Krig kräver samtycke

USA har evakuerat tusentals barn i varje krig från Vietnam till Afghanistan och förklarat det ett humanitärt uppdrag. När Ryssland hämtar föräldralösa barn från stridszoner i Ukraina framställer en överväldigande västerländsk propaganda detta som barnbortförande av barn och ett brott. I april 1975, när Vietnamkriget närmade sig sitt slut, transporterade den amerikanska militären flera tusen barn från Vietnam till USA i Operation Babylift. Transporten skapade rubriker eftersom det första planet med vietnamesiska barn kraschade nära Saigon. Nästan ett halvt sekel senare, i december 2021, rapporterade CNN att den amerikanska militären hade fört bort 1 450 barn från Afghanistan till USA. En rapport som inte genererade någon större politisk uppmärksamhet

Jag vet inte hur många barn USA sammanlagt har transporterat undan under alla sina krig: från Latinamerika, Asien och Afrika, från Balkan, Irak, Libyen eller Syrien. Enligt medierapporter transporterades mer än 50 000 undan enbart under Vietnamkriget, och där, liksom i andra fall, var många fromma eller mindre fromma kristna hjälporganisationer inblandade. Inte en enda journalist från en större västerländsk tidning tänkte någonsin på att hänvisa till alla dessa transporter som "barnbortföranden" eller "deportationer". Tvärtom. Skyddet av försvarslösa har alltid varit en föreskrift i internationell humanitär rätt. Genèvekonventionerna reglerar skyddet av civila, inklusive barn, i krig. Se bara på våra egna Finlandsbarn i Sverige under krigsåren. 

Men detta gäller inte Ryssland. När den ryska armén evakuerar föräldralösa barn och ungdomar från ukrainska stridszoner kan detta inte betraktas som ett humanitärt uppdrag, eftersom Ryssland, i Putins gestalt, saknar all form av medmänsklighet. Denna förvridna logik är grunden för de propagandafiktioner som fabricerats av ett flertal mer eller mindre statliga människorättsorganisationer och som cirkulerat i våra västerländska medier sedan krigsutbrottet 2022.De flesta av dessa organisationer är för övrigt inte vad deras namn antyder; nämligen att de är oberoende, många är engagerade i regimskiftesverksamhet där Väst anser det nödvändigt. Och detta blir allt svårare att dölja. Indien har till exempel återkallat licenserna för 15 000 icke-statliga organisationer under senare år.

I mars 2023 utfärdade Internationella brottmålsdomstolen (ICC) en arresteringsorder mot president Putin och den ryska barnrättskommissionären, Maria Lvova-Belova, med argumentet att det fanns "rimliga skäl att anta" att båda var "individuellt straffrättsligt ansvariga" för den olagliga deportationen av ukrainska barn till Ryssland. EU-kommissionens president Ursula von der Leyen talade därefter i Bryssel om hur 16 200 ukrainska barn hade kidnappats av Ryssland. ”Det som händer där, deportationen av barn, är en fruktansvärd påminnelse om de mörkaste tiderna i vår historia”, sa von der Leyen. Det är tydligt vad hon menar; särskilt när just en tysk politiker hänvisar till de mörkaste tiderna i sin historia. Man minns den tyske utrikesministern Joschka Fischer, som mobiliserade hela landet inför NATO-attacken mot serberna med parollen ”Aldrig mer Auschwitz”…

Internationella brottmålsdomstolen i Haag har inte avslöjat vilka faktiska bevis som den grundar sin arresteringsorder på. FN-organisationer som UNICEF och FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) har aldrig bekräftat att ukrainska barn olagligen har kidnappats av Ryssland. UNHCR uppger: "I Ukraina bor nästan 100 000 barn på institutioner och internatskolor, varav hälften är barn med funktionsnedsättning. Många av dessa barn har levande släktingar eller vårdnadshavare. Vi har fått rapporter om anläggningar som försöker evakuera barn till grannländer eller utomlands. Vi inser att humanitära evakueringar kan vara livräddande under vissa omständigheter och välkomnar insatser för att föra barn i säkerhet." Internationella Röda Korset (ICRC) uppger att man samarbetar med både ryska och ukrainska myndigheter för att skydda barn och återförena familjer i Ryssland och Ukraina.

