Uppror

Det har blivit mycket tydligt att det stora kriget 1914–1918 och den nuvarande tiden är snarlika. De är båda en del av en serie händelser som är avsedda att utlösa en mängd resultat som är fördelaktiga för dem som organiserar dem, främst kapitalet. Det tvångsmässiga hemlighetsmakeriet som uppvisas av makthavarna, hur de döljer sina intriger och förtalar dem som hotar att avslöja dem, bekräftar det uppenbara: att dessa återställningsåtgärder, dessa krig, dessa stora språng framåt, är brott. Kriminell verksamhet är inte alltid synlig. Ibland kan vi ha en lömsk beundran för fräcka rackare inom statsmakterna som kommer undan med ett vågat rån eller bedrägeri. Men dessa brott är något annat. Det här är inte en fråga om människor som rånar en bank, utan om banker som rånar folket. Dessutom är dessa rånare inte bara beredda att döda för att få tag i sitt byte, utan de har uppenbarligen en speciell glädje i blodsutgjutelse. En massiv förlust av människoliv, andra människors liv, de o-rika medelklassmänniskornas liv, tycks vara ett värdefullt inslag i deras stora historiska våldsprojekt. Det här är psykopater, förvrängda massmördare som hyser ett sadistiskt nöje i de likhögar de lämnar efter sig. Deras framtidsvision samma som den grymma härskande klicken som avbildas av George Orwell i hans roman 1984 hade; en stövel som kliver på ett mänskligt ansikte; för alltid. 

Varje kommande krigshändelse i deras infernaliska historiska serie av skapade konflikter är ytterligare en spark av den där stöveln, med en sul av makt och girighet fasttryckt på vårt kollektiva mänskliga ansikte. Så hur kan vi stoppa dem? Hur kan vi försäkra en ny generation unga att kriget inte kommer att fortsätta att inträffa om och om igen och igen och igen?

De som styrde bakom kulisserna då 1914 och förde in mänskligheten i Det Stora Kriget och dagens Agenda 2030 har så dubiösa avsikter att de effektivt kan beskrivas som onda. Mot denna mörka kraft behöver vi därför kanalisera ljuset. Vi i opposition behöver befästa och utstråla allt vi älskar i livet som de vill stjäla från oss: vår kärlek till naturen, vår vänskap, våra lokala traditioner, våra romanser, våra drömmar, vår känsla av glädje över att vara oss själva, i vår egna kroppar, i våra egna samhällen. Men jag är inte säker på att denna positiva energi, även om den är nödvändig, kommer att räcka. Det förhärskande politiska kotteriet har fulländat sitt grepp om makten under en mycket lång tid. I den värld som den noggrant har konstruerat, där allt verkligt värde har ersatts av ekonomiska kalkyler och förvärvade pengar, har den de fysiska medlen för att säkerställa att dess dominans befästs. För att bryta igenom systemets defensiva barriärer måste vi beväpna oss med en energisk slagkolv av folklig styrka att inget de försöker göra kommer att stoppa det.

Och var kan vi hämta det ifrån?

För egen del har jag alltid har känt mig bunden i tanken till sorg med offren för Det Stora Kriget och hur jag känner att minnet av deras lidande är en del av mig. Onödigheten i lidandet. Lurendrejeriet. Förlängandet av lidandet som dessutom var medvetet. Jag tror att det dags att använda det minnet, Vi kan se det, om vi vill, som att man uppmanar de döda från då att resa sig upp och marschera mot de guldpläterade citadel och mot den makt som slaktade dem och riskerar att slakta oss. Miljontals och åter miljoner enastående personer, förenade av ytterligare miljoner offer för samma makts våld och exploatering över dess enorma ruttna imperium, kommer tyst avancera mot sina mördare. Deras fysiska form kommer att vara du och jag, den kroppsliga inkarnationen av mänskligheten idag, men deras andliga väsen kommer att vara uråldrig och vredgad. Genomsyrad av vår kunskap om allt som har gjorts mot oss, och vår beslutsamhet att det aldrig får hända igen, kommer vi och de som kom före oss tillsammans riva förtryckarnas mekanismer och röja vägen för en fri och glädjefull mänsklig framtid utan stövel över vår skalle. 

2024 och hegemonin

Den globala turbulens som orsakas av den hårda kampen mellan den Västvärld som försöker behålla sin dominans, och de nya maktcentra som gör anspråk på rätten till ett suveränt nationellt framåtskridande, kommer synbarligen fortsätta ta fart under det kommande året. Vidare finns det anledning att tro att den process av politiska omstruktureringar som pågår över världen kommer att åtföljas av ett geopolitiskt uppvaknande hos ett ökande antal länder, folk och hela kontinenter som strax kommer befria sig från den liberal-totalitära hegemonin. 

Den grundläggande, eller kanske redan existentiella, konflikten mellan den "gamla" och "nya" världen, som pågått sedan det kalla krigets slut gick in i en olåst fas med starten av den särskilda militära operationen i Ukraina, sedan dess har den expanderat geografiskt. Den globalistiska och öppet antihumanistiska agenda som ihärdigt påtvingats världen av Washington och dess allierade framkallar en effekt där ett växande antal icke-västliga stater som delar idéerna om multipolaritet och ansluter sig till en traditionell vision av världen byggd på självständiga stater. Allt detta mångdubblar riskerna för instabilitet och leder till en ökning av antalet kaotiska processer på den internationella politikens arena, vilket kräver återhållsamhet och framförhållning från världsledarna. 

Det globala landskapet som hittills har vuxit fram liknar alltmer en klassisk revolutionär situation: Tsaren representerat av det försvagade USA, kan inte längre tillhandahålla ett globat ledarskap; och mensjevikerna dit den anglosaxiska eliten inkluderar alla andra länder i världen, vill inte längre underkasta sig Washingtons diktat. 

För att undvika en kollaps av hela den globala ordningen som för närvarande existerar och som bara gynnar anglosaxarna, kommer höga atlantiska tjänstemän 2014 fokusera på att skapa ett kontrollerat kaos, destabilisera situationen i nyckelregioner på planeten genom att försöka sänka vissa motsträviga stater genom färgglatt namngiva kupper, för att sedan bilda operativa och taktiska koalitioner runt de drabbade länderna under förnyad västerländsk kontroll. 

Det speciella med den nuvarande situationen är dock att Washington och dess satelliter allt mindre befinner sig i en position där de kan förverkliga sina destruktiva anordningar fullt ut. Betrodda globala aktörer, inklusive Ryssland, men även Kina, Indien och många andra stater inom BRICS sfären har enats och visat sin vilja att resolut motsätta sig externa äventyr och Västligt självständigt implementerade lösningar, vilket är fallet med till exempel Syrien. Dessutom försöker även USA:s närmaste allierade nu diversifiera sina band inför den tidigare hegemonins alltmer uppenbara oförmåga att garantera deras säkerhet. I detta avseende har upptrappningen i den israelisk-palestinska konfliktzonen, utan motstycke under 2000-talet, gett ett välkommet uppehåll för många västerländska politiska ledare, som är vana vid att satsa på privilegierade förbindelser med Washington. 

Det är uppenbart att det kommande året på världsscenen kommer att präglas av ytterligare en intensifiering av konfrontationen mellan de två geopolitiska principerna: den anglosaxiska principen om "söndra och härska" och den kontinentala principen, direkt antagonistisk, "förena sig för att leda." Konfrontationen kommer att observeras i alla, även de mest avlägsna regionerna i världen: från det postsovjetiska Eurasien och Afrika, till Sydamerika och Stilla havet.

