Västvärldens nederlag

Situationen försämras för Nato i Ukraina och ryska styrkor avancerar, det finns dessutom inga reella tecken på att Västvärlden blir mer verklighetsförankrad i sin förståelse av situationen, och sannolikt kommer vi inte lära oss något av den utan fortsätta att leva i vår konstruerade alternativa verklighet tills Nato och Zelensky förlorat självaste Kiev. 

Det är sant att vissa vågade kommentatorer i Väst börjar fundera över behovet av ordentliga diplomatiska förhandlingar, även om de ska ske på Västvärldens villkor. De har även börjat acceptera att kanske en del av Ukrainas territorium från 1991 måste anses vara förlorat, om så bara på kort sikt. Kanske, funderar de, kommer det kunna finnas en "koreansk DMZ" på plats, tryggad av FN-trupp, tills dess Ukraina kan byggas upp och om för att sen gå på offensiven igen. Likt HTS i Syrien. 

Men just nu tittar de på kartan över de ryska framstegen under 2024, och sen jämför storleken och kraften hos de två arméerna, och tittar på storleken och beredskapen hos Natostyrkorna, då måste förtvivlan infinna sig. De tittar dock inte på dessa siffror, och om de gjorde det skulle de ändå inte riktigt kunna förstå vad de såg. 

Diskussionen i Väst utesluter i stort sett verkliga styrkeförhållanden. Diskussionen sker på ett plan där vissa fakta och en del obestridbara sanningar helt enkelt antas vara felaktiga. Varför det är så, och vilka konsekvenser det får, kräver lite analys, och eftersom dessa ämnen till sin natur är komplexa, fortsätter jag med att beskriva hur man förstår dem så enklast möjligt. Vi börjar med några praktiska överväganden kring konceptet, politisk psykologi.

För det första är politik i sig ett exempel på fenomenet: ju längre du fortsätter med ett handlingssätt, hur dumt det än är, desto mindre villig är du att ändra det. Att ändra på det kommer att tolkas som ett erkännande av ett fel, och att erkänna fel är det första steget till att förlora politisk makt. I det här fallet kommer ursäkten; personligen har jag alltid tvivlat, helt enkelt inte att hålla, givet de många omotiverat hårda termer som västerländska ledare har uttryckt sig i gällande Ryssland. 

Det andra är frånvaron av ett välartikulerat alternativ. Just det faktum att inte kunna förstå dynamiken i en kris gör att du är hjälplös inför att föreslå en vettig lösning på densamma. Det känns plötsligt bättre att stanna i baren på ett sjunkande skepp i hopp om räddning, än att hoppa blint ut i vattnet. Kanske kommer ett mirakel att inträffa. 

Det tredje har att göra med gruppdynamik, i detta fall nationernas dynamik. I en situation där rädsla och osäkerhet råder, kommer solidaritet med "de sina" att ses som ett mål i sig och ingen vill bli anklagad för att "försvaga Väst" eller "stärka Ryssland". Om du måste ha fel är det bäst att ha fel i sällskap med så många andra som möjligt. Det finns enorma incitament i att vara den första att antyda att saker och ting kanske ser ganska dystra ut, men vad tänker du föreslå i stället? Chanserna att trettio nationer inom EU ska kunna komma överens om ett annat förhållningssätt till det nuvarande är i praktiken noll, och inte heller hjälpt av det faktum att USA, som annars skulle kunna leda, är politiskt förlamat samt snart en fiende till EU. 

Den fjärde punkten handlar om isolering och grupptänk hos de politiker som fattar besluten. Alla i din nations regering, alla du pratar med i andra regeringar, varje journalist och förståsigpåare som du stöter på säger samma sak: Putin får inte vinna, Ryssland lider, Ryssland har bara blodsoffer att erbjuda, vi måste återuppbygga Ukraina, Putin är rädd för Nato, Rysslands ekonomi havererar nästa månad och så vidare. Vart du än i världen vänder får du samma underrättelser, och din personal skriver ner samma upplysningar som du ska leverera till din nation. Hur kan du som politiker inom EU då sluta anta att allt detta är sant?

Dessa fyra faktorer är vad vi kan kalla permanenta faktorer i politiken, gemensamma för alla kriser. Men det finns också ett antal speciella faktorer som verkar i just denna Nato-kris som är självklara, men som jag inte har sett så mycket diskussion om; till att börja med är den nuvarande generationen västerländska politiker särskilt oförmögna att förstå och hantera kriser på internationell nivå. 

Den moderna västerländska politiska klassen, partikadern, liknar mer och mer det styrande partiet i en enpartistat. Det vill säga, de färdigheter som leder till framgång är de som leder till avancemang inom själva partiapparaten: att klättra på den inoljade stolpen och hugga rivaler i ryggen premieras. Därmed blir, till och med att hantera en rent nationell kris, som vi ser nu i Frankrike och Tyskland, bortom deras förmåga, förutom kanske förmågan att vända en kris till sin egen personliga politiska fördel. Resultatet är att politiker av idag är helt överväldigade av Ukrainakrisen, som är av en omfattning och typ som inträffar kanske en gång varannan eller var tredje generation. 

Det faktum att den även är en multilateral kris innebär att den idealiskt sett kräver avancerade kunskaper inom politiskt ledarskap bara för att se till att saker och ting inte leder till ett storkrig. 

Denna oförmåga och brist på kunskap leder i sin tur till ett ständigt ökande beroende av tankesmedjornas "rådgivare" som kopplas till den berörda politikerns personliga belöningssfär, så att även professionella rådgivare ofta väljs ut och befordras för att de är villiga att ge de råd som politikerna vill se och kan antas belönas monetärt för att inneha.

Vi konfronteras nu dessutom med en säkerhetskris, och våra politiska beslutsfattare är helt okunniga om hur man hanterar även dessa kriser, eller till och med hur man förstår dem. Under det Kalla kriget tvingades regeringar att konfrontera säkerhetsfrågor regelbundet: ofta var de också kopplade till inrikespolitiska frågor. 

Säkerhetsfrågor var också objektivt viktiga, eftersom Öst och Väst stirrade på varandra över en militariserad gräns, med risken för en global kärnvapenförintelse aldrig särskilt långt borta. Inget av det är sant nu. Nato-toppmöten äger förstås fortfarande rum, men fram tills nyligen har de varit oroliga för fredsbevarande utplaceringar, bekämpande av upprorsoperationer i Afghanistan och den oändliga raden av nya medlemmar och partnerskapsinitiativ som ska ha hanterats. Med andra ord har inga grundläggande säkerhetsbeslut av något essentiellt slag behövts under den politiska livstid som någon nuvarande chef för ett Nato- (eller EU-land) land upplevt, innan just förrförra året. Detta är desto mer olyckligt eftersom en säkerhetskris är en mycket komplex sak, och involverar en hel mängd olika nivåer från politiska ner till militära/taktiska. Och en säkerhetskris är nästan omöjlig att hantera multilateralt: det enda avlägset jämförbara exemplet är Kosovo-krisen 1999, när ett mycket mindre NATO i praktiken slutade fungera efter den första veckan och var ganska nära att bryta samman totalt.

Nato saknar en strategi för Ukraina och har ingen egentlig operativ plan. Nato har bara en serie av ad hoc-initiativ, taffligt sammansvetsade med hjälp av vaga löften som inte är förankrade i den operativa militära verkligheten. Detta beror på att ingen enskild Nato-nation är krigskapabel: vårt nuvarande västerländska politiska ledarskap har aldrig behövt utveckla dessa färdigheter. Men det är faktiskt värre än så: de verkar faktiskt inte ens förstå vad ryssarna gör och hur och varför de gör det så framgångsrikt. Västerländska ledare är som åskådare som inte känner till reglerna och som nu försöker räkna ut vem som vinner kriget.

Nu förväntas inte västerländska ledare själva vara militära experter. Det är vanligt att håna försvarsministrar utan militär bakgrund, men detta är att missförstå hur försvaret fungerar i en demokrati, och för den delen hur en demokrati i sig fungerar. 

Regeringar har politik för allt. Ett av dessa allt är att ha en nationell säkerhetspolitik, som i sin tur ligger till grund för mer detaljerad politik inom underordnade områden: i detta fall försvar. Konventionellt hanteras denna politik av ministerier, ledda av politiska personer eller utnämnda personer, som har rådgivare, och i de flesta fall operativa organisationer för att omvandla politik till verklig verksamhet på plats i landet eller utlandet. När det gäller utbildningsministeriet är de operativa enheterna skolor och universitet. När det gäller försvarsministeriet är de väpnade styrkorna och de specialiserade försvarsinrättningarna verksamheterna. Man förväntar sig inte mer att en försvarsminister är en före detta soldat än en utbildningsminister är en före detta lärare eller för den delen, en transportminister är en före detta lokförare osv. En ministers ansvar är att utforma och tillämpa politik inom de större statliga strategiska ramarna och att förvalta en budget och ett politiskt program för sitt område.