Den 8 juni rapporterade och kommenterade den ryska tv-kanalen Russia Today utförligt informationen från ryska barnskyddsmyndigheter i sin tyska utgåva. Kanalen har förbjudits av EU, men kan läsas med hjälp av VPN. Men som tar del av och delar RT riskerar i vissa EU länder böter, eftersom varje fiendeuttalande framställs som en propagandalögn i en pågående "kognitiv krigföring". Idag gäller regeln i Bryssel: Den som inte håller med oss. Den nya medielagen, Digital Services Act (DSA), tillåter de facto Bryssel att radera och förbjuda allt som kan utmana dess egna sanningar. But I digress. Enligt RT har ryska flyktingar; och barnskyddsmyndigheter publicerat följande siffror: Under det mest krigshärjade året 2022 flydde cirka 4 miljoner ukrainska invånare till Ryssland, inklusive 730 000 barn. Dessa registrerades i ryska databaser. Den stora majoriteten av dessa minderåriga kom till Ryssland med ett juridiskt ombud: föräldrar, vårdnadshavare eller handledare.  Några av barnen kom från barnhem (föräldralösa, funktionshindrade), inklusive statliga sociala boenden. På grund av sin sårbarhet evakuerades de till Ryssland av hjälparbetare från Donbass och den ryska militären år 2022, där de togs till barnhem. Skadade och traumatiserade barn behandlades på ryska vårdinrättningar eller rehabiliteringskliniker. Å andra sidan placerades 380 barn hos ryska fosterfamiljer (ingen adoption) tills deras familjesituation var löst.

De ryska myndigheterna, enligt egna uttalanden, samarbetar med statliga hjälporganisationer i Kiev för att återlämna barn till deras avlägsna eller försvunna föräldrar. Qatars regering, i samarbete med Moskva, finansierar till stor del den nödvändiga logistiken. ICRC och FN-organ är inblandade. Detta kan dock inte nämnas offentligt från ukrainsk sida, eftersom det skulle kunna skingra bilden av "Putin, kidnapparen". Men motsägelserna i berättelsen om den "ryska barnförbrytaren" kan inte längre döljas. Yale Humanitarian Research Lab (HRL), en av de ledande organisationerna bland hundratals västerländska icke-statliga organisationer som arbetar för att avslöja ryska brott, publicerade att av 19 000 kidnappade barn lokaliserades 1 366 och återfördes till Ukraina. Liknande siffror presenterades av Yuri Vitrenko, Ukrainas ambassadör vid FN och OSSE i Wien sedan februari.

Det som medvetet utelämnas är det faktum att dessa repatrieringar skulle vara omöjliga utan de ryska myndigheternas samarbete. Eller hur ska man annars föreställa sig det? Att ukrainska barnavårdsstyrkor infiltrerar ryska fosterhem för att föra tillbaka barn över gränsen i skydd av mörkret? Med hänvisning till krigspropaganda skulle jag vilja hävda att det tar ungefär tre till fyra år att övertyga en befolkning om nödvändigheten av krig. Inget krig kan föras på lång sikt utan befolkningsmajoritetens samtycke. Men eftersom detta samtycke skulle vara nästan omöjligt att uppnå om folk fick höra den komplicerade sanningen; nämligen att utrikespolitiken i huvudsak bestäms av energibolagen, vapentillverkarna, militären, "penningväktarna" och andra intressegrupper; behövs en annan, mer lättförståelig anledning till krig. Den som lyckas göra det trovärdigt att fienden begår våld mot barn har uppnått en föreställningsvärld där fienden utgör enbart ett bestialiskt monster. Med en fiende kan det inte finnas någon förståelse, inga fredsförhandlingar, ingen nåd. Den som vill göra en befolkning "krigsvillig" måste framställa fienden som ett monster. Det görs nu med lögner om barnstölder.

Tystnad, tagning, Nato-propaganda

Det senaste decenniet har en omfattande kampanj bedrivits för att tysta samhällskritiska röster. I huvudsak har det skett helt öppet även om det också varit mer dolt. Det har förekommit att slutna facebookgrupper avslöjats vilket lett till medgivande från några av de berörda att de varit medlemmar. Arbetsmetoderna hos hemliga nätverk har avslöjats med hjälp av läckt eller hackat material från nätverkets datorer och metoderna sedan bekräftats av nätverkets ledare. En enskild företrädare för en anonym grupp med ”journalister, forskare och andra” som varit verksam under många år har också trätt fram utan att de blivit klarlagt vilka de övriga är. 