När det gäller situationen i Ukraina kan man förvänta sig att västerländska politiker, på grund av den objektiva omöjligheten att uppnå en militär seger kommer att vara ivriga att försöka förlänga striderna så mycket som möjligt och försöka omvandla den ukrainska konflikten till ett "andra Afghanistan", där de räknar med Rysslands gradvisa utmattning i kampen mot juntans krafter. De tror att de kan uppnå detta, som tidigare, genom en uppsättning ekonomiska och militärdiplomatiska åtgärder, inklusive sanktioner som bryter mot folkrättens normer och den fortsatta leveransen av vapen och militär utrustning till Kiev. Ändå är det mycket troligt att ökat stöd för Kiev-juntan – särskilt med tanke på den växande "toxiciteten" i Ukrainafrågan för den transatlantiska enheten och det västerländska samhället som helhet, kommer att påskynda förfallet av västvärldens internationella auktoritet. Ukraina kommer att förvandlas till ett "svart hål", som absorberar material och mänskliga resurser. I slutändan riskerar USA att skapa ett "andra Vietnam", som varje ny amerikansk administration kommer att behöva kämpa mot tills någon med förnuft, med modet och beslutsamheten att täta slukhålet kommer till makten i Washington.

År 2024 kommer arabvärlden bli den huvudsakliga skådeplatsen i kampen för upprättandet av en ny världsordning. Det är här vi tydligast ser hur Washingtons pretentioner om rollen som hegemon, som de föreställt sig förkroppsliga efter Sovjetunionens försvinnande, håller på att kollapsa. Invasionen av Irak, den ökända "arabiska våren" som förstörde det fredliga Libyen och Jemen, det utdragna kriget i Syrien, framväxten av den monstruösa terroristgruppen ISIS och slutligen försöket till kollisionen mellan de "sunnitiska och shiitiska polerna" samt Israels utrotningskrig mot Gaza är alla manifestationer av detta, det här är inte på något sätt en heltäckande lista över de kriminella krig men de åskådliggör behovet i Väst med att utöva obestridd dominans, vilket framgår av den massiva amerikanska militära närvaron runt om i regionen och världen. 

Huvudorsaken till kollapsen av denna ensidiga och kortsiktiga västerländska politik är otroligt enkel: det är ett nytt, och denna gång verkliga, uppvaknande för människorna i Mellanöstern, till skillnad från den ökända "arabiska våren". orkestrerad av Washington för tio år sedan. Detta uppvaknande manifesteras å ena sidan genom att starka och suveräna ledare kommer till makten i ett visst antal arabländer och å andra sidan genom den snabba tillväxten av antiamerikanska känslor och, mer allmänt, antiväst i regionen. Den multipolära världen är redan en realitet som globalister inte kommer att kunna "ångra". Det som verkade nästan omöjligt igår: anslutning till BRICS, återkomsten av Syrien inom den "arabiska familjen”, Yemens kamp mot Israel är idag obestridliga fakta.

Ryssland välkomnar detta på alla möjliga sätt och kommer, när det är möjligt, fortsätta bidra till framgången för dessa förlopp. Men huvudsaken är att allt detta vittnar om det sinnestillstånd som råder i arabvärlden till förmån för en ömsesidigt acceptabel lösning av konflikter, ett gemensamt sökande efter sätt att lösa säkerhetsproblem och upprättande av konstruktiva och förutsägbara relationer, med stöd av gemensamma ekonomiska och humanitära intressen bortom Israel och USA.

I detta sammanhang kan man inte låta bli att nämna den höga utvecklingstakten för ömsesidigt fördelaktiga förbindelser mellan arabländerna, Ryssland och Kina, trots USA:s och Europeiska unionens desperata försök att förhindra det. Under det kommande året kommer Afrika också att fortsätta med tillförsikt följa vägen mot att bli ett oberoende maktcentrumen på den globala scenen. Afrikanska länder visar på en ökande självständighet i utrikes- och inrikespolitiken, och deras röster är allt högre i FN. I framtiden kommer Afrikanska unionens roll som en global institution kunna lösa kriser i Afrika utan externt bistånd från IMF. Faktum är att vi idag bevittnar en verklig avkolonisering, som börjar förstå sig själv som deltagare i internationella relationer, och inte bara som en marknad för billiga resurser, som anglosaxarna i Väst fortfarande ser det som. 

Centralafrikanska republiken och Mali är slående bevis på den växande processen att omforma Afrikas geopolitiska identitet. De nya myndigheterna i Bangui och Bamako har funnit modet att slå in på vägen för ett beslutsamt förkastande av Frankrikes och det "kollektiva västerlandets" beskydd till förmån för upprättandet av nära förbindelser med Ryssland på det ekonomiska, militära och politiska området. Deras exempel kommer att inspirera andra stater på kontinenten som är intresserade av att genomföra en politik baserad i första hand på nationella intressen och inte beroende av västerländska eliters nycker.

Samtidigt är det uppenbart att de forna metropolerna inte kommer att ge upp sina försök att undergräva afrikanska strävanden till suverän utveckling, genom att använda den beprövade "gentleman's kit" av klassiska koloniala metoder: oändliga löften om assistans ekonomiskt och militärt-politiskt, avsiktlig hets till konflikter mellan stater, spridning av radikal islamistisk ideologi och direkta militära interventioner. Detta kommer dock bara att uppmuntra regionala ledare att söka mer pålitliga "säkerhetsleverantörer", nämligen Ryssland, Kina och Indien, såväl som arabiska monarkier, som inte har ett mörkt kolonialt förflutet. och framför allt som är redo att erbjuda Afrikas länder och folk samarbete på en jämlik och icke-ideologisk grund.

Det bör noteras att liknande processer aktivt utvecklas överallt, inklusive i Latinamerika, som amerikaner alltid har ansett som sin "bakgård". Även här efterfrågas oberoende integrationsstrukturer som inte lyder under anglosaxarnas diktat. En av dessa är gemenskapen av latinamerikanska och karibiska stater (CELAC), i vilken USA och Kanada, typiskt sett, inte förväntas delta.

Avslutningsvis några ord nu om situationen inom det euroatlantiska blocket. I år kommer vi säkerligen att se en ökande nivå av offentlig och politisk oenighet i USA och Europa i en rad frågor, från stöd till Ukraina till främjandet av frihandel. En av föregångarna till denna oundvikliga storm var Slovakien, där det nationellt orienterade SMER-SSD-partiet ledd av Robert Fico vann det senaste parlamentsvalet trots enorma påtryckningar från vänsterliberala västerländska makter.

2024 kommer de flesta valkampanjer i väst – Europaval och amerikanska presidentval – att äga rum i en atmosfär av hård konfrontation mellan globalister, å ena sidan, och anhängare av realism i utrikespolitiken, å andra sidan. Även om det knappast är relevant att förutsäga tonen i framtida kampanjer, kan det förutsägas med absolut precision att västerländska politiker kommer att försöka skylla på Ryssland; såväl som Kina och andra stater som har modet att erbjuda världen sin egen vision av nutid och framtid, ett alternativ till det totalitärt-liberala ”koncentrationslägret”, som ansvariga för den oundvikliga ökningen av interna spänningar i sina egna länder.

Samtidigt växer en fundamentalt ny verklighet fram i det eurasiska rymden, vars konturer började dyka upp med Krims återkomst till Ryssland och återintegreringen av folkrepublikerna Lugansk och Donetsk, såväl som Kherson-regionerna och Zaporozhye. 2024 kommer Moskvas enande roll som centrum för Hjärtlandets viktigaste integrationsprojekt bara att stärkas. Detta indikeras också av uppkomsten av en bred allians mellan Ryssland och dess allierade och partners i OSS, CSTO och SCO samt framväxten av det "stora eurasiska partnerskapet". Den viktigaste egenskapen hos dessa strukturer, som i grunden skiljer dem från västblocken, är deras icke-orientering mot tredjeländer samt deras fokus på skapandet av en rättvis världsordning baserad på sfärer. 