Så det är den politiska ledningens ansvar, normalt inklusive stats- eller regeringschefen, att säga vad det strategiska syftet med en militär operation faktiskt är, och att fastställa en situation där detta syfte kommer att ha förverkligats. Om detta inte görs är både militärplanering och militäroperationer meningslösa, oavsett hur bra dina styrkor och hur destruktiva dina vapen än är, eftersom du faktiskt inte kommer veta vad du försöker göra. 

Detta, och inte brist på militär kunskap, är det grundläggande problemet för västerländskt politiska ledarskap av idag. I stället för att ha faktiska strategiska mål har regeringarna inom Nato Slava Ukraina-slogans och propaganda. Det borde vara självklart att de strategiska mål som en regering ställer upp måste kunna realiseras, annars är det ingen idé att implementera dem. De måste också vara tydliga nog att de kan skickas iväg till militären för att militären ska kunna göra en operativ plan de kan leverera på. Och dessutom måste den politiska ledningen fastställa begränsningar och krav inom vilka militären kan arbeta. Eftersom västerländska ledare och deras rådgivare inte vet hur man gör detta, kan de inte heller förstå vad ryssarna gör. Eller varför Väst, via Ukraina, inte har framgång på slagfältet. 

Om en plan trots allt beslutas om måste det sedan finnas ett samhälle som kan genomför den operativa planen och kan svara på en rad frågor som: vilka militära resultat kommer att leverera den politiska uppsatta visionen? Hur tar vi oss dit? Vilka samhälleliga krafter kommer vi att behöva? Hur ska de vara uppbyggda och utrustade? Hur klarar vi av nya politiska imperativ och begränsningar? Även om dessa frågor är generiska, och det kan hävdas att de gäller även för fredsbevarande operationer, gäller de uppenbarligen alltmer i takt med att kraven på militära operationerna mot både Ryssland, Irabn och Kina blir mer påtagliga. 

Detta är kärnan i de väsentliga problemen. Kriget i Ukraina involverar styrkor som är i en storleksordning större än de som skickats i väg till militäroperationer av någon västerländsk nation sedan 1945. Det kan faktiskt hävdas att den enda gången som styrkor av jämförbar storlek har satts in i Europa är mellan 1915 och 1918, och igen 1943–45. Europeiska arméer studerade förvisso dessa fälttåg en gång, men med tiden blev de historiska exempel, inte saker att dra tillämpliga och aktuella lärdomar av. Planeringen från omkring 1950 till 1990 var  vidare för ett kort, defensivt krig som förmodligen skulle avslutats med hjälp av kärnvapen. 

Det är tveksamt om det faktiskt finns något i den senaste västerländska militärhistorien som skulle hjälpa dagens befälhavare att verkligen förstå vad det är de ser. Än mindre så politikerna. De har inte heller yrkeserfarenheten. I fredstid är de högre militära ledarnas roll endast delvis att förbereda sig för krig. Det finns då tusen andra frågor att hantera, budget, jämställdhetsprogram, personalfrågor, vapenkontrakt, militärens framtida storlek och form osv. Höga militärer måste vara kapabla att förstå alla dessa frågor och ta itu med politiska ledare, diplomater, tjänstemän och deras kollegor i andra regeringar, såväl som med parlamentet och media. Det är uppenbart att du i fredstid inte kommer att välja en chef för armén baserat enbart på en förmodad krigsförmåga, om den personen dessutom är en slitsam individ som alltid bråkar med ministern.

Det är därför en allmän sanning att militära befälhavare byts ut i grossistledet i början av ett krig. Vissa befälhavare kan visa sig vara naturliga krigskämpar och andra inte. Utbredda personalförändringar är därför vanliga eftersom uppgiften är väldigt annorlunda: vi har sett detta i den ryska armén sedan 2022. Likaså tar en fredstidsarmé som helhet tid att anpassa sig till att vara en krigsutkämpande armé. Problemet med västerländska experter är att de iakttar denna process på avstånd, utan att själva vilja genomgå den. Arméer som fortfarande bara känner till fredstid försöker förstå verksamheten hos arméer som helt har övergått till krigsstrider och -tider

Slutligen begränsas västerländska militärspecialister av sina egna erfarenheter. Föreställ dig att du är operativ chef i ett medelstort västland, typ vårt Sverige. Du gick med i militären på 1990-talet, när de sista högre officerarna som hade känt till det kalla kriget gick i pension. Din faktiska erfarenhet har varit på fredsbevarande operationer och ett par utplaceringar i Bosnien, Afghanistan, Kosovo och Irak. Den största enheten du någonsin haft befäl över vid operationer är en bataljon (säg 500-600 man) och senast du faktiskt blev beskjuten var du kompanichef i Afghanistan. Hur kan man rimligen förvänta sig att förstå mekaniken och komplexiteten i att manövrera arméer som är hundratusentals man starka, längs hundratals kilometerlånga frontlinjer samt förstå vad de inblandade befälhavarna gör och hur de tänker? Du kommer omedvetet att fokusera på de saker du kan förstå, i den skala att du kan förstå dem. Du kommer oundvikligen att koncentrera dig på detaljerna, några stridsvagnar som förstörts här, en ny variant av artilleri utplacerat där, en Tarus dit, en CV90 där, snarare än inse helheten.

Ukraina är dessutom just nu starkt västerländsk och tänker i västerländska termer. Ironiskt nog är armén i Ukraina förmodligen mer realistisk och mer kapabel att förstå den bredare bilden än landets ministrar. Men även de har väldigt lite känsla för någon långsiktig strategi, eller ens tänkande. Ta till exempel attackerna på bron till Krim. Vad var det egentligen dessa skulle uppnå? Nu är svar som att "skicka ett meddelande till Putin" eller "komplicera rysk logistik" eller "förbättra moralen hemma" inte tillåtna. Vad jag skulle vilja veta är vad som förväntas följa, rent konkret av en förstörd bro? Vilka är de påtagliga resultaten av detta "budskap"? Kan någon garantera att ryssen kommer förstå? Har du spelat ut möjliga ryska reaktioner och vad ska du göra då? Om du återigen antar att du komplicerar rysk logistik vad blir det direkta resultatet och hur lätt blir det för ryssarna att komma runt logistikproblemet?

Västerländska politiska och militära ledare har inget svar på dessa frågor, eftersom de inte har någon strategi och inte riktigt förstår vad en strategi är. Vad de har är en konsekvent vana att komma med smarta, publicitetsskapande idéer som är bortkopplade från varandra, men alla låter bra just då. I stora drag återspeglar de följande perverterade logik:

göra något som förödmjukar Ryssland

mirakel händer

regeringsskifte i Moskva och krigsslut

Detta är sammanfattat den tidigare nämnda "strategiska planering", som västvärlden är kapabel till, och allt de någonsin har kunnat. Jag har betonat nödvändigheten av att skilja på önskvärda politiska ambitioner från strategi. I drygt tjugo år har viktiga beståndsdelar av våra västerländska regeringar haft en strävan att avlägsna Putin från makten och på något sätt skapa en "pro-västlig" regering i Moskva. Då och då har de kommit med frånkopplade initiativ, sanktioner till exempel, som de trodde kunde förflytta skeendena i den riktningen. Men mestadels är det bara falska förhoppningar, gödslade med tron på att ingen "anti-västerländsk" ledare någonsin kan vara representativ för sitt folk, och därför inte kommer att vara vid makten särskilt länge oavsett. 

Men detta tillvägagångssätt ignorerar strategins mest grundläggande frågor: vilket är det klart definierade sluttillståndet du söker, hur exakt kommer du att uppnå det och är det i själva verket möjligt att uppnå? För om du inte kan svara på de frågorna är all "strategisk" planering meningslös.

