de västerländska mediehusen vägrar att diskutera vad som verkligen händer och har i stället agerat som en propagandamaskin för Ukraina. I september 2022 noterade många med mig att den ryska tillbakagången till Donbas inte var den "reträtt" som västerländsk media utgav det för att vara, de hävdade att detta var början på slutet för Vladimir Putin och att ukrainska styrkor skulle ta Krim inom en snar framtid.

Vi som förstod strategi hävdade att Ryssland sannolikt försökte befästa sin position inför att Västligt artilleri och stridsvagnar började strömma in i Ukraina. Ryssland ville helt enkelt undvika stadsstrider i större städer medan tiotusentals erfarna legosoldater rusade till fronten från USA och Europa. Det var enkelt att förutspå att den ryska tillbakadragningen var en förberedelse för kirurgiska attacker mot västra Ukrainas resurser och logistiska infrastruktur. Med Ukrainas transport- och elnät kraftigt skadat, skulle en stor del av befolkningen lämna städerna och bege sig till Europa tills kriget slutade. Ryssland har specifikt undvikit strider i större stadskärnor av en anledning; att driva ut civila från storstadsområden skulle göra det lättare för Ryssland att slå Ukraina i en sekundär offensiv utan att riskera omfattande skador i form av civila offer. Det är precis vad som har hänt.

Nästan 7 miljoner ukrainare lämnade landet under de senaste 2 åren, med ytterligare 6 miljoner på flykt (främst från större städer). För närvarande håller Ryssland på att närma sig Charkiv, och de kommer förmodligen att bli framgångsrika med tanke på deras strategi av att sakta röra sig framåt inom ett artilleriparaply. Ryssland har använt en artilleribubbla som ett verktyg för att skydda markstyrkorna när de avancerar. Det betyder att trupper bara kommer att attackera så långt artilleriet kan nå. Artilleri är bevisat fortfarande avgörande för en storskalig offensiv. Av en slump har Ryssland fördubblat sin import av explosiva material som vanligtvis används för artilleri under de senaste månaderna. De kan därmed nu enligt vissa bedömare producera tredubbla mängden artilleri i jämförelse med det som Nato just nu tillhandahåller Ukraina. 

Nato-analytiker i Public Service kanaler hävdar att trycket mot Charkiv kan vara en fint, vilket gör att Ryssland kan öka storleken på sin buffertzon. De fortsätter att hävda att Ryssland inte har de styrkor som krävs för en stor offensiv. Jag skulle säga att det beror på hur svaga Ukrainas försvarslinjer faktiskt är. Ryssland har konsekvent använt storskaliga kniptångs-rörelser för att omsluta defensiva ukrainska positioner och förstöra dem. Bara under de senaste två veckorna har Ryssland vunnit mark. Ryska trupper gjorde nyligen framryckningar nordväst om Svatove (Luhansk Oblast), nära Avdiivka (Donetsk Oblast), i Robotyne (Zaporizhzhya Oblast) och i östra Kherson Oblast. Anledningen till detta är relativt enkelt att lista ut; Ukraina saknar soldatkraft för att effektivt etablera ett djup i sitt försvar. Alla rapporter som kommer från fronten stödjer denna teori.

Det vill säga, Ukrainas defensiva linjer är en fasad utan sekundära positioner eller skyttegravar för att stoppa ryska genombrott. När ryssarna väl har gått igenom huvudlinjen finns det inget som hindrar dem från att vinna stora ytor. Vissa analytiker har skyllt denna utveckling på bristen av ukrainsk framsynthet eller strategisk beredskap, men jag skulle hävda att de helt enkelt inte har tillräckligt med soldater för att försvara mer än en enda frontlinje. Under de senaste sex månaderna är medelåldern för rekryter från Ukraina 43 år. Det betyder att ungdomsrekryteringen avtar, antingen för att yngre människor inte vill slåss och undviker strid genom att lämna landet, eller för att för många har dött. Värnpliktsproblemet har dolts av västerländsk media i många månader nu, men även svenska nyhetsförmedlare har börjat erkänna att det råder en stor brist på nyrekrytering. Frontsoldater har klagat i månader på att de måste roteras bort från skyttegravarna och få vila.

Ett annat järtecken är det faktum att Ukraina har använt specialstyrkornas soldater för skyttegravstjänst. Dessa enheter är utbildade specifikt för asymmetrisk krigföring, och sitter helst inte i lerhål och väntar på artillerianfall som ska regna ner på deras utsatta position. Det kan tyckas ren dumhet, men det är vettigt om Ukraina faktiskt har slut på folk för att hålla sin enda defensiva kontur.

