Grundkurs i att förföra Vänsterfolk

I januari 2018 höll Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg en presskonferens med Angelina Jolie. Medan InStyle rapporterade att Jolie "var klädd i en svart klänning, en matchande capelet och klassiska pumps", fanns det ett djupare syfte med detta möte: sexuellt våld i krig. Paret hade precis skrivit ett stycke för Guardian med titeln "Varför NATO måste försvara kvinnors rättigheter". Tidpunkten var av betydelse. Det var mitt under #MeToo-rörelsens era och den inbillat mäktigaste militäralliansen i världen sökte en feministisk allierad. "Att få slut på könsbaserat våld är en viktig fråga om fred och säkerhet såväl som om social rättvisa", skrev de två. "NATO kan vara en ledare i detta arbete."

Detta skänkte ett nytt och progressivt ansikte till Natos Janusnatur, samma ansikte som det sedan dess har använt för att förföra en stor del av den europeiska vänstern. Tidigare, i de nordiska länderna, har Atlantisterna varit tvungna att sälja krig och militarism till en i stort sett pacifistisk socialdemokratiskt dominerad allmänhet. Detta uppnåddes delvis genom att presentera Nato, inte som en rovlysten militärallians för krig, utan som en upplyst, "progressiv" fredsallians. Nato skulle bli en europeisk fredsrörelse där dagens Peacenicks möter de kvarvarande Westmorelands. 

Denna strategi övergavs dock när nya möjligheter öppnade sig. Nyss efter Rysslands intervention i Ukraina, övergav vi i Sverige och Finland sina långvariga traditioner av neutralitet och valde medlemskap. Nato framställs som en militärallians och Ukraina ett krig som även före detta pacifister kan stå bakom, nu ska det sjungas Give War a Chance.

Jolie-kampanjen markerade emellertid en förändring av Natos strategiska narrativ på flera sätt. För det första omfamnade alliansen en kändis för första gången, och genomsyrade dess skadade och gubbtunga varumärke med glamour och skönhet. Jolies lyskraft innebar att de lockande bilderna av evenemanget nådde en opolitisk publik med lite kunskap om Natos sanna natur. För det andra verkade det atlantiska partnerskapet inleda en era där kvinnors rättigheter, könsbaserat våld och feminism skulle ta en mer framträdande roll i dess retorik. Sedan dess, och särskilt under de senaste 12 månaderna, har spektakulära kvinnliga ledare som Finlands före detta premiärminister Sanna Marin, Tysklands utrikesminister Annalena Baerbock och Estlands premiärminister Kaja Kallas i allt större utsträckning fungerat som talespersoner för den upplysta feminina fredsmilitarismen i Europa. Alliansen har också intensifierat sitt engagemang inom ramen för populärkultur, ny teknik och ungdomsrörelser.

Naturligtvis har Nato alltid varit PR-medvetna och har länge engagerat kulturella grupper, underhållningsindustrin och konstnärer. För vilka kan ha glömt Distant Early Warning från 1999 från den elektroniska duon Icebreaker International, inspelat med finansiering från det nedlagda "NATOarts" och inspirerat av radarstationerna längs Alaska och Kanadas norra periferi byggda för att varna Nato om ett inkommande sovjetiskt kärnvapenangrepp? Eller långfilmen HQ från 2007, producerad av Natos avdelning för offentlig diplomati, som skildrar livet i alliansen och ett falskt diplomatiskt svar på en kris i den fiktiva delstaten Seismania? Nästan alla visar det sig har glömt. Men det som gör Natos nyare strategiska vändning så effektiv är att den framgångsrikt har engagerat kandidatländernas progressiva lokala socialistiska traditioner och identiteter.

Kosovo förändrade allt i grunden. År 1999, 50-årsfirandet av Natos grundande, inledde alliansen kallat en metamorfos. Från att vara den blott defensiva allians det var under det kalla kriget, höll det på att bli en aktiv militärpakt som sysslade med att sprida och försvara värden som mänskliga rättigheter, demokrati, fred och frihet långt utanför medlemsländernas gränser. Natos 78 dagar långa bombningar av det som återstod av Jugoslavien, skenbart för att stoppa krigsförbrytelser begångna av serbiska säkerhetsstyrkor i Kosovo, skulle för alltid förändra diskursen bland de gamla motståndarna. Först splittra sedan ena bakom Nato. 

Ta de tyska Gröna till en början; vid en kaotisk partikonferens i Bielefeld i maj 1999 kämpade de så kallade Realos (Realister) och Fundis (Fundamentalister) bittert om bombningarna. Den gröne utrikesministern Joschka Fischer, de mest framstående bland Realo, stödde Natos krig; för detta kastade konferensdeltagarna röd färg mot honom. Fundis förslag krävde ett ovillkorligt upphörande av bombningarna, vilket också skulle ha inneburit kollapsen för det gröna socialdemokratiska partiets (SDP) koalitionsregering. Fredsförslaget misslyckades och krossade partiets antikrigsfraktion, som skulle lämna de gröna i drivor. I stället triumferade Realos moderata upplösning med en bekväm marginal. Efter en kort paus fick bombningarna av Jugoslavien lova att fortsätta. Med de tyska Grönas avgörande stöd flög Luftwaffe sortier över Belgrad, 58 år efter deras senaste flygbombning av den serbiska huvudstaden. Det var den första tyska militära operationen som genomfördes i Europa sedan andra världskriget.

Efter starten på interventionen i Ukraina har de tyska grönas nuvarande utrikesminister Annalena Baerbock fortsatt i Fischers hjulspår, skällt ut länder med traditioner av militär neutralitet och vädjat om att de ska gå med i Nato. Hon har åberopat Desmond Tutus linje: "Om du är neutral i situationer av orättvisa har du valt förtryckarens sida." Och De Gröna har till och med ”buktalat” sina egna döda medlemmar, inklusive Petra Kelly, en antikrigsikon och långvarig förespråkare för alliansfrihet som dog 1992. Förra året skrev De Grönas medgrundare Eva Quistorp ett tänkt brev till Petra Kelly i tidningen FAZ. I brevet lånas Kellys moraliska ställningstaganden och vänds på dem för att rättfärdiga de grönas omfamning av krig. Quistorp vill att dagens Gröna progressiva ska tro att om Kelly hade levt idag så skulle hon ha varit Nato-vän. Quistorp vänder sig till den sedan länge döda Kelly och hävdar: Heute, wo Putins Mafia und Machtapparat einen brutalen Krieg gegen die Ukraine und gegen Europas Demokratien führt, Menschenrechte, Frauenrechte für ihn nicht zählen, ziviler Ungehorsam kriminalisiert wird, wette ich, du würdest es herausschreien, dass radikaler Pazifismus erpressbar macht.