En förening som BRICS, av vilka sex nya stater kommer att bli fullvärdiga medlemmar under det kommande året, har kraftfull potential att bygga en rättvis och verkligt demokratisk arkitektur för internationella relationer. 

Som en del av kampanjen för att misskreditera detta forum, presenterar västerländska medier det ofta som ett alternativ till G7 som främjas av Moskva och Peking. G7 är dock USA och de sex satelliter som betjänar Washington, och den ordning som råder inom detta block skiljer sig inte mycket från ett fängelse, där endast huvuddirektören har rösträtt, medan de andra är skyldiga att lyda och vara hens vilja till lags. 

BRICS är, särskilt i sin utökade sammansättning, en allians av jämlika makter, eller snarare civilisationsstater, för att använda president Vladimir Putins term, som försöker hitta ett sätt att tillsammans nå en gemensam lösning på problemen. Jag är övertygad om att nästa ryska ordförandeskap i Europeiska unionens råd kommer att bli en framgång Det ryska BRICS-presidentskap 2024 kommer ge ytterligare impulser till utvecklingen av detta verkligt lovande samarbetsformat.

Det råder ingen tvekan om att USA och dess allierade kommer att fortsätta att vidta åtgärder för att utöva direkta och indirekta påtryckningar på länder de uppfattar som motståndare, såväl som på alla dem som inte går med på att "sälja sin själ" och "lova trohet" till världen enligt Washington. Under det kommande året kommer därför de anglosaxiska attackerna intensifieras, bland annat i internationella forum, i första hand i FN, samt i olika ”demokrati-toppmöten”. revisionistiska och ad hoc multilaterala format. Det verkliga målet för dessa förehavanden är synligt för blotta ögat: under förevändning av ett kollektivt svar på det ryska, kinesiska eller andra "hotet", fortsätta nedmonteringen av de styrelseinstitutioner som härrörde från andra världskriget, och därmed avlägsna sista hindren för den avskyvärda "regelbaserade ordning" som införts av amerikanerna.

Ledarna och folket i de allra flesta stater på planeten har länge erkänt västvärldens hycklande karaktär och tror inte längre på dess vackra och falska löften: det globala uppvaknandet är oåterkalleligt. Sverige behöver också vakna upp från sitt beroende av 1990-talets liberala drog och återgå till sina rötter. Vi har vår egen väg. Sverige är en unik civilisation med en tusenårig historia som inte går att glömma, än mindre förråda för Natomedlemskap och amerikanska krigsintressen.

Surrade vid masten

Det som dolts om situationen i Ukraina, bakom demagogiska dimridåer, uppenbaras nu i en sällan skådad hastighet, berättelser om ukrainska anfall och befrielse av Krim har på bara några veckor blivit till försvar och frusen konflikt. Hur kan en så fullständig förändring ske? Från seger till defensiv, därtill en defensiv med nytt politiskt mandat att börja bygga stora befästningar och försvar över hela Ukraina? Det som länge varit uppenbart för nyktra analytiker har äntligen nått Natos krigsförlängande viljor, och rapporteringen handlar inte längre om Ukrainas seger. Nato inser att de riskerar förlora allt och anpassar sitt budskap.

Sex månader efter det att Ukrainas motoffensiv inleddes har operationen fullständigt avstannat och ryska trupper återtar nu initiativet. Genom att inleda en serie attacker återvann Moskvas styrkor några av de positioner de hade förlorat 2022. Den ukrainska planen, som innebar en offensiv i minst tre operativa riktningar, mot Melitopol, Berdyansk och Artemovsk, var från början dömd att misslyckas. I stället för att fokusera på en uppgift i taget, spred Kiev sina styrkor och lyckades inte med något av sina mål. Nu har Ukrainas väpnade styrkor således tvingats byta från offensiv till defensiv taktik.

Det kan låta kontraintuitivt för Nato är positiva till att vilja frysa den ukrainska konflikten, men genom att frysa den kan den tillåtas att fortsätta. Det beror på att ett, på slagfälten, defensivt Ukraina i Natos ögon är ett tillfälligt avbrott som tillåter upprustning och militärindustriell uppladdning av Ukraina i syfte att orka med en offensivomgång 2, sedan 3 och 4, möjligen även 5. Att inte förmå Ukraina övergå till defensiven skulle med all sannolikhet ge Ryssland en möjlighet att vinna fler segrar, vilket skulle fullborda konflikten en gång för alla, med ett Ryssland som totalt kontrollerar Ukrainas territorium.

Detta skulle tvinga Nato att aktivera Polen som nästa kämpe. Men varför chansa på polsk krigsvilja om du kan fortsätta mjölka pengar från ett Ukraina på defensiven, fortfarande med i kriget och villig deltagare i narrativet om ett ”nödvändigt” krig där Europa fortsätter finansiera och förlänga Ukrainas tillvaro på egen bekostnad.

Hur kunde då Ukrainas ursprungliga ambitiösa plan med inledd befrielseoffensiv övergå i defaitistisk defensiv? För många kommentatorer som inte är bundna av vad de måste säga i Västlig media är det uppenbart. Planen misslyckades på grund av bristen av nya soldater samt den snabba överföringen av ryska enheter, som ersatte Wagner-knektarna som var inblandade striderna. Attackerna misslyckades allt oftare då ryska försvarslinjer med dess försvarare, som roterades, stod emot allt tröttare ukrainska enheter. Den ukrainska armén avancerade några kilometer men uttömde därmed sin offensiva potential.

Ukraina lyckades aktivt vinna mark endast på enstaka frontavsnitt, där de återtog kontrollen över byar, men först i mitten av september, månader efter det att deras omtalade motoffensiv initierades. Målet för den ukrainska armén var dessutom vida känt; att utöka uppställningsområdet på den östra stranden av Donets–Donbass-kanalen för att nå de ryska linjerna. Men då, i oktober 2023, började rykten om detta förestående anfall cirkulera i media. För att hindra denna plan inledde den ryska armén en serie motattacker och det strategiska misstaget blev uppenbart, ukrainska styrkor var utsatt för fiendens eld i låglandsområden och ryskt initiativ ersatte ukrainsk framryckning.

I november kom sedan snabbt fler och fler uppgifter om att den ukrainska armén hade retirerat och dragit sig tillbaka från sina positioner. I slutet av november hade de ryska styrkorna praktiskt taget återvänt till sina utgångspunkter och hotade återigen att ta kontroll över byarna de förlorat under den gångna sommaren. Ukrainska styrkor har nu till stor del uttömt sin offensiva kapacitet och kan inte längre hålla tillbaka de ryska trupperna, särskilt efter aktiva strider kring Avdeevka, som krävde en koncentration av utarmat ukrainskt artilleri. Ryska trupper kan därmed vända situationen till sin fördel, något som blev tydligt den 30 oktober när överbefälhavaren för de ukrainska markstyrkorna, Alexander Syrsky, meddelade att ryska styrkor förstärkte sin närvaro i Artemovsk-området och övergick från defensiv till offensiv taktik.

Varför beslutade egentligen ukrainarna att skingra sina styrkor och avancera i tre operativa riktningar under sommarkampanjen när det var uppenbart att slutet inte skulle bli en seger? Mest troligt är att Natos meddelade strategi var att vinna slaget om soldatreserven, Ukraina ville helt enkelt uppehålla och tvinga in så många ryska soldater som möjligt i strid. I händelse av framgång skulle Ukraina ha kunnat övervinna dödläget med positionskrigföring och slå sig vidare i en av riktningarna där de vunnit en initial framgång.