När det gäller den sista frågan kommer vilken militärexpert som helst att säga; även om militären kan skapa förutsättningar för politisk utveckling, kan de inte få det att inträffa. Det faktiska förhållandet mellan dessa två är mycket komplext. Minns att den tyska armén 1918, svårt skadad av de allierades utmattningsstrategi, var på full reträtt men fortfarande på allierad fransk mark, och att de allierade arméerna som ryckte fram från Balkan fortfarande befann sig långt utanför tyskt territorium. Det som avslutade kriget tidigare än väntat var ett nervöst sammanbrott inom det tyska överkommandot. Slutet och vinsten för Väst definieras än idag vagt som, allt territorium till Ukraina och därefter "Putin borta" med påföljden att en "pro-västerländsk" regering kommer växa fram; det blir alltså en trosartikel istället för en strategi. Så även om en "strategi" på något sätt kunde konstrueras från dessa fragment, skulle den inte ha någon chans att fungera. Således saknas observation, orientering, beslut och handling. Den som kan handla mot ett mål styr utvecklingen av striden eller krisen. Detta är i huvudsak vad ryssarna, som förstår detta, har gjort sedan krisens början, dvs. långt före 2022.

Omvänt har Väst, som enligt ovan friskt blandar ihop vaga strävanden med en tafatt verklig strategi, inte förstått vad ryssarna försöker göra, och har behandlat varje ryskt bakslag, eller förmodat bakslag, som ett steg på vägen mot seger utan att se till helheten. Ta ett enkelt exempel; från början av kriget var den ryska strategin att åstadkomma specifika politiska förändringar i Ukraina genom att förnedra och förstöra ukrainska styrkor, och på så sätt ta bort Ukrainas förmåga att motstå ryska politiska krav. När Väst blandade sig i, nyanserades denna strategi, även om den var densamma överlag, till att inkludera förstörelse av västerländskt tillhandahållen utrustning och, till en viss grad, västutbildade enheter. Två saker följde av detta.

Den första blev att minska den ukrainska stridsförmågan, blev gynnsamt för ryssarna men fortfarande mindre viktigt än stridens större ebb och flod. Att förstöra lagrad utrustning blev bättre än att förstöra den utrustningen i strid. Att förstöra lagrad ammunition var bättre än att förstöra den när den väl var utplacerad i enheter. Nu i allmänhet har försvarare i en militär konflikt färre offer än angripare. Om ditt mål är att förstöra din fiendes stridskraft, speciellt om du vet att det kommer att bli svårt och dyrt för dem att ersätta den, då är det mer vettigt att låta fienden attackera dig, där de kommer att förlora mer resurser än du. Om du har en fungerande försvarsindustri och rikliga reserver av arbetskraft och utrustning är detta utan tvekan den bästa strategin och praktiserades av ryssarna sedan 2022–23, samt 2024 runt Kursk. Men Västvärlden verkar oförmögen att förstå detta med en utarbetad defensiv strategi och övertolkade massivt de ryska strategiska tillbakadragandena som förkrossande nederlag som snart skulle "fälla Putin."

Den andra är att, i den mån Ryssland har territoriella mål; det är bättre att degradera de ukrainska styrkorna till en punkt där de inte kan försvara territoriet och måste dra sig tillbaka antingen i förebyggande ordnad reträtt eller efter ett summariskt försvar, än att iscensätta avsiktliga attacker för att konfiskera territorium. Ryssarna har en hel rad med nya militära ingenjörskonster som gör det möjligt för dem att dra ut ukrainska trupper från en position långt bakom frontlinjen. De kan således successivt förstöra den ukrainska förmågan att hålla territorium utan att behöva riskera sina egna trupper och utrustning i direkta attacker. Under de senaste månaderna har vi sett att detta krigsutvecklingsskede faktiskt nåtts och att ryssarna går ganska snabbt framåt inom vissa områden i sydost. Men Väst, som är besatt av kontrollen av terräng som ett framgångsindex, kan inte förstå detta, detta efter att de verkar ha glömt hur kriget slutade 1918, när Ententens territoriella vinster fortfarande var ganska blygsamma.

Dessa militärstrategiska frågor är som nämnts mycket komplexa: kanske inte mer komplexa än neurokirurgi eller beskattning av multinationella företag, men inte lätta i alla fall. De kräver år av studier och erfarenhet, samt en vilja att bemästra konstiga och ibland kontraintuitiva koncept. Det västerländska liberala sinnet har aldrig velat göra detta: dess ideologi om radikal individualism är oförenlig med disciplin och organisation, dess sökande efter omedelbar tillfredsställelse är oförenligt med någon långsiktig planering och noggrant genomförande. 

Väst avfärdar gärna militären som särintressen och krigshetsande. När liberalismen begränsades av andra religiösa eller politiska krafter var allt detta mindre självklart, men med liberalismens frigörelse från alla typer av ideologiska kontroller under den senaste generationen mittenpolitiker och dess dominans av allt Västligt politiskt och intellektuellt liv, har våra samhällen nu i stort sett förlorat förmågan att förstå konflikt med militära medel. Det är verkligen slående att de flesta västerländska militärer fortfarande rekryteras från de mer konservativa och traditionella delarna av samhället där liberalismen har haft mindre genomslag, och inte från liberala urbana eliter.

Sedan artonhundratalet, och särskilt i anglosaxiska länder, har det liberala sinnet pendlat mellan motvilja och förakt för militären i normala tider, till  panikslagna krav på att de ska användas i krisperioder, eller när liberala demokratiska normer behöver genomdrivas någonstans i et land där folk har annan hudfärg. Spridningen av det liberala tänkesättet till länder likt Frankrike, som historiskt har varit stolta över sin militär, har skapat en europeisk politisk och mediaklass som till stor del inte kan förstå militära frågor. Amerikanska liberaler pendlar själva mellan rädsla för militären med oändliga citat av varningarna från Eisenhowers talskrivare om det militär-industriella komplexet och krav på användning av militären för att globalt upprätthålla sina liberala normer med meningslöst vilt våld i allt från Syrien till Grönland. 

Resultatet är en politikerklass som tar beslut och påverkar utan att besitta en riktig uppfattning om strategi i konflikter, som bara upprepar ord och fraser den har hört någonstans, likt magiska besvärjelser. Ena minuten "F16" kommer att rädda oss, nästa dag kommer "Gripen" att fälla Putin.

Det är i grunden omöjligt för ett samhälle som är uppfostrat med just-in-time-leverans och impulsköp via Amazon att förstå vikten av logistik och arten av det utmattningskrig som ryssarna nu utkämpar. Logistik och statistik vinner alltid krig. Om du tittar på en karta och försöker förstå den kan du se att de ukrainska styrkorna kämpar i slutet av mycket långa försörjningslinjer, särskilt för västerländsk utrustning och ammunition, medan ryssarna bara har några hundra kilometer till varm mat och nya drönare. Bränsleförbrukningen för tunga pansarfordon mäts i liter per meter, och även om de kan levereras till operationsområdet med tåg eller annan tung transportörlastbil, har detta andra problem med sprängd räls, måste all nya utrustning föras till en front, vilket är både farligt och dyrt för Nato. Utrustning går också sönder, kräver nya larvfötter och nya motorer och ett oändligt utbud av ammunition, allt detta måste föras fram. Leopard-stridsvagnar teleporteras inte bara in i stridsområdet, och när de är skadade måste de skickas tillbaka till Polen för reparation. Nästan varje aspekt av militära operationer kräver dessutom elektrisk kraft: ja, även drönaroperationer. Detta talas det tyst om i Väst.

Ryssarna vet naturligtvis detta och har riktat in sig på att säkra elproduktions- och distributionssystem, broar och järnvägsknutpunkter, ammunitions- och logistiklagringsplatser, truppkoncentrationer och träningsområden. Men de erövrar inte stora mängder territorium med vågade pansarframstötar, och i Kursk så måste väl ukrainarna vinna, eller hur? Nej. Stridsvagnar utan bränsle eller ammunition, eller vars motorer har gått sönder är värdelösa, och när de ukrainska styrkorna väl är operativt isolerade från sina försörjningslinjer är det bara en tidsfråga innan de förlorar sin stridsförmåga och måste kapitulera eller fly likt svenskar vid Poltava. Detta är vad som verkar hända nu. Och om du som Ryssland utkämpar ett utmattningskrig, och dina lager och påfyllningsförmåga är större än din fiendes, vill du att Ukraina ska använda upp dessa lager så snabbt som möjligt. Så varför inte skicka, till exempel, ett stort antal billiga drönare som kan bytas ut, för att suga upp ett stort antal defensiva missiler som de inte kan ersätta? Men detta är för mycket för de flesta påstådda västerländska experter att linda sina hjärnliga nervceller runt.

Naturligtvis gäller logiken åt båda håll i kriget. Det trotsar tron att någon expert någonsin skulle trott att ryssarna planerade "ockupera hela Ukraina", än mindre inom några dagar. I den mån idén överhuvudtaget hade något verkligt innehåll, var det ett falskt minne från de amerikanska styrkornas snabba framryckning mot Bagdad 2003, som skedde utan någon militärt motstånd samt med ett fullständigt luftherravälde. 