Tidigare i år rullade också Tysklands federala utrikeskontor ut en ny "feministisk utrikespolitik", den senaste av flera europeiska utrikesministerier som har gjort det. Denna nya inriktning, som också antagits av Frankrike, Nederländerna, Luxemburg och Spanien, målar kosmopolitisk militarism med en falsk-radikalfeministisk glans, vilket öppnar upp domänen krig och säkerhet för kvinnorättsaktivister. Falska feministiska ledare framställs som den idealiska motpolen för auktoritära "starka män".

Vårt Sverige var det första landet som antog en sådan politik 2014, vilket tillät Socialdemokraterna att projicera sin mångåriga statsfeminism utomlands och att inta en ny moralisk hållning på den internationella arenan. Inhemskt fanns det positiva Atlantpaktsberättelser i tidningarna. I Expressens "Mama", betonades i en intervju med Angelina Jolie att Nato kan skydda kvinnor från sexuellt våld i krig. Jolie betonade också att det är liten skillnad mellan humanitära biståndsarbetare och Nato-soldater, eftersom de "strävar mot samma mål: fred".

Nato-utvidgningen innebär därmed en uppenbar dubbel legitimeringsstrategi. För det första görs Nato till något vanligt och oansenligt, något vardagligt, och för det andra framställs det som bortom klander, livsviktigt, det absolut moraliskt goda. Effekten av detta är den samtidiga banaliseringen och glorifieringen av Nato: det blir så intetsägande byråkratiskt att det står utanför debatten och samtidigt så existentiellt och väsentligt att det står ovanför allt meningsutbyte. Och denna legitimeringsstrategi har varit högst uppenbar i den begränsade, hårt kontrollerade diskussionen om euro-atlantisk integration i våra nordiska länder, som inte höll några folkomröstningar om medlemskap. Efter decennier av folkligt motstånd mot alliansen, verkar Nato nu stå över och bortom demokratin. Men det betyder det inte att Nato är påtvingat ett samhälle. Syftet är i stället att integrera det i underhållning, utbildning och samhällsliv. Nato ska bli Allsång.

Bevis för att så sker finns överallt. I februari höll Nato sitt första gamingevenemang någonsin. En ung anställd i alliansen gick med i det populära Twitch-streamen ZeRoyalViking för att spela Among Us och nonchalant prata om faran som så kallad desinformation utgör för demokratin. Medan deras astronautavatarer navigerade i ett tecknat rymdskepp talade de om Nato i skimrande ordalag. När evenemanget avslutades hade Twitch förvandlats till en rekryteringsplattform: alliansanställda berättade om fördelarna med sitt jobb och uppmuntrade följarna att kolla in Natos webbplats för att där hitta anställningsmöjligheter inom områden som grafisk design och videoredigering.

Evenemanget var en del av Natos "Protect the Future"-kampanj. I år ingick bland annat en grafiskromantävling för unga konstnärer. Alliansen uppvaktade också dussintals influencers med stora följare på TikTok, YouTube och Instagram och förde dessa till huvudkontoret i Bryssel. Andra influencers skickades till förra årets Nato-toppmöte i Madrid, där de ombads skapa innehåll för sin publik.

Den europeiska vänstern har blivit fullständigt frontallobs fängslade av denna show. Efter de tyska grönas vägval har stora vänster och grönpartister övergett militär neutralitet och krigsmotstånd, nu står de i stället för ett stärkt och starkare Nato. Det är en fantastisk politisk omkastning. Under det kalla kriget organiserade den europeiska vänstern massprotester där miljoner deltog mot USA-ledd militarism och Natos utplacering av Pershing-II och kryssningsmissiler i Europa. Idag återstår inte mycket mer än den urholkade radikala retoriken hos en del övervintrare. Med knappt något kvarvarande Nato-motstånd i Europa, och alliansens smygande expansion utanför det euro-atlantiska området, är dess hegemoni nu i det närmaste absolut.

Götterdämmerung

Ike fick rätt, Amerika domineras nu av militären och dess lierade. Det är obestridligt att det hos de två styrande partierna måste finnas en ständig förberedelse för krig. Krigsmaskinens enorma budget är nämligen helig. Dess miljarder dollar som går till mutor, onödiga projekt samt rena bedrägerier ignoreras. USA:s militära fiasko i Sydostasien, Centralasien och Mellanöstern har försvunnit in i den stora svarta grottan av kollektiv nationell minnesförlust. Denna minnesförlust, som innebär att det aldrig finns något ansvarsutkrävande, ger krigsmaskinen en öppen licens att ekonomiskt fortsätta pungslå landet och driva imperiet in i den ena självdestruktiva konflikten efter den andra. Militaristerna vinner varje val. De kan inte förlora. Det är omöjligt att rösta emot dem. 

Sedan andra världskrigets slut har den federala amerikanska regeringen spenderat mer än hälften av sina skattepengar på tidigare, nuvarande och framtida militära operationer. Det är den största enskilda upprätthållna verksamheten i budgeten. Militära system säljs in innan de produceras med garantier för att förväntade stora kostnadsöverskridanden täcks. Utländskt bistånd beviljas dessutom med klausulen att det ska köpas amerikanska vapen. Egypten, som får cirka 1,3 miljarder dollar i utländsk militär finansiering, måste ägna summan åt att köpa och underhålla amerikanska vapensystem. Israel har fått 158 miljarder dollar i bilateralt bistånd från USA sedan 1949, nästan allt sedan 1971 i form av militärt bistånd, där det mesta går till vapenköp från amerikanska vapentillverkare. Den amerikanska allmänheten finansierar forskning, utveckling och byggande av vapensystem och köper sedan in samma vapensystem på uppdrag av utländska regeringar. Det är ett cirkulärt system för vapenföretagens välfärd, inte medborgarnas välfärd. 

