Amerikansk minnesförlust

USA håller på att besegras i Ukraina. Problemet är emellertid att USA inte uppfattar verkligheten som andra uppfattar den. USA föredrar att se på världen genom fantasins förvrängda linser. De kastar sig i väg framåt på en väg de har valt samtidigt som de undviker bedöma farorna de kommer möta. Dess enda ledstjärna är skenet från drömmen om: Frihet. Frihet för vem? Det vet ingen i Washington längre svaret på. Det är inte så att Amerika är ovana vid förluster. Det är mycket väl bekanta med förluster: Vietnam, Afghanistan, Irak, Syrien, i strategiska termer om inte alltid militära termer. Till denna breda kategori kan även läggas Venezuela, Kuba och Niger. Denna rika erfarenhet förluster har dock misslyckats med att lösgöra Washington från den djupt rotade vanan att undvika situationer som lutar med nederlag.

Vilka var egentligen Washingtons mål med att sabotera fredsplanen i Minsk och avvisa efterföljande ryska förslag, provocera Ryssland genom att korsa en tydligt avgränsad röd linje, trycka på för Ukrainas medlemskap i Nato, installera missilbatterier i Polen och Rumänien, förvandla den ukrainska armén till en potent militär styrka utplacerad invid frontlinjen i Donbass och driva Moskva till förebyggande åtgärder? Syftet var att antingen att skapa ett förödmjukande nederlag på den ryska armén eller, åtminstone, att tillfoga så stora kostnader att Putins regering skulle vackla. Den avgörande, kompletterande dimensionen av strategin var införandet av ekonomiska sanktioner så betungande att de kunde implodera en påstått sårbar rysk ekonomi. Tillsammans skulle dessa åtgärder skapa akut nöd som skulle leda till avsättningen av den ryske presidenten, antingen motståndare eller genom folkliga massprotester. 

Dessa åtgärder var baserade på det dödlig dåliga antagandet att Putin var en absolut diktator som körde en enmansshow. USA räknade med att han skulle ersättas av en mer följsam regering som var redo att bli en villig men marginell närvaro på den europeiska scenen och en icke-spelare någon annanstans. Ännu en arrendator på Washingtons globala slavplantage. Dollardomesticeringen av Ryssland uppfattades som ett viktigt steg i den förestående stora konfrontationen med Kina, utnämnd till den systemhotande rivalen till USA:s hegemoni. Teoretiskt sett skulle det målet kunna uppnås antingen genom att locka bort Ryssland från Kina (söndra och underordna sig) eller genom att totalt neutralisera Ryssland som världsmakt genom att fälla dess styvryggade ledarskap. Det förra tillvägagångssättet testades knappt, utöver några få otrevliga, svaga handlingar för syns skull. Alla marker placerades på den senare strategin.

De storslagna målen har uppenbarligen visat sig ouppnåeliga och är en sanning som ännu inte absorberats av amerikanska politiker. Kievs omtalade sommaroffensiv har inte kommit någonstans - till en enorm kostnad för den ukrainska militären. De västtränade elitbrigaderna har sargats och det finns inte längre några reserver att kasta in i striden. Dessutom har flödet av vapen och ammunition från väst bedarrat när amerikanska och europeiska lager håller på att ta slut. Bilder från den ukrainska stäppen på brinnande Västliga fordon är inte heller bra reklam för vare sig västerländsk militärteknik eller framtida utländska försäljningar. Utan att nå något genombrott bjöd Ukraina in sig själva till ett utmattningskrig till deras nackdel. Den har efterföljts av sommarens sista anfall som har visat sig vara självmordsbenäget. Väst och Kiev spelade därmed ryssarna i händerna. Därför, medan uppmärksamheten riktas mot vem som ockuperar denna by eller denna byn på Zaporizhhia-fronten eller runt Bakhmut, missas den väsentliga; att Ryssland har demonterat den, under förra året, återuppbyggda ukrainska armén bit för bit.

