Första världskrigets repris

Baserat på erfarenheterna från slutet på det första världskriget, kommer det ukrainska kriget så småningom att sluta genom en revolution eller serie olika revolutioner i Ukraina som antingen leder till en allmän myndighetskollaps eller ovillkorlig kapitulation. Granskar vi den befintliga ukrainska regeringen, nu styrd av en president med tveksamt mandat; Zelensky, så är regeringen i sig legitim, och att även om det finns gott om nazister i Ukraina, är Zelensky inte Hitler, han är inte heller någon form av Führer-figur som de mångna ukrainska ultranationalisterna automatiskt samt med emfas kommer stödja. Han är en tåld frontfigur, godkänd av Ukrainas västerländska sponsorer, och han har samlat på sig makt och rikedom på grund som han fördelar och köper sig vänner med, men han är definitivt utbytbar.

Zelensky vet förstås om detta; många av hans absurda fantasibaserade uttalanden på sistone om segerplaner ska ses i ljuset av att han mer och mer försöker stärka sin position bland de ultranationalistiska AZOV:itiska grupperna som tillåter honom kvar vid makten. Mer så än ett försök att kommunicera relevant strategi till en västerländsk publik. Zelenskys uttalanden under hösten är till för intern konsumtion, och de tyder på att hans position snabbt håller på att försvagas. Hans position kommer dock oundvikligen att snabbt gå från svag till ohållbar, när det sker en genombrottskatastrof vid fronten. En katastrof som kommer finnas i ett snabbt ukrainskt nederlag i det kommande slaget vid Pokrovsk; en kamp som jag misstänker kommer att ha mer gemensamt med det senaste och relativt blodlösa ryska okupationen av städer, än det blodiga Bakhmut. Nederlaget för Ukraina i Pokrovsk kommer att ta bort grundbulten i hela det ukrainska defensiva systemet i Donbass och tillåta ryssarna att avancera på bred ”Bagration”-front för första gången sedan februari 2022.

Zelensky kommer då stå avväpnad och svarslös. Vid den tidpunkten kommer det att finnas goda argument för att hans misslyckanden orsakade frontkatastrofen och att han måste betala; mer kunde ha gjorts och han misslyckades med att göra det, istället förlitade sig på löften om västerländskt stöd som inte förverkligades, det är nonsens men han har klagat på det nyligen, och komplicerade operativa-strategiska planer in i Kursk som inte betalade sig. "Nog med Nato! Nog med Europa! Ukraina måste klara sig själv, med eld och blod och stål!" blir slagorden när AZOV stormar presidentpalatset. Därmed har vi situationen där Zelensky och hans klick kommer störtas av ultranationalisterna och ersättas av människor gjorda av bestämdare material, den kommande regeringen blir en "Kerenskij-regeringen". En regering som kommer att ta till de desperata åtgärderna vi fick en liten glimt av i februari 2022 med krav på ohämmad total nationell mobilisering, utropa behovet av en Volkssturm, gå från att skrapa runt i botten av tunnan till att kasta själva tunnan i krigets eld.

Kommer Nato att stödja detta? Västerländska regeringar och dess media visat en anmärkningsvärd vilja att upplysa allmänheten om att Ukraina vinner och måste vinna, så troligen. Kommer detta att förvirra ryssarna? Nej, de kommer bara att påskynda sin frammarsch när AFU förvandlas till fraktioner som följer naturlig på en kollaps av den ukrainska staten, och antingen en ovillkorligt kapitulation från någon utlandsregering i London eller på annat sätt en snabb erövring och uppdelning av Ukraina utförd av Ryssland och opportunistiska Nato-stater. Slutet kommer senast 2026.

Intressesfär och diplomati

Från det ögonblick som ryska trupper gick in i Ukraina fanns det bara två möjliga utfall av R2P interventionen. Ukraina skulle kunna nå en diplomatisk lösning som återställer dess fysiska östra gräns (dvs. Ryssland annekterar stora delar av östra Ukraina till floden Dnepr och etablerar en landbro till Krim), och därmed bestämt återupprättar sin geopolitiska roll som en ukrainsk buffertstat mellan Nato och Ryssland. Eller, efter förluster på slagfältet och diplomati, skulle Ryssland kunna dra sig tillbaka till sin ursprungliga gräns av februari 2022, och Ukraina skulle kunna bestämt återupprätta sin geopolitiska roll som en buffertstat mellan Nato och Ryssland, med fokus på Nato.