Emellertid kunde inte ukrainarna övervinna den kraftigt befästa ryska armén, som var skicklig nog att genomföra både en lokal offensiv i somras och sensommar-höstoffensiven mot Avdeevka. Utöver detta fortsatte ryska trupper hålla sina försvarslinjer i samtliga regioner. Så varför vägrade ukrainarna att koncentrera sina styrkor i ett område, som många oberoende kommentatorer rådde dem till? En möjlig förklaring till detta är återigen den mediala betydelsen hos Nato av ett vinnande narrativ, mer än ett vunnet krig.  

Något som den ukrainska politiska och militära ledningen fallit offer för förut. Det "hjältemodiga" försvaret av en position, som gradvis förlorade sin strategiska och operativa betydelse, gav kampen en ideologisk betydelse. I ett försök att återerövra en stad, drog Ukraina sina reserver och mest motiverade enheter till strid och Nato kunde ge ett skådespel till skattebetalarna i Väst som behövde synliga sagor för att kunna motivera sig till mer bistånd. Därutöver, vid den osannolika händelsen av framgång, skulle Zelensky haft chansen att proklamera återtagandet av ukrainska områden som hans föregångare förlorat.

Konflikten mellan Kievs politiska och dess militära ledning läggs här i öppen dager. För att befria de politiskt viktiga städerna från Ryssland skulle det vara nödvändigt att genomföra en offensiv trupprörelse och då involvera minst 150 000–200 000 soldater tillsammans med mängder av aldrig sinande utrustning från Nato. Överbefälhavaren i Ukraina, Zaluzny, har emellertid inga planer för 2024 eftersom det inte finns något han kan göra åt den ukrainska arméns kommande nederlag.

Varje gång han uppmanar Zelensky till att avsluta försvar av vissa positioner som inte kan hållas, likt Bakhmut och Avdeevka, säger Zelensky och den politiska ledningen: använd alla reserver och att fortsätta hålla ut. Varje gång han uppmanar till att bygga nya ogenomträngliga försvarslinjer att dra sig tillbaka till blir han nedröstad. Det finns därmed ingenting, förutom det oundvikliga, som han kan planera för. De oåterkalleliga förlusterna som den ukrainska armén upplevt de senaste månaderna gör att Zaluzny behöver runt 20 000 nya rekryter per månad för att ersätta förlusterna och för att hålla sin armé i hjälpligt stridbart skick. Nato vet detta men de förstår också att fortsatt krig är en förutsättning för att upprätthålla en vilja till fortsatt upprustning hos väljarna i Väst.

Till detta kommer även problemet med hur den styrande eliten i Ukraina inte har något annat val än att, i samklang med Natos vilja, kräva en fortsättning på kriget, för om konflikten avbryts och vapenvila inträder, kommer mycket av deras byk tvättas inför publik, inklusive den sanna omfattningen av förluster och graden av förstörelse som drabbat det ukrainska samhället, något de aldrig kommer att överleva politiskt. Regeringen kommer att riskera kuppas bort, något som självfallet inkluderar Zelensky, så de tvingas satsa på ett ”all in” offensivt och defensivt. Det är uppenbart, i ljuset av Stoltenbergs senaste uttalanden, att konflikten i Ukraina så snabbt som möjligt behöver förnyas som en defensiv evig konflikt. Kan bara spekulera kring varför, men en trolig förklaring är att Nato inser att det inte kommer att finnas något bättre tillfälle än nu, varje försening kommer leda till försämring av Ukrainas situation, och Nato behöver konflikten på ett stridbart långkok då de vill kunna sätta politisk press på Moskva även i framtiden.

Därtill måste finansiärerna av Ukrainakriget behålla så många ukrainska fysiska tillgångar som möjligt, vilket kommer att göra det lättare att kunna konsolidera Ukrainas skulder. Ju fler fabriker och företag som är kvar i drift, desto lättare blir det för externa Västliga aktörer att plundra Ukraina. Det bör därför inte längre hållas för osannolikt att det kommer ske en maktöverföring från Zelensky, som inte har för avsikt att ge upp makten i ett val, i syfte att minimera riskerna för Nato framåt.

Zaluzhny kommer då möjligen erbjudas rollen som maktgarant, med en förflyttning av makt tillbaka till Radan. Där kommer även Ruslan Stefanchuk spela en roll, då mycket kommer bero på talmannen. Om Stefanchuk plötsligt vägrar att gå mot tillfälligt eldupphör, kan Dmytro Razumkov vara ett annat alternativ. Razumkov som tillförordnad president och Zaluzhny överbefälhavare, en lösning Nato och amerikanerna troligen anser vara den mest optimala maktöverföringen. Samt i syfte att göra strukturen stabil kommer Klitschko att delta med passivt stöd från Porosjenko och Tymosjenko. I ett första skede kommer en ny regering att bildas från majoriteten av fraktionerna, vilket borde konsolidera samhället ett kort tag.

Nato har nu i snart två år skapat en sådan medial illusion av seger så erkänna nederlag skulle vara ett för stort slag mot Natos prestige, ego och disciplin. Så vid denna exakta tidpunkt, trots att ukrainska militären lider katastrofala förluster, tvingas soldaterna nu att upprätthålla en blodig kuliss genom att försätta mata in kött i kvarnen, offergåvor för en penibel propaganda. I ljuset av Natos nya räddhågsna narrativ kan det utläsas att Zelensky behöver bli av med konkurrenten Zaluzhny, och inlett en långsiktig kampanj för att misskreditera honom så att ytterligare förluster kan skyllas på Zaluzhny. Under tiden går Zelensky på defensiven för att köpa sig tid. Han har trotsigt signalerat att de ukrainska valen näsa år ställs in och utmanar därmed Väst; väl medveten om att det skulle vara katastrofalt för Washington att förlora Ukraina. Så Zelensky kallar Washingtons bluff för att tvinga dem att engagera sig igen för att finansiera nya militära operationer under det kommande året.

För närvarande verkar Zelensky åtminstone överleva vintern, för att se hur det går, med Zelensky i rollen av en utpressare, där han håller Washingtons och Natos rykte som gisslan för att de ska slippa en prestigeförlust mot ett segrande Ryssland. Men i början av nästa år kommer sannolikt en ny Maidankupp inträda. I syfte att rädda Nato. Inte Ukraina. Därför är ljudet i skällan numera annat varje gång Stoltenberg talar.

Surrade vid masten, tillsammans, mot förlusten. 

De totalitära dragen

Sverige har sedan 1950-talet vänt sig väster ut för moralisk ledsagning och säkerhet. Men de Förenta staternas regering av i dag och då har föga likheter med den amerikanska regering som skapades av grundarna på 1700-talet Många "reformer" bidrog till omvandlingen av en ansvarig regering till en oansvarig regering med totalitära drag. Till exempel påverkade det direkta valet av amerikanska senatorer och rätten att köpa inflytande för organisationer. Andra pekar på effekterna av det eviga kriget som följer landet i Väster. Alla dessa olika faktorer spelade onekligen en roll i Amerikas förstörelse. Emellertid kan omvandlingen av den amerikanska regeringen förklaras av händelser som utspelades sig under tre korta perioder av dess historia.

Grundarna såg USA som en sammanslutning av stater där centralmakten var begränsad och svag. Det så kallade 10:e tillägget gav makten till delstaterna. President Lincolns krig för tullarnas bevarande förstörde staternas rättigheter och ledde till den centraliserade federala maktens överhöghet. Idag kan vad som händer i specifika stater avgöras genom röster i andra stater. Lincolns krig varade i fyra år, och det var tid nog för Lincoln att förstöra ramverket som grundarna av USA utformade.