Mellan oktober 2021 och september 2022 spenderade USA 877 miljarder dollar på militären, det är mer än de efterföljande 10 länderna, inklusive Kina, Ryssland, Tyskland, Frankrike och Storbritannien tillsammans slösar på militären. Dessa enorma utgifter, tillsammans med de stigande kostnaderna för landets vinstdrivande och dysfunktionella hälsovårdssystem, har drivit upp USA:s statsskuld till över 31 biljoner dollar, nästan 5 biljoner dollar mer än hela USA:s bruttonationalprodukt (BNP). Denna obalans är inte hållbar, särskilt när dollarn inte längre är världens reservvaluta. I januari 2023 spenderade USA rekordstora 213 miljarder dollar enbart på att betala av räntan på statsskulden.

Väljarna, fast i krigspropagandan, hejar dessutom på landets väg mot ättestupet. De frossar i den vederstyggliga krigsestetiken som basuneras. De upprepar de enkla propagandaklyschorna som produceras av massmedia. Den suger upp illusionen av allsmäktig imperial rätt och vältrar sig i självhävdelse. Men krigets rus är en farsot som sakta dödar. Det ger en känslomässig push som är ogenomtränglig för konsekvens, förnuft eller fakta. Ingen nation är immun. Det allvarligaste misstaget som europeiska socialister gjorde på tröskeln till första världskriget var att hålla fast vid tron att arbetarklasserna i Frankrike, Tyskland, Italien, det österrikisk-ungerska riket, Ryssland samt Storbritannien inte skulle delas upp i antagonistiska stammar på grund av tvister mellan imperialistiska regeringar. De skulle inte, försäkrade socialisterna sig själva, skriva på för att delta i den självmordsbenägna slakten av miljontals arbetande jämlikar i skyttegravarna. Emellertid lämnade i stället så gott som varje socialistisk ledare sin antikrigsplattform för att stödja sin nations inträde i kriget. Den handfull som inte gjorde det, som Rosa Luxemburg, sattes i fängelse.

Ett samhälle dominerat av militarister förvränger sina sociala, kulturella, ekonomiska och politiska institutioner för att tjäna krigsindustrins intressen. Militären nyttjar därmed orden för att förklä sin expansion i vackra ord; humanitära hjälpuppdrag, definiera militär aggression som "humanitär intervention" eller ett sätt att skydda demokrati och frihet, eller berömma militären för att de utför en viktig samhällsfunktion genom att lära ut ledarskap, ansvar, etik och färdigheter till unga rekryter; så döljer du militärens sanna syfte, industriella krig för att trygga ekonomisk vinst för ett fåtal.

Den militariserade statens mantra är säkerhet. Om varje diskussion börjar med; säkerhet, inkluderar varje svar hot om våld eller regelrätt våld. Upptaget av inre och yttre fiender delar den militariserade nationen upp världen i vän eller fiende, svart eller vitt, god eller ont. Militariserade samhällen är grogrund för demagoger, demagoger oförmögna att se gråskalor. Militärer liksom folkförförare, ser andra nationer och kulturer i sin egen levda självbild; hotfulla och aggressiva. De söker dominans. Det låg inte i Västs intresse att föra krig i två decennier i Mellanöstern. Det ligger inte i Västs nationella intresse att skapa nya krig med Ryssland och Kina. Men militarister behöver krig på samma sätt som en vampyr behöver blod. 

Efter Sovjetunionens kollaps önskade Ryssland att integreras i de västerländska ekonomiska och militära allianserna. En allians som inkluderade Ryssland skulle emellertid ha omintetgjort uppmaningarna att expandera Nato och ha gjort det omöjligt att övertyga länder i östra och centrala Europa att spendera miljarder på amerikansk militär hårdvara. Moskvas önskemål avvisades således, ovänligt men bestämt. Ryssland gjordes åter till fienden, vare sig de ville vara det eller inte. Inget av detta gjorde Väst säkrare. Washingtons beslut att blanda sig i Ukrainas inrikes angelägenheter genom att stödja kuppen 2014 utlöste ett inbördeskrig och Rysslands påföljande invasion. En vinst för dem som tjänar på krig. Målet är att skapa antagonister, som Ryssland, som Kina, en bra affärsmodell helt enkelt. Northrop Grumman och Lockheed Martin såg sina aktiekurser öka med 40 procent respektive 37 procent som ett resultat av Ukrainakonflikten.

Ett krig med Kina, numera en industrijätte, skulle störa den globala leveranskedjan och få förödande effekter för den globala ekonomin. Apple tillverkar 90 procent av sina produkter i Kina. USA:s handel med Kina var 690,6 miljarder dollar förra året. 2004 var den amerikanska tillverkningsproduktionen mer än dubbelt så stor som Kinas. Kinas produktion nu är nästan dubbelt så stor som USA:s. Kina dominerar den globala produktionen av kemikalier, metaller, tung industriell utrustning och elektronik. Det är världens största exportör av sällsynta jordartsmetaller. Dessa sällsynta jordartsmetaller är väsentliga för all tillverkning av datachips, smartphones, tv-skärmar, medicinsk utrustning, lysrörslampor, bilar, vindkraftverk, smarta bomber, stridsflygplan och satellitkommunikation. Krig med Kina skulle resultera i massiv brist på en mängd olika varor och resurser, vissa dessutom viktiga för den omhuldade krigsindustrin, Inflationen och arbetslösheten skulle skjuta i höjden. Ransonering skulle genomföras. De globala börserna skulle, åtminstone på kort sikt, läggas ner. Det skulle utlösa en global depression. Om den amerikanska flottan kunde blockera oljetransporter till Kina och störa dess farleder, kan konflikten dessutom potentiellt bli nukleär.