Allt detta samtidigt som västerländska krigshökar fortsätter hävda att det kommer att vara "billigare" att använda ukrainska soldater för att bekämpa Ryssland nu än att utkämpa ett större krig sen på Nato-mark. Amerikanska och europeiska liv är värda mer. Sociopatens resonemang bakom denna logik är illavarslande. Bristen på krigskraft i Ukraina kan inte lösas. Det är en produkt av ändlös död som betalas med våra skattepengar. Nato har förlängt striderna genom finansiering och vapen, men inte i syfte att vinna, bara för att offra fler människor i en blodig konflikt Ukraina är ämnat att förlora. Deras argument antar också att amerikaner och européer blint kommer ty sig till en militärtjänst i ett krig mot Ryssland. Jag vet med säkerhet att de flesta inte kommer att köpa propagandan och kommer att vägra. Majoriteten av allmänheten i EU vill inte ens skicka ytterligare hjälp till Ukraina; de kommer definitivt inte vilj dö för Ukraina. Krigsvurmarnas arrogans är häpnadsväckande.

Således: Ukraina är på väg att bli överkört. De hade inte den militära kraften att effektivt starta en motoffensiv. De har inte kraft att etablera ett försvar i djupgående. Och de använder sina mest rutinerade soldater som kanonmat i skyttegravarna. Denna dynamik kräver att diplomatiska lösningar vårdas, men ingen verkar prata om diplomati. Varför? En tanke är att den underliggande planen mycket väl vara att försöka tvinga amerikaner och européer att acceptera ett krig med Ryssland. Den västerländska allmänheten har bombarderats med lögner om Ukrainas förmåga att vinna; när de förlorar kommer medborgarna i Väst att bli chockade och upprörda över resultatet.

Kanske eliten hoppas att befolkningen ska bli så arg över förlusten att de kommer att samlas kring en större krigsinsats av Nato? Den franska regeringen har redan hävdat att de är villiga att skicka trupper till Ukraina i direkt konfrontation med Ryssland, medan Litauen och Polen har sagt att de inte kommer att utesluta möjligheten. Det krävs därför fredsförhandlingar, innan Ukraina är överkört. Kommer detta hända? Antagligen inte. Men när diplomatin helt försvinner från agendan är den enda slutsatsen jag kan nå att ett större krig önskas. Och när större krig önskas måste jag också dra slutsatsen att Västs ledarskap har något väsentligt att vinna på att utsätta världen för risker? Du kanske är på Ukrainas sida, du kanske är på Rysslands sida, du kanske inte bryr dig om någondera sidan, men det går inte att förneka att detta krig eskaleras av militärindustriella särintressen och vi måste fråga oss varför?

Gula band

Fascineras över att det offentliga Sverige nu börjar prata ”Veteraner”, med vilka jag menar soldater, inte bilar eller arga pensionärer på buss 62. Det som roar mest är att de flesta politiker som hyllar troligen inte kan skillnaden mellan Ajvalija, Mazar-e-Sharif eller Kindu. Men hur kommer det sig att detta intresse blomstrar? Med gula band, veterandagen å allt. Måste vi komma ihåg å tro på våra döda? De som dog för vår frihet? Men med tanke på att de flesta svenska soldater som dött i tjänst har gjort det till följd av olyckor; Omkom under tjänsteresa i Grekland då han föll omkull och skadade sig så svårt att livet inte gick att rädda osv. så känns kravet på: Glöm aldrig lite svårsmält. Det enda som jag önskar människan inte glömmer är att alla döda soldater genom historien är offer för villfarelsen att krig kan vinnas.

Jag har stått på de blodigaste av slagfält, platser där män gått under och glömts bort; Troya, Yarmuk, Qarqar, Tainan, Nördlingen, Poltava, Sidon och St. Elmo, men inte jag, och ingen annan, gråter när vi besöker dessa platser för fornom slakt. Vem gråter idag för de döda i de Stora Nordiska krigen? Inget gult band för dem. Bara inom religion låter det sig göras till för gångna storheter; beskåda bara de gråtande kristna som vandrar genom Jerusalem, eller den shiamuslimska extasen i Kerballa.


I krig är det släktens minnen och namnen som räknas. De döda soldaterna invid Yarmukfloden hade inga gravstenar, såvida de inte var ledare och placerades i sarkofager. Längs Megiddodalens sträckning kan jag bara anta att resterna av de döda Amalekiterna användes som gödsel på åkrarna. Ingen postum ryktbarhet för dem. Ett hyllande av veteraner som dör för oss är bara ett sätt att undvika en rannsakning efter meningen med krig. Ställd inför en övervuxen dal eller slätt är det omöjligt att undkomma känslan av att krig aldrig varit konstruerat att lösa någonting, i alla fall något som kunde ha betydelse, eller vara till någon nytta, annat än mordet av människor och allmän motståndare till det mänskliga förnuftet och den mänskliga naturen. Ett gult band som hyllning till krigare eller kriget? En bok som glorifierar krigaren är den av mig nys lästa; Svenskar i strid. En påminnelse om hur lätt det är att hylla mördare.