Ett enkelt praktiskt exempel: en mekaniserad Nato-division, när NATO hade en att tillgå dvs, som avancerade utan att möta en fiende, skulle behöva åka längs 200 km väg och ta flera dagar att bara organisera, lämna, anlända och sättas in i stridsformationer. Och det är bara en division. Tanken på att göra detta mot en stridshärdad ukrainsk armé som är två till tre gånger så stor som den attackerande styrkan, och sedan slå dem inom tredagar, är mer än löjlig. Återigen, titta på kartan. Och medan du håller på, tänk på de hysteriska ropen om att "Putin vill invadera Nato." Allt jag skrev om svårigheten för Nato gå österut gäller nämligen för ryssarna om de går västerut, men ryssen är dock inte galna nog att överväga idén.

Om man för argumentets skull antar att ryssarna valde Kursk som utgångspunkt, så är det cirka 2000 kilometer till Berlin, vilket är det första mycket rimliga målet. Bara för att ge en uppfattning om omfattningen i en sådan operation; under det kalla kriget var Sovjetunionens styrkor i Tyskland omkring 350 000 starka, kompletterat med återkallade av ytterligare 80 000 reservister i en nödsituation. De skulle ha attackerat NATO-styrkorna i Tyskland, men de var bara den första nivån och förväntades utplånas. Ytterligare två led skulle därför följa dem. Den totala sträckan som behövde färdas var ett par hundra kilometer. Så vitt vi vet från deklassificerade källor skulle enbart att kuva och ockupera Västeuropa ha krävt kanske en miljon man, strunt i de västliga flankerna och länder som Turkiet. Detta var dessutom inom ramen för en ideologisk existentiell kamp, som troligen involverat kärnvapen, som ett segerrikt Soviet knappast ändå skulle återhämtat sig från. Vi är onekligen en bit ifrån det för tillfället.

Jag tror att det vi ser, på grund av medveten okunskap, är början på en skavande insikt om att Nato inte är starkt utan svagt, att Natos utrustning är medioker, att tal om upptrappning är meningslöst i avsaknad av något att eskalera med, och att om ryssarna kände sig så benägna kunde de göra mycket mer skada på Väst än vi på Öst. Men även där har västerländska förståsigpåare fastnat i berättelser om pansarkrigföring och territoriell erövring. Ryssarna behöver naturligtvis inte göra detta. Med sin missilteknologi, som västvärlden konsekvent har ignorerat och tonat ned, kan de göra en enda röra av vilken stad som helst i västvärlden, och ingen västerländsk stat är i stånd att svara. Naturligtvis inser ryssarna, som förstår dessa saker, att de faktiskt inte behöver använda dessa missiler: den psykologiska hävstång de har från att bara äga dem kommer fungera mer än gott nog. Ironiskt nog tror jag däremot att just ukrainarna förstår dessa saker, bättre än deras förmodade Nato-mentorer. Deras sovjetiska arv och den stora armén, som de behöll, gav dem en medvetenhet om hur storskaliga operationer genomförs på politisk och strategisk nivå även om de sedan dess har angripits av Natos farliga förståsigpåare. 

Minns avslutningsvis Frankrike 1940, tyskarna använde en modernare krigsstrategi, en som fransmännen inte förväntade sig och inte kunde klara av. Tiden har nyanserat den slutsatsen: den tyska taktiken var förvisso innovativ, involverade snabbrörliga pansarenheter med djup penetration och nära samarbete med flygplan, men den var också extremt riskabel och krävde mycket mer tur än strategi för att lyckas. Dock hade tyskarna utvecklat en stil, dikterad av behovet av att undvika långa krig, som det inte fanns någon motsats till vid den tiden, och som ställde till oväntade och under en period olösliga problem för försvararen. Det är något med den franska politiska och militära klassens omtumlade oförståelse, sommaren 1940, som verkar mycket relevant idag. Västvärldens nederlag, ännu inte ens erkänt som sådant, är på en gång intellektuellt, organisatoriskt och politiskt. De härskande klasserna i Väst verkar inte ha någon aning alls vad som har hänt dem och varför, och inte heller vad som troligen kommer att följa.

Första världskrigets repris

Baserat på erfarenheterna från slutet på det första världskriget, kommer det ukrainska kriget så småningom att sluta genom en revolution eller serie olika revolutioner i Ukraina som antingen leder till en allmän myndighetskollaps eller ovillkorlig kapitulation. Granskar vi den befintliga ukrainska regeringen, nu styrd av en president med tveksamt mandat; Zelensky, så är regeringen i sig legitim, och att även om det finns gott om nazister i Ukraina, är Zelensky inte Hitler, han är inte heller någon form av Führer-figur som de mångna ukrainska ultranationalisterna automatiskt samt med emfas kommer stödja. Han är en tåld frontfigur, godkänd av Ukrainas västerländska sponsorer, och han har samlat på sig makt och rikedom på grund som han fördelar och köper sig vänner med, men han är definitivt utbytbar.

Zelensky vet förstås om detta; många av hans absurda fantasibaserade uttalanden på sistone om segerplaner ska ses i ljuset av att han mer och mer försöker stärka sin position bland de ultranationalistiska AZOV:itiska grupperna som tillåter honom kvar vid makten. Mer så än ett försök att kommunicera relevant strategi till en västerländsk publik. Zelenskys uttalanden under hösten är till för intern konsumtion, och de tyder på att hans position snabbt håller på att försvagas. Hans position kommer dock oundvikligen att snabbt gå från svag till ohållbar, när det sker en genombrottskatastrof vid fronten. En katastrof som kommer finnas i ett snabbt ukrainskt nederlag i det kommande slaget vid Pokrovsk; en kamp som jag misstänker kommer att ha mer gemensamt med det senaste och relativt blodlösa ryska okupationen av städer, än det blodiga Bakhmut. Nederlaget för Ukraina i Pokrovsk kommer att ta bort grundbulten i hela det ukrainska defensiva systemet i Donbass och tillåta ryssarna att avancera på bred ”Bagration”-front för första gången sedan februari 2022.

Zelensky kommer då stå avväpnad och svarslös. Vid den tidpunkten kommer det att finnas goda argument för att hans misslyckanden orsakade frontkatastrofen och att han måste betala; mer kunde ha gjorts och han misslyckades med att göra det, istället förlitade sig på löften om västerländskt stöd som inte förverkligades, det är nonsens men han har klagat på det nyligen, och komplicerade operativa-strategiska planer in i Kursk som inte betalade sig. "Nog med Nato! Nog med Europa! Ukraina måste klara sig själv, med eld och blod och stål!" blir slagorden när AZOV stormar presidentpalatset. Därmed har vi situationen där Zelensky och hans klick kommer störtas av ultranationalisterna och ersättas av människor gjorda av bestämdare material, den kommande regeringen blir en "Kerenskij-regeringen". En regering som kommer att ta till de desperata åtgärderna vi fick en liten glimt av i februari 2022 med krav på ohämmad total nationell mobilisering, utropa behovet av en Volkssturm, gå från att skrapa runt i botten av tunnan till att kasta själva tunnan i krigets eld.

Kommer Nato att stödja detta? Västerländska regeringar och dess media visat en anmärkningsvärd vilja att upplysa allmänheten om att Ukraina vinner och måste vinna, så troligen. Kommer detta att förvirra ryssarna? Nej, de kommer bara att påskynda sin frammarsch när AFU förvandlas till fraktioner som följer naturlig på en kollaps av den ukrainska staten, och antingen en ovillkorligt kapitulation från någon utlandsregering i London eller på annat sätt en snabb erövring och uppdelning av Ukraina utförd av Ryssland och opportunistiska Nato-stater. Slutet kommer senast 2026.

Tomma tunnor och tunn is

USA kan förväntas fatta några nya beslut angående Ukraina under veckorna fram till landets val i november. Vilka beslut kan vi förvänta oss att fattas? Mest troligt kommer inget särskilt viktigt att hända, för USA vet att kriget är förlorat. Mitt i propagandan från public service kan det vara svårt att urskilja verkliga motiv, och ofta blir dessa tydliga först med tiden.