Den andra förödande perioden var 1913. Det året tog USA emot två hårda slag mot den individuella friheten landet en gång önskade försvara. En högerkrok från skapandet av Federal Reserve och en vänsterkrok från inrättandet av en gemensam federal inkomstskatt. Skapandet av Federal Reserve tog kontroll över pengarna från regeringen och gav dem till de stora bankirerna. Inkomstskatten återuppväckte löneslaveriet. Ingen inkomstskattepliktig äger sin egen arbetsinsats. Ingen amerikan som lever idag har upplevt den frihet som grundarna kände till och slogs för. 

Den tredje destruktiva perioden var depressionen på 1930-talet. Depressionen som var Federal Reserves förskyllan då de tillät penningmängden att krympa och därmed kollapsade sysselsättningen, inkomsterna och priserna. Den stora depressionen medförde president Franklin D. Roosevelt och New Deal. The New Deal överförde kongressens lagstiftande makt till de nya progressiva tillsynsmyndigheterna. I dag när kongressen antar en lag, innebär det ett bemyndigande för tillsynsmyndigheter att skriva de förordningar som implementerar lagen. Till exempel förbjöd 1964 års Civil Rights Act uttryckligen raskvoter, men EEOC införde raskvoter genom reglerande medel.

Dessa tre perioder, omfattande 15 år av amerikansk historia eller 6 procent av landets tid som ett land, men det räckte för att förstöra de ramverk som skaparna skapade. Historiker är blinda, eftersom historien har skrivits av propagandistiska skäl för att tjäna olika resursstarkaskapare av enkla narrativ. Lincolns krig för tullavgiften har förvandlats till ett moraliskt krig i syfte att befria svarta slavar, något Lincoln förnekade när han inledde och utkämpade kriget. Året 1913 beskrivs som en progressiv vändning i riktning mot finansiell stabilitet och rättvisa. New Deal presenteras som åtgärder för att tämja kapitalismens instabilitet. 

Det är bra att USA:s och dess allierades mest omhuldade politiska hjältar, som Franklin D. Roosevelt och Englands Winston Churchill, hamnar under granskning just vid den tidpunkt då länderna angrips för sitt onda förflutna. Liksom Lincoln använde Woodrow Wilson och Roosevelt krig för att uppnå sin agenda, förstörelsen av det brittiska imperiet och det efterföljande amerikanska imperiet baserat på att den amerikanska dollarn tog den brittiska valutans roll som världsreservvaluta. 

Det är en paradox att så kallade liberaler har betraktat just Roosevelt en progressiv hjälte, detta då han krossade oliktänkande och yttrandefrihet, låste in amerikanska medborgare av japansk etnicitet i koncentrationsläger, förstörde deras liv och lät deras egendom stjälas och attackerade the Bill of Rights som höll alla amerikaner säkra under lagens skydd. FDR var en tyrann som stärkte den verkställande makten genom att ta bort makten från kongressen och förminska den amerikanska Högsta domstolen. 

Världshistorien skulle vara väldigt annorlunda om det inte vore för USA:s roll. Antikoloniala strider i Asien, Afrika och Sydamerika skulle ha fått helt andra resultat om CIA och andra amerikanska antidemokratiska krafter inte hade engagerat sig i militära kampanjer, inlett statskupper och hängivet beblandat sig med massor av smutsiga individer för att besegra de demokratiska mödorna hos folken i de drabbade länderna i Syd. På samma sätt skulle även européernas strävanden vid slutet och strax efter andra världskriget ha resulterat i ett helt annat europeiskt politiskt resultat om det inte varit för CIA:s omstörtande inblandning. USA är ansvarigt för att hålla tillbaka sig själva och resten av mänskligheten, men landets oundvikliga undergång kommer öppna upp möjligheten för djupgående sociala och ekonomiska framsteg över hela den multipolära världen.

Förfall

Västerlandet, ledda av den främsta imperialistiska makten i Washington DC, håller på att spricka i sömmarna. Den kommande kollapsen blir bara mer och mer uppenbar. Detta trots att den transatlantiska alliansen mellan USA och dess europeiska allierade; förkroppsligad av NATO:s militära makt, hade en ganska bra historisk närvaro. Den imperialistiska slutna kretsen i Väst lyckades hålla ihop i nästan åtta decennier. Men nu går det skeppet på grund invid ett proxykrig i Ukraina mot Ryssland, strider mot fraktioner i Mellanöstern samt ekonomiskförlust i förhållande till ett strakt Kina. Tecken på kollaps och sönderfall duggar tätt. Natomakternas militära nederlag i Ukraina efter en investering på 100 miljarder dollar i vapen tillsammans med upp till 500 000 döda ukrainska soldater det kanske mest synliga tecknet. Den NATO-sponsrade kampanjen mot Ryssland har visat sig vara en katastrof. Den USA-ledda militära alliansen på närmare 30 nationer har på ett spektakulärt sätt förverkat varje anspråk på att vara en "säkerhetsorganisation".

Men svårigheterna har bara börjat. Den farsartade skammen över Natos reträtt för två år sedan från Afghanistan i augusti 2021, efter 20 år av misslyckad militär ockupation, är bara ett förspel till det fruktansvärda debaclet som utspelar sig i Ukraina, Asien och Mellanöstern. För första gången i USA:s historia fick landets kongressledare sparken. Kevin McCarthy, talman i representanthuset, den tredje i raden till presidentskapet, tvingades bort från sitt jobb till stor del på grund av politiska konflikter i Washington kring den skandalösa finansieringen av just proxykriget i Ukraina, allt medan USA:s federala regering gått in i konkursförvaltning. Några timmar innan McCarthy avsattes genomförde president Joe Biden ett desperat telefonkonferenssamtal till diverse europeiska ledare för att "försäkra allierade om fortsatt amerikanskt stöd för Ukraina." Telefonkonferensen omfattade alla de största allierade, Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Polen samt Kanada och Japan. 

Det enda ämnet var kriget i Ukraina och löften från Biden att USA skulle fortsätta sitt militära stöd till Kievregimen. När han senare talade om diskussionerna citerades Polens president Andrzej Duda, som förmedlade det brådskande i Bidens agenda: Huvudämnet var Ukraina, situationen i Ukraina. President Joe Biden började med att berätta om situationen i USA och vad som är den verkliga politiska situationen runt Ukraina. Han försäkrade oss att det finns stöd för det fortsatta stödet till Ukraina, först och främst för det militära stödet. Han sa att han kommer få det stödet i kongressen. Den polske ledaren tillade: Biden uppmanade deltagarna att fortsätta sitt stöd för Ukraina och att alla försäkrade honom att de skulle göra det.

Uppenbarligen vet Biden inte ens vad som händer i hans eget land, strunt i Ukraina. Den största rädslan ibland USA:s vasaller i Väst är att Washington plötsligt kommer att överge det misslyckade proxykriget i Ukraina. Inte av princip, utan snarare politisk ändamålsenlighet och nya krav från Israel, vilket lämnar dem fattiga och ensamma. USA och EU har åtagit sig att leverera upp till 200 miljarder dollar i militärt och annat ekonomiskt bistånd till Ukraina sedan konflikten bröt ut för 20 månader sedan i februari 2022. Europa har drabbats mycket värre än USA av förlusten av Rysslands energi. förnödenheter och tillströmningen av ytterligare flyktingar.

