I januari 2018 höll Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg en presskonferens med Angelina Jolie. Medan InStyle rapporterade att Jolie "var klädd i en svart klänning, en matchande capelet och klassiska pumps", fanns det ett djupare syfte med detta möte: sexuellt våld i krig. Paret hade precis skrivit ett stycke för Guardian med titeln "Varför NATO måste försvara kvinnors rättigheter". Tidpunkten var av betydelse. Det var mitt under #MeToo-rörelsens era och den inbillat mäktigaste militäralliansen i världen sökte en feministisk allierad. "Att få slut på könsbaserat våld är en viktig fråga om fred och säkerhet såväl som om social rättvisa", skrev de två. "NATO kan vara en ledare i detta arbete."
Detta skänkte ett nytt och progressivt ansikte till Natos Janusnatur, samma ansikte som det sedan dess har använt för att förföra en stor del av den europeiska vänstern. Tidigare, i de nordiska länderna, har Atlantisterna varit tvungna att sälja krig och militarism till en i stort sett pacifistisk socialdemokratiskt dominerad allmänhet. Detta uppnåddes delvis genom att presentera Nato, inte som en rovlysten militärallians för krig, utan som en upplyst, "progressiv" fredsallians. Nato skulle bli en europeisk fredsrörelse där dagens Peacenicks möter de kvarvarande Westmorelands.
Denna strategi övergavs dock när nya möjligheter öppnade sig. Nyss efter Rysslands intervention i Ukraina, övergav vi i Sverige och Finland sina långvariga traditioner av neutralitet och valde medlemskap. Nato framställs som en militärallians och Ukraina ett krig som även före detta pacifister kan stå bakom, nu ska det sjungas Give War a Chance.
Jolie-kampanjen markerade emellertid en förändring av Natos strategiska narrativ på flera sätt. För det första omfamnade alliansen en kändis för första gången, och genomsyrade dess skadade och gubbtunga varumärke med glamour och skönhet. Jolies lyskraft innebar att de lockande bilderna av evenemanget nådde en opolitisk publik med lite kunskap om Natos sanna natur. För det andra verkade det atlantiska partnerskapet inleda en era där kvinnors rättigheter, könsbaserat våld och feminism skulle ta en mer framträdande roll i dess retorik. Sedan dess, och särskilt under de senaste 12 månaderna, har spektakulära kvinnliga ledare som Finlands före detta premiärminister Sanna Marin, Tysklands utrikesminister Annalena Baerbock och Estlands premiärminister Kaja Kallas i allt större utsträckning fungerat som talespersoner för den upplysta feminina fredsmilitarismen i Europa. Alliansen har också intensifierat sitt engagemang inom ramen för populärkultur, ny teknik och ungdomsrörelser.
Naturligtvis har Nato alltid varit PR-medvetna och har länge engagerat kulturella grupper, underhållningsindustrin och konstnärer. För vilka kan ha glömt Distant Early Warning från 1999 från den elektroniska duon Icebreaker International, inspelat med finansiering från det nedlagda "NATOarts" och inspirerat av radarstationerna längs Alaska och Kanadas norra periferi byggda för att varna Nato om ett inkommande sovjetiskt kärnvapenangrepp? Eller långfilmen HQ från 2007, producerad av Natos avdelning för offentlig diplomati, som skildrar livet i alliansen och ett falskt diplomatiskt svar på en kris i den fiktiva delstaten Seismania? Nästan alla visar det sig har glömt. Men det som gör Natos nyare strategiska vändning så effektiv är att den framgångsrikt har engagerat kandidatländernas progressiva lokala socialistiska traditioner och identiteter.
Kosovo förändrade allt i grunden. År 1999, 50-årsfirandet av Natos grundande, inledde alliansen kallat en metamorfos. Från att vara den blott defensiva allians det var under det kalla kriget, höll det på att bli en aktiv militärpakt som sysslade med att sprida och försvara värden som mänskliga rättigheter, demokrati, fred och frihet långt utanför medlemsländernas gränser. Natos 78 dagar långa bombningar av det som återstod av Jugoslavien, skenbart för att stoppa krigsförbrytelser begångna av serbiska säkerhetsstyrkor i Kosovo, skulle för alltid förändra diskursen bland de gamla motståndarna. Först splittra sedan ena bakom Nato.
Ta de tyska Gröna till en början; vid en kaotisk partikonferens i Bielefeld i maj 1999 kämpade de så kallade Realos (Realister) och Fundis (Fundamentalister) bittert om bombningarna. Den gröne utrikesministern Joschka Fischer, de mest framstående bland Realo, stödde Natos krig; för detta kastade konferensdeltagarna röd färg mot honom. Fundis förslag krävde ett ovillkorligt upphörande av bombningarna, vilket också skulle ha inneburit kollapsen för det gröna socialdemokratiska partiets (SDP) koalitionsregering. Fredsförslaget misslyckades och krossade partiets antikrigsfraktion, som skulle lämna de gröna i drivor. I stället triumferade Realos moderata upplösning med en bekväm marginal. Efter en kort paus fick bombningarna av Jugoslavien lova att fortsätta. Med de tyska Grönas avgörande stöd flög Luftwaffe sortier över Belgrad, 58 år efter deras senaste flygbombning av den serbiska huvudstaden. Det var den första tyska militära operationen som genomfördes i Europa sedan andra världskriget.