Efter det att Rysslands militära operation inleddes i februari 2022 presenterade västerländska medier en enhetlig berättelse: hela den så kallade "fria västvärlden" samlades för att försvara Ukraina, fast beslutna att slå mot Rysslands president och återställa USA som omtvistad ledare i den regelbaserade globala världsordningen. Dessa tillkännagivanden stämde dock inte med de steg som västerlandet sedermera vidtagit. När allt kommer omkring, om ditt mål är att besegra en motståndare, borde du inte göra allt i din makt för att uppnå detta? Om väst hade räknat med en ukrainsk militär triumf borde vi ha gett så mycket militär hjälp till Kiev som möjligt. Det första steget skulle ha varit att öppna upp full tillgång till västerländska vapenarsenaler; det andra skulle ha varit att acceptera landet in i Nato och göra det till ett nyckelfäste invid gränsen till Ryssland. Även om Putin skulle ha gjort allt för att stoppa detta, skulle ett sådant steg automatiskt betytt hans nederlag, eftersom inte ens ett kärnvapenangrepp skulle kunna ändra situationen och ändra västvärldens beslutsamhet. 

Historiska exempel illustrerar detta tydligt. Till exempel, efter att ha dragit tillbaka sina trupper, försåg västvärlden Sydvietnam med nästan 3 000 flygplan och helikoptrar, 200 fartyg, över 2 500 stridsbåtar, mer än 1 000 stridsvagnar, upp till 2 500 bogserade och självgående artilleripjäser och cirka 100 tunga fordon, 000 tunga fordon, tillsammans med annan utrustning. Jämför detta med situationen i Ukraina, där det är en stor händelse att ta emot ett dussin föråldrade stridsflygplan eller två dussin gamla stridsvagnar.

Låt oss ta ett annat exempel; I efterdyningarna av andra världskriget och under det kalla kriget blev Turkiet en viktig strategisk region. Stalin krävde landets neutralitet och försökte till och med upprätta en sovjetisk flottbas i området kring Bosporen och Dardanellerna. Sovjetunionens tidigare allierade, USA och Storbritannien, kunde inte tillåta en sovjetisk militäranläggning i Medelhavet, så Turkiet antogs i Nato bara tre år efter att alliansen bildades, trots att landet inte hade något med Nordatlanten, atlantregionen eller "västerländska demokratier" att göra. Vid den tiden var Trumandoktrinen i kraft och USA erbjöd ett säkerhetsparaply till alla som var "hotade" av kommunismen.

Varför är annorlunda nu? Den doktrinära principen som har format västvärldens politik gentemot Ukraina sedan 2014 är att förhindra Putin från att uppnå sina mål och göra det utan att engagera sig i en direkt militär konflikt med Ryssland. Biden och hans administration har konsekvent sagt att deras prioritet är att undvika en fullständig konfrontation med Ryssland, men detta budskap har i stort sett glömts bort, eller undvikits av, media i Väst.

Hur överensstämmer denna princip med vad vi har idag; den största väpnade konflikten i Europa sedan andra världskriget, där västvärlden bekämpar Ryssland med hjälp av den ukrainska armén? Visst, kriget kanske inte är i samma skala som Vietnam, men det militära stödet till Kiev är fortfarande betydande. Planen var ambitiös: det antogs att oöverträffade sanktioner i huvudsak skulle blockera Rysslands tillgång till omvärlden, kasta in Ryssland i ekonomiskt kaos och slutligen störta landets nuvarande styrande elit. Kanske skulle detta inte hända över en natt; kanske skulle det ta ett  år, men tanken var att den ryska regeringen så småningom skulle ge efter för kraven från ett folk som lider av sanktionerna och sedan ge efter för västerländska krav utan att avlossa ett enda skott. Detta skulle inte bara tjäna som en hård läxa för Ryssland utan skulle också skicka ett starkt budskap till huvudfienden: Kina. 

Ukrainas militära motstånd togs inte med i denna ekvation; många minns att Pentagon initialt uppskattade att Kiev skulle falla inom någon vecka. Ironiskt nog trodde USA att om den 30 miljoner starka nationen befann sig under rysk kontroll (vars legitimitet inget land i världen skulle erkänna), skulle det bli en outhärdlig börda för Putin och bara påskynda Rysslands ekonomiska kollaps.

Svaret är enkelt: beslutsfattarna i Väst trodde aldrig riktigt att Ukraina skulle kunna besegra Ryssland på slagfältet. Bidens doktrin antydde att västvärlden kunde uppnå sina mål genom finansiella och handelsstrategier. Globalisterna insåg att en väpnad konflikt hotade och ägnade åratal åt att utveckla en "ekonomisk kärnvapenbomb" som var tänkt att få Ryssland på knä. 

Moskva misslyckades med att uppnå sina mål genom vinna en snabb och relativt blodlös militär kamp, medan västvärlden så småningom insåg att dess sanktioner inte heller uppnådde den avsedda effekten, eller kanske till och med slog tillbaka på dem själva. Efter att varumärken som Ikea, Starbucks och Disney lämnade Ryssland, reste sig inte det ryska folket för att störta Putin; och beslagtagandet av rika människors yachter och herrgårdar sporrade inte heller ett regimskifte. I verkligheten överskattade globalisterna dramatiskt västvärldens inflytande över ekonomiska processer, inte bara i den så kallade globala södern utan även inom EU. Tre år in i konflikten kan Väst fortfarande inte förhindra att varor med dubbla användningsområden och militära varor kommer in i Ryssland, än mindre vardagliga konsumentprodukter. Moskva ändrade snabbt sina handelsflöden, rundade Väst, hittade nya partners, prioriterade importsubstitution och uppnådde, trots vissa utmaningar, en märkbar och hållbar tillväxt i sin ekonomi och utrikeshandel. Allt detta visade sig vara bortom västerländsk kontroll.

Så den ursprungliga planen fungerade inte, och detta fick väst att snarast uppfinna en ny strategi. Den ryska armén drog sig strategiskt tillbaka från norra Ukraina. Vladimir Zelensky övertygade Nato-länderna om att detta var resultatet av en militär triumf för Ukrainas väpnade styrkor. Han hävdade att om Väst förser Ukraina med tillräckligt med vapen, kan det hålla ut under en betydande tidsperiod. Då, våren 2022, var utgången av det ekonomiska kriget fortfarande oklart, och utan bättre idéer på bordet slog västvärlden fast följande plan: den ukrainska armén skulle slita ner Ryssland i strid, medan västerländska sanktioner skulle gör resten. 

Ramstein-mötena om Ukraina blev en plattform för att fatta stora beslut angående militära förnödenheter; samtidigt turnerade västerländska diplomater runt i den globala södern och uppmanade dess länder att gå med i det ekonomiska kriget mot Ryssland.

Då var det fortfarande inget tal om att släppa in Ukraina i Nato eller att direkt ingripa i konflikten. Men vid någon tidpunkt kom västvärlden att tro på den egna propagandan: det kom att tänka på den ryska armén som en papperstiger som kan vara lättare att krossa än den ryska ekonomin. Vid den tidpunkten blev västerländska ledare övertygade om att de kunde tvinga Putin att böja sig genom militära snarare än ekonomiska medel. Denna förändring inträffade hösten 2022, efter Ukrainas attack mot bron över till Krim och framsteg i Cherson- och Kharkov-regionerna, partiell mobilisering i Ryssland och en liten emigrationen av några oliktänkande. Vid den tiden verkade vissa tro att ytterligare en knuff kunde få Putin att falla. Surfandes på denna vilda våg av optimism godkände Nato och EU en stor ukrainsk motoffensiv. Under hela vintern 2022–2023 bildades stridsvagns-, artilleri- och missilenheter samt nya, mycket motiverade ukrainska brigader i Västeuropa. De skulle bryta igenom till Azovska sjön och få Putin på knä. För denna motoffensiv försåg västvärlden Ukraina med så många vapen de kunde utan att äventyra sina egna intressen. Alla vet hur den här historien slutade. Kievs krigsoperation misslyckades och det blev en vändpunkt i konflikten. 

Efter att ha misslyckats med att uppnå sina militära mål, förlorade Kiev förtroendet de åtnjutit av Väst, som nu insåg att de från början hade rätt i att tro att Ukraina aldrig skulle kunna vinna denna konflikt på slagfältet. Men det blev också tydligt att Bidens doktrin var ineffektiv. Ryssland kunde inte krossas ekonomiskt och de kunde inte besegras på slagfältet. Så vad gör? Sedan våren 2022 har mnga nyktra kommentatorer i Väst, ofta påpekat att västvärlden måste göra ett val: antingen inleda seriösa förhandlingar med Ryssland eller inleda en direkt militär konflikt. Ingen inom Nato har dock varit villig att ta ansvar för ett sådant beslut; varken den alltmer oförmögna Biden eller några västeuropeiska politiker. 