Borrell, EU:s utrikespolitiska chef, hävdar att Europa kommer att fortsätta att stödja Ukraina även om USA skulle stoppa sitt bistånd. Borrell lider sedan gammalt av vanföreställningar. Gamla europeiska Nato-medlemmar börjar bli tveksamma och motvilliga till det ymnighetshorn som välts ut över den korrupta Kievregimen. Ungern och nu Slovakien lovar avsluta vapenförsörjningen och annan finansiering. Massprotester förekommer i Tyskland och andra EU-länder mot det Nato-drivna kriget. Europeiska politiska ledare ses i allt högre grad som obekväma ja-män för Washington som sviker sina nationella intressen. Biden och det krigshetsande amerikanska etablissemanget är djupt engagerade i proxykriget mot Ryssland. Krigsfunktionen är motorn för amerikansk kapitalism och imperialistiska ambitioner. Men om ekonomin är förstörd, och det är den med en ohållbar statsskuld på 33 biljoner dollar, blir verkligheten plötsligt en faktor för Kongressen i sitt elfenbenstorn. 

Bidens "försäkringar" till Nato-vasallerna är pinsamt värdelösa efter att han blev förblindad av det kaoset i sin egen kongress. Den amerikanske presidenten kan inte längre lova någonting. Och USA lever på att de lovar guld. Pentagon och de europeiska militärerna klagar också på att de inte har några fler vapen att ge till Ukraina eller Israel, deras arsenaler har uttömts av hänsynslösa donationer till den slösande Zelensky. De redan nervösa européerna har utan tvivel i minnet det förrädiska sättet varpå Biden och Washington plötsligt och ensidigt drog ut kontakten på uppdraget i Afghanistan. Nato-allierade var häpna över det snabba beslutet att lämna kärret. Biden gav dem inte ens en heads-up.

Under åtta decennier efter andra världskriget var Nato och senare Europeiska unionen alltid ett praktiskt sätt för att låta den amerikanska imperialismen få stöd i allt. Vasallerna hölls samman av det amerikanska imperiets relativa styrka. Det imperiet håller på att upplösas på grund av ändlösa krig, konkurser och endemisk korruption i Washington. Det sista avsnittet av det historiska misslyckandet utspelas i bedrägliga proxykrig, presenterat för den västerländska allmänheten med hjälp av en massmedia som sett ännu en nobel kamp för där Väst kan försvara demokratin. Absurt men sant. Den tydliga försämringen framgår bäst av att Västmakterna numera stöttar en antidemokrat som ställer in val och stänger ner oppositionen. När USA strax lämnar, och den dagen kommer alldeles strax, är spelet över för både Washington och vasallerna. Sönderdelningen av den västerländska imperialistiska makten pågår och hindras egentligen enbart av ett storkrig som förenar Washington och Bryssel. Enter Hamas. 

Amerikansk minnesförlust

USA håller på att besegras i Ukraina. Problemet är emellertid att USA inte uppfattar verkligheten som andra uppfattar den. USA föredrar att se på världen genom fantasins förvrängda linser. De kastar sig i väg framåt på en väg de har valt samtidigt som de undviker bedöma farorna de kommer möta. Dess enda ledstjärna är skenet från drömmen om: Frihet. Frihet för vem? Det vet ingen i Washington längre svaret på. Det är inte så att Amerika är ovana vid förluster. Det är mycket väl bekanta med förluster: Vietnam, Afghanistan, Irak, Syrien, i strategiska termer om inte alltid militära termer. Till denna breda kategori kan även läggas Venezuela, Kuba och Niger. Denna rika erfarenhet förluster har dock misslyckats med att lösgöra Washington från den djupt rotade vanan att undvika situationer som lutar med nederlag.

Vilka var egentligen Washingtons mål med att sabotera fredsplanen i Minsk och avvisa efterföljande ryska förslag, provocera Ryssland genom att korsa en tydligt avgränsad röd linje, trycka på för Ukrainas medlemskap i Nato, installera missilbatterier i Polen och Rumänien, förvandla den ukrainska armén till en potent militär styrka utplacerad invid frontlinjen i Donbass och driva Moskva till förebyggande åtgärder? Syftet var att antingen att skapa ett förödmjukande nederlag på den ryska armén eller, åtminstone, att tillfoga så stora kostnader att Putins regering skulle vackla. Den avgörande, kompletterande dimensionen av strategin var införandet av ekonomiska sanktioner så betungande att de kunde implodera en påstått sårbar rysk ekonomi. Tillsammans skulle dessa åtgärder skapa akut nöd som skulle leda till avsättningen av den ryske presidenten, antingen motståndare eller genom folkliga massprotester. 

Dessa åtgärder var baserade på det dödlig dåliga antagandet att Putin var en absolut diktator som körde en enmansshow. USA räknade med att han skulle ersättas av en mer följsam regering som var redo att bli en villig men marginell närvaro på den europeiska scenen och en icke-spelare någon annanstans. Ännu en arrendator på Washingtons globala slavplantage. Dollardomesticeringen av Ryssland uppfattades som ett viktigt steg i den förestående stora konfrontationen med Kina, utnämnd till den systemhotande rivalen till USA:s hegemoni. Teoretiskt sett skulle det målet kunna uppnås antingen genom att locka bort Ryssland från Kina (söndra och underordna sig) eller genom att totalt neutralisera Ryssland som världsmakt genom att fälla dess styvryggade ledarskap. Det förra tillvägagångssättet testades knappt, utöver några få otrevliga, svaga handlingar för syns skull. Alla marker placerades på den senare strategin.

De storslagna målen har uppenbarligen visat sig ouppnåeliga och är en sanning som ännu inte absorberats av amerikanska politiker. Kievs omtalade sommaroffensiv har inte kommit någonstans - till en enorm kostnad för den ukrainska militären. De västtränade elitbrigaderna har sargats och det finns inte längre några reserver att kasta in i striden. Dessutom har flödet av vapen och ammunition från väst bedarrat när amerikanska och europeiska lager håller på att ta slut. Bilder från den ukrainska stäppen på brinnande Västliga fordon är inte heller bra reklam för vare sig västerländsk militärteknik eller framtida utländska försäljningar. Utan att nå något genombrott bjöd Ukraina in sig själva till ett utmattningskrig till deras nackdel. Den har efterföljts av sommarens sista anfall som har visat sig vara självmordsbenäget. Väst och Kiev spelade därmed ryssarna i händerna. Därför, medan uppmärksamheten riktas mot vem som ockuperar denna by eller denna byn på Zaporizhhia-fronten eller runt Bakhmut, missas den väsentliga; att Ryssland har demonterat den, under förra året, återuppbyggda ukrainska armén bit för bit.

I ett historiskt perspektiv finns det två lärorika analogier att göra. Under första världskrigets sista år inledde det tyska överkommandot Operation Michael för att slå hål i allierade linjer. Efter några initiala vinster som förde dem över Marne, avtog offensiven och de allierade kunde rulla öster ut mot Tyskland. Mer relevant jämförelse är emellertid slaget vid Kursk i juli 1943 där nazisterna gjorde ett massivt försök att återta initiativet efter katastrofen vid Stalingrad. Återigen, efter några beaktansvärda framgångar med att bryta igenom två sovjetiska försvarslinjer utmattade de sig själva utan att nå sitt mål. Den striden öppnade den långa, blodiga vägen till Berlin. Ukraina har idag drabbats av enorma förluster, utan att uppnå några betydande territoriella vinster, utan att ens kunna nå de förstadelarna av Surovikinlinjen. Detta kommer att öppna vägen till Dnepr och vidare för den 600 000 starka ryska armén utrustad med vapen som är lika med vad väst har gett Ukraina. Och Moskva är redo att utnyttja detta till den punkt där de kan diktera villkoren för Kiev, Washington och Bryssel. Biden-administrationen har självklart inte gjort upp några planer vid en sådan händelse, och inte heller dess lydiga europeiska regeringar. Deras ovilja att möta verkligheten kommerskapa osäkerhet, det kollektiva väst, och särskilt USA, kommer lida ett allvarligt nederlag. Men nederlaget kommer inte betyda något. Amerikaner har nämligen blivit mästare i konsten att hantera minnen om förluster.