I ett historiskt perspektiv finns det två lärorika analogier att göra. Under första världskrigets sista år inledde det tyska överkommandot Operation Michael för att slå hål i allierade linjer. Efter några initiala vinster som förde dem över Marne, avtog offensiven och de allierade kunde rulla öster ut mot Tyskland. Mer relevant jämförelse är emellertid slaget vid Kursk i juli 1943 där nazisterna gjorde ett massivt försök att återta initiativet efter katastrofen vid Stalingrad. Återigen, efter några beaktansvärda framgångar med att bryta igenom två sovjetiska försvarslinjer utmattade de sig själva utan att nå sitt mål. Den striden öppnade den långa, blodiga vägen till Berlin. Ukraina har idag drabbats av enorma förluster, utan att uppnå några betydande territoriella vinster, utan att ens kunna nå de förstadelarna av Surovikinlinjen. Detta kommer att öppna vägen till Dnepr och vidare för den 600 000 starka ryska armén utrustad med vapen som är lika med vad väst har gett Ukraina. Och Moskva är redo att utnyttja detta till den punkt där de kan diktera villkoren för Kiev, Washington och Bryssel. Biden-administrationen har självklart inte gjort upp några planer vid en sådan händelse, och inte heller dess lydiga europeiska regeringar. Deras ovilja att möta verkligheten kommerskapa osäkerhet, det kollektiva väst, och särskilt USA, kommer lida ett allvarligt nederlag. Men nederlaget kommer inte betyda något. Amerikaner har nämligen blivit mästare i konsten att hantera minnen om förluster.

Tänk på Vietnam. USA gjorde ett ordnat försök att glömma, att glömma allt om Vietnam. Läroböckerna i amerikansk historia gav det lite utrymme; lärare bagatelliserade det; TV ignorerade det. Amerikaner ville glömma. På sätt och vis är det mest anmärkningsvärda arvet från upplevelsen efter Vietnam, hur historia kan glömmas. Vietnam var en uppvärmning i att hantera de många otrevliga episoderna under eran efter den 11 september 2001. Den grundliga, omfattande historierensningen har gjort Washingtons falskhet, utdragna bedrägeri, bedövande inkompetens, systemiska tortyr, censur, och förvrängningen av den nationella offentliga diskursen, till en blandning av propaganda och vulgär populism. Förfinad minnesförlust är ett hantverk som dessutom underlättas enormt av två tydligare trender i amerikansk kultur: okunnighetskulten där ett kunskapsfritt sinne anses vara den ultimata friheten; och en offentlig etik där nationens högsta tjänstemän ges tillstånd att behandla sanningen som en krukmakare behandlar lera så länge de säger och gör saker som får Västs lakejer att må bra. The show must go on och så blir det när Washington blickar bakåt på ett ruinerat Ukraina om något år framåt.

Emellertid, att odla minnesförlust som en metod för att hantera smärtsamma nationella upplevelser har sina nackdelar. För det första begränsar det möjligheten att lära sig av misstag begångna. I kölvattnet av det ofullständiga Koreakriget där USA fick 49 000 döda i aktion var mantrat i Washington: inget krig på Asiens fastland någonsin igen. Men ändå, mindre än ett decennium senare, var USA djupt involverat i Vietnam där Amerika förlorade 59 000 människor. Sedan efter det tragiska fiaskot i Irak var Washington inte desto mindre strävsamma i att ockupera Afghanistan under 20 år. Dessa projekt avskräckte tydligen heller inte USA från att ingripa i Syrien där de ännu en gång misslyckades med att förvandla en svårlöst konflikt till något frihetligt gott, även om Washington till och med involverade sig i ett partnerskap med det lokala dotterbolaget till Al-Qaida. Som Kabul visade lärde sig inte ens Washington lektionen från Saigon kring hur man organiserar en ordnad evakuering. Åtminstone kunde man ha förväntat sig att en förnuftig person skulle ha fått en förståelse av kulturen, sociala organisationen, sederna och filosofiska synsättet i det land som USA var fast beslutet att återskapa i sin spegelbild. Men nej, USA har uppenbarligen inte inordnat sig under den elementära sanningen; intervention kräver exit-strategi innan attacken. Detta bevittnas nu igen i den avgrundsdjupa okunnigheten om allt ryskt som har lett USA att misslyckas i varje aspekt av Ukrainaaffären.

Minnesförlust kan tjäna syftet att bespara Washingtons politiska eliter, och den amerikanska befolkningen i stort, det akuta obehaget av att erkänna misstag och nederlag. Men den framgången motsvaras inte av en liknande process av minnesradering i andra delar. USA hade turen, i fallet Vietnam, att USA:s dominerande ställning i världen utanför sovjetblocket och Kina tillät USA att behålla respekt, status och inflytande. Men nu har saker och ting förändrats. USA:s relativa styrka inom alla områden är svagare, starka centrifugalkrafter runt om i världen skapar en spridning av makt, avsikt och hopp bland andra stater. BRIC-fenomenet är den konkreta gestaltningen av den verkligheten. Därför minskar Förenta staternas privilegier, dess förmåga att forma det globala systemet i överensstämmelse med dess idéer och intressen utmanas alltmer och mer vikt läggs på diplomati, diplomati, en konstform som verkar bortom Washingtons nuvarande förmåga till enbart agera med våld.