Men överlag har den omfattande kampanjen skett inför öppen ridå och mött påtagligt lite samlat motstånd. Detta trots att konsekvenserna drabbat många enskilda, rörelser och hela sektorer i samhället. Att mäktiga intressen hos både näringslivet och staten varit allt starkare inblandade borde också lett till reaktioner men så har knappast varit fallet. Genomgående med få undantag har de flesta valt att försöka försvara sig själva eller sin egen organisation. Ett undantag är Civil Rights Defenders som i rapporten Ett år med Tidöavtalet gått igenom den samlade utvecklingen i nuläget. 

Försämringen för möjligheten och rätten att yttra sig har i huvudsak skett efter tre linjer. Den första har varit att tysta de mest framträdande kritiska rösterna och därmed skrämma andra. Den andra har varit att frånta hela eller stora delar av det samhällskritiska civilsamhället dess legitimitet. Den tredje har varit att angripa finansieringen av de kritiska rösterna. 

Svenskt Näringsliv segrar i kampen mot Aftonbladet

Utvecklingen längs linjerna tog i alla tre fallen fart 2016 med den av Svenskt Näringsliv finansierade tankesmedjan Frivärld som pådrivande. Då inledde medarbetaren Jacob Ljungman på Frivärld en attack på Aftonbladet med hjälp av Utrikespolitiska institutet i Finland (UPI). Detta utan att hans bakgrund hos det delvis LO-ägda Aftonbladets huvudmotståndare på arbetsmarknaden framgick och inte heller hans bakgrund som tidigare anställd av moderaten Gunnar Hökmark i Bryssel och partipolitisk huvudmotståndare till tidningen. Denna attack ledde till slut till seger för Svenskt Näringslivs intressen och att kultursidans redaktör Åsa Linderborg fick avgå. 

Ljungman tillsammans med Aino Huxley hävdade i rapporten Fog of Falsehood att Aftonbladet bröt med god journalistisk sed därför att kultursidan drev en kampanj mot utrikesminister Carl Bildt. Varför opinionsbildande sidor i en tidning inte kan publicera flera artiklar som är kritiska mot en minister framgick inte, det kan snarare beskrivas som god demokratisk vakthållning. Än märkligare var påhittet att kultursidan drev en kampanj. Det främsta exemplet bestod av en artikel med flera författare publicerad på Aftonbladet debattsida. En medarbetare på kultursidan hade också kritiserat Bildt även om rapporten inte uppmärksammade det lika mycket. Genom att ges ut av utrikespolitiska institutet i Finland och dölja bakgrunden hos författaren som anställd av en av Svenskt Näringslivs tankesmedjor gavs anklagelserna en falsk neutral prägel.

Året därpå 2017 i januari publicerades en artikel i en brittisk tidskrift om rysk desinformation i Sverige av Martin Kragh och Sebastian Åberg, forskare respektive praktikant vid Utrikespolitiska Institutet (UI). I artikeln förs liknande anklagelser fram mot Aftonbladet som de som Ljungman spridit. Artikeln får stor spridning i Sverige och internationellt. Expressens kulturchef Karin Olsson skriver att författarna “analyserar också värddjuren för spridande av Putins världsbild.” Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg pekas särskilt ut. Hon svarar i Aftonbladet med att Kragh och Åberg har “hårdvinklat, vantolkat eller helt enkelt kokat ihop något” och förtiger “allt som motsäger deras påståenden”. 

Artikeln får skarp akademisk och journalistisk kritik från flera håll. Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen och fd socialdemokratiska ministern Pierre Schori tillbakavisar artikelns kritik mot att motstånd mot värdlandsavtalet är att sprida rysk desinformation. Jordens Vänner tillbakavisar också författarnas anklagelser mot medlemmen Tord Björk (undertecknad) som lätt kan identifieras via uppgifterna i artikeln. 