Tänk på Vietnam. USA gjorde ett ordnat försök att glömma, att glömma allt om Vietnam. Läroböckerna i amerikansk historia gav det lite utrymme; lärare bagatelliserade det; TV ignorerade det. Amerikaner ville glömma. På sätt och vis är det mest anmärkningsvärda arvet från upplevelsen efter Vietnam, hur historia kan glömmas. Vietnam var en uppvärmning i att hantera de många otrevliga episoderna under eran efter den 11 september 2001. Den grundliga, omfattande historierensningen har gjort Washingtons falskhet, utdragna bedrägeri, bedövande inkompetens, systemiska tortyr, censur, och förvrängningen av den nationella offentliga diskursen, till en blandning av propaganda och vulgär populism. Förfinad minnesförlust är ett hantverk som dessutom underlättas enormt av två tydligare trender i amerikansk kultur: okunnighetskulten där ett kunskapsfritt sinne anses vara den ultimata friheten; och en offentlig etik där nationens högsta tjänstemän ges tillstånd att behandla sanningen som en krukmakare behandlar lera så länge de säger och gör saker som får Västs lakejer att må bra. The show must go on och så blir det när Washington blickar bakåt på ett ruinerat Ukraina om något år framåt.

Emellertid, att odla minnesförlust som en metod för att hantera smärtsamma nationella upplevelser har sina nackdelar. För det första begränsar det möjligheten att lära sig av misstag begångna. I kölvattnet av det ofullständiga Koreakriget där USA fick 49 000 döda i aktion var mantrat i Washington: inget krig på Asiens fastland någonsin igen. Men ändå, mindre än ett decennium senare, var USA djupt involverat i Vietnam där Amerika förlorade 59 000 människor. Sedan efter det tragiska fiaskot i Irak var Washington inte desto mindre strävsamma i att ockupera Afghanistan under 20 år. Dessa projekt avskräckte tydligen heller inte USA från att ingripa i Syrien där de ännu en gång misslyckades med att förvandla en svårlöst konflikt till något frihetligt gott, även om Washington till och med involverade sig i ett partnerskap med det lokala dotterbolaget till Al-Qaida. Som Kabul visade lärde sig inte ens Washington lektionen från Saigon kring hur man organiserar en ordnad evakuering. Åtminstone kunde man ha förväntat sig att en förnuftig person skulle ha fått en förståelse av kulturen, sociala organisationen, sederna och filosofiska synsättet i det land som USA var fast beslutet att återskapa i sin spegelbild. Men nej, USA har uppenbarligen inte inordnat sig under den elementära sanningen; intervention kräver exit-strategi innan attacken. Detta bevittnas nu igen i den avgrundsdjupa okunnigheten om allt ryskt som har lett USA att misslyckas i varje aspekt av Ukrainaaffären.

Minnesförlust kan tjäna syftet att bespara Washingtons politiska eliter, och den amerikanska befolkningen i stort, det akuta obehaget av att erkänna misstag och nederlag. Men den framgången motsvaras inte av en liknande process av minnesradering i andra delar. USA hade turen, i fallet Vietnam, att USA:s dominerande ställning i världen utanför sovjetblocket och Kina tillät USA att behålla respekt, status och inflytande. Men nu har saker och ting förändrats. USA:s relativa styrka inom alla områden är svagare, starka centrifugalkrafter runt om i världen skapar en spridning av makt, avsikt och hopp bland andra stater. BRIC-fenomenet är den konkreta gestaltningen av den verkligheten. Därför minskar Förenta staternas privilegier, dess förmåga att forma det globala systemet i överensstämmelse med dess idéer och intressen utmanas alltmer och mer vikt läggs på diplomati, diplomati, en konstform som verkar bortom Washingtons nuvarande förmåga till enbart agera med våld.

Realismens revansch

Ett år och ett halvt har nu snart passerats sedan kriget i Ukraina eskalerade. Den uppskruvade propagandan som kännetecknade den tidiga mediebevakningen har krympt i takt med att den förväntade ryska undergången uteblivit. Euforin är utbytt mot förtvivlan och krigstidsmedia i Väst ger läsaren nu ständigt nya bekännelser om ett krig som alltmer tycks vara låst tillsammans med ett porträtt av Ukraina och dess ledarskap utan uppenbara inslag av glorifiering och hjältedyrkan. Dödläget liknar alltmer de brutala strider som förekom under första världskriget, där den ukrainska armén nu i allt snabbare takt tömt slut på sin tilldelade artilleriammunition. Den mediala publik som alltid behandlade kriget som en lagsport, och Ukraina som en underdog som trotsar oddsen mot en mäktigare aggressor, tunnas ut; säkert kommer många snart att i stället rikta sin uppmärksamhet mot det kommande amerikanska presidentvalet. Optimister säger att förändringen i medias tonfall är en naturlig indikation på krigets oundvikliga svängningar och att Ukraina ännu kan komma att vinna. Men en sådan syn glömmer fortfarande bort en mängd oundvikliga realiteter.

I centrum för den Västliga besvikelsen ligger Ukrainas dåliga resultat i sin sommaroffensiv, pressen satte upp höga förväntningar, så höga att Ukraina praktiskt taget var redo att misslyckas. "Ukraina kan vara underfinansierat, underbemannat och underutrustat jämfört med Ryssland. Men de taktiska, adaptiva ukrainska styrkorna levererar vad pengar inte kan köpa och träning inte kan lära ut. Gör dig redo för några häpnadsväckande vinster." 

Men när höst nu ersätter sommar har det visat sig att motoffensiven varit en besvikelse. En artikel i Washington Post publicerad den 17 augusti citerade en bedömning gjord av den amerikanska underrättelsetjänsten som sa att Ukrainas motoffensiv skulle "misslyckas med att nå den centrala sydöstra staden Melitopol", vilket betyder att Kiev "inte skulle uppfylla sitt huvudsakliga mål att avbryta Rysslands landbro. till Krim”. Andra analyser har vittnat om detsamma. Den främsta orsaken till förändringen i medias melodi är därmed säkerligen en allmän besvikelse över uteblivna ukrainska militära prestationer i den efterlängtade "motoffensiven". Militära experter på västerländska nyhetsbyråer hade spridit höga förväntningar baserat på ukrainska framgångar i Charkiv och Kherson förra året. De ignorerade het den ryska förmågan att anpassa sig, vilket historiskt sett är den främsta förklaringen till förändrade oddsen under ett krig, samt överskattade effekterna av västerländsk vapenteknologi och doktrin.

Det sägs ju ofta att en seger har hundra fäder men misslyckandet är ett föräldralöst barn, och nu är det tid att fördela skulden för den resultatmässigt usla motoffensiven. Vissa västerländska militärexperter skyller de ukrainska väpnade styrkornas misslyckanden på dess "sovjetiska arv". Och flera nya artiklar har fördömt Ukraina för att vägra följa USA:s instruktioner. Denna illa dolda kritiken av det ukrainska operativa beslutsfattandet är självfallet också avsett att distrahera från Natos egna felbedömningar. Amerikanska tjänstemän har via media klagat på att Ukraina har fokuserat för mycket på staden Bakhmut och andra punkter i öst, slösat bort västerländskt artilleri på förlorade strider, och hävdat att Kiev borde koncentrera sina styrkor i ett område i södra delen av landet i stället. Genom icke namngivna källor och läckor till pressen har ett narrativ om en mer irriterad relation mellan USA och Ukraina dykt upp. Vi byggde upp detta berg av stål för motoffensiven. Vi kan inte göra det igen säger nu Västs distanskrigare. 

