Krig kräver samtycke

USA har evakuerat tusentals barn i varje krig från Vietnam till Afghanistan och förklarat det ett humanitärt uppdrag. När Ryssland hämtar föräldralösa barn från stridszoner i Ukraina framställer en överväldigande västerländsk propaganda detta som barnbortförande av barn och ett brott. I april 1975, när Vietnamkriget närmade sig sitt slut, transporterade den amerikanska militären flera tusen barn från Vietnam till USA i Operation Babylift. Transporten skapade rubriker eftersom det första planet med vietnamesiska barn kraschade nära Saigon. Nästan ett halvt sekel senare, i december 2021, rapporterade CNN att den amerikanska militären hade fört bort 1 450 barn från Afghanistan till USA. En rapport som inte genererade någon större politisk uppmärksamhet

Jag vet inte hur många barn USA sammanlagt har transporterat undan under alla sina krig: från Latinamerika, Asien och Afrika, från Balkan, Irak, Libyen eller Syrien. Enligt medierapporter transporterades mer än 50 000 undan enbart under Vietnamkriget, och där, liksom i andra fall, var många fromma eller mindre fromma kristna hjälporganisationer inblandade. Inte en enda journalist från en större västerländsk tidning tänkte någonsin på att hänvisa till alla dessa transporter som "barnbortföranden" eller "deportationer". Tvärtom. Skyddet av försvarslösa har alltid varit en föreskrift i internationell humanitär rätt. Genèvekonventionerna reglerar skyddet av civila, inklusive barn, i krig. Se bara på våra egna Finlandsbarn i Sverige under krigsåren. 

Men detta gäller inte Ryssland. När den ryska armén evakuerar föräldralösa barn och ungdomar från ukrainska stridszoner kan detta inte betraktas som ett humanitärt uppdrag, eftersom Ryssland, i Putins gestalt, saknar all form av medmänsklighet. Denna förvridna logik är grunden för de propagandafiktioner som fabricerats av ett flertal mer eller mindre statliga människorättsorganisationer och som cirkulerat i våra västerländska medier sedan krigsutbrottet 2022.De flesta av dessa organisationer är för övrigt inte vad deras namn antyder; nämligen att de är oberoende, många är engagerade i regimskiftesverksamhet där Väst anser det nödvändigt. Och detta blir allt svårare att dölja. Indien har till exempel återkallat licenserna för 15 000 icke-statliga organisationer under senare år.

I mars 2023 utfärdade Internationella brottmålsdomstolen (ICC) en arresteringsorder mot president Putin och den ryska barnrättskommissionären, Maria Lvova-Belova, med argumentet att det fanns "rimliga skäl att anta" att båda var "individuellt straffrättsligt ansvariga" för den olagliga deportationen av ukrainska barn till Ryssland. EU-kommissionens president Ursula von der Leyen talade därefter i Bryssel om hur 16 200 ukrainska barn hade kidnappats av Ryssland. ”Det som händer där, deportationen av barn, är en fruktansvärd påminnelse om de mörkaste tiderna i vår historia”, sa von der Leyen. Det är tydligt vad hon menar; särskilt när just en tysk politiker hänvisar till de mörkaste tiderna i sin historia. Man minns den tyske utrikesministern Joschka Fischer, som mobiliserade hela landet inför NATO-attacken mot serberna med parollen ”Aldrig mer Auschwitz”…

Internationella brottmålsdomstolen i Haag har inte avslöjat vilka faktiska bevis som den grundar sin arresteringsorder på. FN-organisationer som UNICEF och FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) har aldrig bekräftat att ukrainska barn olagligen har kidnappats av Ryssland. UNHCR uppger: "I Ukraina bor nästan 100 000 barn på institutioner och internatskolor, varav hälften är barn med funktionsnedsättning. Många av dessa barn har levande släktingar eller vårdnadshavare. Vi har fått rapporter om anläggningar som försöker evakuera barn till grannländer eller utomlands. Vi inser att humanitära evakueringar kan vara livräddande under vissa omständigheter och välkomnar insatser för att föra barn i säkerhet." Internationella Röda Korset (ICRC) uppger att man samarbetar med både ryska och ukrainska myndigheter för att skydda barn och återförena familjer i Ryssland och Ukraina.

Den 8 juni rapporterade och kommenterade den ryska tv-kanalen Russia Today utförligt informationen från ryska barnskyddsmyndigheter i sin tyska utgåva. Kanalen har förbjudits av EU, men kan läsas med hjälp av VPN. Men som tar del av och delar RT riskerar i vissa EU länder böter, eftersom varje fiendeuttalande framställs som en propagandalögn i en pågående "kognitiv krigföring". Idag gäller regeln i Bryssel: Den som inte håller med oss. Den nya medielagen, Digital Services Act (DSA), tillåter de facto Bryssel att radera och förbjuda allt som kan utmana dess egna sanningar. But I digress. Enligt RT har ryska flyktingar; och barnskyddsmyndigheter publicerat följande siffror: Under det mest krigshärjade året 2022 flydde cirka 4 miljoner ukrainska invånare till Ryssland, inklusive 730 000 barn. Dessa registrerades i ryska databaser. Den stora majoriteten av dessa minderåriga kom till Ryssland med ett juridiskt ombud: föräldrar, vårdnadshavare eller handledare.  Några av barnen kom från barnhem (föräldralösa, funktionshindrade), inklusive statliga sociala boenden. På grund av sin sårbarhet evakuerades de till Ryssland av hjälparbetare från Donbass och den ryska militären år 2022, där de togs till barnhem. Skadade och traumatiserade barn behandlades på ryska vårdinrättningar eller rehabiliteringskliniker. Å andra sidan placerades 380 barn hos ryska fosterfamiljer (ingen adoption) tills deras familjesituation var löst.

De ryska myndigheterna, enligt egna uttalanden, samarbetar med statliga hjälporganisationer i Kiev för att återlämna barn till deras avlägsna eller försvunna föräldrar. Qatars regering, i samarbete med Moskva, finansierar till stor del den nödvändiga logistiken. ICRC och FN-organ är inblandade. Detta kan dock inte nämnas offentligt från ukrainsk sida, eftersom det skulle kunna skingra bilden av "Putin, kidnapparen". Men motsägelserna i berättelsen om den "ryska barnförbrytaren" kan inte längre döljas. Yale Humanitarian Research Lab (HRL), en av de ledande organisationerna bland hundratals västerländska icke-statliga organisationer som arbetar för att avslöja ryska brott, publicerade att av 19 000 kidnappade barn lokaliserades 1 366 och återfördes till Ukraina. Liknande siffror presenterades av Yuri Vitrenko, Ukrainas ambassadör vid FN och OSSE i Wien sedan februari.

Det som medvetet utelämnas är det faktum att dessa repatrieringar skulle vara omöjliga utan de ryska myndigheternas samarbete. Eller hur ska man annars föreställa sig det? Att ukrainska barnavårdsstyrkor infiltrerar ryska fosterhem för att föra tillbaka barn över gränsen i skydd av mörkret? Med hänvisning till krigspropaganda skulle jag vilja hävda att det tar ungefär tre till fyra år att övertyga en befolkning om nödvändigheten av krig. Inget krig kan föras på lång sikt utan befolkningsmajoritetens samtycke. Men eftersom detta samtycke skulle vara nästan omöjligt att uppnå om folk fick höra den komplicerade sanningen; nämligen att utrikespolitiken i huvudsak bestäms av energibolagen, vapentillverkarna, militären, "penningväktarna" och andra intressegrupper; behövs en annan, mer lättförståelig anledning till krig. Den som lyckas göra det trovärdigt att fienden begår våld mot barn har uppnått en föreställningsvärld där fienden utgör enbart ett bestialiskt monster. Med en fiende kan det inte finnas någon förståelse, inga fredsförhandlingar, ingen nåd. Den som vill göra en befolkning "krigsvillig" måste framställa fienden som ett monster. Det görs nu med lögner om barnstölder.

Västvärldens nederlag

Situationen försämras för Nato i Ukraina och ryska styrkor avancerar, det finns dessutom inga reella tecken på att Västvärlden blir mer verklighetsförankrad i sin förståelse av situationen, och sannolikt kommer vi inte lära oss något av den utan fortsätta att leva i vår konstruerade alternativa verklighet tills Nato och Zelensky förlorat självaste Kiev. 

Det är sant att vissa vågade kommentatorer i Väst börjar fundera över behovet av ordentliga diplomatiska förhandlingar, även om de ska ske på Västvärldens villkor. De har även börjat acceptera att kanske en del av Ukrainas territorium från 1991 måste anses vara förlorat, om så bara på kort sikt. Kanske, funderar de, kommer det kunna finnas en "koreansk DMZ" på plats, tryggad av FN-trupp, tills dess Ukraina kan byggas upp och om för att sen gå på offensiven igen. Likt HTS i Syrien. 

Men just nu tittar de på kartan över de ryska framstegen under 2024, och sen jämför storleken och kraften hos de två arméerna, och tittar på storleken och beredskapen hos Natostyrkorna, då måste förtvivlan infinna sig. De tittar dock inte på dessa siffror, och om de gjorde det skulle de ändå inte riktigt kunna förstå vad de såg. 

Diskussionen i Väst utesluter i stort sett verkliga styrkeförhållanden. Diskussionen sker på ett plan där vissa fakta och en del obestridbara sanningar helt enkelt antas vara felaktiga. Varför det är så, och vilka konsekvenser det får, kräver lite analys, och eftersom dessa ämnen till sin natur är komplexa, fortsätter jag med att beskriva hur man förstår dem så enklast möjligt. Vi börjar med några praktiska överväganden kring konceptet, politisk psykologi.

För det första är politik i sig ett exempel på fenomenet: ju längre du fortsätter med ett handlingssätt, hur dumt det än är, desto mindre villig är du att ändra det. Att ändra på det kommer att tolkas som ett erkännande av ett fel, och att erkänna fel är det första steget till att förlora politisk makt. I det här fallet kommer ursäkten; personligen har jag alltid tvivlat, helt enkelt inte att hålla, givet de många omotiverat hårda termer som västerländska ledare har uttryckt sig i gällande Ryssland. 