Kragh backar från det han skrivit om Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen men för samtidigt fram nya anklagelser mot Aftonbladet. I Sveriges radio berättar han att en grupp “journalister, forskare och andra” under “en längre tid” bevakat spridning av rysk desinformation i Sverige. Gruppen som inte namnges sägs har gjort “ett större gräv” som ska komma att avslöja skribenter på Aftonbladet Kultur. Uppgifterna i Kraghs artikel och ytterligare material som skulle avslöja hur skribenterna kunnat mingla med Europas fascister på Krim visade sig inte stämma. Istället valde Expressens kulturchef Karin Olsson att namnge de personer som Martin Kragh anonymiserat under rubriken “Hemliga namnen i studien om Kremlfjäsk”. De nu namngivna personerna anklagades knappast för vad de sagt utan för att de hade vistats i fel sammanhang. 

I mars 2017 publiceras en ny version av artikeln. I den stryks kritiken av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, socialdemokratiska tidigare ministrar och riksdagsledamöter från Miljöpartiet. Kritiken mot flera anonymiserade personer vars hemliga namn avslöjats i samarbete med Expressen kvarstår eller skärps. Sammanlagt publicerades ett hundratal inlägg i debatten under året om artikeln.

I november 2018 blev Mathias Cederholm först i Sverige med att uppmärksamma läckt eller hackat material från det brittiska projektet Integrity Initiative i facebookgruppen Källkritik, fake news och fatagranskning. Uppgifterna fick han från den amerikanska hemsidan Moon of Alabama. Med hjälp av 2 miljoner pund byggde projektet upp ett nätverk runtom i Europa som med några få undantag arbetade dolt. Det leddes av före detta brittiska militära underrättelseagenter för att samordna journalister, forskare och andra aktörer inom säkerhetsapparaten effektivare inom och mellan länder med det påstådda syftet att motverka rysk desinformation. 

Det blev en skandal särskilt när det visade sig att Integrity Initiative drev ett Twitterkonto där brittiske opinionsledaren Jeremy Corbyn smutskastades. Projektets ledare Chris Donelly medgav på Youtube att de arbetsmetoder som beskrevs i de läckta materialet var de som projektet använde sig av och syftade till. Det som blev strid om i en del länder var om de namn i nätverket som nämndes bara var tilltänkta eller om de verkligen värvats till den hemliga verksamheten. Särskilt kontroversiellt var att Martin Kragh var omnämnd som ledaren för nätverket i Sverige. 

Kultursidans redaktör Åsa Linderborg gick i clinch med Expressens kulturredaktör Karin Olsson. Debatten i pressen fick fart i början av 2019. Linderborg ifrågasatte Kraghs artikel och koppling till brittisk säkerhetstjänst. Debatten vände helt om jämfört med 2017. Det läckta materialet hade inte bara uppmärksammats på den amerikanska hemsidan, i brittisk press och många andra håll. Det hade också uppmärksammats av ryska medier. Därmed avfärdades inte bara aktuella påståenden om att Kragh kunde vara kopplad till brittisk underrättelsetjänst. Även kritiken mot Kraghs artikel 2017 där ryska medier inte deltagit avfärdades som början på en rysk kampanj mot Kragh av ett stort antal ledande journalister och professorer. När Kragh lämnade in sin anmälan av Aftonbladet till pressombudsmannen tystnade all debatt helt även i all rödgrön statsunderstödd press. Undantaget var den bidragsoberoende bloggen Svensson som publicerade det upprop som aktiva i folkrörelser ställt sig bakom för att försvara de freds- och miljöröster som Kragh och andra attackerat. 

Linderborg fälldes i Pressens opinionsnämnd och avgick som kulturredaktör. Aftonbladet tystades och drog många andra med sig när drevet gick mot alla som försvarat sig mot Kraghs anklagelser. Europas överlägset största socialdemokratiska tidning i både upplaga och andel av pressmarknaden som den mest dominerande tidningen i Sverige lät sig dras ner i smutsen. Till skillnad från alla enskilda och mindre organisationer som drabbats av hetsen mot oberoende freds- och miljöröster hade Aftonbladet alla nyhetsmässiga och granskande journalistiska resurser som behövs för att stå emot de som anlitas av utrikespolitiska instituten, Svenskt Näringsliv och dess tankesmedjors attack på tidningen. Istället gick Aftonbladet i sömnen i ett Sverige där de bidrog till allt större tystnad. Detta medan 200 år av fredspolitik avfärdades, Svenskt näringsliv jublade och NATO medlemskap står för dörren. I det nya Sverige vill Svenskt Näringsliv att det ska vara tyst. 