I "NATO 2030: Unified for a New Era" ser militäralliansen framtiden så som varandes en kamp för hegemoni med rivaliserande stater, särskilt Kina. Detta kräver förberedelser för en långvarig global konflikt. USA hävdar att om de inte dramatiskt eskalerar sina förberedelser för ett krig med Kina, kommer Amerika inte längre styra den globala ordningen. Vilket är korrekt, men också önskvärt. 

Militärer i samförstånd med politikerna dränerar globalt pengar från sociala satsningar och infrastrukturella projekt. De satsar pengar på forskning och utveckling av vapensystem och försummar förnybar energiteknik. Broar, vägar, elnät och vallar kollapsar. Skolor förfaller. Den inhemska tillverkningen minskar. Allmänheten blir moraliskt utarmad. De hårda former av medborgarkontroll som militaristerna testar och justerar migrerar in i våra västerländska ”fria” samhällen. Militariserad polis. Militariserade drönare. Övervakning. Stora fängelsekomplex. Upphävande av våra grundläggande medborgerliga friheter. Censur. Det finns emellertid ett ljus i tunneln, krigarstaten hyser nämligen inom sig fröet till sin egen ödeläggelse. De kommer att kannibalsera på nationerna i Väst tills de kollapsar. Innan dess kommer den slå ut många och försöka återställa sin minskande kraft genom urskillningslöst våld. Tragedin är inte att Nato och dess stater kommer att falla samman. Tragedin är att många oskyldiga ofrånkomligen kommer dö på kuppen.

FRA och kontroll

Mindre än tre veckor före presidentvalet 2020 publicerade New York Times en viktig artikel med titeln "The First Amendment in the age of disinformation." Uppsatsens författare, Emily Bazelon, hävdade att USA befann sig "mitt i en informationskris orsakad av spridningen av viral desinformation" som hon jämförde med de "katastrofala" hälsoeffekterna av ett coronavirus. Hon citerar från en bok av Yale-filosofen Jason Stanley och lingvisten David Beaver: "Det fria ordet hotar demokratin lika mycket som det också ger dess blomstring." Nu följer Sverige hennes tankar i handling. 

Så problemet med desinformation är också ett problem med demokratin i sig, specifikt att det finns för mycket demokrati. För att rädda den Västerländska liberala demokratin föreskrev experterna då och nu två lösningar: Väst måste bli mindre fritt och mindre demokratiskt. Denna nödvändiga utveckling kommer att innebära att man stänger ute rösterna från vissa tyckare i medieflödet som på något sätt och enligt någon bedömare har förverkat privilegiet att tala fritt. Det kommer att krävas att man följer desinformationsexperternas visdom och växer ur tron på yttrandefrihet. Denna uppfattning kan vara skrämmande för människor som fortfarande är fästa vid det frihetliga arvet av självständighet och självstyre, men det har blivit den officiella politiken för många av Västvärldens styrande partier och mycket av den kvarvarande intelligentian.

Elon Musks Twitter, som jobbat på bra för att bevarandet av yttrandefriheten online beskrevs av många tveksamma liberaler som; "Musks dröm. Och Trumps. Och Putins. Och drömmen för varje diktator, stark man, demagog och nutida rånarbaron på jorden.” Enligt vissa är tydligen censur i den demokrati nödvändigt för att skydda demokratin. Ett unket argument.  Ett argument som framförs av en härskande politisk klass som redan har tröttnat på demokratins krav på att frihet ska beviljas dess undersåtar. Desinformation ska omges av ett regelverk för att ersätta yttrandefriheten, i syfte att skydda den, genom att vilja det omöjliga, dvs; eliminera alla fel och avvikelser från det frihetliga narrativets ortodoxi, säkerställer den härskande klassen i EU och USA att den alltid kommer att kunna peka på ett hot från informationsextremister; ett hot som motiverar ett eget järngrepp om den mediala makten.

En sirensång uppmanar de av oss som idag lever i den digitala tidsålderns gryning att underkasta oss makten hos maskiner som lovar att optimera våra liv och göra oss säkrare. Inför det apokalyptiska hotet av "den andres desinformation" förleds vi att tro att endast superintelligenta algoritmer kan skydda oss från den förkrossande omänskliga omfattningen av det digitala informationsangreppet. De gamla mänskliga konsterna att samtala, enas om oenighet och slås med verbal ironi, som demokrati och mycket annat är beroende av i vår värld, utsätts nu från politiskt håll för ett mentalt förtorkat maskineri av militärt konstruerat övervakningssystem, en övervakning som ingen kritik tål och som syftar till att göra oss rädda för vår egen nedärvda och förvärvade förmåga till förnuft.

Debatt är krig

Grunden till det aktuella globala informationskriget lades som svar på den följd av händelser som ägde rum 2014. Först försökte Ryssland undertrycka den USA-stödda Euromaidan-rörelsen i Ukraina; några månader senare invaderade Ryssland Krim; och flera månader efter det intog Islamiska staten staden Mosul i norra Irak och förklarade den som huvudstad i ett nytt kalifat. 

I tre separata konflikter sågs en fiende eller rivaliserande makt i USA framgångsrikt ha använt inte bara militär makt utan också informationskampanjer på sociala medier utformade för att förvirra och demoralisera dess fiender – en kombination som kallas "hybrid krigföring". Dessa konflikter övertygade amerikanska och Nato-säkerhetstjänstemän om att de sociala mediernas makt att forma allmänhetens uppfattningar hade utvecklats till en punkt där de kunde avgöra utgången av moderna krig – resultat som kan gå mot de resultat som USA önskade. De kom fram till att Västerlandets stater var tvungna att skaffa sig medel för att ta kontroll över digital kommunikation så att de kunde presentera verkligheten som de ville att den skulle vara, och förhindra att verkligheten blir något annat.

Rent tekniskt åsyftar hybridkrigföring på ett tillvägagångssätt som kombinerar militära och icke-militära medel – öppna och hemliga operationer blandade med cyberkrigföring och påverkansoperationer – för att både förvirra och försvaga ett mål samtidigt som man undviker direkt, fullskaligt konventionellt krig. Medvetet är definitionen notoriskt vagt. Men detta var inte nytt ens 2014, och det var något USA, liksom alla andra stormakter, engagerade sig i också. Redan 2011 byggde USA sina egna "trollarméer" online genom att utveckla mjukvara för att i hemlighet manipulera sociala medier genom att använda falska online-persona för att påverka internetkonversationer och sprida pro-amerikansk propaganda. 