Från och med december av i år, trots mycket väsen om kärnvapenkrig och regimförändringar, är detta fortfarande de enda två realistiska resultaten av all död. Diplomati är nödvändigt och diplomati är tillräckligt för att lösa krisen i Ukraina. Tills alla parter inser att, och kommer överens om att sätta sig ner, kommer den alltmer effektiva köttkvarnen att fortsätta mala. Krigets nuvarande form är en repris av 1900-talets erövring av territorium i form av försåtliga landframryckningar med vapen från 2000-talet. Det kan inte fortsätta i det oändliga. Båda sidor kommer att få slut på unga män att döda.

Rysslands mål med sin invasion har aldrig varit ett snabbt avslut och ej heller aldrig inkluderat en ockupation av Kiev. Kriget har alltid varit för till för att vidga buffertzonen ”Ukraina” mellan Ryssland och Nato. Detta problem för Putin blir ständigt mer akut när Nato bygger vidare i Polen. Även om det inte var maktlöst att förhandla under Sovjetunionens fall, lovades Ryssland att NATO inte skulle expandera österut, en lögn, och nu är Warszawa heligt Nato-territorium, lika välsignat som Paris, Berlin och London, oberörbart av utländsk invasion.

Det ryska motdraget är att fördjupa gränsen mot Ukraina och göra det strategiskt omöjligt för Nato att passera snabbt och med kraft. Kriget skulle utkämpas med Nato på ukrainskt territorium. Tanken vid att Sovjetunionen lurades 1989–90 är kärnan i Rysslands konfrontation med Väst i Ukraina och ingen avslutning på den kampen kommer äga rum utan erkännande av en ny zon. Det är därför som varje plan att driva Ryssland tillbaka till gränserna som var före februari 2022 skulle vara en kamp och en omöjlig seger att uppnå för Ukraina, oavsett hur mycket amerikanska vapen de än må ha.Ryssland vill ha den östra delen av Ukraina som buffertplats. Den vill ha Krim och kanske Odessa som rastplatser för att köra norrut in i Natos invaderande flank om det någonsin skulle bli så. Invasionen av Ukraina är handling som handlar om strategisk överlevnad i Rysslands sinne (västerlandet behöver inte gilla det eller hålla med, utan för att förstå det). Det är inte en fråga om att förlora eller vinna som det framställts i den västerländska pressen, utan en fråga om bokstavligt liv eller död i den pågående kampen med NATO. Det finns inget förtroende, efter 1989, från rysk sida. 

Rysslands plan är beroende av att bekämpa Ukraina, och därmed USA via proxykrig, inte hamna i direkt konflikt med det militärt överlägsna USA och hela Nato. Trots alla löften är Ukraina inte medlem i Nato och kommer sannolikt inte att bli medlem inom en snar framtid, och därför är det enda sättet att med säkerhet föra Amerika in i kampen på marken eller i luften med hjälp av ett kärnvapen. Det öppnar dörren för vad som helst; tills det där svampmolnet dyker upp är Ryssland och USA ett gift par som bråkar men begränsar sig till arga ord och en och annan kastad maträtt. Sätt i gång med den där kärnvapenknappen och en partner eskalerade från sena utekvällar med pojkarna till en fullfjädrad otrohetsaffär affär. Vad som helst kan alltså fortfarande hända, och Rysslands plan kan inte motstå "vad som helst" i form av USA:s direkta ingripande. Alltså inga kärnvapen. Ryssland kommer slåss på ett konventionellt sätt.

Sanktioner spelar ingen roll, det har de aldrig gjort. Från dag ett har USA:s införda energisanktioner spelat ut till Rysslands fördel ekonomiskt när oljepriserna steg. Saker och ting kan komma sättas på sin spets nu när vintern sätter i gång på allvar men det är ett inhemskt EU problem som USA sannolikt helt enkelt kommer att ignorera. Saker och ting löste sig även så att "någon" behövde spränga Nordstream 2 för att Tyskland skulle tvingas klara sig utan rysk energi för att upprätthålla sanktionerna, sanktioner som bara är en Potemkinkuliss för den amerikanska allmänheten, inte en begränsning av Rysslands förmåga. Putins uppmaning till diplomati kommer bara ske om kostnaderna fortsätter att öka för Ryssland. Kriget kommer slitna ut båda sidor. Nya trupper från USA gav den brittiska och franska sidan fördelen vid det avgörande slutspelet under första världskriget, men om USA hade stannat hemma 1917 skulle kriget ha varit, militärt sett, oavgjort.