Avslöja motståndarnas propagandatrupper

Utvecklingen efter den andra linjen startades av Ben Nimmo som år 2016 i hemlighet var anställd för projektet Integrity Initiative. Nimmo bidrog till Svenskt Näringslivs offensiv mot fredsröster genom en artikel i häftet Trolltider som också publicerades på SvD:s ledarsida i fyra delar. Häftet skulle handlas om rysk desinformation. I praktiken handlade det särskilt om att smutskasta inhemsk fredsopinion. Det gällde att avslöja desinformatörer som använde ”ett nätverk av tjänstemän, journalister, vänligt sinnade debattörer och internettroll för att skapa en alternativ verklighet där sanningen alltid är relativ och informationen aldrig tillförlitlig”. Nätverkets desinformation sades vara starkt beroende av medier som man har kontroll över, samt av ”betalda eller välvilligt inställda debattörer” som vidarebefordar budskapen. Att konsekvent förneka att man bedriver en verksamhet för något särintresse som man håller hemligt menade Nimmo var särskilt allvarligt. Det är viktigt att avslöja dem som arbetat för motparten ”men som inte nödvändigtvis torgför detta till allmänheten.” Alltså just det Nimmo, Ljungman och Frivärld ägnade sig åt. 

Frivärld hade tidigare gett ut material om det svenska NATO motståndet. Men det hade varit författat på sedvanlig sätt, tydligt vinklat men också med nyanserande inslag. Nimmo ändrade den hållningen helt. Nu gällde det att ”avslöja motståndarsidan propagandatrupper” och ”att kunna nysta i det finmaskiga propagandanätet.” Motpartens propagandamaskin sägs vara väloljad och välfinansierad till skillnad från den egna sidan som saknar detta stöd. Det gäller att lyfta fram en framgångsrik berättelse om individuell frihet, demokrati och rättssäkerhet som ska intuitivt uppskattas och vara övertygande. Den som främst ska göra detta är det civila samhället. Lyfta fram hur medier vänligt inställda till motparten har ”total avsaknad av redaktionella standarder och balanserad rapportering” är framhävs också. 

Den som gav kropp åt Nimmos strategi är Jacob Ljungman. Den artikel på Aftonbladets debattsida som han särskilt lyfter fram i den finska rapporten som brott mot god journalistisk sed och avsaknad av balanserad hållning för dess kritik av Bildt påpekar han är skriven av ”sex personer, de flesta från olika NGOs.” Nu är inte längre Nimmos berättelse om ett allvarligt inhemskt hot med propagandatrupper innanför gränsen enbart stora ord. Nu är det människor av kött och blod som till och med tillåts skriva i Aftonbladet från olika icke-statliga organisationer. 

Martin Kragh späder på misstänkliggörandet av freds- och miljöröster i sin attack på Aftonbladet och andra 2017. När resultatet inte blev det förväntade behövdes ytterligare argument i samma anda. Det sker i Atlantic Council rapporten Kremlin's Trojan Horses 3.0. i kapitlet om Sverige författat av Henrik Sundbom, medarbetare på Frivärld. Atlantic Council säger sig stå för att de ”upprätthåller ett strikt intellektuellt oberoende” och ”främjar USA:s ledarskap och engagemang i världen”. Svenskt näringslivs propaganda tar återigen hjälp av organisationer som uttryckligen söker påverka Sverige i andra länders intressen. 

Sundbom riktar särskilt in sig på samarbete mellan miljö- och fredsrörelsen förutom det sedvanliga perspektivet att rysk desinformation sägs spridas av påstådd höger- och vänsterextremism. Tord Björk pekas återigen ut, denna gång med namn och inte längre anonymt. Han anklagas för att stå för en rysk syn på händelseförloppet på Krim i en artikel i Miljömagasinet. I artikeln står uttryckligen att Ryssland begick folkrättsbrott. 