Det andra är frånvaron av ett välartikulerat alternativ. Just det faktum att inte kunna förstå dynamiken i en kris gör att du är hjälplös inför att föreslå en vettig lösning på densamma. Det känns plötsligt bättre att stanna i baren på ett sjunkande skepp i hopp om räddning, än att hoppa blint ut i vattnet. Kanske kommer ett mirakel att inträffa. 

Det tredje har att göra med gruppdynamik, i detta fall nationernas dynamik. I en situation där rädsla och osäkerhet råder, kommer solidaritet med "de sina" att ses som ett mål i sig och ingen vill bli anklagad för att "försvaga Väst" eller "stärka Ryssland". Om du måste ha fel är det bäst att ha fel i sällskap med så många andra som möjligt. Det finns enorma incitament i att vara den första att antyda att saker och ting kanske ser ganska dystra ut, men vad tänker du föreslå i stället? Chanserna att trettio nationer inom EU ska kunna komma överens om ett annat förhållningssätt till det nuvarande är i praktiken noll, och inte heller hjälpt av det faktum att USA, som annars skulle kunna leda, är politiskt förlamat samt snart en fiende till EU. 

Den fjärde punkten handlar om isolering och grupptänk hos de politiker som fattar besluten. Alla i din nations regering, alla du pratar med i andra regeringar, varje journalist och förståsigpåare som du stöter på säger samma sak: Putin får inte vinna, Ryssland lider, Ryssland har bara blodsoffer att erbjuda, vi måste återuppbygga Ukraina, Putin är rädd för Nato, Rysslands ekonomi havererar nästa månad och så vidare. Vart du än i världen vänder får du samma underrättelser, och din personal skriver ner samma upplysningar som du ska leverera till din nation. Hur kan du som politiker inom EU då sluta anta att allt detta är sant?

Dessa fyra faktorer är vad vi kan kalla permanenta faktorer i politiken, gemensamma för alla kriser. Men det finns också ett antal speciella faktorer som verkar i just denna Nato-kris som är självklara, men som jag inte har sett så mycket diskussion om; till att börja med är den nuvarande generationen västerländska politiker särskilt oförmögna att förstå och hantera kriser på internationell nivå. 

Den moderna västerländska politiska klassen, partikadern, liknar mer och mer det styrande partiet i en enpartistat. Det vill säga, de färdigheter som leder till framgång är de som leder till avancemang inom själva partiapparaten: att klättra på den inoljade stolpen och hugga rivaler i ryggen premieras. Därmed blir, till och med att hantera en rent nationell kris, som vi ser nu i Frankrike och Tyskland, bortom deras förmåga, förutom kanske förmågan att vända en kris till sin egen personliga politiska fördel. Resultatet är att politiker av idag är helt överväldigade av Ukrainakrisen, som är av en omfattning och typ som inträffar kanske en gång varannan eller var tredje generation. 

Det faktum att den även är en multilateral kris innebär att den idealiskt sett kräver avancerade kunskaper inom politiskt ledarskap bara för att se till att saker och ting inte leder till ett storkrig. 

Denna oförmåga och brist på kunskap leder i sin tur till ett ständigt ökande beroende av tankesmedjornas "rådgivare" som kopplas till den berörda politikerns personliga belöningssfär, så att även professionella rådgivare ofta väljs ut och befordras för att de är villiga att ge de råd som politikerna vill se och kan antas belönas monetärt för att inneha.

Vi konfronteras nu dessutom med en säkerhetskris, och våra politiska beslutsfattare är helt okunniga om hur man hanterar även dessa kriser, eller till och med hur man förstår dem. Under det Kalla kriget tvingades regeringar att konfrontera säkerhetsfrågor regelbundet: ofta var de också kopplade till inrikespolitiska frågor. 

Säkerhetsfrågor var också objektivt viktiga, eftersom Öst och Väst stirrade på varandra över en militariserad gräns, med risken för en global kärnvapenförintelse aldrig särskilt långt borta. Inget av det är sant nu. Nato-toppmöten äger förstås fortfarande rum, men fram tills nyligen har de varit oroliga för fredsbevarande utplaceringar, bekämpande av upprorsoperationer i Afghanistan och den oändliga raden av nya medlemmar och partnerskapsinitiativ som ska ha hanterats. Med andra ord har inga grundläggande säkerhetsbeslut av något essentiellt slag behövts under den politiska livstid som någon nuvarande chef för ett Nato- (eller EU-land) land upplevt, innan just förrförra året. Detta är desto mer olyckligt eftersom en säkerhetskris är en mycket komplex sak, och involverar en hel mängd olika nivåer från politiska ner till militära/taktiska. Och en säkerhetskris är nästan omöjlig att hantera multilateralt: det enda avlägset jämförbara exemplet är Kosovo-krisen 1999, när ett mycket mindre NATO i praktiken slutade fungera efter den första veckan och var ganska nära att bryta samman totalt.

Nato saknar en strategi för Ukraina och har ingen egentlig operativ plan. Nato har bara en serie av ad hoc-initiativ, taffligt sammansvetsade med hjälp av vaga löften som inte är förankrade i den operativa militära verkligheten. Detta beror på att ingen enskild Nato-nation är krigskapabel: vårt nuvarande västerländska politiska ledarskap har aldrig behövt utveckla dessa färdigheter. Men det är faktiskt värre än så: de verkar faktiskt inte ens förstå vad ryssarna gör och hur och varför de gör det så framgångsrikt. Västerländska ledare är som åskådare som inte känner till reglerna och som nu försöker räkna ut vem som vinner kriget.

Nu förväntas inte västerländska ledare själva vara militära experter. Det är vanligt att håna försvarsministrar utan militär bakgrund, men detta är att missförstå hur försvaret fungerar i en demokrati, och för den delen hur en demokrati i sig fungerar. 

Regeringar har politik för allt. Ett av dessa allt är att ha en nationell säkerhetspolitik, som i sin tur ligger till grund för mer detaljerad politik inom underordnade områden: i detta fall försvar. Konventionellt hanteras denna politik av ministerier, ledda av politiska personer eller utnämnda personer, som har rådgivare, och i de flesta fall operativa organisationer för att omvandla politik till verklig verksamhet på plats i landet eller utlandet. När det gäller utbildningsministeriet är de operativa enheterna skolor och universitet. När det gäller försvarsministeriet är de väpnade styrkorna och de specialiserade försvarsinrättningarna verksamheterna. Man förväntar sig inte mer att en försvarsminister är en före detta soldat än en utbildningsminister är en före detta lärare eller för den delen, en transportminister är en före detta lokförare osv. En ministers ansvar är att utforma och tillämpa politik inom de större statliga strategiska ramarna och att förvalta en budget och ett politiskt program för sitt område.

Så det är den politiska ledningens ansvar, normalt inklusive stats- eller regeringschefen, att säga vad det strategiska syftet med en militär operation faktiskt är, och att fastställa en situation där detta syfte kommer att ha förverkligats. Om detta inte görs är både militärplanering och militäroperationer meningslösa, oavsett hur bra dina styrkor och hur destruktiva dina vapen än är, eftersom du faktiskt inte kommer veta vad du försöker göra. 

Detta, och inte brist på militär kunskap, är det grundläggande problemet för västerländskt politiska ledarskap av idag. I stället för att ha faktiska strategiska mål har regeringarna inom Nato Slava Ukraina-slogans och propaganda. Det borde vara självklart att de strategiska mål som en regering ställer upp måste kunna realiseras, annars är det ingen idé att implementera dem. De måste också vara tydliga nog att de kan skickas iväg till militären för att militären ska kunna göra en operativ plan de kan leverera på. Och dessutom måste den politiska ledningen fastställa begränsningar och krav inom vilka militären kan arbeta. Eftersom västerländska ledare och deras rådgivare inte vet hur man gör detta, kan de inte heller förstå vad ryssarna gör. Eller varför Väst, via Ukraina, inte har framgång på slagfältet. 

Om en plan trots allt beslutas om måste det sedan finnas ett samhälle som kan genomför den operativa planen och kan svara på en rad frågor som: vilka militära resultat kommer att leverera den politiska uppsatta visionen? Hur tar vi oss dit? Vilka samhälleliga krafter kommer vi att behöva? Hur ska de vara uppbyggda och utrustade? Hur klarar vi av nya politiska imperativ och begränsningar? Även om dessa frågor är generiska, och det kan hävdas att de gäller även för fredsbevarande operationer, gäller de uppenbarligen alltmer i takt med att kraven på militära operationerna mot både Ryssland, Irabn och Kina blir mer påtagliga. 

Detta är kärnan i de väsentliga problemen. Kriget i Ukraina involverar styrkor som är i en storleksordning större än de som skickats i väg till militäroperationer av någon västerländsk nation sedan 1945. Det kan faktiskt hävdas att den enda gången som styrkor av jämförbar storlek har satts in i Europa är mellan 1915 och 1918, och igen 1943–45. Europeiska arméer studerade förvisso dessa fälttåg en gång, men med tiden blev de historiska exempel, inte saker att dra tillämpliga och aktuella lärdomar av. Planeringen från omkring 1950 till 1990 var  vidare för ett kort, defensivt krig som förmodligen skulle avslutats med hjälp av kärnvapen. 

Det är tveksamt om det faktiskt finns något i den senaste västerländska militärhistorien som skulle hjälpa dagens befälhavare att verkligen förstå vad det är de ser. Än mindre så politikerna. De har inte heller yrkeserfarenheten. I fredstid är de högre militära ledarnas roll endast delvis att förbereda sig för krig. Det finns då tusen andra frågor att hantera, budget, jämställdhetsprogram, personalfrågor, vapenkontrakt, militärens framtida storlek och form osv. Höga militärer måste vara kapabla att förstå alla dessa frågor och ta itu med politiska ledare, diplomater, tjänstemän och deras kollegor i andra regeringar, såväl som med parlamentet och media. Det är uppenbart att du i fredstid inte kommer att välja en chef för armén baserat enbart på en förmodad krigsförmåga, om den personen dessutom är en slitsam individ som alltid bråkar med ministern.