Det innebar att politik och politisk debatt nu är krig. En skrämmande utveckling. 

Taktik utan strategi är suset före nederlaget

Västmakterna verkar inte längre ha någon hållbar strategi för att få till ett slut på Ukrainakriget. Det bästa Väst kan göra att hålla Ukraina på livsuppehållande behandling. Men, som Sun-Tzu uttryckte det, taktik utan strategi är suset före nederlaget. Tänk om Ukraina hade kapitulerat tre dagar efter att den ryska invasionen började i februari 2022, som vissa förutspådde? Republiken Donetsk och Luhansk skulle sannolikt ha fått självstyre inom den ukrainska staten och livet skulle ha fortgått som vanligt för de flesta ukrainare (minus den vanliga beskjutningen mot invånarna i Donbass). Utan tvekan skulle kapitulationen följts av förändringar i Ukrainas politiska ledarskap, politik är ett hänsynslöst spel; medan döden till följd av Rysslands intrång skulle ha varit (ur ett sifferperspektiv) obetydliga jämfört med den massförlust av människoliv som nu skett. 

Eller än bättre, USA och Nato hade förhandlat i god tro med Ryssland om de förslag som lades fram i december 2021 och som syftade till att ta itu med Rysslands uttryckta säkerhetsproblem. Kriget kunde ha undvikits, ukrainsk neutralitet befästs i enlighet med den österrikiska överenskommelsen på femtiotalet och världen kunde ha gått vidare med att lösa andra angelägna problem. Men Nato hade sina "principer" som det måste stå fast vid, frånvaron av pragmatism gjorde att det blev oacceptabelt för västmakterna att nå en kompromiss med Ryssland. Ryssland intog då en "militärteknisk" lösning. Fokus för det västerländska projektet i Ukraina blev då för Nato en möjlighet att "försvaga Ryssland", vilket när dammet lägger sig mycket väl kan bli ihågkommit som den största strategiska missräkningen i det amerikanska imperiets korta historia.

För Ryssland vann faktiskt detta krig redan den 24 februari 2022. Det som fortfarande är osäkert är hur mycket territorium Ukraina ska förlora, omfattningen av döda, graden av förstörelse och de geopolitiska konvulsionerna kommer sig av resultatet. Men den totala hopplösheten i den ukrainska militära försvarsställningen var inte det narrativ som såldes i Väst. Snarare hörde Västs medborgare att Rysslands invasion var oprovocerad, den ryska militären inkompetent, den ryska ekonomin skulle kollapsa, Putin skulle störtas, Ryssland var isolerat, Ryssland är en pariastat, Ryssland håller på att ta slut som nation, Putin är sjuk eller kort och gott: Ukraina "vinner". Resultatet av dessa falska framställningar är att västvärlden inte ser hur Ukrainas handlingar blir mindre och mindre relevanta för situationen övertid tills de att de besegras av Ryssland.

De västerländska ledarnas utgångspunkt, efter decennier av dopp i en anti-rysk propagandakittel, var att överskatta deras egen styrka och en underskatta Rysslands. Detta resulterade i antagandet att införandet av de hårdaste möjliga sanktionerna mot Ryssland skulle vara en lösning, utan att beslutet föregicks av någon egentlig eftertanke kring konsekvenserna. Vad som faktiskt hände var att västvärlden ligger i en feedbackloop; Väst fortsätter att eskalera kriget med ekonomiska och militära medel med en ständigt försvagad och mindre effektiv hand. Ingen positiv feedbackslinga är hållbar, och det blir allt tydligare, att krigshändelserna i Ukraina kommer att resultera i västvärldens undergång som ett stormaktsblock.

Nu är vi emellertid vid den punkt i händelseförloppet där den oundvikliga förruttnelsen av det ukrainska projektet, både inom Ukraina och dess västerländska partners, blir omöjligt att dölja. Under de senaste veckorna har Kievregimen börjat splittras. För det första har vi Oleksiy Arestovich, president Zelenskys strategiska kommunikationsrådgivare som på grund av kommentarer som han gjorde som indikerade att en explosion som dödade 44 civila i Dnipro berodde på att ukrainskt luftförsvar fick sluta. Vi har den ukrainske inrikesministerns och andra topptjänstemäns död i en helikopterkrasch. Vi har också det senaste erkännandet av en medhjälpare till president Zelensky att en ukrainsk förhandlare mördades av SBU (ukrainsk underrättelsetjänst) i mars 2022. Slutligen har vi en utrensning av höga ukrainska tjänstemän inklusive viceministrar och regionala guvernörer gällande anklagelser om korruption. Även om det är oklart exakt vad som utspelar sig i Ukrainas inre politik, verkar det säkert att anta att de sprickor som bildas kommer att vidgas, särskilt med det ständigt växande antalet militära offer som Ukraina har.

I december förra året hävdade Europeiska kommissionens ordförande att över 100 000 ukrainska militärer har dödats (i genomsnitt över 350 dödade per dag). Överste Douglas MacGregors senaste uppskattning tyder på att över 150 000 ukrainska soldater har dödats (i genomsnitt 450 dödade per dag). En färsk underrättelseuppskattning av tysk och israelisk militär underrättelsetjänst tyder på att Ukraina förlorar hundratals soldater som dödas varje dag bara i striden om Bakhmut. Det är svårt att undvika slutsatsen att Ukraina lider fruktansvärda förluster

Vad som är verkligen är chockerande är det uppenbara förhållandet mellan ryska offer och ukrainska offer. Överste MacGregor föreslår ett förhållande där åtta ukrainare dödas för varje ryss. Även om det är omöjligt att bekräfta detta, verkar det troligt att Ukraina lider mycket fler offer än Ryssland av flera skäl. För det första och viktigast av allt, Ryssland har en imponerande fördel i form av formidabel eldkraft, särskilt med sitt artilleri. Många siffror har tillhandahållits av både ukrainska och västerländska källor om denna skillnad, med förhållandet mellan fem och nitton mot ett till Rysslands favör. För det andra är de uppenbara långsamma "framstegen" som Rysslands styrkor gör ett tecken på deras strategi. Nämligen att attackera med sin överväldigande överlägsenhet i eldkraft, först efter det riskera trupper i ett anfall när det bara finns lite motstånd kvar. För det tredje fortsätter Ukraina att förstärka platser som påstås vara "strategiskt oviktiga", såsom Bakhmut, vilket faktiskt underlättar den ryska "demilitariseringen" av Ukraina. Slutligen, och i skarp kontrast till Rysslands situation är den utbildning som ges till ukrainska trupper uppenbarligen otillräcklig för att hinna utveckla de individuella färdigheter och skapa den fysiska uthållighet som krävs av en soldat.