Frivärlds trakasserier och förföljelser av freds- och miljöröster fortsatte. I en artikel på Frivärlds blogg 2023 anklagar medarbetaren Patrick Oksanen medverkande på Nätverket Folk och freds konferens i januari för att vara propagandister för Kreml. De flesta anklagelserna riktas mot Tord Björk. Det är äldre anklagelser som återbrukas. Särskilt angrips också ryske dissidenten och krigsmotståndaren Aleksej Sachnin som två gånger tvingats fly sitt hemland, den första gången till Sverige för sitt motstånd mot Putin och senast för sitt motstånd mot Rysslands anfallskrig mot Ukraina till Frankrike där Macron gav honom fristad. Sachnin angrips för att ha varit medförfattare till debattartikeln i Aftonbladet som kritiserade Bildt 2014 och att ha kritiserat Kragh. Det nya är nu också att Frivärld angriper två företrädare för internationella fredsrörelsen, Ingeborg Breines, tidigare UNESCO direktör och ordförande för Internationella fredsbyrån och Ulla Klötzer från Kvinnor för fred i Finland. Oksanens angrepp sprids vidare av Svenska Dagbladet och Helsingin Sanomat, största dagstidningen i Norden. 

Under sommaren 2023 angreps Kvinnor för fred av Mats Marcusson, en bloggare som särskilt aktivt bevakar freds- och miljöröster och PR-konsulten Lars Jederlund, grundare av Ryssland ut ur Ukraina och tidigare ledande inom Svenska Freds och Skiljedomsföreningen på 1980-talet. Syftet var att misskreditera föreningen och få Jämställdhetsmyndigheten att granska den och de samarbeten föreningen deltar i vilket förs fram av Marcusson i flera artiklar, den första med titeln Putins kvinnor finansieras med svenska skattepengar. Jederlund går ut i Dagens Opinion för att strypa finansiering av Kvinnor för fred, en liten ”extrem så kallad fredsorganisation” som inte helt stödjer den syn hans egen organisation har i Ukraina-frågan. Kvinnor för fred har varit en samlande kraft i den samverkan mellan miljö-, omställnings- och fredsrörelsen som vuxit fram de senare åren under parollen fred på Jorden och fred med Jorden med sådana aktiviteter som Österlens fredsfestival, Folk och fred och Fredsmässan med många deltagare på plats och via nätet. 

Jämställdhetsmyndigheten beställde efter påtryckningarna en granskning av Afactor, ett aktiebolag grundat av två tidigare anställda i MUST, den militära underrättelsetjänsten. Resultatet är en särskild utredning på sammanlagt 38 sidor. I den har mycket av den smutskastning som Frivärld och deras mest aggressiva förespråkare som Mats Marcusson spritt fått rikligt med plats. En utredning med en rad uppdiktade påståenden där också information på facebook om en kommande demonstration mot NATO ses som belägg för budskap i linje med ryska intressen och skäl till att tala om potentiell informationskrigföring. 

Allt medan en förenings företrädare inte bara ska stå till svars för organisationens hållning utan också för vad alla lokalgrupper och deras företrädares för fram samt alla samarbetsorganisationers företrädare. Därtill ska alla anlitade föreläsare granskas i förväg, inte för sin sakkunskap men om de har rätt synsätt och inte kan ifrågasättas för en hållning i andra frågor som kan tolkas strida mot vad det svenska demokratiskicket ser som korrekt hållning. Ange dina samarbetspartners och föreläsare till din inre lista över opålitliga! Välkommen till det nya Sverige!

Den tredje linjen gick ut på att tysta kritiska röster genom att komma åt deras finansiering. Den fick sitt genombrott som de andra tre linjerna 2016 med hjälp av Patrick Oksanen i häftet Trolltider och SvD:s ledarsidor. Oksanen föreslår att ”kravmärkning” av god journalistik bör införas av branschen. Tidningsutgivarna föreslås ta fram en standard som medieföretag certifierar för årligen. Branschöverenskommelse bör komma till stånd för att tysta alla källor som kommer till tals i statsägda ryska medier utöver officiella uttalanden från landets regering. Staten bör också tas till hjälp genom att koppla presstöd och ekonomiska incitament till medier som är certifierade. Oksanen vill väcka allmänheten inför ett stort sammanhängande hot: ”Inse att det finns krafter som förstärker varandra i att rasera tillit och samhälle, och att det finns ett aktivt samspel mellan Ryssland och extrema krafter till vänster och höger i debatten.”

Linjen att komma åt kritiska röster genom deras finansiering har lyckats över förväntan. 2021 infördes nya mediestödsregler i linje med Oksanens önskemål och Svenskt Näringslivs intressen. För att få mediestöd måste ”god medieetisk sed” och ”av mediebranschen allmänt vedertagna publicitetsregler” följas. Som nytt begrepp introducerades ”hög kvalité” med vilket menades att ”nyhetsmedier som uppmanar till brott, sprider desinformation eller vilseleder kring vetenskap ska inte anses ha ett redaktionellt innehåll av hög kvalitet”. 