Det är därför en allmän sanning att militära befälhavare byts ut i grossistledet i början av ett krig. Vissa befälhavare kan visa sig vara naturliga krigskämpar och andra inte. Utbredda personalförändringar är därför vanliga eftersom uppgiften är väldigt annorlunda: vi har sett detta i den ryska armén sedan 2022. Likaså tar en fredstidsarmé som helhet tid att anpassa sig till att vara en krigsutkämpande armé. Problemet med västerländska experter är att de iakttar denna process på avstånd, utan att själva vilja genomgå den. Arméer som fortfarande bara känner till fredstid försöker förstå verksamheten hos arméer som helt har övergått till krigsstrider och -tider

Slutligen begränsas västerländska militärspecialister av sina egna erfarenheter. Föreställ dig att du är operativ chef i ett medelstort västland, typ vårt Sverige. Du gick med i militären på 1990-talet, när de sista högre officerarna som hade känt till det kalla kriget gick i pension. Din faktiska erfarenhet har varit på fredsbevarande operationer och ett par utplaceringar i Bosnien, Afghanistan, Kosovo och Irak. Den största enheten du någonsin haft befäl över vid operationer är en bataljon (säg 500-600 man) och senast du faktiskt blev beskjuten var du kompanichef i Afghanistan. Hur kan man rimligen förvänta sig att förstå mekaniken och komplexiteten i att manövrera arméer som är hundratusentals man starka, längs hundratals kilometerlånga frontlinjer samt förstå vad de inblandade befälhavarna gör och hur de tänker? Du kommer omedvetet att fokusera på de saker du kan förstå, i den skala att du kan förstå dem. Du kommer oundvikligen att koncentrera dig på detaljerna, några stridsvagnar som förstörts här, en ny variant av artilleri utplacerat där, en Tarus dit, en CV90 där, snarare än inse helheten.

Ukraina är dessutom just nu starkt västerländsk och tänker i västerländska termer. Ironiskt nog är armén i Ukraina förmodligen mer realistisk och mer kapabel att förstå den bredare bilden än landets ministrar. Men även de har väldigt lite känsla för någon långsiktig strategi, eller ens tänkande. Ta till exempel attackerna på bron till Krim. Vad var det egentligen dessa skulle uppnå? Nu är svar som att "skicka ett meddelande till Putin" eller "komplicera rysk logistik" eller "förbättra moralen hemma" inte tillåtna. Vad jag skulle vilja veta är vad som förväntas följa, rent konkret av en förstörd bro? Vilka är de påtagliga resultaten av detta "budskap"? Kan någon garantera att ryssen kommer förstå? Har du spelat ut möjliga ryska reaktioner och vad ska du göra då? Om du återigen antar att du komplicerar rysk logistik vad blir det direkta resultatet och hur lätt blir det för ryssarna att komma runt logistikproblemet?

Västerländska politiska och militära ledare har inget svar på dessa frågor, eftersom de inte har någon strategi och inte riktigt förstår vad en strategi är. Vad de har är en konsekvent vana att komma med smarta, publicitetsskapande idéer som är bortkopplade från varandra, men alla låter bra just då. I stora drag återspeglar de följande perverterade logik:

göra något som förödmjukar Ryssland

mirakel händer

regeringsskifte i Moskva och krigsslut

Detta är sammanfattat den tidigare nämnda "strategiska planering", som västvärlden är kapabel till, och allt de någonsin har kunnat. Jag har betonat nödvändigheten av att skilja på önskvärda politiska ambitioner från strategi. I drygt tjugo år har viktiga beståndsdelar av våra västerländska regeringar haft en strävan att avlägsna Putin från makten och på något sätt skapa en "pro-västlig" regering i Moskva. Då och då har de kommit med frånkopplade initiativ, sanktioner till exempel, som de trodde kunde förflytta skeendena i den riktningen. Men mestadels är det bara falska förhoppningar, gödslade med tron på att ingen "anti-västerländsk" ledare någonsin kan vara representativ för sitt folk, och därför inte kommer att vara vid makten särskilt länge oavsett. 

Men detta tillvägagångssätt ignorerar strategins mest grundläggande frågor: vilket är det klart definierade sluttillståndet du söker, hur exakt kommer du att uppnå det och är det i själva verket möjligt att uppnå? För om du inte kan svara på de frågorna är all "strategisk" planering meningslös.

När det gäller den sista frågan kommer vilken militärexpert som helst att säga; även om militären kan skapa förutsättningar för politisk utveckling, kan de inte få det att inträffa. Det faktiska förhållandet mellan dessa två är mycket komplext. Minns att den tyska armén 1918, svårt skadad av de allierades utmattningsstrategi, var på full reträtt men fortfarande på allierad fransk mark, och att de allierade arméerna som ryckte fram från Balkan fortfarande befann sig långt utanför tyskt territorium. Det som avslutade kriget tidigare än väntat var ett nervöst sammanbrott inom det tyska överkommandot. Slutet och vinsten för Väst definieras än idag vagt som, allt territorium till Ukraina och därefter "Putin borta" med påföljden att en "pro-västerländsk" regering kommer växa fram; det blir alltså en trosartikel istället för en strategi. Så även om en "strategi" på något sätt kunde konstrueras från dessa fragment, skulle den inte ha någon chans att fungera. Således saknas observation, orientering, beslut och handling. Den som kan handla mot ett mål styr utvecklingen av striden eller krisen. Detta är i huvudsak vad ryssarna, som förstår detta, har gjort sedan krisens början, dvs. långt före 2022.

Omvänt har Väst, som enligt ovan friskt blandar ihop vaga strävanden med en tafatt verklig strategi, inte förstått vad ryssarna försöker göra, och har behandlat varje ryskt bakslag, eller förmodat bakslag, som ett steg på vägen mot seger utan att se till helheten. Ta ett enkelt exempel; från början av kriget var den ryska strategin att åstadkomma specifika politiska förändringar i Ukraina genom att förnedra och förstöra ukrainska styrkor, och på så sätt ta bort Ukrainas förmåga att motstå ryska politiska krav. När Väst blandade sig i, nyanserades denna strategi, även om den var densamma överlag, till att inkludera förstörelse av västerländskt tillhandahållen utrustning och, till en viss grad, västutbildade enheter. Två saker följde av detta.

Den första blev att minska den ukrainska stridsförmågan, blev gynnsamt för ryssarna men fortfarande mindre viktigt än stridens större ebb och flod. Att förstöra lagrad utrustning blev bättre än att förstöra den utrustningen i strid. Att förstöra lagrad ammunition var bättre än att förstöra den när den väl var utplacerad i enheter. Nu i allmänhet har försvarare i en militär konflikt färre offer än angripare. Om ditt mål är att förstöra din fiendes stridskraft, speciellt om du vet att det kommer att bli svårt och dyrt för dem att ersätta den, då är det mer vettigt att låta fienden attackera dig, där de kommer att förlora mer resurser än du. Om du har en fungerande försvarsindustri och rikliga reserver av arbetskraft och utrustning är detta utan tvekan den bästa strategin och praktiserades av ryssarna sedan 2022–23, samt 2024 runt Kursk. Men Västvärlden verkar oförmögen att förstå detta med en utarbetad defensiv strategi och övertolkade massivt de ryska strategiska tillbakadragandena som förkrossande nederlag som snart skulle "fälla Putin."

Den andra är att, i den mån Ryssland har territoriella mål; det är bättre att degradera de ukrainska styrkorna till en punkt där de inte kan försvara territoriet och måste dra sig tillbaka antingen i förebyggande ordnad reträtt eller efter ett summariskt försvar, än att iscensätta avsiktliga attacker för att konfiskera territorium. Ryssarna har en hel rad med nya militära ingenjörskonster som gör det möjligt för dem att dra ut ukrainska trupper från en position långt bakom frontlinjen. De kan således successivt förstöra den ukrainska förmågan att hålla territorium utan att behöva riskera sina egna trupper och utrustning i direkta attacker. Under de senaste månaderna har vi sett att detta krigsutvecklingsskede faktiskt nåtts och att ryssarna går ganska snabbt framåt inom vissa områden i sydost. Men Väst, som är besatt av kontrollen av terräng som ett framgångsindex, kan inte förstå detta, detta efter att de verkar ha glömt hur kriget slutade 1918, när Ententens territoriella vinster fortfarande var ganska blygsamma.

Dessa militärstrategiska frågor är som nämnts mycket komplexa: kanske inte mer komplexa än neurokirurgi eller beskattning av multinationella företag, men inte lätta i alla fall. De kräver år av studier och erfarenhet, samt en vilja att bemästra konstiga och ibland kontraintuitiva koncept. Det västerländska liberala sinnet har aldrig velat göra detta: dess ideologi om radikal individualism är oförenlig med disciplin och organisation, dess sökande efter omedelbar tillfredsställelse är oförenligt med någon långsiktig planering och noggrant genomförande. 

Väst avfärdar gärna militären som särintressen och krigshetsande. När liberalismen begränsades av andra religiösa eller politiska krafter var allt detta mindre självklart, men med liberalismens frigörelse från alla typer av ideologiska kontroller under den senaste generationen mittenpolitiker och dess dominans av allt Västligt politiskt och intellektuellt liv, har våra samhällen nu i stort sett förlorat förmågan att förstå konflikt med militära medel. Det är verkligen slående att de flesta västerländska militärer fortfarande rekryteras från de mer konservativa och traditionella delarna av samhället där liberalismen har haft mindre genomslag, och inte från liberala urbana eliter.

Sedan artonhundratalet, och särskilt i anglosaxiska länder, har det liberala sinnet pendlat mellan motvilja och förakt för militären i normala tider, till  panikslagna krav på att de ska användas i krisperioder, eller när liberala demokratiska normer behöver genomdrivas någonstans i et land där folk har annan hudfärg. Spridningen av det liberala tänkesättet till länder likt Frankrike, som historiskt har varit stolta över sin militär, har skapat en europeisk politisk och mediaklass som till stor del inte kan förstå militära frågor. Amerikanska liberaler pendlar själva mellan rädsla för militären med oändliga citat av varningarna från Eisenhowers talskrivare om det militär-industriella komplexet och krav på användning av militären för att globalt upprätthålla sina liberala normer med meningslöst vilt våld i allt från Syrien till Grönland. 