Efter starten på interventionen i Ukraina har de tyska grönas nuvarande utrikesminister Annalena Baerbock fortsatt i Fischers hjulspår, skällt ut länder med traditioner av militär neutralitet och vädjat om att de ska gå med i Nato. Hon har åberopat Desmond Tutus linje: "Om du är neutral i situationer av orättvisa har du valt förtryckarens sida." Och De Gröna har till och med ”buktalat” sina egna döda medlemmar, inklusive Petra Kelly, en antikrigsikon och långvarig förespråkare för alliansfrihet som dog 1992. Förra året skrev De Grönas medgrundare Eva Quistorp ett
tänkt brev till Petra Kelly i tidningen FAZ. I brevet lånas Kellys moraliska ställningstaganden och vänds på dem för att rättfärdiga de grönas omfamning av krig. Quistorp vill att dagens Gröna progressiva ska tro att om Kelly hade levt idag så skulle hon ha varit Nato-vän. Quistorp vänder sig till den sedan länge döda Kelly och hävdar: Heute, wo Putins Mafia und Machtapparat einen brutalen Krieg gegen die Ukraine und gegen Europas Demokratien führt, Menschenrechte, Frauenrechte für ihn nicht zählen, ziviler Ungehorsam kriminalisiert wird, wette ich, du würdest es herausschreien, dass radikaler Pazifismus erpressbar macht.
Tidigare i år rullade också Tysklands federala utrikeskontor ut en ny "feministisk utrikespolitik", den senaste av flera europeiska utrikesministerier som har gjort det. Denna nya inriktning, som också antagits av Frankrike, Nederländerna, Luxemburg och Spanien, målar kosmopolitisk militarism med en falsk-radikalfeministisk glans, vilket öppnar upp domänen krig och säkerhet för kvinnorättsaktivister. Falska feministiska ledare framställs som den idealiska motpolen för auktoritära "starka män".
Vårt Sverige var det första landet som antog en sådan politik 2014, vilket tillät Socialdemokraterna att projicera sin mångåriga statsfeminism utomlands och att inta en ny moralisk hållning på den internationella arenan. Inhemskt fanns det positiva Atlantpaktsberättelser i tidningarna. I Expressens "Mama", betonades i en
intervju med Angelina Jolie att Nato kan skydda kvinnor från sexuellt våld i krig. Jolie betonade också att det är liten skillnad mellan humanitära biståndsarbetare och Nato-soldater, eftersom de "strävar mot samma mål: fred".
Nato-utvidgningen innebär därmed en uppenbar dubbel legitimeringsstrategi. För det första görs Nato till något vanligt och oansenligt, något vardagligt, och för det andra framställs det som bortom klander, livsviktigt, det absolut moraliskt goda. Effekten av detta är den samtidiga banaliseringen och glorifieringen av Nato: det blir så intetsägande byråkratiskt att det står utanför debatten och samtidigt så existentiellt och väsentligt att det står ovanför allt meningsutbyte. Och denna legitimeringsstrategi har varit högst uppenbar i den begränsade, hårt kontrollerade diskussionen om euro-atlantisk integration i våra nordiska länder, som inte höll några folkomröstningar om medlemskap. Efter decennier av folkligt motstånd mot alliansen, verkar Nato nu stå över och bortom demokratin. Men det betyder det inte att Nato är påtvingat ett samhälle. Syftet är i stället att integrera det i underhållning, utbildning och samhällsliv. Nato ska bli Allsång.
Bevis för att så sker finns överallt. I februari höll Nato sitt
första gamingevenemang någonsin. En ung anställd i alliansen gick med i det populära Twitch-streamen ZeRoyalViking för att spela Among Us och nonchalant prata om faran som så kallad desinformation utgör för demokratin. Medan deras astronautavatarer navigerade i ett tecknat rymdskepp talade de om Nato i skimrande ordalag. När evenemanget avslutades hade Twitch förvandlats till en rekryteringsplattform: alliansanställda berättade om fördelarna med sitt jobb och uppmuntrade följarna att kolla in Natos webbplats för att där hitta anställningsmöjligheter inom områden som grafisk design och videoredigering.
Evenemanget var en del av Natos "Protect the Future"-kampanj. I år ingick bland annat en grafiskromantävling för unga konstnärer. Alliansen uppvaktade också dussintals influencers med stora följare på TikTok, YouTube och Instagram och förde dessa till huvudkontoret i Bryssel. Andra influencers skickades till förra årets Nato-toppmöte i Madrid, där de ombads skapa innehåll för sin publik.
Den europeiska vänstern har blivit fullständigt frontallobs fängslade av denna show. Efter de tyska grönas vägval har stora vänster och grönpartister övergett militär neutralitet och krigsmotstånd, nu står de i stället för ett stärkt och starkare Nato. Det är en fantastisk politisk omkastning. Under det kalla kriget organiserade den europeiska vänstern massprotester där miljoner deltog mot USA-ledd militarism och Natos utplacering av Pershing-II och kryssningsmissiler i Europa. Idag återstår inte mycket mer än den urholkade radikala retoriken hos en del övervintrare. Med knappt något kvarvarande Nato-motstånd i Europa, och alliansens smygande expansion utanför det euro-atlantiska området, är dess hegemoni nu i det närmaste absolut.