För nu är allt Väst kan göra att fortsätta skicka bistånd till Ukraina, medan Ukrainas få kvarvarande soldater fortfarande kan försöka hålla ut vid frontlinjen. Samtidigt försöker västvärlden sondera terrängen gällande möjliga förhandlingar med Moskva, men hittills har detta varit föga mer än infantilt önsketänkande. Nato har övertygat sig själv om att Kreml gärna kommer frysa konflikten utan några åtaganden, så länge ett sådant alternativ läggs på bordet. Vad händer när även denna tredje chansning misslyckas? Kommer västvärlden äntligen att skaka av sig sin letargi och göra ett tydligt val, eller kommer de fortsätta flyta med strömmen likt en död fisk?

Det verkar som att alla Natos medlemmar i alla fall är glada över nyheten att möten inom Ukraine Defense Contact Group ställdes in. Uppenbarligen har varken USA:s avgående president eller Natos europeiska medlemmar några hållbara idéer om Ukraina. Detta innebär att Ukraina, åtminstone fram till valet i USA, kommer att fortsätta att utstå bakslag, ackompanjerade av Nato och EU:s ihåliga hejarramsor.

Linjär liberal världsordning?

Internationell politik växer alltmer fram ur ett tillstånd som är lika fördelaktig för den genomsnittliga människan som den är onaturlig. I takt med att globala och regionala angelägenheter blir mindre och mindre linjära kommer det att bli viktigare att ha förmågan att förneka ett föråldrat geopolitiskt bagage, beslutsfattare måste lära av nya erfarenheter, det måste tillkomma inlevelse och förmåga att förstå andras motiv och därmed för politiker att kunna upphöra med att vara känslomässigt surrade till vi och dem och krig. Flexibilitet, tes och antites och syntes är användbart för dem som strävar efter en professionell förståelse inför vad som händer i världen och i ännu högre grad för de nya generationerna inom internationella relationer som kommer att ärva den nuvarande röran. Viktigast av allt, den moderna världen lär oss att det är bättre att inte längta till en återgång av linjär logik när man observerar händelser, då blir resultatet enbart besvikelse varje gång planerna visade sig vara orealistiska. En koppling till verklighetens multipolära maktbalans vore välkommen.

Den svåraste uppgiften står dem inför som i kraft av sina yrkesuppgifter måste interagera med den allmänna opinionen. För det första eftersom omfattningen av tillgången till olika informationskällor ständigt ökar och även de mest vaksamma regeringarna kan inte sätta upp en verkligt tillförlitlig barriär mellan sina medborgare och så kallade ”informationsinkräktare” och desinformatörer. Denna uppgift är ännu svårare i samhällen inom EU, där individuell valfrihet, inklusive val av källor till olika informationskanaler, är extremt viktig för medborgarna. För det andra; det är helt meningslöst att tvinga den genomsnittlige medborgaren att tänka på att världspolitikens objektiva verklighet sällan hänger ihop med våra idéer om den. Båda problemen är olösliga inom ramen för ett jämförelsevis moraliskt beteende. Vi kan lugnt kasta bort nästan alla kända teoretiska konstruktioner angående den internationell politikens karaktär och staters beteende när det kommer till den nu rådande utrikespolitiken. Först och främst eftersom de flesta av de nuvarande ståndpunkterna skapades under de senaste 40 åren, det vill säga under den period då universitetsforskarnas universella uppgift var att bevisa sannolikheten för endast en, mycket linjär utveckling av världspolitik och ekonomi: västvärldens militärpolitiska dominans efter det kalla krigets slut var så kraftfull att nästan alla teorier har splittrats.

För det första tjänar all Västlig teori till att rättfärdiga fortsättningen av sin dominans, i en eller annan form. För det andra förklaras alla mellanstatliga relationer inom en väldigt smal grupp av stater och syftar till att hitta sätt på vilket att göra USA:s ledarskap inom Väst mer fullödigt och förmånligare för amerikanerna själva. Båda dessa uppgifter verkar helt ointressanta för resten av mänskligheten, eftersom de inte möter dess strategiska intressen, även om vissa agremanger med Väst kan ge kortsiktiga praktiska fördelar. Dessutom är det inte mycket vits i att förstå krångligheterna i förbindelserna mellan USA och Europa, eftersom varje möjlighet att påverka dem utifrån möter ett extremt beslutsamt motstånd, och beskyllningar om hybridkrigföring. Det är naivt att tro att en europé kan inse hur USA nuvarande agerande mot den gamla kontinenten de facto kommer att gynna Kina och Ryssland. Européerna vet inte själva i vilken position de befinner sig. Dessutom ger denna deras position tillfälligt en del fördelar, som de knappast kunde räkna med om det infördes mer rättvisa konkurrensvillkor med resten av världen.

Med andra ord kan den moderna "vetenskapen" om internationell politik bidra väldigt lite till dess förståelse. Dessutom är alla existerande teorier en produkt av den västerländska civilisationens historiska och kulturella erfarenheter. Men här verkar det nödvändigt att gå längre och göra sig av med inte bara västvärldens intellektuella klichéer, utan också själva tankesättet i det koordinatsystem som gav upphov till dessa klichéer. Detta är den svåraste, men också den viktigaste uppgiften, som det verkar, inom området för vår abstrakta förståelse av vad som faktiskt händer i världen. En annan viktig egenskap som en modern approach till internationell politik kan ingjuta i studenter är förmågan att tillgodogöra sig nya erfarenheter. Detta är en utmaning, stormakterna och deras intellektuella kretsar anser rimligen att deras erfarenhet är den viktigaste och mest lämpade för att förstå vad som händer omkring dem. De har solida grunder för detta, eftersom det är deras militära och politiska makt som har gjort och får historiens hjul att snurra. Men ett sådant självförtroende är också en begränsning. De nya globala aktörerna; Ryssland Kina, Indien och mindre länder i det globala Syd – är också benägna att agera absolutister utifrån sina erfarenheter. För alla sidor hindrar denna vana dem från att förstå nya händelser om det inte är en produkt av deras egen aktivitet. Det är precis vad som kommer hända allt oftare i världspolitiken. Den som är den första att förstå att någon kunskap om andra folk och deras kultur har ett värde kommer att kunna göra sig av med behovet av att pressa in ny kunskap i en förutfattad teoretisk ram. 

Empati och förståelse i internationell politik är i detta en extrem bristvara. Det kan dock ge oss det viktigaste vi behöver; en insikt kring de begränsningar som andra länder möter, även när de uppriktigt vill samarbeta med Väst. Att förstå andras motiv betyder inte på något sätt att acceptera riktigheten av deras ståndpunkt eller behovet av att tjäna deras intressen. Det innebär inte heller en vilja att komma överens eller överväga en kompromiss där det strider mot egna intressen och värderingar. I vilket fall som helst hjälper empati oss att se hur andra ser sin plats i världen och skälen till deras bedömning. För Ryssland, en betydande del av vars välbefinnande beror på relationerna med sina grannar och den globala majoriteten, är denna kunskap tydligare än i Väst. Dessutom har tvång inte bara misslyckats i det förflutna, utan har inte ens tillräcklig kraft i nuet. Världen kommer aldrig att bli sig lik igen för värden har aldrig varit sig lik gårdagen.

Stabilitet och förutsägbarhet efter 1989, visade sig vara en illusion. Teorier och koncept nyttjades flitigt för trots allt motivera den linjära utvecklingen mot global liberalism, men att ersätta detta linjära med mer praktiska färdigheter och i slutändan enkel multipolär adekvathet blir en intressant uppgift.

Höstskymning

Björkarnas blad blivit gula, höstglädjen infinner sig; hösten, det är den själslig skonsammaste av alla årstider som anländer i detta nu. Jag får omfamnas av ett skyddande mörkret, det är berättigat att avnjuta innekvällar. Flit kan ersättas med filt. Boken självklar kompanjon igen och frid kan fås. Hösten ger drömmen om att hejda sig i livet en ärlig chans, från hetsen i arbetet och sommarens krav på produktivt lathet kan jag i hösten få sjunka ner i ett tillstånd av; varandet. 

Varandet är ostört men lite oberäkneligt, det är fritt från krav, höstkvällen ska vara solitär, lite melankolisk, kontemplation ersätter visionen och vilda sommarnätters sorglösa utevaro. Hösten skänker även god mat och dryck medan årstidens ombytlighet så totalt påminner om naturens egen rytm. I höstens färger kan minnas behovet av långsamhet i och ödmjukhet inför livet. För; det finns under våren och sommarens ljusa dagar mer som håller kvar mig i nattens själsliga mörker än höstens dagar: mardrömmarna, tumultet, ångesten inför kroppens skörhet, barnens framtid i denna värld och livets gång. Dessa depressiva dagar är sällan eller aldrig närvarande under hösten och vintern, utan mitt mörker kommer istället med vårens ljus, som om sommarsolståndet fastnat i natten. På hösten bara vill jag, då kan jag, då är jag herre över tankarna och framtiden. Jag är arketypen; senex. Därför känner jag mig nog hemma på hösten. Vis men lite overksam och hösten ska vara overksam, skörden är över, grubblerierna tar vid, skriverierna som rör det oformliga, sökande och kreativa.