Resultatet är en politikerklass som tar beslut och påverkar utan att besitta en riktig uppfattning om strategi i konflikter, som bara upprepar ord och fraser den har hört någonstans, likt magiska besvärjelser. Ena minuten "F16" kommer att rädda oss, nästa dag kommer "Gripen" att fälla Putin.

Det är i grunden omöjligt för ett samhälle som är uppfostrat med just-in-time-leverans och impulsköp via Amazon att förstå vikten av logistik och arten av det utmattningskrig som ryssarna nu utkämpar. Logistik och statistik vinner alltid krig. Om du tittar på en karta och försöker förstå den kan du se att de ukrainska styrkorna kämpar i slutet av mycket långa försörjningslinjer, särskilt för västerländsk utrustning och ammunition, medan ryssarna bara har några hundra kilometer till varm mat och nya drönare. Bränsleförbrukningen för tunga pansarfordon mäts i liter per meter, och även om de kan levereras till operationsområdet med tåg eller annan tung transportörlastbil, har detta andra problem med sprängd räls, måste all nya utrustning föras till en front, vilket är både farligt och dyrt för Nato. Utrustning går också sönder, kräver nya larvfötter och nya motorer och ett oändligt utbud av ammunition, allt detta måste föras fram. Leopard-stridsvagnar teleporteras inte bara in i stridsområdet, och när de är skadade måste de skickas tillbaka till Polen för reparation. Nästan varje aspekt av militära operationer kräver dessutom elektrisk kraft: ja, även drönaroperationer. Detta talas det tyst om i Väst.

Ryssarna vet naturligtvis detta och har riktat in sig på att säkra elproduktions- och distributionssystem, broar och järnvägsknutpunkter, ammunitions- och logistiklagringsplatser, truppkoncentrationer och träningsområden. Men de erövrar inte stora mängder territorium med vågade pansarframstötar, och i Kursk så måste väl ukrainarna vinna, eller hur? Nej. Stridsvagnar utan bränsle eller ammunition, eller vars motorer har gått sönder är värdelösa, och när de ukrainska styrkorna väl är operativt isolerade från sina försörjningslinjer är det bara en tidsfråga innan de förlorar sin stridsförmåga och måste kapitulera eller fly likt svenskar vid Poltava. Detta är vad som verkar hända nu. Och om du som Ryssland utkämpar ett utmattningskrig, och dina lager och påfyllningsförmåga är större än din fiendes, vill du att Ukraina ska använda upp dessa lager så snabbt som möjligt. Så varför inte skicka, till exempel, ett stort antal billiga drönare som kan bytas ut, för att suga upp ett stort antal defensiva missiler som de inte kan ersätta? Men detta är för mycket för de flesta påstådda västerländska experter att linda sina hjärnliga nervceller runt.

Naturligtvis gäller logiken åt båda håll i kriget. Det trotsar tron att någon expert någonsin skulle trott att ryssarna planerade "ockupera hela Ukraina", än mindre inom några dagar. I den mån idén överhuvudtaget hade något verkligt innehåll, var det ett falskt minne från de amerikanska styrkornas snabba framryckning mot Bagdad 2003, som skedde utan någon militärt motstånd samt med ett fullständigt luftherravälde. 

Ett enkelt praktiskt exempel: en mekaniserad Nato-division, när NATO hade en att tillgå dvs, som avancerade utan att möta en fiende, skulle behöva åka längs 200 km väg och ta flera dagar att bara organisera, lämna, anlända och sättas in i stridsformationer. Och det är bara en division. Tanken på att göra detta mot en stridshärdad ukrainsk armé som är två till tre gånger så stor som den attackerande styrkan, och sedan slå dem inom tredagar, är mer än löjlig. Återigen, titta på kartan. Och medan du håller på, tänk på de hysteriska ropen om att "Putin vill invadera Nato." Allt jag skrev om svårigheten för Nato gå österut gäller nämligen för ryssarna om de går västerut, men ryssen är dock inte galna nog att överväga idén.

Om man för argumentets skull antar att ryssarna valde Kursk som utgångspunkt, så är det cirka 2000 kilometer till Berlin, vilket är det första mycket rimliga målet. Bara för att ge en uppfattning om omfattningen i en sådan operation; under det kalla kriget var Sovjetunionens styrkor i Tyskland omkring 350 000 starka, kompletterat med återkallade av ytterligare 80 000 reservister i en nödsituation. De skulle ha attackerat NATO-styrkorna i Tyskland, men de var bara den första nivån och förväntades utplånas. Ytterligare två led skulle därför följa dem. Den totala sträckan som behövde färdas var ett par hundra kilometer. Så vitt vi vet från deklassificerade källor skulle enbart att kuva och ockupera Västeuropa ha krävt kanske en miljon man, strunt i de västliga flankerna och länder som Turkiet. Detta var dessutom inom ramen för en ideologisk existentiell kamp, som troligen involverat kärnvapen, som ett segerrikt Soviet knappast ändå skulle återhämtat sig från. Vi är onekligen en bit ifrån det för tillfället.

Jag tror att det vi ser, på grund av medveten okunskap, är början på en skavande insikt om att Nato inte är starkt utan svagt, att Natos utrustning är medioker, att tal om upptrappning är meningslöst i avsaknad av något att eskalera med, och att om ryssarna kände sig så benägna kunde de göra mycket mer skada på Väst än vi på Öst. Men även där har västerländska förståsigpåare fastnat i berättelser om pansarkrigföring och territoriell erövring. Ryssarna behöver naturligtvis inte göra detta. Med sin missilteknologi, som västvärlden konsekvent har ignorerat och tonat ned, kan de göra en enda röra av vilken stad som helst i västvärlden, och ingen västerländsk stat är i stånd att svara. Naturligtvis inser ryssarna, som förstår dessa saker, att de faktiskt inte behöver använda dessa missiler: den psykologiska hävstång de har från att bara äga dem kommer fungera mer än gott nog. Ironiskt nog tror jag däremot att just ukrainarna förstår dessa saker, bättre än deras förmodade Nato-mentorer. Deras sovjetiska arv och den stora armén, som de behöll, gav dem en medvetenhet om hur storskaliga operationer genomförs på politisk och strategisk nivå även om de sedan dess har angripits av Natos farliga förståsigpåare. 

Minns avslutningsvis Frankrike 1940, tyskarna använde en modernare krigsstrategi, en som fransmännen inte förväntade sig och inte kunde klara av. Tiden har nyanserat den slutsatsen: den tyska taktiken var förvisso innovativ, involverade snabbrörliga pansarenheter med djup penetration och nära samarbete med flygplan, men den var också extremt riskabel och krävde mycket mer tur än strategi för att lyckas. Dock hade tyskarna utvecklat en stil, dikterad av behovet av att undvika långa krig, som det inte fanns någon motsats till vid den tiden, och som ställde till oväntade och under en period olösliga problem för försvararen. Det är något med den franska politiska och militära klassens omtumlade oförståelse, sommaren 1940, som verkar mycket relevant idag. Västvärldens nederlag, ännu inte ens erkänt som sådant, är på en gång intellektuellt, organisatoriskt och politiskt. De härskande klasserna i Väst verkar inte ha någon aning alls vad som har hänt dem och varför, och inte heller vad som troligen kommer att följa.

Sveriges nya roll som måltavla.

För en regering är det en sak att ha och genomföra undermålig politiska idéer, men det är mycket värre att genomföra en annan regerings dåliga idéer, samt inte tillåta någon egentlig debatt om implementeringen. Och ändå är det vad som händer nu i mitt Sverige. Eller, åtminstone, det är vad den impopulära Tidö-regeringen och deras försvarare inom Public Service försöker uppnå när det gäller den planerade implementeringen av DCA-avtalet. 

Lämpligt nog efter Nato-inträdet har Sverige blivit en pinsamt undergiven amerikansk vasallstat samt att vi därmed kommer stå värdland för amerikanska vapen inom kort. Från och med nu kan utplaceringar av både Tomahawk- och SM-6-missiler, och senare även nya hypersoniska system, göras utan hinder. Placeringen blir enligt avtalet först tillfällig men i och med ett formellt rotationssystem kan det utan svårighet bli permanent. När de väl satts upp på svenska baser kan dessa vapen, med en räckvidd på upp till 2 500 kilometer, hota Ryssland, inklusive Moskva och St. Petersburg, med attacker som bara skulle ta cirka tio-15 minuter från uppskjutning till träff. Många av dem kan bära såväl kärnvapen som konventionella stridsspetsar. Oundvikligen, genom att utsätta Ryssland för en hög risk för vad dess planerare måste se som en ny västerländsk kapacitet, kommer våra svenska baser också att bli prioriterade mål för ryska styrkor.

Med andra ord är beslutet att ta emot sådana vapen på svensk mark av avgörande betydelse. Rysslands president Vladimir Putin antydde dessutom i ett tal, som för övrigt gick tillbaka till en berömd strid under det stora nordiska stormaktskriget, då Peter den store tvingade resten av Europa att acceptera Ryssland som en stormakt, att förklara saker som så tydligt som möjligt: De amerikanska planerna, om de förverkligas, kommer att besvaras av ett "spegelsvar": Moskva kommer med andra ord att se Sverige, som USA:s villiga framskjutna bas.

Dessutom, en punkt som ofta förbises, nämnde den ryske presidenten västerländska vapen generellt, vare sig de är specifikt amerikanska eller tillhörande Washingtons satelliter. Detta var en hänvisning till europeiska planer på att bygga sina egna så kallade "deep precision strike"-missiler.

Se nu på Sarah Wagenknecht, ledaren för Tysklands nya men redan blomstrande BSW-parti, hon har kommenterat hur stationering av nya medeldistansmissiler i Tyskland inte kommer att förbättra hennes lands säkerhet utan tvärtom, öka risken att Tyskland självt kommer förvandlas till en teaterscen för kommande krig, med fruktansvärda konsekvenser för alla som bor i Tyskland. Ett uttalande som hon belönades för nyligen de tyska regionvalen. 