Ryssland vet att inget annat än ett Nato-anfall kan flytta dem från östra Ukraina och därför har de inget incitament att lämna. Putin har från de första skotten kalibrerat sin invasion för att inte ge USA en anledning att gå med. Ryssland skjuter missiler mot Ukraina, Ukraina kräver antimissilvapen från USA. Amerika kan enkelt rädda sin självutnämnda roll som försvarare av Ukraina med dessa vapenpaket, tillsammans med några specialstyrkor och CIA-paramilitärer. Var är de ryska strategiska bombplanen? Var är det globala kriget mot ukrainsk sjöfart? Var är ansträngningarna att stänga Ukrainas västra gräns mot Polen? Var är den gigantiska Röda armén som Nato har förväntat sig ska in i Västeuropa i 70 år?

Att erövringen av Ukraina behandlas som en liten krigsövning och inte ett Världskrig säger oss mycket. Inget av detta är någon stor hemlighet. Slutet på kriget i Ukraina, ett diplomatiskt sådant, är tydligt nog för Washington. Biden-administrationen verkar emellertid, skamligt nog, inte att med kraft uppmana till diplomatiska ansträngningar utan i stället försöka åderlåta ryssarna som om detta var Afghanistan 1980 igen, samtidigt som de ser tuffa ut och Joe Biden blir ännu en krigspresident. Precis som med Afghanistan 1980, verkar USA redo att kämpa tills de sista lokala krigarna (förse dem med precis tillräckligt med vapen för att undvika en förlust) innan de står inför det oundvikliga förhandlade slutet, en skamlig position då och en skamlig en nu. En multipolär värld av intressesfärer har återvänt; erkänn detta faktum med diplomati och stoppa dödandet. 

Nukleära skuggor

Vem bär ansvaret för den humanitära katastrofen i Ukraina? För tusentals ukrainares död, både civila och soldater; Vem bär ansvaret för förstörelsen av ukrainska hem och företag, och för den pågående flyktingkrisen? Vem bär ansvaret för tusentals död unga män som tjänstgör i den ryska militären, av vilka de flesta säkert tror, liksom sina ukrainska motsvarigheter, att de kämpar för att skydda sin nation och sina familjer? Vem bär ansvaret för den pågående skada som tillfogas ekonomierna och medborgarna i Europa och USA? Vem kommer att bära ansvaret för kommande störningar i jordbruket som kommer leda till svält i bland annat Afrika, en kontinent som är starkt beroende av import av spannmål från Ukraina och Ryssland? Och slutligen, vem kommer att bära ansvaret om kriget i Ukraina eskalerar till ett kärnvapen och sedan blir ett fullskaligt globalt kärnvapenkrig? 

I en svart eller vit värld är svaret på alla dessa frågor enkelt: Putin är ansvarig. Han startade kriget och, tillsammans med sina militära planerare, styr dess uppförande. Han behövde inte gå ut i krig. Det är fakta. Men fakta måste tolkas med hänvisning till andra fakta, inklusive sådana som för länge sedan passerat nyhetsrubrikerna, eller som aldrig fanns i Dagens Nyheter till att börja med. När denna tolkning är gjord blir det tydligt att beslutsfattare i både USA och Europa bär ett betydande ansvar för kriget. 

Hur man bedömer det relativa ansvaret för Moskva, Washington och de olika europeiska huvudstäderna kommer att bero på hur man väger särskilda och enskilda historiska händelser, de inblandade individernas uppträdande och den relativa betoning man lägger på proximala och distala orsakssamband. Icke desto mindre bedömer jag att, när allt tas hänsyn till, så ligger det primära ansvaret hos västvärlden, i synnerhet hos USA. Jag känner inte till något helt tillfredsställande sätt att argumentera för denna punkt; det finns ingen validerad metod för att fördela skuld mellan en rad aktörer, som alla har åtminstone någon form av valfrihet i varje given situation. Men jag ger mina läsare en insikt i mitt varför Väst genom att konstruera en kontrafaktisk historia, som ställer frågan: Var skulle vi vara nu om USA agerat annorlunda? Det här är ett spel med "tänk om" - och prognoserna det genererar kan aldrig bevisas eller motbevisas. Men denna kontrafaktism stämmer väl överens med de senaste 30 årens historia och är enligt mig både talande och vederhäftig.