Wislawa Szymborska: Life While You Wait

 LIFE WHILE-YOU-WAIT

Life While-You-Wait.

Performance without rehearsal.

Body without alterations.

Head without premeditation.

I know nothing of the role I play.

I only know it’s mine. I can’t exchange it.

I have to guess on the spot

just what this play’s all about.

Ill-prepared for the privilege of living,

I can barely keep up with the pace that the action demands.

I improvise, although I loathe improvisation.

I trip at every step over my own ignorance.

I can’t conceal my hayseed manners.

My instincts are for happy histrionics.

Stage fright makes excuses for me, which humiliate me more.

Extenuating circumstances strike me as cruel.

Words and impulses you can’t take back,

stars you’ll never get counted,

your character like a raincoat you button on the run —

the pitiful results of all this unexpectedness.

If only I could just rehearse one Wednesday in advance,

or repeat a single Thursday that has passed!

But here comes Friday with a script I haven’t seen.

Is it fair, I ask

(my voice a little hoarse,

since I couldn’t even clear my throat offstage).

You’d be wrong to think that it’s just a slapdash quiz

taken in makeshift accommodations. Oh no.

I’m standing on the set and I see how strong it is.

The props are surprisingly precise.

The machine rotating the stage has been around even longer.

The farthest galaxies have been turned on.

Oh no, there’s no question, this must be the premiere.

And whatever I do

will become forever what I’ve done.

Efter sista vätebomben

 Efter sista vätebomben 

(Ur Det mörknar under träden 1951)       

 

Allt är stilla

evigheten lyssnar in i rymden,

ingen sommar väntar brev med posten.

Lugnt är lugnet, tyst är tystnaden,

den olärde gör inga felsteg

de lärde stannat till i sina egna spår.

Ingen lånar längre ord till tröst,

lykta eller tro -

Tystnaden står i gatukorsningen och värmer händerna

med tomhet.

Regnet snubblar över öde städer,

sagan slocknat i den sista elden.

Stillhet stillhet -

ångesten och oron reste bort med människan.

Fridens vita evangelium

strövar ensam kring med månen -

 

Krigskommissionen

Ursula von der Leyen har nyligen tillsatt sin krigskommission. Kommissionen som nu byts ut har, vilket ofta glöms bort, haft en avgörande roll i att få EU att bryta tabut om finansiering av dödliga vapen när den beslutade att finansiera tillhandahållandet av offensivt militärt bistånd till Ukraina. 

Eftersom artikel 41.2 i EU-fördraget uttryckligen förbjuder " ‘expenditure arising from operations having military or defence implications", krävde detta drag stora mått av juridisk och moralisk kreativitet att kringgå. För detta ändamål avledde kommissionen 3,6 miljarder euro från Den Europeiska Fredsfaciliteten (EPF), en mekanism som existerar formellt utanför EU-budgeten, skapad i syfte att "förebygga konflikter, bygga och bevara fred och stärka internationell säkerhet och stabilitet”. Den fredsfond nyttjade krigskommissionen för att tillhandahålla dödligt militärt stöd till Ukraina. Det var första gången någonsin fredsfaciliteten; f.ö. en något missvisande benämning kan tyckas, hade använts för att tillhandahålla vapen till ett land i krig. Detta besluts genomförande är än mer imponerande med tanke på att EU består av tre militärneutrala medlemsländer, nämligen Österrike, Irland och Malta.

Samtidigt fortsatte von der Leyen att erbjuda Ukraina möjligheten till fullt EU-medlemskap. Löften om snabbare anslutning blandades med långsiktiga EU-åtaganden om ekonomiskt stöd till Ukrainas återhämtning, både under och efter kriget. I slutet av 2022 förklarade von der Leyen vidare att Ukrainas återuppbyggnad skulle kräva "en omfattande Marshallplan" för vilken EU skulle "presentera det nya Ukrainas återuppbyggnadsplattform". Nästan två år senare upprepade hon mantrat om"Europas orubbliga åtagande att stödja Ukraina så länge som det krävs", och förklarade att Europeiska unionen "står vid Ukrainas sida, finansiellt, ekonomiskt, militärt och framför allt moraliskt, tills den dag landet äntligen är fritt”.

Precis som med sanktionerna, eller någon annan fråga för den delen, är poängen inte huruvida man håller med von der Leyens policy eller inte. Poängen är det sätt på vilket hon genom sådana uttalanden kan "låsa in" en specifik politik innan den formellt har godkänts av medlemsländerna, än mindre nationella parlament, inte bara i avgörande militära och säkerhetspolitiska frågor, utan även i frågor som rör finanspolitik. Man kan hävda att medlemsländerna i slutändan förblir ansvariga i den utsträckning som uttalanden som blir förslag måste godkännas av Europeiska rådet, men detta ignorerar sättet på vilket dylika uttalanden effektivt skapar en ny verklighet, eller om man så vill va der Leyen frambringar fullbordat faktum, som medlemsländerna sedan under  hårt tryck får att rätta sig efter.

I detta avseende är det värt att påminna om att från och med juni 2024, har EU-länder och EU-institutioner allokerat sammanlagt 110 miljarder euro till Ukraina, medan det totala ekonomiska stödet som tilldelats av USA uppgår till "bara" uppgår till 83 miljarder euro, och denna tendens att vara ’bättre’ än Washington blir enbart än mer politiskt uttalad. Samtidigt har det inte förts någon diskussion om de utmaningar som att släppa in ett land som Ukraina i EU innebär, med bland annat krav på förlängt ekonomiskt bistånd. Vad skulle detta innebära för EU:s interna politiska och finansiella stabilitet?

Vad som är särskilt tragikomiskt är att von der Leyens auktoritära inställning till Ukrainakrisen ändå inte har förvandlat EU till en "geopolitisk aktör" som kan stå på egen hand och stå upp för dess intressen, vilket delvis kan ha motiverat hennes tillvägagångssätt; Tvärtom, genom att utan tvekan blint lyda USA:s strategi, har von der Leyen gjort EU mer "vassaliserat" till mästaren USA än någonsin tidigare. Som Orbán nyligen uttryckte det: "Europa har gett upp att försvara sina egna intressen: allt som Europa gör idag följer villkorslöst de amerikanska Demokraternas utrikespolitiska linje - till och med på bekostnad av dess egen självförstörelse". Det har vi i hög grad von der Leyen att tacka för, och EU:s medlemsländer tackar genom att förlänga hennes mandat. 

Det är även på sin plats att nämnas på det sätt på vilket von der Leyens krigskommission använde Ukraina, och då specifikt hotet om "rysk desinformation", för att driva på godkännandet av en genomgripande ny censurregim i form av Digital Services Act (DSA), en lag som ursprungligen föreslogs av von der Leyen 2019 och som kräver att sociala medieplattformar tar bort allt innehåll som kommissionen anser vara skadligt och fyllt av hat eller innehålla så kallad "desinformation"; baserat på vaga och ständigt skiftande politiska definitioner så klart. Medan kommissionen hävdar att DSA handlar om att skydda användaren, är det lätt att förstå varför många tror det slutliga målet är censur av oliktänkande samt kunna kontrollera narrativet om Västs storhet, särskilt i ljuset av att kriget mellan Ryssland och Ukraina inte går EU:s väg. 

Det är ingen slump att krigskommissionens första DSA-rapport någonsin var helt inriktad på frågan om "rysk desinformation". Talande nog likställer rapporten "Kremlin-anpassade konton" till att potentiellt kunna innefatta alla konton som är kritiska mot EU-NATO:s inställning till krig och död. Nästan på samma plan som konton som är kopplade till eller associerade med den ryska staten ska censureras i syfte att ”skydda” medborgarna i EU från obehagliga fakta. Parallellt har kommissionen också stöttat en lång rad andra initiativ för att bekämpa "desinformation" från icke-EU-sanktionerade källor. 

Sammantaget har von der Leyen nyttjat den plötsliga försämringen i Ukraina för att driva på utökningen av sina lätt totalitära exekutiva befogenheter, de facto eller de jure, inklusive inom områden där hon saknar formell kompetens, såsom utrikespolitik och försvars- och säkerhetsfrågor, vilket leder till en ständigt växande överstatlighet av EU:s beslutsprocess. Överstatlighet på de nationella parlamentens bekostnad. Påstådda tillfälliga engångslösningar som presenteras noggrant villkorade av krav på snabbhet har i stället för tillfälliga gett upphov till nya institutionella realiteter; realiteter redan blivit en del av Unionens rättsakter. Allt planerat av von der Leyens gamla och nya krigskommission.