På samma sätt förs nu diskussioner mellan amerikanska och svenska tjänstemän om stationeringen av amerikanskt material i Sverige enligt DCA-avtalet. Svenska medborgare bör informeras och säga sitt innan de konfronteras med ett fullbordat faktum. Sverige har insisterat på rätten att fatta slutliga beslut om utstationering men verkligheten är naturligtvis också att Washington fattar besluten och Stockholm tar hand om utförandet. 

Det krävs ett parti i Sverige som likt BSW kan kräva förhandlingar för att få ett slut på kriget i Ukraina och generellt sett ett parti som representerar vårt lands avgörande intressen, istället för att lydigt genomföra USA:s önskemål; ett USA som för övrigt inte skulle påverkas direkt av effekterna av ett storkrig på vår kontinent. Men så länge som Tidö-koalition förblir vid makten är utsikterna för återerövrad nationell självhävdelse dåliga.

På sätt och vis är det ingen överraskning, sättet på vilket vi får nya missiler utplacerade. Den typen av beteende är nu rutin i västvärlden som helhet, eftersom det verkligen fungerar. Oavsett om det handlar om kriget i Ukraina, det israeliska folkmordet i Gaza, eller frågan om hur man ska bemöta Kinas fredliga framväxt, är det ett säkert tecken på att en fråga är viktig när man inte får ha eller, åtminstone offentliggöra en genuint annan åsikt om det.  Åsikter i strid med majoritetens sägs av regeringen få "allvarliga" säkerhetspolitiska implikationer. Alla beslut som rör Nato blir en formalitet fylld av klyschor om elaka Ryssland och vänliga Nato. 

När inga partier i riksdagen frågar varför Sverige ska bli en bas för dessa amerikanska missiler måste vi medborgare göra det. Det är viktigt att notera att regeringen och oppositionen även har en ogenomtränglig samsyn i att Sverige måste investera mer i sin militär. På gott och ont, i det avseendet, bekänner de mest att de tror att "rysk aggression" tvingar västvärlden att utöva mer av avskräckning. Motstånd till upprustning hanteras genom att karikera de upproriska dissidenterna som naiva pacifister eller russofiler. En faktor som dock gör det svårare att avfärda kritikerna är deras argument att satsningen på fler vapen i landet inte balanseras av ett samtidigt erbjudande att med hjälp av diplomati söka kompromisser.

Officiella och vanliga media i Sverige har blivit djupt konformistiska och undergivna, i synk med Washington genomsyras de av förenklade, självbelåtna redogörelser som idealiserar Västvärlden och demoniserar dess motståndare, mest av allt Ryssland. Diplomati förlöjligas som "eftergivenhet" och ett ensidigt beroende av militära lösningar framställt som "realism". Ändå är det möjligt att Kristerssons regering har tagit sig vatten över huvudet. Det verkar finnas åtminstone en potential för att frågan om DCA avtalets vapenutplaceringar utan insyn, förvandlas till en katalysator som, i bästa möjliga resultat, kan bidra till att sammanföra en bredare politisk och social koalition av dem som söker en återgång till diplomatin i syfte att avsluta Ukrainakriget , de som är missnöjda med Sveriges förödmjukande och skadliga underkastelse i förhållande till USA:s intressen, och slutligen de som generellt är villiga att utmana den nuvarande ortodoxin i ett nytt kallt krig.

Försvaret av Västs rykande ruin

Västvärldens militära ställning har flyttats från ansträngd till i fritt fall. Den senaste raden av uttalanden från diverse huvudstäder inom EU med förslag om allmän värnplikt och behovet av medborgararméer för att skydda mot Ryssland, har tvingat fram en granskning av den militära hälsan hos Väst, och prognosen för patenten är inte god. Media diskuterar lite nonchalant; skulle EU-medborgare vägra att slåss, på grundval av att Gen Z är för neurotiska att infoga sig i någon form av strukturer utan säkra zoner, men den mer adekvata frågan är: varför ska vi tjäna fosterlandet, med motiveringen att vår generations politiska ledarskap i Väst är så otroligt undermåligt. Väst har investerat i militära prestigeprojekt samtidigt som Putin lockades att invadera Ukraina, Väst flirtade med Kiev i åratal, med fagra löften om EU- och Nato-medlemskap, medvetet avvaktandes en ofrånkomlig reaktion från Ryssland. När den ryska reaktionen väl kom, med annekteringen av Krim 2014, gjorde Nato ingenting, förutom att nästan uppmuntra Putin till en avslutning av jobbet 2022. 

Efter att ha beslutat att Ukrainas krig är vårt krig, har Västvärlden uppmanat den spirande nationen att spilla enorma mängder blod i självförsvar utan att förse den med de vapen eller manskap som krävs för att vinna, eftersom Väst är ytterst ovilliga att driva en krigsekonomi, eller konfrontera Ryssland. Däremot arbetar ryska vapenfabriker treskift, sex dagar per vecka. vecka, och de Eurasiska imperiet har alltid en fördel eftersom det är många, många gånger större. Så ju längre Bryssel och Washington försenar förhandlingarna med Moskva, desto sämre blir fredsuppgörelsen.

Emellertid, trots sin uppenbara svåra ekonomiska och moraliska sits verkar Väst vara fast beslutna om att förvärra sina redan genomförda misstag genom att föra in Ukraina i Nato så snart som möjligt. Det börjar faktiskt framstå som om beslutsfattare vill ha ett utvidgat krig och hajpar upp ett orimligt scenario där Putin, efter att ha förstört sin ekonomi och riskerat en statskupp, kommer att gå vidare och försöka erövra hela Östeuropa också. Skulle detta hända, och om Nato sedan förklarar krig mot Ryssland, kommer själva begreppet en medborgararmé att snabbt bli irrelevant. Striderna skulle ta slut inom fem minuter. Ingen skulle vinna förutom kackerlackorna i resterna av våra forna städer.  

Men om vi måste begrunda denna perversa fantasi som rasar i Särintressenas ledares huvuden, måste man fråga sig exakt vad skulle vi slåss för? Jag är inte emot värnplikt av princip; försvaret av samhället är en hedervärd sak och det kan ge många medborgare användbara livskunskaper. Och jag skulle gärna anmäla mig om mitt land skulle bli direkt attackerat, för att försvara Rikets territorium, historia och folk. Soldater slåss sällan för politiska abstraktioner i andra länder, de slåss för hemmets härd och kamraten i graven bredvid.

Men 2000-talseliten är såld på ett ideologiskt projekt, hyperkapitalismen, som många av oss absolut inte känner någon del av och som vi inte skulle vara benägna att spilla en enda droppe blod för. Hur ska vi definiera detta krig mot Ryssland, Kina, Iran, Yemen eller någon annan regering vi bedömer vara en fiende? Ett krig för frihet? Jag är inte säker på det; Sverige är numera är ett land av byråkrati och myndigheter som ska kontrollera medborgarna och beskatta småföretagare och utrota bönderna.  Är EU då en sista bastion för den västerländska civilisationen? Vilken civilisation? Tror du att den genomsnittlige beväringen skulle ha en aning om vem Polhem var? Kan namnge den där Beethoven-låten till glädjen, recitera Tomten eller skilja mellan en GAN och en Zorn? Vår kultur har tyvärr degraderats till en obetydlig amerikansk sörja.

Samtidigt fortsätter politierna att springa på samma minor, från Libyen till kreditkrisen till hysterin runt Covid, och sen har de mage att be om vårt förtroende för den mest dödliga uppgift man kan tänka sig; en insats för att med liv och lem försvara dem? Kort sagt, skulle du tillåta att dina värnpliktiga söner och döttrar skickas iväg ner skyttegravarna på främmande mark på order av Ulf Kristersson eller Magdalena Andersson? Den politiska eliten har förstört Västs framtid och ber nu oss medborgare att överväga att offra våra liv för att försvara den redan rykande ruinen? 

Taktik utan strategi är suset före nederlaget

Västmakterna verkar inte längre ha någon hållbar strategi för att få till ett slut på Ukrainakriget. Det bästa Väst kan göra att hålla Ukraina på livsuppehållande behandling. Men, som Sun-Tzu uttryckte det, taktik utan strategi är suset före nederlaget. Tänk om Ukraina hade kapitulerat tre dagar efter att den ryska invasionen började i februari 2022, som vissa förutspådde? Republiken Donetsk och Luhansk skulle sannolikt ha fått självstyre inom den ukrainska staten och livet skulle ha fortgått som vanligt för de flesta ukrainare (minus den vanliga beskjutningen mot invånarna i Donbass). Utan tvekan skulle kapitulationen följts av förändringar i Ukrainas politiska ledarskap, politik är ett hänsynslöst spel; medan döden till följd av Rysslands intrång skulle ha varit (ur ett sifferperspektiv) obetydliga jämfört med den massförlust av människoliv som nu skett. 

Eller än bättre, USA och Nato hade förhandlat i god tro med Ryssland om de förslag som lades fram i december 2021 och som syftade till att ta itu med Rysslands uttryckta säkerhetsproblem. Kriget kunde ha undvikits, ukrainsk neutralitet befästs i enlighet med den österrikiska överenskommelsen på femtiotalet och världen kunde ha gått vidare med att lösa andra angelägna problem. Men Nato hade sina "principer" som det måste stå fast vid, frånvaron av pragmatism gjorde att det blev oacceptabelt för västmakterna att nå en kompromiss med Ryssland. Ryssland intog då en "militärteknisk" lösning. Fokus för det västerländska projektet i Ukraina blev då för Nato en möjlighet att "försvaga Ryssland", vilket när dammet lägger sig mycket väl kan bli ihågkommit som den största strategiska missräkningen i det amerikanska imperiets korta historia.