Tidöregeringen har fortsatt på den av de rödgröna inslagna vägen. Ett demokrativillkor införs: ”Mediestöd ska få lämnas för allmänna nyhetsmedier som har en publicistisk verksamhet som inte står i strid med grunderna för det demokratiska styrelseskicket samt respekten för alla människors lika värde och den enskilda människans frihet, integritet och värdighet.” 

Kulturminister Parisa Liljestrand påstår sig tidigare ha varit mycket tveksam till ett sådant villkor, men menar nu att man kommit fram till något som tunga remissinstanser som Tidningsutgivarna och Journalistförbundet borde kunna acceptera. Knut Lindelöf invänder på sin blogg att det ”demokrativillkor” som nu föreslås strider mot allt i vår svenska demokratiska yttrandefrihetstradition. Det kan användas godtyckligt inte bara på det sätt Oksanen eftersträvar riktat mot systemkritik från vänster och höger utan mot alla folkrörelser som söker göra sin röst hörd. Eller som Lindelöf beskriver det som sker: ”Detta kan också uttryckas som att medborgarrätten – att fritt få starta tidningar (medier) – nu kommer att ersättas av ett systematiskt gynnande av 'journalistisk professionalism' formad i korporativa miljöer inom överhetens värdegrunds- och kåranda.”

I november 2023 skedde den sista utbetalningen av presstöd för mångfald i opinionsbildningen som funnits i över 50 år. På sikt för att ersättas av ett mediestöd i första hand till de stora mediebolagens och deras lokala redaktioner med anställda. Tidningen Omvärlden med dess bevakning av hur biståndets 57 miljarder används upphör eller som det heter pausas. Sidas budget för informations- och kommunikationsarbete minskar från 155 till 20 miljoner 2023 vilket drabbar flera program och organisationer som har fått säga upp många anställda. Bidrag till etniska organisationer dras in. Samtidigt halveras bidragen till folkbildningen, all finansiering av fredsrörelsen på sammanlagt 20 miljoner kronor från Folke Bernadotteakademin stryks och ersätts med stöd för att ”sekondera” NATO, EU och FN.

Samtidigt inskränks grundläggande fri- och rättigheter. En hög lagstiftningstakt och snabbt beslutsfattande inom kriminalpolitiken och säkerhetspolitiken undergräver tilltron till rättsstaten och demokratin. Gränsen mellan dömd och icke-dömd börjar suddas ut, exempelvis genom visitationszoner och preventiv avlyssning. Migrationspolitiken rör sig emot en ökad användning av tvång och sanktioner med förslaget om angiverilagen som ett tydlig exempel. I det nya Sverige anger vi varandra eller är det dags att vakna upp och tillsammans bryta med Svenskt Näringslivs våta filt över vår samtid?

Ryska paradoxer

I det ryska finns inget grått. Ingen skärseld. Ingen reseessäns. Inget lagom. Läst de ryska mästarna från silver och guldåldrarna och den yttersta domen är en överskuggande upplevelse av det litterära budskapet. Kristus, Allhärskaren, Pantokratorn, avbildas i ikonostasen längst fram i en ortodox kyrka. Han omges av Gudmodern och Johannes som med bönfallande gester riktar sig mot Herren. Där finns hopp om nåd. Men i vapenhuset eller på västväggen i kyrkan avbildas ofta syndarnas rättvisa öde på Yttersta domen med alla plågor. Denna eskatologiska känsla är fortfarande mycket stark i Ryssland. Paradoxen är dock att Ryssland som nation, trots domedagstro, har en inneboende frihetlig känsla, vidderna ger en förmåga att tänka bort gränser, det finns en förkärlek för det glada skämtet, ett bejakade av livet och den cykliska naturen. Kärleken till det egna tredje Rom var en kärlek till det eviga, det oändliga, det som inte har ett slut. Ryssland har, tillskillnad från dess kommunistiska överrock som påtvingades under 1900-talet, aldrig strävat efter att väcka, profetera och förändra världen. Ryssland är vi men inte vi. Många ryssar ser vita ut. De flesta äter med kniv och gaffel, de dricker alkohol, excellerar i västerländsk klassisk musik, poesi, litteratur, sport, vetenskap och filosofi. Med våra västerländska ögon ser de "normala" ut, men faktiskt är de inte det. De vägrar att spela med västerländska regler. De kräver envist att vara annorlunda och att vara ensamma. När de ställas ansikte mot ansikte med en aggressor slåss de. För som Putin sa i en intervju; «Да, для человечества это будет глобальная катастрофа, для мира будет глобальная катастрофа. Но я как гражданин России и глава российского государства хочу задаться вопросом: а зачем нам такой мир, если там не будет России?» 