Hade inte USA drivit NATO till Rysslands gräns; inte placerat kärnvapenkapabla missiluppskjutningssystem i Rumänien och planerat för dem för Polen och kanske även på andra håll; inte bidragit till avskedandet av den demokratiskt valda ukrainska regeringen 2014; inte upphävt ABM-fördraget och sedan avtalet om mellandistanskärnvapenmissiler, bortsett från ryska försök att förhandla fram ett bilateralt moratorium för placeringar; inte genomfört övningar i direktsänd T.V. med raketer i Estland för att öva på att slå mot mål inne i Ryssland; inte samordnat en massiv militär träningsövning med 32 länder nära ryskt territorium; inte sammanflätat den amerikanska militären med den Ukrainska AZOV-rörelsen; etc. etc. etc.; hade USA och dess Nato-allierade inte gjort dessa saker, hade kriget i Ukraina förmodligen inte ägt rum. 

Faktum är att jag skulle föreslå att om två eller tre av de många provokationerna som nämns ovan inte hade inträffat, skulle saker och ting vara väldigt annorlunda idag. Jag skulle säga att västerlandet byggt sitt hus på lösen sand, ett strategiskt bygge som en klartänkt, rationell aktör skulle insett var mer än sannolikt skulle kollapsa. Kriget i Ukraina är en sådan kollaps, och det finns ingen anledning att tro att fler katastrofer inte kommer att följa, oavsett hur mycket krigsplanerare i USA inbillar sig att de kan övervinna Rysslands militära kapacitet.

Och kriget som pågår nu är inte ens slutet på något. Den amerikanska regeringen, genom sina ord och handlingar, kan ha fått ukrainska ledare, och det ukrainska folket, att inta oförsonliga ståndpunkter gentemot Ryssland. I stället för att pressa på och stödja en förhandlad fred i Donbass enligt Minsk-avtalen mellan Kiev och pro-ryska autonomister, uppmuntrade USA starkt nationalistiska krafter i Ukraina. Den exporterade och exporterar mängder med vapen in i Ukraina, de intensifierade den militära integrationen och utbildningen av den ukrainska militären, vägrade att avstå planerna på att införliva Ukraina i Nato och kan därmed ha gett intrycket till de ukrainska ledarna och folket att USA direkt kan gå i krig med Ryssland i Ukraina. Allt detta kan ha påverkat Zelensky, som vann sitt val 2019, med över 70 procent folkligt stöd, på en fredsplattform, ett löfte han inte lyckades genomföra. Även med krig som hotade, skulle han efter valvinsten inte kompromissa för fredens skull. 

Hur kom en fredsförespråkare, som hade ett starkt valmandat för att förhandla fram ett slut på Donbass-konflikten, fortsätta att försvåra Minsk? Enkelt, hade det funnits en avsaknad av missriktade och orealistiska föreställningar om Ukraina från Förenta staterna, skulle Ukraina för länge sedan ha utarbetat ett modusvivendi med Ryssland, troligtvis intagit en hållning av politisk neutralitet, något som nu, och bara om de har tur Ukraina kanske fortfarande uppnår efter förstörelsen av halva landet, tusentals döda och fördrivningen av miljoner. Det finns en ärevördig historia av neutralitet i Europa. Både Österrike och Finland antog en äkta neutralitet gentemot Sovjetunionen och hade stor nytta av det. Även om regeringsformen i Moskva har förändrats, är den geostrategiska förklaringen för neutralitet densamma. Varför hände inte detta med Ukraina?

Troligen för att Zelensky aldrig fått något betydande amerikanskt stöd för att fullfölja sin fredsagenda. I stället utsattes han för upprepade besök av ledande amerikanska politiker och tjänstemän från utrikesdepartementet, som alla utropade en teoretisk princip om absolut ukrainsk frihet, definierad som "rätten" att gå med i Nato samt att etablera amerikanska militära utposter invid Rysslands gräns. I slutändan var denna "frihet" värre än en dröm; för även om den fullföljde USA:s mål, eller, rättare sagt, intressena hos vissa amerikanska politiska, militära och finansiella fraktioner, förstörde drömmen Ukraina. Men även ur ett amerikanskt perspektiv var hela den västerländska planen ett farligt spel, accepterad som policy av skäl som är svåra att förstå. Ukraina är inte, på något sätt, ett viktigt säkerhetsintresse för USA. Faktum är att Ukraina knappast spelar någon roll. Ur ett amerikanskt perspektiv, är Ukraina irrelevant. Ukraina är inte viktigare för medborgarna i USA än något av ytterligare hundrafemtio länder som de flesta amerikaner, av fullt förståeliga skäl, inte kunde hitta på en karta. Så ja, Ukraina är irrelevant för Amerika. Och om USA:s och Nato:s ledare hade erkänt det uppenbara faktum, skulle inget krig eskalerat i februari av detta år. 