För Ryssland vann faktiskt detta krig redan den 24 februari 2022. Det som fortfarande är osäkert är hur mycket territorium Ukraina ska förlora, omfattningen av döda, graden av förstörelse och de geopolitiska konvulsionerna kommer sig av resultatet. Men den totala hopplösheten i den ukrainska militära försvarsställningen var inte det narrativ som såldes i Väst. Snarare hörde Västs medborgare att Rysslands invasion var oprovocerad, den ryska militären inkompetent, den ryska ekonomin skulle kollapsa, Putin skulle störtas, Ryssland var isolerat, Ryssland är en pariastat, Ryssland håller på att ta slut som nation, Putin är sjuk eller kort och gott: Ukraina "vinner". Resultatet av dessa falska framställningar är att västvärlden inte ser hur Ukrainas handlingar blir mindre och mindre relevanta för situationen övertid tills de att de besegras av Ryssland.

De västerländska ledarnas utgångspunkt, efter decennier av dopp i en anti-rysk propagandakittel, var att överskatta deras egen styrka och en underskatta Rysslands. Detta resulterade i antagandet att införandet av de hårdaste möjliga sanktionerna mot Ryssland skulle vara en lösning, utan att beslutet föregicks av någon egentlig eftertanke kring konsekvenserna. Vad som faktiskt hände var att västvärlden ligger i en feedbackloop; Väst fortsätter att eskalera kriget med ekonomiska och militära medel med en ständigt försvagad och mindre effektiv hand. Ingen positiv feedbackslinga är hållbar, och det blir allt tydligare, att krigshändelserna i Ukraina kommer att resultera i västvärldens undergång som ett stormaktsblock.

Nu är vi emellertid vid den punkt i händelseförloppet där den oundvikliga förruttnelsen av det ukrainska projektet, både inom Ukraina och dess västerländska partners, blir omöjligt att dölja. Under de senaste veckorna har Kievregimen börjat splittras. För det första har vi Oleksiy Arestovich, president Zelenskys strategiska kommunikationsrådgivare som på grund av kommentarer som han gjorde som indikerade att en explosion som dödade 44 civila i Dnipro berodde på att ukrainskt luftförsvar fick sluta. Vi har den ukrainske inrikesministerns och andra topptjänstemäns död i en helikopterkrasch. Vi har också det senaste erkännandet av en medhjälpare till president Zelensky att en ukrainsk förhandlare mördades av SBU (ukrainsk underrättelsetjänst) i mars 2022. Slutligen har vi en utrensning av höga ukrainska tjänstemän inklusive viceministrar och regionala guvernörer gällande anklagelser om korruption. Även om det är oklart exakt vad som utspelar sig i Ukrainas inre politik, verkar det säkert att anta att de sprickor som bildas kommer att vidgas, särskilt med det ständigt växande antalet militära offer som Ukraina har.

I december förra året hävdade Europeiska kommissionens ordförande att över 100 000 ukrainska militärer har dödats (i genomsnitt över 350 dödade per dag). Överste Douglas MacGregors senaste uppskattning tyder på att över 150 000 ukrainska soldater har dödats (i genomsnitt 450 dödade per dag). En färsk underrättelseuppskattning av tysk och israelisk militär underrättelsetjänst tyder på att Ukraina förlorar hundratals soldater som dödas varje dag bara i striden om Bakhmut. Det är svårt att undvika slutsatsen att Ukraina lider fruktansvärda förluster

Vad som är verkligen är chockerande är det uppenbara förhållandet mellan ryska offer och ukrainska offer. Överste MacGregor föreslår ett förhållande där åtta ukrainare dödas för varje ryss. Även om det är omöjligt att bekräfta detta, verkar det troligt att Ukraina lider mycket fler offer än Ryssland av flera skäl. För det första och viktigast av allt, Ryssland har en imponerande fördel i form av formidabel eldkraft, särskilt med sitt artilleri. Många siffror har tillhandahållits av både ukrainska och västerländska källor om denna skillnad, med förhållandet mellan fem och nitton mot ett till Rysslands favör. För det andra är de uppenbara långsamma "framstegen" som Rysslands styrkor gör ett tecken på deras strategi. Nämligen att attackera med sin överväldigande överlägsenhet i eldkraft, först efter det riskera trupper i ett anfall när det bara finns lite motstånd kvar. För det tredje fortsätter Ukraina att förstärka platser som påstås vara "strategiskt oviktiga", såsom Bakhmut, vilket faktiskt underlättar den ryska "demilitariseringen" av Ukraina. Slutligen, och i skarp kontrast till Rysslands situation är den utbildning som ges till ukrainska trupper uppenbarligen otillräcklig för att hinna utveckla de individuella färdigheter och skapa den fysiska uthållighet som krävs av en soldat.

Tillhandahållandet av stridsvagnar till Ukraina är vidare ett relevant exempel på hur fel de blir. Ukraina startade kriget med över 2000 stridsvagnar. Ukraina tog också emot omkring 500 stridsvagnar från sovjettiden från tidigare Warszawapaktsnationer. 100 eller däromkring Challenger, Leopard 2 eller M1 stridsvagnar representerar kanske fyra procent av de stridsvagnar som den redan hade i tjänst eller redan har tillhandahållits. Det är därmed lätt att förstå hur tillhandahållandet av ett litet antal stridsvagnar, med snabbt utbildade besättningar och logistikbördan från flera vagnsplattformar, inte kommer att göra någon betydande skillnad för krigsresultatet.

De sista veckorna av politisk teater i samband med tillhandahållandet av stridsvagnar ska ses för vad det är. En form av lek i syfte att förbereda marken för skuldfördelningen som kommer följa Ukrainas och Natos kommande militära nederlag. Detsamma kan sägas om Angela Merkels senaste kommentarer om Minsk II-överenskommelsen, som ledarna för Ukraina, Tyskland, Frankrike och utan tvekan andra Nato-makter sågs som en mekanism för att köpa tid, snarare än en väg till en fredlig lösning av krisen. Det finns också en förändring i retoriken som utgår från olika maktcentra, såsom USA som varnar för att det kommer att bli "mycket, mycket svårt" att tvinga ut Ryssland från ukrainskt territorium. Samtidigt finns frågan om ansvaret för terrorattacken på Nord Stream. Som rapporterats i Washington Post, har många europeiska tjänstemän kommit fram till att det "för närvarande inte finns några bevis för att Ryssland låg bakom sabotaget", vilket antyder att ett eller flera Nato-länder förstörde en annans energiinfrastruktur. Något som även Seymour Hersh nu också bekräftar.

Som andra kommentatorer och bloggare noterat har de ideologer som kontrollerar västländerna ingen växel för att backa ifrån en konflikt. Den enda vägen är framåt, oavsett kostnad eller hur små chanserna att lyckas än är. Återigen ser vi bristen på pragmatism med Tysklands utrikesminister Annalena Baerbock som nu hävdar att EU-länderna "utkämpar ett krig mot Ryssland."

Rysslands motståndskraft mot den finansiella Armageddon som lanserades har vidare krossat västerlandets övertygelse om dess självklara förmåga att styra världen. USA har målat in sig i ett hörn som de inte kan fly ifrån. Det är svårt att förutse vad som kommer att hända härnäst. Västmakterna verkar inte ha någon hållbar strategi för att få slut på kriget. Det bästa de kan göra är att hålla Ukraina på livsuppehållande krigshjälp medan de försöker komma på något; detta i en miljö där Ryssland ökar trycket på slagfältet och det inhemska trycket på att överge Ukraina ökar. Men som Sun-Tzu uttryckte det, taktik utan strategi är suset före nederlaget. Det bästa alternativet skulle vara att de västerländska nyckelspelarna, i synnerhet president Biden, söker omedelbara och villkorslösa förhandlingar med president Putin utan förhandsvillkor. Det värsta alternativet skulle vara att fortsätta eskaleringscykeln, som i slutändan kan leda till en direkt konflikt mellan Nato och Ryssland, och potentiellt kärnvapenkrig.

Intressesfär och diplomati

Från det ögonblick som ryska trupper gick in i Ukraina fanns det bara två möjliga utfall av R2P interventionen. Ukraina skulle kunna nå en diplomatisk lösning som återställer dess fysiska östra gräns (dvs. Ryssland annekterar stora delar av östra Ukraina till floden Dnepr och etablerar en landbro till Krim), och därmed bestämt återupprättar sin geopolitiska roll som en ukrainsk buffertstat mellan Nato och Ryssland. Eller, efter förluster på slagfältet och diplomati, skulle Ryssland kunna dra sig tillbaka till sin ursprungliga gräns av februari 2022, och Ukraina skulle kunna bestämt återupprätta sin geopolitiska roll som en buffertstat mellan Nato och Ryssland, med fokus på Nato.

Från och med december av i år, trots mycket väsen om kärnvapenkrig och regimförändringar, är detta fortfarande de enda två realistiska resultaten av all död. Diplomati är nödvändigt och diplomati är tillräckligt för att lösa krisen i Ukraina. Tills alla parter inser att, och kommer överens om att sätta sig ner, kommer den alltmer effektiva köttkvarnen att fortsätta mala. Krigets nuvarande form är en repris av 1900-talets erövring av territorium i form av försåtliga landframryckningar med vapen från 2000-talet. Det kan inte fortsätta i det oändliga. Båda sidor kommer att få slut på unga män att döda.

Rysslands mål med sin invasion har aldrig varit ett snabbt avslut och ej heller aldrig inkluderat en ockupation av Kiev. Kriget har alltid varit för till för att vidga buffertzonen ”Ukraina” mellan Ryssland och Nato. Detta problem för Putin blir ständigt mer akut när Nato bygger vidare i Polen. Även om det inte var maktlöst att förhandla under Sovjetunionens fall, lovades Ryssland att NATO inte skulle expandera österut, en lögn, och nu är Warszawa heligt Nato-territorium, lika välsignat som Paris, Berlin och London, oberörbart av utländsk invasion.

