Ett år och ett halvt har nu snart passerats sedan kriget i Ukraina eskalerade. Den uppskruvade propagandan som kännetecknade den tidiga mediebevakningen har krympt i takt med att den förväntade ryska undergången uteblivit. Euforin är utbytt mot förtvivlan och krigstidsmedia i Väst ger läsaren nu ständigt nya bekännelser om ett krig som alltmer tycks vara låst tillsammans med ett porträtt av Ukraina och dess ledarskap utan uppenbara inslag av glorifiering och hjältedyrkan. Dödläget liknar alltmer de brutala strider som förekom under första världskriget, där den ukrainska armén nu i allt snabbare takt tömt slut på sin tilldelade artilleriammunition. Den mediala publik som alltid behandlade kriget som en lagsport, och Ukraina som en underdog som trotsar oddsen mot en mäktigare aggressor, tunnas ut; säkert kommer många snart att i stället rikta sin uppmärksamhet mot det kommande amerikanska presidentvalet. Optimister säger att förändringen i medias tonfall är en naturlig indikation på krigets oundvikliga svängningar och att Ukraina ännu kan komma att vinna. Men en sådan syn glömmer fortfarande bort en mängd oundvikliga realiteter.
I centrum för den Västliga besvikelsen ligger Ukrainas dåliga resultat i sin sommaroffensiv, pressen satte upp höga förväntningar, så höga att Ukraina praktiskt taget var redo att misslyckas. "Ukraina kan vara underfinansierat, underbemannat och underutrustat jämfört med Ryssland. Men de taktiska, adaptiva ukrainska styrkorna levererar vad pengar inte kan köpa och träning inte kan lära ut. Gör dig redo för några häpnadsväckande vinster."
Men när höst nu ersätter sommar har det visat sig att motoffensiven varit en besvikelse. En artikel i Washington Post publicerad den 17 augusti citerade en bedömning gjord av den amerikanska underrättelsetjänsten som sa att Ukrainas motoffensiv skulle "misslyckas med att nå den centrala sydöstra staden Melitopol", vilket betyder att Kiev "inte skulle uppfylla sitt huvudsakliga mål att avbryta Rysslands landbro. till Krim”. Andra analyser har vittnat om detsamma. Den främsta orsaken till förändringen i medias melodi är därmed säkerligen en allmän besvikelse över uteblivna ukrainska militära prestationer i den efterlängtade "motoffensiven". Militära experter på västerländska nyhetsbyråer hade spridit höga förväntningar baserat på ukrainska framgångar i Charkiv och Kherson förra året. De ignorerade het den ryska förmågan att anpassa sig, vilket historiskt sett är den främsta förklaringen till förändrade oddsen under ett krig, samt överskattade effekterna av västerländsk vapenteknologi och doktrin.
Det sägs ju ofta att en seger har hundra fäder men misslyckandet är ett föräldralöst barn, och nu är det tid att fördela skulden för den resultatmässigt usla motoffensiven. Vissa västerländska militärexperter skyller de ukrainska väpnade styrkornas misslyckanden på dess "sovjetiska arv". Och flera nya artiklar har fördömt Ukraina för att vägra följa USA:s instruktioner. Denna illa dolda kritiken av det ukrainska operativa beslutsfattandet är självfallet också avsett att distrahera från Natos egna felbedömningar. Amerikanska tjänstemän har via media klagat på att Ukraina har fokuserat för mycket på staden Bakhmut och andra punkter i öst, slösat bort västerländskt artilleri på förlorade strider, och hävdat att Kiev borde koncentrera sina styrkor i ett område i södra delen av landet i stället. Genom icke namngivna källor och läckor till pressen har ett narrativ om en mer irriterad relation mellan USA och Ukraina dykt upp. Vi byggde upp detta berg av stål för motoffensiven. Vi kan inte göra det igen säger nu Västs distanskrigare.
Den ukrainska sidan skyller å sin sida på västvärldens ovilja att förse dem med vapen och förnödenheter. För att bara nämna ett av många exempel som kommunicerats via media numera, berättade en anonym källa för Economist att Ukraina bara hade fått 60 Leopard-stridsvagnar trots att de utlovats hundratals. Uppenbart är borta är rapporterna om David vs Goliat, där ukrainska mormödrar sköt ned ryska drönare med gurkburkar. Ukrainas häpnadsväckande prestation i Charkiv närde de orimliga förväntningarna. Denna tidiga mytbildning har gjort de senaste besvikelserna än mer bittra. Det fanns förväntningar på att Ryssland skulle kollapsa, lägga sig tidigt, särskilt efter att Ukraina på ett heroiskt sätt överlevt den första omgången, och folk blev medryckta, hur orealistiskt detta än var.
Det som förvärrar besvikelsen är att den tidiga chocken av kriget har försvunnit, vilket betyder att det har förlorat en del av sin initiala känsla av brådskande behov av seger, särskilt eftersom kriget tar ut sin rätt långt utanför Ukraina. Och även om den omedelbara paniken som åtföljde den fullskaliga invasionen var så stark att den fick vårt Sverige och Finland att ansöka om att gå med i Nato, har den initiala hysterien sedan dess avtagit och utvecklats till en mer omgivande rädsla för ett långt krig mot Nato. Utmattning, stigande inflation, lågkonjunktur och osäkerhet om livsmedlen räcker till.