Bella Akhmadulina

For ever or an instant – who knows

how long I'll wander through this

world.

But for that ever or that instant

I thank the world in equal part.

Whatever happens, I swear,

the only thing I'll bless is lightness –

the transience of your sadness,

and the silence of my end.

Fragmenten, bildningen och sammanbindning

Ingenting kommer rädda världen från en kommande militär urladdning som jag ser det. Självklart kan plötsligt en politisk virtuose kliva fram i rampljuset, en hen som klarar att betvinga den här världens hela komplexa diplomatiska verklighet, men tillåt mig tvivla. För idag finns inte problemet brist på ”information” eller huvudbryet att inte kunna få grepp om världen. Allt material finns tillgängligt. Men politiker utan bredd i sin bildning kan bara ta till sig den fragmentariska världens geopolitiska sedvänja. Om nu någon verkligen vill ge sig i kast med att hantera det globala krävs mer än observationer och summeringar från tankesmedjorna. 

Ett fragment presenteras och en politik skapas kring detta, inte kring helheten, för att alla fragment ska kunna skapa en sammanhållen bild av världen behövs just den beprövade bildningen; ett medhavt hjärnligt hjälpmedel för att finna hållbara lösningar. Att annars försöka hålla samman en värld, som i sig själv är djupt splittrad samt dessutom pågår i parallella historiska sanningar, är en omöjlighet. 

Politiker saknar förstå sin roll i den kaotiska mängden och massan av information om enskilda krig och konflikter. Hur kan de då formulera en politik för fredlig samvaro, om de inför kaos per automatik ropar efter mer konflikt? Det kräver en förmåga att sätta sig in i ett annat lands språk, erfarenheter, notera vad dess historia består av, och sedan, utifrån dessa noteringar göra en politik som minimerar mänskligt lidande. Fragment är dock det bästa många politiker gör sig besvär kring, eftersom de fötts just i de ögonblick som den konstruerade kortsiktiga krigsretoriken kommit till, den 7 oktober är ett fragment, diasporan år 136 eKr är helheten, 24 februari 2022 är ett fragment, februari 20, 2014 helheten, tyvärr ignorerar vi väljare de bildade politikerna, ideligen väljer vi de kortsiktiga, de fragmentiserade politikerna.

Sveriges nya roll som måltavla.

För en regering är det en sak att ha och genomföra undermålig politiska idéer, men det är mycket värre att genomföra en annan regerings dåliga idéer, samt inte tillåta någon egentlig debatt om implementeringen. Och ändå är det vad som händer nu i mitt Sverige. Eller, åtminstone, det är vad den impopulära Tidö-regeringen och deras försvarare inom Public Service försöker uppnå när det gäller den planerade implementeringen av DCA-avtalet. 

Lämpligt nog efter Nato-inträdet har Sverige blivit en pinsamt undergiven amerikansk vasallstat samt att vi därmed kommer stå värdland för amerikanska vapen inom kort. Från och med nu kan utplaceringar av både Tomahawk- och SM-6-missiler, och senare även nya hypersoniska system, göras utan hinder. Placeringen blir enligt avtalet först tillfällig men i och med ett formellt rotationssystem kan det utan svårighet bli permanent. När de väl satts upp på svenska baser kan dessa vapen, med en räckvidd på upp till 2 500 kilometer, hota Ryssland, inklusive Moskva och St. Petersburg, med attacker som bara skulle ta cirka tio-15 minuter från uppskjutning till träff. Många av dem kan bära såväl kärnvapen som konventionella stridsspetsar. Oundvikligen, genom att utsätta Ryssland för en hög risk för vad dess planerare måste se som en ny västerländsk kapacitet, kommer våra svenska baser också att bli prioriterade mål för ryska styrkor.

Med andra ord är beslutet att ta emot sådana vapen på svensk mark av avgörande betydelse. Rysslands president Vladimir Putin antydde dessutom i ett tal, som för övrigt gick tillbaka till en berömd strid under det stora nordiska stormaktskriget, då Peter den store tvingade resten av Europa att acceptera Ryssland som en stormakt, att förklara saker som så tydligt som möjligt: De amerikanska planerna, om de förverkligas, kommer att besvaras av ett "spegelsvar": Moskva kommer med andra ord att se Sverige, som USA:s villiga framskjutna bas.

Dessutom, en punkt som ofta förbises, nämnde den ryske presidenten västerländska vapen generellt, vare sig de är specifikt amerikanska eller tillhörande Washingtons satelliter. Detta var en hänvisning till europeiska planer på att bygga sina egna så kallade "deep precision strike"-missiler.

Se nu på Sarah Wagenknecht, ledaren för Tysklands nya men redan blomstrande BSW-parti, hon har kommenterat hur stationering av nya medeldistansmissiler i Tyskland inte kommer att förbättra hennes lands säkerhet utan tvärtom, öka risken att Tyskland självt kommer förvandlas till en teaterscen för kommande krig, med fruktansvärda konsekvenser för alla som bor i Tyskland. Ett uttalande som hon belönades för nyligen de tyska regionvalen. 

På samma sätt förs nu diskussioner mellan amerikanska och svenska tjänstemän om stationeringen av amerikanskt material i Sverige enligt DCA-avtalet. Svenska medborgare bör informeras och säga sitt innan de konfronteras med ett fullbordat faktum. Sverige har insisterat på rätten att fatta slutliga beslut om utstationering men verkligheten är naturligtvis också att Washington fattar besluten och Stockholm tar hand om utförandet. 

Det krävs ett parti i Sverige som likt BSW kan kräva förhandlingar för att få ett slut på kriget i Ukraina och generellt sett ett parti som representerar vårt lands avgörande intressen, istället för att lydigt genomföra USA:s önskemål; ett USA som för övrigt inte skulle påverkas direkt av effekterna av ett storkrig på vår kontinent. Men så länge som Tidö-koalition förblir vid makten är utsikterna för återerövrad nationell självhävdelse dåliga.

På sätt och vis är det ingen överraskning, sättet på vilket vi får nya missiler utplacerade. Den typen av beteende är nu rutin i västvärlden som helhet, eftersom det verkligen fungerar. Oavsett om det handlar om kriget i Ukraina, det israeliska folkmordet i Gaza, eller frågan om hur man ska bemöta Kinas fredliga framväxt, är det ett säkert tecken på att en fråga är viktig när man inte får ha eller, åtminstone offentliggöra en genuint annan åsikt om det.  Åsikter i strid med majoritetens sägs av regeringen få "allvarliga" säkerhetspolitiska implikationer. Alla beslut som rör Nato blir en formalitet fylld av klyschor om elaka Ryssland och vänliga Nato. 

När inga partier i riksdagen frågar varför Sverige ska bli en bas för dessa amerikanska missiler måste vi medborgare göra det. Det är viktigt att notera att regeringen och oppositionen även har en ogenomtränglig samsyn i att Sverige måste investera mer i sin militär. På gott och ont, i det avseendet, bekänner de mest att de tror att "rysk aggression" tvingar västvärlden att utöva mer av avskräckning. Motstånd till upprustning hanteras genom att karikera de upproriska dissidenterna som naiva pacifister eller russofiler. En faktor som dock gör det svårare att avfärda kritikerna är deras argument att satsningen på fler vapen i landet inte balanseras av ett samtidigt erbjudande att med hjälp av diplomati söka kompromisser.

Officiella och vanliga media i Sverige har blivit djupt konformistiska och undergivna, i synk med Washington genomsyras de av förenklade, självbelåtna redogörelser som idealiserar Västvärlden och demoniserar dess motståndare, mest av allt Ryssland. Diplomati förlöjligas som "eftergivenhet" och ett ensidigt beroende av militära lösningar framställt som "realism". Ändå är det möjligt att Kristerssons regering har tagit sig vatten över huvudet. Det verkar finnas åtminstone en potential för att frågan om DCA avtalets vapenutplaceringar utan insyn, förvandlas till en katalysator som, i bästa möjliga resultat, kan bidra till att sammanföra en bredare politisk och social koalition av dem som söker en återgång till diplomatin i syfte att avsluta Ukrainakriget , de som är missnöjda med Sveriges förödmjukande och skadliga underkastelse i förhållande till USA:s intressen, och slutligen de som generellt är villiga att utmana den nuvarande ortodoxin i ett nytt kallt krig.