Tillhandahållandet av stridsvagnar till Ukraina är vidare ett relevant exempel på hur fel de blir. Ukraina startade kriget med över 2000 stridsvagnar. Ukraina tog också emot omkring 500 stridsvagnar från sovjettiden från tidigare Warszawapaktsnationer. 100 eller däromkring Challenger, Leopard 2 eller M1 stridsvagnar representerar kanske fyra procent av de stridsvagnar som den redan hade i tjänst eller redan har tillhandahållits. Det är därmed lätt att förstå hur tillhandahållandet av ett litet antal stridsvagnar, med snabbt utbildade besättningar och logistikbördan från flera vagnsplattformar, inte kommer att göra någon betydande skillnad för krigsresultatet.

De sista veckorna av politisk teater i samband med tillhandahållandet av stridsvagnar ska ses för vad det är. En form av lek i syfte att förbereda marken för skuldfördelningen som kommer följa Ukrainas och Natos kommande militära nederlag. Detsamma kan sägas om Angela Merkels senaste kommentarer om Minsk II-överenskommelsen, som ledarna för Ukraina, Tyskland, Frankrike och utan tvekan andra Nato-makter sågs som en mekanism för att köpa tid, snarare än en väg till en fredlig lösning av krisen. Det finns också en förändring i retoriken som utgår från olika maktcentra, såsom USA som varnar för att det kommer att bli "mycket, mycket svårt" att tvinga ut Ryssland från ukrainskt territorium. Samtidigt finns frågan om ansvaret för terrorattacken på Nord Stream. Som rapporterats i Washington Post, har många europeiska tjänstemän kommit fram till att det "för närvarande inte finns några bevis för att Ryssland låg bakom sabotaget", vilket antyder att ett eller flera Nato-länder förstörde en annans energiinfrastruktur. Något som även Seymour Hersh nu också bekräftar.

Som andra kommentatorer och bloggare noterat har de ideologer som kontrollerar västländerna ingen växel för att backa ifrån en konflikt. Den enda vägen är framåt, oavsett kostnad eller hur små chanserna att lyckas än är. Återigen ser vi bristen på pragmatism med Tysklands utrikesminister Annalena Baerbock som nu hävdar att EU-länderna "utkämpar ett krig mot Ryssland."

Rysslands motståndskraft mot den finansiella Armageddon som lanserades har vidare krossat västerlandets övertygelse om dess självklara förmåga att styra världen. USA har målat in sig i ett hörn som de inte kan fly ifrån. Det är svårt att förutse vad som kommer att hända härnäst. Västmakterna verkar inte ha någon hållbar strategi för att få slut på kriget. Det bästa de kan göra är att hålla Ukraina på livsuppehållande krigshjälp medan de försöker komma på något; detta i en miljö där Ryssland ökar trycket på slagfältet och det inhemska trycket på att överge Ukraina ökar. Men som Sun-Tzu uttryckte det, taktik utan strategi är suset före nederlaget. Det bästa alternativet skulle vara att de västerländska nyckelspelarna, i synnerhet president Biden, söker omedelbara och villkorslösa förhandlingar med president Putin utan förhandsvillkor. Det värsta alternativet skulle vara att fortsätta eskaleringscykeln, som i slutändan kan leda till en direkt konflikt mellan Nato och Ryssland, och potentiellt kärnvapenkrig.

Tysk överlevnad och krigsbocken

Tvisten mellan kanslerkansliet och utrikesministeriet om Tysklands framtida nationella säkerhetspolitik fortsätter. Enligt rapporter är det osannolikt att utrikesminister Annalena Baerbock kommer att kunna presentera ett strategidokument inför säkerhetskonferensen i München (17-19 februari) som Tyskarna ursprungligen planerade och detta då på grund av oenighet i viktiga frågor, som t.ex. om Berlins framtida nationella säkerhetsråd kommer att stå under kanslerkansliets eller UD:s överinseende. Hur säkerhetsstrategin kommer att förhålla sig till de två viktiga amerikanska strategidokumenten, publicerade förra året, är också oklart. USA:s nationella säkerhetsstrategi och dess nationella försvarsstrategi karaktäriserar inte Ryssland, utan Kina som den primära motståndaren, mot vilken även EU-allierade stater bör vidta åtgärder. Baerbock håller helt med om detta, medan förbundskansler Scholz är betydligt mer återhållsam. 

Fram tills nu har den nationella säkerhetsstrategin, f.ö. den första som någonsin formulerats av en tysk regering, utarbetats under överinseende av Baerbocks utrikesministerium. Ursprungligen var planen att få den antagen under koalitionens första regeringsår. Sedan, för att dra till sig största möjliga internationell uppmärksamhet bestämdes ett publiceringsdatum strax före säkerhetskonferensen i München. Men sedan en tid tillbaka har det varit uppenbart att inte heller denna deadline kommer hållas. Den 19 december rapporterade kanslerkansliet att de stoppat dokumentet som Baerbock var på väg att lämna in för godkännande. Det sades att utkastet var för fragmentariskt, med hänvisning till mer än 30 punkter som fortfarande måste hanteras, samt att det var "för eurocentriskt."