Det ryska motdraget är att fördjupa gränsen mot Ukraina och göra det strategiskt omöjligt för Nato att passera snabbt och med kraft. Kriget skulle utkämpas med Nato på ukrainskt territorium. Tanken vid att Sovjetunionen lurades 1989–90 är kärnan i Rysslands konfrontation med Väst i Ukraina och ingen avslutning på den kampen kommer äga rum utan erkännande av en ny zon. Det är därför som varje plan att driva Ryssland tillbaka till gränserna som var före februari 2022 skulle vara en kamp och en omöjlig seger att uppnå för Ukraina, oavsett hur mycket amerikanska vapen de än må ha.Ryssland vill ha den östra delen av Ukraina som buffertplats. Den vill ha Krim och kanske Odessa som rastplatser för att köra norrut in i Natos invaderande flank om det någonsin skulle bli så. Invasionen av Ukraina är handling som handlar om strategisk överlevnad i Rysslands sinne (västerlandet behöver inte gilla det eller hålla med, utan för att förstå det). Det är inte en fråga om att förlora eller vinna som det framställts i den västerländska pressen, utan en fråga om bokstavligt liv eller död i den pågående kampen med NATO. Det finns inget förtroende, efter 1989, från rysk sida. 

Rysslands plan är beroende av att bekämpa Ukraina, och därmed USA via proxykrig, inte hamna i direkt konflikt med det militärt överlägsna USA och hela Nato. Trots alla löften är Ukraina inte medlem i Nato och kommer sannolikt inte att bli medlem inom en snar framtid, och därför är det enda sättet att med säkerhet föra Amerika in i kampen på marken eller i luften med hjälp av ett kärnvapen. Det öppnar dörren för vad som helst; tills det där svampmolnet dyker upp är Ryssland och USA ett gift par som bråkar men begränsar sig till arga ord och en och annan kastad maträtt. Sätt i gång med den där kärnvapenknappen och en partner eskalerade från sena utekvällar med pojkarna till en fullfjädrad otrohetsaffär affär. Vad som helst kan alltså fortfarande hända, och Rysslands plan kan inte motstå "vad som helst" i form av USA:s direkta ingripande. Alltså inga kärnvapen. Ryssland kommer slåss på ett konventionellt sätt.

Sanktioner spelar ingen roll, det har de aldrig gjort. Från dag ett har USA:s införda energisanktioner spelat ut till Rysslands fördel ekonomiskt när oljepriserna steg. Saker och ting kan komma sättas på sin spets nu när vintern sätter i gång på allvar men det är ett inhemskt EU problem som USA sannolikt helt enkelt kommer att ignorera. Saker och ting löste sig även så att "någon" behövde spränga Nordstream 2 för att Tyskland skulle tvingas klara sig utan rysk energi för att upprätthålla sanktionerna, sanktioner som bara är en Potemkinkuliss för den amerikanska allmänheten, inte en begränsning av Rysslands förmåga. Putins uppmaning till diplomati kommer bara ske om kostnaderna fortsätter att öka för Ryssland. Kriget kommer slitna ut båda sidor. Nya trupper från USA gav den brittiska och franska sidan fördelen vid det avgörande slutspelet under första världskriget, men om USA hade stannat hemma 1917 skulle kriget ha varit, militärt sett, oavgjort.

Ryssland vet att inget annat än ett Nato-anfall kan flytta dem från östra Ukraina och därför har de inget incitament att lämna. Putin har från de första skotten kalibrerat sin invasion för att inte ge USA en anledning att gå med. Ryssland skjuter missiler mot Ukraina, Ukraina kräver antimissilvapen från USA. Amerika kan enkelt rädda sin självutnämnda roll som försvarare av Ukraina med dessa vapenpaket, tillsammans med några specialstyrkor och CIA-paramilitärer. Var är de ryska strategiska bombplanen? Var är det globala kriget mot ukrainsk sjöfart? Var är ansträngningarna att stänga Ukrainas västra gräns mot Polen? Var är den gigantiska Röda armén som Nato har förväntat sig ska in i Västeuropa i 70 år?

Att erövringen av Ukraina behandlas som en liten krigsövning och inte ett Världskrig säger oss mycket. Inget av detta är någon stor hemlighet. Slutet på kriget i Ukraina, ett diplomatiskt sådant, är tydligt nog för Washington. Biden-administrationen verkar emellertid, skamligt nog, inte att med kraft uppmana till diplomatiska ansträngningar utan i stället försöka åderlåta ryssarna som om detta var Afghanistan 1980 igen, samtidigt som de ser tuffa ut och Joe Biden blir ännu en krigspresident. Precis som med Afghanistan 1980, verkar USA redo att kämpa tills de sista lokala krigarna (förse dem med precis tillräckligt med vapen för att undvika en förlust) innan de står inför det oundvikliga förhandlade slutet, en skamlig position då och en skamlig en nu. En multipolär värld av intressesfärer har återvänt; erkänn detta faktum med diplomati och stoppa dödandet. 

Historiens evighet

Det finns många böcker i mina bokhyllor. En författare som jag önska påminna om är den ryske biologen Danilevsky, en författare som antog en organisk syn på världen. Mänskliga civilisationer, hävdade han, var organiska varelser som föddes, mognade och dog. Ingen nation eller civilisation kan sägas utgöra "historiens slut". I sitt mest kända verk, med titeln Ryssland och Europa, skisserade han en teori om hur Ryssland och Västeuropa var och är skarpt avgränsade "kulturhistoriska figurer". Olika kulturhistoriska typer, sa han, utvecklades på sina olika sätt. I motsats till teorier om kulturell konvergens jämförde han världen med ett storstadstorg från vilket olika vägar (dvs olika civilisationer) rörde sig ut och in i olika riktningar. Varje kulturhistorisk typ var till sin natur distinkt, och följaktligen var det meningslöst att försöka tvinga den ena eller andra att utvecklas på en annans sätt.

Andra ryssar byggde sedan vidare på Danilevskys teori. 1800-talsfilosofen Konstantin Leontyev, till exempel, antog att civilisationernas livscykler hade tre stadier: primär enkelhet, blommande komplexitet och sekundär enkelhet (förfallsperioden). Blommande komplexitet representerade toppen av utvecklingen. På den internationella nivån innebar detta att man skulle undvika den påstådda homogeniseringen som skulle komma med att alla antog västerländsk liberalism, och i stället fira en mångfald av olika civilisationstyper. "Historiens slut" skulle bokstavligen vara slutet på mänsklig utveckling och skulle därför undvikas.

Senare använde eurasianistiska tänkare geologi, botanik, lingvistik och andra studieområden för att försöka ge en vetenskaplig grund för tanken att andan i det ryska imperiet utgjorde en sammanhängande enhet skild från Väst. Ursprungligen utarbetad av ryska emigranter på 1920-talet, kröp eurasianismen sedan in i Sovjetunionen under Brezhnev-eran, och påverkade bland annat etnografen Lev Gumilyov. Gumilyov menade att etniska grupper (etnoi) var ett naturfenomen och att det som passade en grupp inte passade en annan, även om de med vissa komplementariteter kunde bilda en superetnos. Superetnos som var det sovjetiska folket utvecklat, och därmed diatinkt från det superetnos som fanns i Väst.

Sedan Sovjetunionens sammanbrott har civilisationstänkandet blivit de rigueur i Ryssland, Danilevsky och Leontyev är ofta citerade. Tanken att civilisationsskillnader är verkliga och kan bestämmas objektivt är nu allmänt accepterad utanför den mycket snäva kretsen av Rysslands ännu få återstående liberaler. Putin var dock ganska sen med att komma till denna insikt, I början av 2000-talet var han en traditionell västerlänning och talade om Rysslands eventuella integration i Europa. På senare tid har hans ton emellertid ändrats. När han talade på Valdai-klubben i slutet av oktober använde han orden "civilisation", "civilisationer" och "civilisation" ett 20-tal gånger och kommenterade att "verklig demokrati i en multipolär värld i första hand handlar om vilken nations förmåga...jag betonar, vilket samhälle eller civilisation som helst att följa sin egen väg.”

För att markera nämnde Putin Danilevsky och citerade hans uttalande att framsteg ligger i att "vandra på fältet som representerar mänsklighetens historiska aktivitet, att där låta alla gå i alla riktningar", och tillade att "ingen civilisation kan vara stolt över att vara utvecklingens klimax." Putin fortsatte med att efterlysa en "fri utveckling för länder och folk", där "primitiv förenkling och förbud kan ersättas med kulturens och traditionens blomstrande komplexitet." Även om Putin inte sa det, var språket ren Leontyevska. Vissa kommentatorer hävdar att det "nya kalla kriget" mellan Ryssland och Västvärlden skiljer sig från originalet genom att det saknar en ideologisk komponent som liknar konflikten mellan kommunism och kapitalism. Andra hävdar att det finns en sådan komponent och att den består av kampen mellan demokrati och autokrati. Putins tal visar att båda synpunkterna är felaktiga.

Mediatotalitarismen

Hur långt har mediatotalitarismen nått? Blir yttrandefriheten, typisk för västerländska demokratier, ett offer i det senaste kriget? Troligen, då det med fog kan hävdas att media i västvärlden, i allt som rör den ukrainska konflikten, anammar en tystnadens och lögnens logik. Vi observerar och hör den varje dag. Ett agerande som styrt västerländska medier och politiker avseende Ukraina sedan 24 februari 2022. Minns att för de som inte lever på Ekots redaktion började kriget redan 2014, i och med kuppen som ägde rum i Kiev mot Janukovitj. Även om det inte fanns något respektabelt med den här mannen och han var notoriskt korrupt, inte ens Putin gillade honom, hade han blivit legitimt vald i ett val som övervakades och godkändes av OSSE:s observatörer. Maidan utgjorde därför störtandet av en laglig och legitim regim med stöd av Europa och USA, mindre än ett år före ett nyval som sannolikt skulle ha tagit honom bort från maktens grytor oavsett. Denna illegala handling ledde till Moskvas motreaktion, som åter annekterade Krim. På samma sätt var det Kievs diskriminerande handlingar och sedan dess militära operationer mot det rysktalande ukrainska folket i Donbass som provocerade ryssarna att gå in. Att förneka dessa fakta är att skriva under på en västerländsk berättelse som totalt förvränger den historiska verkligheten.