Den ukrainska sidan skyller å sin sida på västvärldens ovilja att förse dem med vapen och förnödenheter. För att bara nämna ett av många exempel som kommunicerats via media numera, berättade en anonym källa för Economist att Ukraina bara hade fått 60 Leopard-stridsvagnar trots att de utlovats hundratals. Uppenbart är borta är rapporterna om David vs Goliat, där ukrainska mormödrar sköt ned ryska drönare med gurkburkar. Ukrainas häpnadsväckande prestation i Charkiv närde de orimliga förväntningarna. Denna tidiga mytbildning har gjort de senaste besvikelserna än mer bittra. Det fanns förväntningar på att Ryssland skulle kollapsa, lägga sig tidigt, särskilt efter att Ukraina på ett heroiskt sätt överlevt den första omgången, och folk blev medryckta, hur orealistiskt detta än var. 

Det som förvärrar besvikelsen är att den tidiga chocken av kriget har försvunnit, vilket betyder att det har förlorat en del av sin initiala känsla av brådskande behov av seger, särskilt eftersom kriget tar ut sin rätt långt utanför Ukraina. Och även om den omedelbara paniken som åtföljde den fullskaliga invasionen var så stark att den fick vårt Sverige och Finland att ansöka om att gå med i Nato, har den initiala hysterien sedan dess avtagit och utvecklats till en mer omgivande rädsla för ett långt krig mot Nato. Utmattning, stigande inflation, lågkonjunktur och osäkerhet om livsmedlen räcker till.

På senare tid har även Ukraina avbildats i ett mer tilltrasslat nyhetsgran. Den 19 augusti publicerade New York Times en berättelse om Kievs krigstidspolitik med att fängsla vapenvägrare. Samtidigt möttes Zelenskys nya förslag att likställa korruption med förräderi, av ovanligt hårda fördömanden. Och den här sommaren har både Guardian och BBC publicerat artiklar om ukrainska desertörer och män som använder andra medel för att undvika värnplikt, inklusive att barrikadera sig inne i sina hem och använda Telegram-kanaler för att varna andra män om platsen för de många ambulerande militära rekryteringstjänstemän. Den 24 februari 2022 införde ett presidentdekret krigslagar som förbjöd män mellan 18 och 60 år att lämna Ukraina. Men enligt en BBC-rapport i juni i år har tiotusentals män korsat den rumänska gränsen, och minst 90 män har dött i försöken att göra den farliga överfarten, antingen frusit ihjäl i bergen eller drunknat i en gränsflod.

Dessutom rapporterar även svensk media numera om den ukrainska allmänhetens tillbakagående stridsmoral. De flesta män som är ivriga att försvara Ukraina gick med i de väpnade styrkorna för länge sedan, och många är nu döda. Landet rekryterar förnärvarande bland dem som tvingas in. Berättelser om samvetsvägrare, desertörer, de som gömmer sig från värnplikten och en krigstrött allmänhet kan självklart lärr framstå som anekdotiska, men alla tillsammans börjar de undergräva en av krigets grundsatser: ukrainare vill slåss så länge de behöver slåss. Och när förväntningarna förändras drastiskt för varje ny dag av stora förluster kan man inte låta bli att fråga: slåss så länge det tar att uppnå exakt vad?

Nu när en mer nykter verklighet inträder, är det värt att fråga varför västerländska regeringar och media var så kraftfulla påhejare av en evig ukrainsk krigsinsats. För vi realister som tidigt sett de omöjliga i att rubba på Ryssland kan svaret bara gå att söka i en känslosam identitetsbildning, där Ukraina är emblematiskt för själva demokratin, medan Ryssland representerar orientalisk despotism och auktoritärism. Kriget förkroppsligar alltså den förmodade civilisationskampen mellan demokratier och autokratier. Men bortom det enbart symboliska fanns det ett praktiskt skäl för den typ av bevakning vi såg under krigets första år: konflikten i Ukraina har återupplivat en avtagande atlanticism; ett länge eftersökt mål för hårdföra förespråkare av evig Nato-utvidgning. För bara några år sedan förklarade den franske presidenten Emmanuel Macron Nato som varandes ”hjärndött”; kriget i Ukraina har väckt Fankennato till liv igen. Finland och Sverige ansökte om att få vara med, efter det att våra regeringar använde en "chockdoktrin" för att övertyga befolkningen att överge vår neutralitetspolitik, och fattade beslutet i riksdagarna att ansöka om medlemskap medan kriget var en toppnyhet och allmänheten fortfarande var rädda.

Frågan som kvarstår nu är om medias skifte i ton förebådar en nära förestående förändring av politiken: förhandlingar, en fredsuppgörelse eller vapenvila. Tyvärr inte. För både Ryssland och Ukraina är kriget ett genuint krig om territorium och långt ifrån slutet. Men den nya skörden av artiklar markerar en återkomst av en skeptisk ton som i stort sett undantryckts tills alldeles nyligen Offentligt lovar USA fortsatt stöd för Ukrainas totala seger, men privat vädras nu en sund skepsis. 

Realister, som jag själv, som varit något kontroversiella bland liberala krigshetsare, har länge varnat för farorna med en exalterad retorik och ökad mytbildning.  Varnat har även realisterna gjort för att ge Ukraina som nation ett falskt hopp om slutseger; gapet mellan retorik och politik kan också öka Ukrainas totala nederlag. Den västerländska allmänheten får nu äntligen en liten dos realism tillhanda, och får förbereda sig på ett långt, utdraget utmattningskrig. Det finns ingen ände på blodbadet i sikte, kriget kan fortsätta i åratal. Det mest sannolika resultatet är nu ett utmattningskrig som inte har någon tydlig tidsgräns annat än att Zelensky störtas av missnöjda trupper. 

Avslutningsvis kommer det även ett amerikanskt presidentval nästa år. Biden-administrationen står nu inför den svåra uppgiften att övertyga allmänheten om att en utmattningsstrategi, det vill säga att välja ett långt krig, fortfarande kan leda till någon form av ukrainsk seger eller åtminstone ett stillestånd för att behålla stödet för fortsatt ekonomisk och militär hjälp till Ukraina. Kriget i Ukraina har polariserat den amerikanska opinionen. Enligt en nyligen genomförd undersökning av CNN är 71 procent av republikanerna emot ny finansiering till Ukraina. Karakteristiskt nog har kriget också splittrat det republikanska partiet. Vid den första republikanska presidentkandidatdebatten den 23 augusti visade sig sprickorna i partiet: den upproriska populistiska högern, förkroppsligad i millenniefiguren Vivek Ramaswamy, hoppas kunna se ukrainskt bistånd minskas eller helt elimineras, medan mer konventionella republikaner gillar Chris Christie och tidigare vicepresident Mike Pence, som vill fortsätta donera skattepengar till Kiev. Trump, som inte var på debattscenen, krävde ett slut på kriget i en intervju med Tucker Carlson och sa "det är ett krig som borde sluta omedelbart.” 

Men än kommer propandan att pågå, den svenska kvällspressen fortsätter tillexempel skriva om hur det stora genombrott kan ske när som helst och att Ukraina verkligen gör långsamma, stadiga framsteg, fält för fält, meter för meter, liv för lem. Media vacklar som bekant oftast mellan orealistiska påståenden om en nära förestående seger och skumma uttalanden om katastrofala förluster, både territoriella och mänskliga, och ett krig utan slut. Men att den alltmer utmattade allmänheten, i Ukraina och i Väst, skulle vara ivriga att gå med på mer krig med samma entusiasm som den gjorde under krigets första månader verkar allt mindre troligt.