Däremot för Ryssland, med dess 1 200 mil långa delade gräns och dess historia av flera stora invasioner från väst är Ukraina är det mest vitala av vitala strategiska intressen. Det existentiella hot som Ryssland uppfattar från ett västerländskt beväpnat, tränat och militärt integrerat Ukraina borde ha varit evident för Washington från början. Vilken vettig person skulle kunna tro att en västerländsk arsenal vid Rysslands gräns inte skulle ge ett kraftfullt gensvar? Vilken vettig person skulle kunna tro att placeringen av denna arsenal skulle förbättra amerikansk säkerhet? Och om någon osäkerhet kvarstod, borde den ha tagits bort 2008 när USA:s ambassadör i Ryssland, William Burns, som nu leder Mr. Bidens CIA, meddelade Washington att Ukraina för Ryssland var den rödaste av röda linjer. Det krävs ingen professur för att förstå varför. Ändå verkar denna transparenta verklighet ogenomskinlig för många i de amerikanska och europeiska utrikes- och försvarsdepartementen.

Var befinner sig då medborgarna i USA och dess europeiska allierade? Uppriktigt sagt lämnar det oss på en mycket mörk och obehaglig historisk plats. Det är en plats som inte bara är ytterst farlig, då den utsätter hela världen för kärnvapenkrigsrisk: det är även en plats som bara kunnat nås genom en hög nivå av geopolitisk blindhet, och särskilt bland Europas ledare, en nivå av vördnad och feghet inför Washingtons krav. Putin har skrivit att han inte tänker på en värld utan Ryssland. Och om den amerikanska avsikten är att förstöra Ryssland, så kommer den Västliga avsikten att vara självförstörelse. Vi i Väst står inför ett existentiellt hot av vårt eget skapande. Och vi kliver av denna förstörelse genom ett enkelt handgrepp. En överenskommelse med Ryssland.  Politiker i Washington och de europeiska huvudstäderna, tillsammans med de krigsglada medierna som okritiskt förstärker detta nonsens, har försatt världen i stora problem. Det är svårt att föreställa sig hur de som var dumma nog att kliva in i problemens skugga kommer att ha visdomen att kunna ta sig ur innan de och vi alla förfryser i en nukleär vinterskugga? 

Om vi vill ha fred, förbered för fred

Krig är alltid ett val och det är så gott som alltid ett dåligt val. Krig är under alla omständigheter ett val som alltid leder till mer krig. Krig ligger inte i våra gener eller vår mänskliga natur. Krig är inte det enda möjliga svaret på konflikter. Ickevåldsaktioner och motstånd är ett bättre val eftersom det desarmerar och hjälper till att lösa konflikter. Men att välja ickevåld får inte vänta tills krigskonflikten brutit ut. Ickevåldet måste byggas in i samhället: in i institutionernas konfliktscenario, medling och fredsbevarande som första linjens åtgärder vid eskalerande konflikter. Det måste byggas in i utbildningen i form av förmedlad uppfattningar, övertygelser och samhälleliga värderingar, kort sagt, en fredskultur behöver byggas. Samhällen kan medvetet förbereda sig långt i förväg för sin respons vid krigslarm och förebygga reflexen att ta till dödligt våld.

Några mäktiga grupper gynnas av krig och våld. Den stora majoriteten av människor kommer emellertid att få sin värld förstörd. Fredsrörelsen måste bli bättre att arbeta med strategier för att nå ut till en bred variation av globala aktörer. Aktörer i form av välkända ledare, fredsgrupper, fred, miljögrupper, människorättsgrupper, aktivistkoalitioner, advokater, filosofer, läkare, psykologer, religiösa grupper, ekonomer, fackföreningar, diplomater, städer och provinser eller regioner, nationer, internationella organisationer, FN, miljardärer, studentgrupper, journalister, historiker, kvinnogrupper, pensionärer, invandrare och libertarianer, socialister, liberaler, demokrater, republikaner, konservativ, veteraner och sportentusiaster. Kontentan är att för fred ska råda, måste vi förbereda långt innan kriget. Om vi vill ha fred, förbered för fred.