På liknande sätt, om Ryssland tydligt attackerade Ukraina i början av 2022, gjorde de det efter en lång process av amerikanska provokationer (vägran att avbryta utvidgningen av Nato till öst, vägran att förhandla med Moskva om en ny säkerhetsarkitektur i Europa) och ukrainska provokationer (lansering av offensiven i Donbass den 17 februari). Washington visste att Ukraina var en "röd linje" för ryssarna och att de skulle reagera. USA är därför lika ansvarigt för denna konflikt som Moskva. Naturligtvis, när detta skrivs anklagas författaren omedelbart för att vara pro-ryss och för att förmedla Kreml-propaganda. Detta är argumentet med vilket västerländska politiker och media diskvalificerar alla, inklusive denna bloggs författare, som försöker presentera en version av fakta som ligger mycket närmare verkligheten än deras propaganda. Jag försöker dock inte försvara Ryssland, utan söker att finna vägar ut ur krisen. Det förefaller mig viktigt att uppmärksamma den allmänna opinionen på den stora manipulation av information som vi bevittnar på grund av de västliga mediehusens väloljade maskineri. Men de senare och deras europeiska reläer (politiker, media, pro-ukrainska Fella-aktivister) vill inte att denna diskurs ska vara hörbar och arbetar energiskt för att kväva den.

Jag var en ung under det kalla kriget och jag har inga illusioner om det totalitära sovjetsystem som vi i Väst kämpade mot och som tack och lov kollapsade. Men under de senaste trettio åren har saker och ting förändrats. Ryssland är inte längre Sovjetunionen. Ändå görs allt för att säkerställa att vi fortsätter att analysera Ryssland genom det gamla prismat från det kalla kriget. Därför är det nödvändigt att notera att västvärlden under trettio år inte har slutat att håna ryssarna, att ljuga för dem, att införa sanktioner mot dem och att ge dem lektioner i "demokrati", utan att tillämpa dem själv. Mitt kall är att beskriva världen som den är och inte som jag vill att den ska vara. Det är därför jag ofta är kvalificerad som en hatad Cassandra, inte lyssnade på av politiker eller journalister. 

"L’humanité est maudite, si pour faire preuve de courage elle est condamnée à tuer éternellement. Le courage, aujourd’hui, ce n’est pas de maintenir sur le monde la nuée de la Guerre, nuée terrible, mais dormante dont on peut toujours se flatter qu’elle éclatera sur d’autres. Le courage, ce n’est pas de laisser aux mains de la force la solution des conflits que la raison peut résoudre ; car le courage est l’exaltation de l’homme, et ceci en est l’abdication. Le courage pour vous tous, courage de toutes les heures, c’est de supporter sans fléchir les épreuves de tout ordre, physiques et morales, que prodigue la vie. Le courage, c’est de ne pas livrer sa volonté au hasard des impressions et des forces ; c’est de garder dans les lassitudes inévitables l’habitude du travail et de l’action. Le courage dans le désordre infini de la vie qui nous sollicite de toutes parts, c’est de choisir un métier et de le bien faire, quel qu’il soit : c’est de ne pas se rebuter du détail minutieux ou monotone ; (...) Le courage, c’est d’être tout ensemble et quel que soit le métier, un praticien et un philosophe. Le courage, c’est de comprendre sa propre vie, de la préciser, de l’approfondir, de l’établir et de la coordonner cependant à la vie générale. (...) Le courage, c’est de dominer ses propres fautes, d’en souffrir, mais de n’en pas être accablé et de continuer son chemin. Le courage, c’est d’aimer la vie et de regarder la mort d’un regard tranquille ; c’est d’aller à l’idéal et de comprendre le réel ; c’est d’agir et de se donner aux grandes causes sans savoir quelle récompense réserve à notre effort l’univers profond, ni s’il lui réserve une récompense. Le courage, c’est de chercher la vérité et de la dire ; c’est de ne pas subir la loi du mensonge triomphant qui passe, et de ne pas faire écho, de notre âme, de notre bouche et de nos mains aux applaudissements imbéciles et aux huées fanatiques."

Jean Jaurès, "Discours à la Jeunesse"

Exemplet med den ukrainska krisen är en perfekt illustration på detta mod. Jag tvivlar inte på att historien under de kommande åren eller decennierna kommer att visa att denna kris medvetet provocerades fram av USA för att försvaga Moskva och att de lydiga européerna fogligt följde dem till skada för våra egna intressen.

Krigspropaganda är i sig inget nytt. Julius Caesar använde den redan under det första århundradet f.Kr.; Katoliker och protestanter använde den i stor utsträckning under de europeiska religionskrigen och Napoleon och hans brittiska motståndare förstod dess betydelse. Det har dock utvecklats avsevärt med våra samhällens inträde i informationsåldern sedan mitten av 1990-talet. Medan propaganda och desinformation länge huvudsakligen var verk av totalitära regimer (Nazityskland, fascistiska Italien, Kommunistiska Sovjetunionen), praktiseras de nu systematiskt av USA, som föredrar att tala om "informationskrigföring". Vi kunde observera detta under det första Gulfkriget (1991), Natos aggression mot Serbien (1999), invasionen av Irak (2003) i strid med FN:s säkerhetsrådsbeslut, interventionerna i Libyen och Syrien (2011) och slutligen, den ukrainska krisen (2014 och 2022). Det har skett en förändring i deras användning under de senaste trettio åren: propaganda och desinformation används lika mycket, om inte mer, av västerländska "demokratier" som av auktoritära regimer. USA, som har stor kontroll över världens kommunikationsmedel, både kanalerna och deras innehåll, orienterar presentationen av så kallad fakta till sin fördel för att uppnå sina politiska mål.

Att därför säga att rysk propaganda styr är att lura sig själv. Även om det är obestridligt att Moskva försöker presentera fakta till sin fördel, har dess handlingar ingenting gemensamt med den verkliga informationskrigsmaskin som implementerats av amerikanerna och ukrainarna. För första gången i historien ljuger "demokratier" och desinformerar mer än auktoritära regimer, vare sig vi gillar det eller inte. I synnerhet utgår vi från, uppenbart felaktigt, att allt som ryssarna säger är en lögn och systematiskt måste förkastas, men att allt som ukrainarna säger är den rena sanningen och inte kan ifrågasättas. Detta är en beklaglig journalistisk ond tro, men dess syfte är att förhindra någon som helt diplomatisk lösning av denna konflikt, eftersom man inte förhandlar med en demoniserad motståndare. Ingen införde sanktioner mot USA för att de orsakade hundratusentals invånares död genom invasionen av Irak och Syrien, inte ens trots de invaderade Irak 2003 i strid med FN:s veto. Ingen kritiserar dem varken för de många offer som orsakats av deras urskillningslösa militära interventioner i "kriget mot terrorismen", eller för att de har återupprättat tortyr som metod. Flisan i ögat och balken i din…

Hur kommer det då att sluta för de inblandade parterna? För USA, som upprättade en fälla för Ryssland i hopp om att snabbt destabilisera, är det en halvseger. Washington har inte uppnått sitt huvudmål, men man har lyckats tämja Västeuropa och göra det till ett än mer uppenbart bihang till Nato. Dessutom har USA lyckats med att permanent försvaga konkurrerande europeiska ekonomier och håller på att utplåna den gamla världens försvarsindustri. Den ekonomiska situationen på andra sidan Atlanten är dock också den mycket ansträngd.

För Ryssland, som medvetet gick i fällan som Washington gillrat, är detta också en halvseger. Militärt var dess initiala aktion ett misslyckande och det lyckades inte vinna en avgörande seger över de ukrainska styrkorna. Dessutom är de nu avskurna från Europa. De är dock inte försvagade till den grad Väst hade hoppats på. Dess ekonomi håller sig väl, dess intäkter växer trots sanktionerna, många länder utanför Västs sfär vägrar att associera sig med västerländsk politik och dess interna ryska nationella sammanhållning har inte blivit lidande. Dessutom är dess armé långt ifrån i oordning och tiden är på Rysslands sida i själva operationsområdet. General Winter gynnar Moderlandet. 

För de europeiska staterna är dock allt sedan 2014 ett stort nederlag, ett nederlag som förstärkts sedan februari och ökat beroendet och cementerat underkastelse inför USA. I enlighet med det amerikanska diktatet har Unionens länder infört sanktioner mot Moskva som fått en allvarlig inverkan på EUs ekonomi. Europa agerar därför helt klart mot sina egna intressen. De har inte längre någon egen vilja, och därför ingen suveränitet. Än värre, samtidigt som de framför sina "demokratiska värderingar", har de inte tvekat att strunta i dem genom att underteckna ett viktigt gaspartnerskap med Azerbajdzjan och Turkiet, blodtörstiga diktaturer som i flera år har visat sin vilja att utrota armenier och Kurder och som har attackerat republiken Armenien samt Syrien utan någon märkbar reaktion från det internationella samfundet.

För Ukraina är detta också ett totalt nederlag. Landet är i ett bedrövligt tillstånd, dess infrastruktur är förstörd, många invånare har flytt utomlands, en del av dess territorium ockuperat och antalet döda och skadade i strid är oroväckande högt. Men låt oss komma ihåg att Ukraina redan innan konfliktens början var en förfelad kvasi-stat, underminerad av korruption och kriminalitet, ledd av eliter som, liksom Zelensky och hans följe, aldrig slutat berika sig själva till skada för landets utveckling och befolkningens välbefinnande, detta är sant sedan självständigheten (1991). Att spela amerikanernas spel har bara påskyndat erosionen av rättsstasstabilitet.

Men allt går nu mot sitt slut. Eftersom den ukrainska armén är helt beroende av västerländsk finansiering, skulle en minskning eller ett upphörande av biståndet få den att kollapsa på några veckor, vilket tvingar Kiev att förhandla med Moskva. Då lagren sinar kommer vi snart dithän. Slutligen, jag tror inte på ett kärnvapenkrig. Varken Moskva eller Washington vill ha det. Men det finns en risk att Kiev agerar förhastat för att eskalera konflikten, vilket det polska debaclet nyligen visade på. Ryssland och USA är dock särskilt vaksamma på riskerna för att denna okontrollerbara regim hamnar utom kontroll. Paradoxalt nog kan man här lita på den amerikanska militären. De vet att ett kärnvapenkrig är bad for business helt enkelt.