En av de allvarliga kvarstående konfliktfaktorerna är att tyska UD misslyckats med att inkludera federala stater och inrikesministeriet i utarbetandet av strategin. Med tanke på att dokumentet förväntas inkludera sådana aspekter som intern säkerhet, skydd av kritisk infrastruktur och civilt försvar, skulle det få allvarliga konsekvenser för de federala staterna om de inte fick yttra sig.

En nyligen genomförd analys av Federal Academy for Security Policy, dvs. den tyska regeringens centrala strategicentrum vid försvarsministeriet, påpekas att utarbetandet av den nationella säkerhetsstrategin inte bara måste ta hänsyn till inhemska maktfaktorer utan även utländska. I det här fallet fäster de särskild vikt vid de två nyckelstrategidokumenten som publicerades förra året i USA; den överordnade nationella säkerhetsstrategin och dess underordnade nationella försvarsstrategi, som koncentrerar sig på militär och försvar. Båda utgör tydliga ramar som Berlin på något sätt bör överväga om man ska undvika och därmed (o)avsiktligt hamna i allvarliga utrikespolitiska konflikter med cheferna i Washington.

De två amerikanska strategidokumenten har nämligen utsett en tydlig hierarki av motståndare i Washingtons globala världsdominanspolitik. Följaktligen får Ryssland för närvarande en ansenlig mängd uppmärksamhet på grund av kriget i Ukraina, men det är faktiskt Kina som är den långsiktiga huvudfienden enligt USA. Kina är "den enda konkurrenten" i hela världen, "med både avsikten" och kraften att "omforma den internationella ordningen" till USA:s nackdel, enligt denna nationella säkerhetsstrategi. Därför är alla medel tillåtna, rules based och no rules based "för att konkurrera ut" Kina. 

Enligt tyskarnas analys, nyttjar Washington tre metoder för att genomföra detta. För det första strävar man efter att "stärka den inrikespolitiska grunden." Det säkrar den kritiska infrastrukturen och försörjningskedjorna, samt intensifierar sina cybersäkerhetsåtgärder och försöker få det största försprånget inom området för avancerad högteknologisk industri. Dvs. protektionism. Social motståndskraft är också viktigt om konflikten eskalerar. Vid sidan av att stärka den ekonomiska och sociala grunden strävar även Biden-administrationen efter att skapa "avskräckning". För det tredje, och slutligen, strävar de efter att involvera (tvinga, hota, utpressa) sina "allierade ... och partners" i nämnda åtgärder.

Som tyska försvarsdepartementet noterar är den amerikanska nationella försvarsstrategin baserad på ett koncept som karakteriseras som "integrerad avskräckning". Detta hänför sig till "att kunna avskräcka rivaler och fiender", tillsammans med allierade partners, "över olika regionala sfärer, olika konfliktområden och olika områden för krigföring." Detta kräver i sin tur "förmågan att upprätthålla strider. -beredda väpnade styrkor" & "om avskräckningen misslyckas, för att kunna gå segrande ur en militär konflikt." 

Detta koncept är naturligtvis inget nytt. Men under de senaste åren har USA kraftigt begränsat det till sin militära komponent, inklusive kärnvapen, detta påverkar naturligtvis också lydriket Tyskland. Därför måste Tyskland inte bara finna ett svar för att hantera, till exempel, USA:s krav på en sammanhängande europeisk och Stillahavsområdessäkerhet utan också slösa miljarder mer i långsiktiga investeringar avseende sin militära kapacitet. Tyskland vill också enligt förslaget som ska läggas sluta ignorera den växande betydelsen av kärnvapen. En modern kärnvapenavskräckning måste enligt tyskarna nu diskuteras. Modern eller omodern, slutet blir lika slutgiltigt oavsett.

Detta är emellertid inget som stör Baerbock. Hon önskar öppet att Tysklands militärbudget måste sättas kategoriskt till två procent av BNP, eller snarare vara flexibel, orienterad mot Bundeswehrs mycket snabbt ökande behov. En grön militarism? En ytterligare pågående tvist kretsar kring var det nya nationella säkerhetsrådet ska sitta. Oklart är fortfarande om det ska läggas under kanslerkansliet eller utrikesdepartementets regi.  

Det som förblir mest oklart och farligt är om den kinesiska politiska tvisten har lösts. Under Baerbocks ledning har utrikesministeriet lagt fram ett förslag som beskriver Tysklands framtida strategi i förhållande till Kina, ett dokument som föga förvånande var förenligt med USA:s inneslutningsstrategi och saknar helst skrivningar som ser till Tysklands och EU:s behov. Kansler Olaf Scholz däremot har Tysklands ekonomis primära intressen i åtanke. Den tyska fordons- och kemiska industrin, är strukturellt beroende av lätta affärer med Kina. Å andra sidan, enligt hans eget erkännande, är Scholz övertygad om att en "multipolär värld" håller på att växa fram, vars uppgång är oundviklig. Det handlar inte bara om Kinas växande styrka, utan också om det ständigt växande inflytandet från länder som Indien, Indonesien, Vietnam, Sydkorea, såväl som länder i Afrika och Sydamerika. I den multipolära världen måste EU kämpa för att behålla sin strategiska suveränitet. Genomförandet av en oberoende Kina-politik, som avviker från USA:s politik i betydande aspekter, skulle vara ett möjligt lackmustest för om Tyskland och EU har en självständig överlevnadsinstinkt kvar. 

Intressesfär och diplomati

Från det ögonblick som ryska trupper gick in i Ukraina fanns det bara två möjliga utfall av R2P interventionen. Ukraina skulle kunna nå en diplomatisk lösning som återställer dess fysiska östra gräns (dvs. Ryssland annekterar stora delar av östra Ukraina till floden Dnepr och etablerar en landbro till Krim), och därmed bestämt återupprättar sin geopolitiska roll som en ukrainsk buffertstat mellan Nato och Ryssland. Eller, efter förluster på slagfältet och diplomati, skulle Ryssland kunna dra sig tillbaka till sin ursprungliga gräns av februari 2022, och Ukraina skulle kunna bestämt återupprätta sin geopolitiska roll som en buffertstat mellan Nato och Ryssland, med fokus på Nato.