På senare tid har även Ukraina avbildats i ett mer tilltrasslat nyhetsgran. Den 19 augusti publicerade New York Times en berättelse om Kievs krigstidspolitik med att fängsla vapenvägrare. Samtidigt möttes Zelenskys nya förslag att likställa korruption med förräderi, av ovanligt hårda fördömanden. Och den här sommaren har både Guardian och BBC publicerat artiklar om ukrainska desertörer och män som använder andra medel för att undvika värnplikt, inklusive att barrikadera sig inne i sina hem och använda Telegram-kanaler för att varna andra män om platsen för de många ambulerande militära rekryteringstjänstemän. Den 24 februari 2022 införde ett presidentdekret krigslagar som förbjöd män mellan 18 och 60 år att lämna Ukraina. Men enligt en BBC-rapport i juni i år har tiotusentals män korsat den rumänska gränsen, och minst 90 män har dött i försöken att göra den farliga överfarten, antingen frusit ihjäl i bergen eller drunknat i en gränsflod.
Dessutom rapporterar även svensk media numera om den ukrainska allmänhetens tillbakagående stridsmoral. De flesta män som är ivriga att försvara Ukraina gick med i de väpnade styrkorna för länge sedan, och många är nu döda. Landet rekryterar förnärvarande bland dem som tvingas in. Berättelser om samvetsvägrare, desertörer, de som gömmer sig från värnplikten och en krigstrött allmänhet kan självklart lärr framstå som anekdotiska, men alla tillsammans börjar de undergräva en av krigets grundsatser: ukrainare vill slåss så länge de behöver slåss. Och när förväntningarna förändras drastiskt för varje ny dag av stora förluster kan man inte låta bli att fråga: slåss så länge det tar att uppnå exakt vad?
Nu när en mer nykter verklighet inträder, är det värt att fråga varför västerländska regeringar och media var så kraftfulla påhejare av en evig ukrainsk krigsinsats. För vi realister som tidigt sett de omöjliga i att rubba på Ryssland kan svaret bara gå att söka i en känslosam identitetsbildning, där Ukraina är emblematiskt för själva demokratin, medan Ryssland representerar orientalisk despotism och auktoritärism. Kriget förkroppsligar alltså den förmodade civilisationskampen mellan demokratier och autokratier. Men bortom det enbart symboliska fanns det ett praktiskt skäl för den typ av bevakning vi såg under krigets första år: konflikten i Ukraina har återupplivat en avtagande atlanticism; ett länge eftersökt mål för hårdföra förespråkare av evig Nato-utvidgning. För bara några år sedan förklarade den franske presidenten Emmanuel Macron Nato som varandes ”hjärndött”; kriget i Ukraina har väckt Fankennato till liv igen. Finland och Sverige ansökte om att få vara med, efter det att våra regeringar använde en "chockdoktrin" för att övertyga befolkningen att överge vår neutralitetspolitik, och fattade beslutet i riksdagarna att ansöka om medlemskap medan kriget var en toppnyhet och allmänheten fortfarande var rädda.
Frågan som kvarstår nu är om medias skifte i ton förebådar en nära förestående förändring av politiken: förhandlingar, en fredsuppgörelse eller vapenvila. Tyvärr inte. För både Ryssland och Ukraina är kriget ett genuint krig om territorium och långt ifrån slutet. Men den nya skörden av artiklar markerar en återkomst av en skeptisk ton som i stort sett undantryckts tills alldeles nyligen Offentligt lovar USA fortsatt stöd för Ukrainas totala seger, men privat vädras nu en sund skepsis.
Realister, som jag själv, som varit något kontroversiella bland liberala krigshetsare, har länge varnat för farorna med en exalterad retorik och ökad mytbildning. Varnat har även realisterna gjort för att ge Ukraina som nation ett falskt hopp om slutseger; gapet mellan retorik och politik kan också öka Ukrainas totala nederlag. Den västerländska allmänheten får nu äntligen en liten dos realism tillhanda, och får förbereda sig på ett långt, utdraget utmattningskrig. Det finns ingen ände på blodbadet i sikte, kriget kan fortsätta i åratal. Det mest sannolika resultatet är nu ett utmattningskrig som inte har någon tydlig tidsgräns annat än att Zelensky störtas av missnöjda trupper.
Avslutningsvis kommer det även ett amerikanskt presidentval nästa år. Biden-administrationen står nu inför den svåra uppgiften att övertyga allmänheten om att en utmattningsstrategi, det vill säga att välja ett långt krig, fortfarande kan leda till någon form av ukrainsk seger eller åtminstone ett stillestånd för att behålla stödet för fortsatt ekonomisk och militär hjälp till Ukraina. Kriget i Ukraina har polariserat den amerikanska opinionen. Enligt en nyligen genomförd undersökning av CNN är 71 procent av republikanerna emot ny finansiering till Ukraina. Karakteristiskt nog har kriget också splittrat det republikanska partiet. Vid den första republikanska presidentkandidatdebatten den 23 augusti visade sig sprickorna i partiet: den upproriska populistiska högern, förkroppsligad i millenniefiguren Vivek Ramaswamy, hoppas kunna se ukrainskt bistånd minskas eller helt elimineras, medan mer konventionella republikaner gillar Chris Christie och tidigare vicepresident Mike Pence, som vill fortsätta donera skattepengar till Kiev. Trump, som inte var på debattscenen, krävde ett slut på kriget i en intervju med Tucker Carlson och sa "det är ett krig som borde sluta omedelbart.”
Men än kommer propandan att pågå, den svenska kvällspressen fortsätter tillexempel skriva om hur det stora genombrott kan ske när som helst och att Ukraina verkligen gör långsamma, stadiga framsteg, fält för fält, meter för meter, liv för lem. Media vacklar som bekant oftast mellan orealistiska påståenden om en nära förestående seger och skumma uttalanden om katastrofala förluster, både territoriella och mänskliga, och ett krig utan slut. Men att den alltmer utmattade allmänheten, i Ukraina och i Väst, skulle vara ivriga att gå med på mer krig med samma entusiasm som den gjorde under krigets första månader verkar allt mindre troligt.