Från och med december av i år, trots mycket väsen om kärnvapenkrig och regimförändringar, är detta fortfarande de enda två realistiska resultaten av all död. Diplomati är nödvändigt och diplomati är tillräckligt för att lösa krisen i Ukraina. Tills alla parter inser att, och kommer överens om att sätta sig ner, kommer den alltmer effektiva köttkvarnen att fortsätta mala. Krigets nuvarande form är en repris av 1900-talets erövring av territorium i form av försåtliga landframryckningar med vapen från 2000-talet. Det kan inte fortsätta i det oändliga. Båda sidor kommer att få slut på unga män att döda.

Rysslands mål med sin invasion har aldrig varit ett snabbt avslut och ej heller aldrig inkluderat en ockupation av Kiev. Kriget har alltid varit för till för att vidga buffertzonen ”Ukraina” mellan Ryssland och Nato. Detta problem för Putin blir ständigt mer akut när Nato bygger vidare i Polen. Även om det inte var maktlöst att förhandla under Sovjetunionens fall, lovades Ryssland att NATO inte skulle expandera österut, en lögn, och nu är Warszawa heligt Nato-territorium, lika välsignat som Paris, Berlin och London, oberörbart av utländsk invasion.

Det ryska motdraget är att fördjupa gränsen mot Ukraina och göra det strategiskt omöjligt för Nato att passera snabbt och med kraft. Kriget skulle utkämpas med Nato på ukrainskt territorium. Tanken vid att Sovjetunionen lurades 1989–90 är kärnan i Rysslands konfrontation med Väst i Ukraina och ingen avslutning på den kampen kommer äga rum utan erkännande av en ny zon. Det är därför som varje plan att driva Ryssland tillbaka till gränserna som var före februari 2022 skulle vara en kamp och en omöjlig seger att uppnå för Ukraina, oavsett hur mycket amerikanska vapen de än må ha.Ryssland vill ha den östra delen av Ukraina som buffertplats. Den vill ha Krim och kanske Odessa som rastplatser för att köra norrut in i Natos invaderande flank om det någonsin skulle bli så. Invasionen av Ukraina är handling som handlar om strategisk överlevnad i Rysslands sinne (västerlandet behöver inte gilla det eller hålla med, utan för att förstå det). Det är inte en fråga om att förlora eller vinna som det framställts i den västerländska pressen, utan en fråga om bokstavligt liv eller död i den pågående kampen med NATO. Det finns inget förtroende, efter 1989, från rysk sida. 

Rysslands plan är beroende av att bekämpa Ukraina, och därmed USA via proxykrig, inte hamna i direkt konflikt med det militärt överlägsna USA och hela Nato. Trots alla löften är Ukraina inte medlem i Nato och kommer sannolikt inte att bli medlem inom en snar framtid, och därför är det enda sättet att med säkerhet föra Amerika in i kampen på marken eller i luften med hjälp av ett kärnvapen. Det öppnar dörren för vad som helst; tills det där svampmolnet dyker upp är Ryssland och USA ett gift par som bråkar men begränsar sig till arga ord och en och annan kastad maträtt. Sätt i gång med den där kärnvapenknappen och en partner eskalerade från sena utekvällar med pojkarna till en fullfjädrad otrohetsaffär affär. Vad som helst kan alltså fortfarande hända, och Rysslands plan kan inte motstå "vad som helst" i form av USA:s direkta ingripande. Alltså inga kärnvapen. Ryssland kommer slåss på ett konventionellt sätt.

Sanktioner spelar ingen roll, det har de aldrig gjort. Från dag ett har USA:s införda energisanktioner spelat ut till Rysslands fördel ekonomiskt när oljepriserna steg. Saker och ting kan komma sättas på sin spets nu när vintern sätter i gång på allvar men det är ett inhemskt EU problem som USA sannolikt helt enkelt kommer att ignorera. Saker och ting löste sig även så att "någon" behövde spränga Nordstream 2 för att Tyskland skulle tvingas klara sig utan rysk energi för att upprätthålla sanktionerna, sanktioner som bara är en Potemkinkuliss för den amerikanska allmänheten, inte en begränsning av Rysslands förmåga. Putins uppmaning till diplomati kommer bara ske om kostnaderna fortsätter att öka för Ryssland. Kriget kommer slitna ut båda sidor. Nya trupper från USA gav den brittiska och franska sidan fördelen vid det avgörande slutspelet under första världskriget, men om USA hade stannat hemma 1917 skulle kriget ha varit, militärt sett, oavgjort.

Ryssland vet att inget annat än ett Nato-anfall kan flytta dem från östra Ukraina och därför har de inget incitament att lämna. Putin har från de första skotten kalibrerat sin invasion för att inte ge USA en anledning att gå med. Ryssland skjuter missiler mot Ukraina, Ukraina kräver antimissilvapen från USA. Amerika kan enkelt rädda sin självutnämnda roll som försvarare av Ukraina med dessa vapenpaket, tillsammans med några specialstyrkor och CIA-paramilitärer. Var är de ryska strategiska bombplanen? Var är det globala kriget mot ukrainsk sjöfart? Var är ansträngningarna att stänga Ukrainas västra gräns mot Polen? Var är den gigantiska Röda armén som Nato har förväntat sig ska in i Västeuropa i 70 år?

Att erövringen av Ukraina behandlas som en liten krigsövning och inte ett Världskrig säger oss mycket. Inget av detta är någon stor hemlighet. Slutet på kriget i Ukraina, ett diplomatiskt sådant, är tydligt nog för Washington. Biden-administrationen verkar emellertid, skamligt nog, inte att med kraft uppmana till diplomatiska ansträngningar utan i stället försöka åderlåta ryssarna som om detta var Afghanistan 1980 igen, samtidigt som de ser tuffa ut och Joe Biden blir ännu en krigspresident. Precis som med Afghanistan 1980, verkar USA redo att kämpa tills de sista lokala krigarna (förse dem med precis tillräckligt med vapen för att undvika en förlust) innan de står inför det oundvikliga förhandlade slutet, en skamlig position då och en skamlig en nu. En multipolär värld av intressesfärer har återvänt; erkänn detta faktum med diplomati och stoppa dödandet.