De slår sällan till först, men deras försvar är fruktansvärt. När landet hotas, när Ryssland är överfallna, kämpar de med enorm beslutsamhet och styrka, och de förlorar aldrig. Byar och städer omvandlas till de invaderade arméernas gravar. Millioner dör medan de försvarar sitt land, men landet överlever.

Och detta händer igen och igen och igen; de externa krigshorderna har i århundraden angripit och bränt det ryska landet, Väst lär sig aldrig läxan och ger tragiskt nog aldrig upp sin syndiga dröm om att erövra och kontrollera den stolta och bestämda kolossen. Den nuvarande unipolära världsordningen med USA i spetsen gillar inte länder som försvarar sig, som kämpar mot dem, och särskilt om de vinner. För just nu vinner Ryssland, de försvarar sig och sitt folk, men de kämpar också för de andra, de skyddar den plundrade nationen;Syrien. Samt de räddade världen från nazismen. Tyskland besegrades då till ett fruktansvärt pris på 25 miljoner män, kvinnor och barn, men de gjorde det; modigt, stolt och altruistiskt. Väst förlät aldrig Sovjetunionen denna episka seger, för allt som är osjälviskt och självuppoffrande, står alltid i direkt kontrast med de egna principerna, och är därför extremt farliga. 

Vågen av propaganda började rullade in under hela det kalla kriget. Från London till New York, från Paris till Stockholm släpptes det fram en anti-sovjetisk och anti-rysk hysteri med en monstruös destruktiv kraft. Tusentals journalister, underrättelsetjänstemän, psykologer, historiker, samt akademiker var anställda. Inget sovjetiskt, inget ryska, förutom ryska dissidenterna, skonades. Naturligtvis fanns det inget utrymme för att nämna brittiska, franska, amerikanska, tjeckiska, polska, japanska, tyska och andras grymheter. Sovjetiska och ryska åsikter fick knappast någonsin möjlighet att tränga igenom den monolitiska och ensidiga västerländska propagandabilden. Lydigt accepterade den västerländska allmänheten den information som de matades med. Den mest absurda men på något sätt logiska ägde sedan rum: många i Sovjetunionen, underkastades propagandan. I stället för att försöka reformera sitt högst ofullkomliga och anti-demokratiska men fortfarande mycket progressiva land, gav de upp, blev cyniska, aggressivt desillusionerade, korrupta och naiva men osjälvständigt Västvänliga. Detta var den första och sannolikt sista gången i historien Ryssland blev besegrade. Det hände via svek, genom skamlösa lögner, genom propaganda.

Under Gorbatjov blev sakernas tillstånd extremt bisarra. Han mutades kanske inte direkt med pengar i hans hand för att förstöra sitt eget land, men han gjorde allt för att köra det i botten; precis som Washington ville att han skulle göra. Sedan, inför hela världen, rämnade de mäktiga republikerna och allt kollapsade. Sovjet dog snabbt, men inte smärtfritt Smärtan kom efteråt i form av en ny turbo-kapitalism, banditekonomi, ett pro-oligarkisk och förvirrat Ryssland föddes. Ryssland som styrdes av en alkoholiserad Boris Jeltsin; en man älskad och stödd av Washington, som glatt involverade sig i hans omvalskampanj 1996. Detta var det onaturliga, sjuka Ryssland som jag levde i under 90-talet, ett cyniskt land byggt på andras idéer; ett Ryssland mattat med Radio Liberty och Voice of America, BBC, svarta marknader, oligarker och multinationella företag. Ett Bangkok möter Berlin via logdans i Vilhelmina. Ett Crazy Duck. Washington hade då vunnit över Sovjetunionen men sedan började de sparka vidare på Ryssland, som vid den tiden var blott halvt levande. Är detta bortglömt, eller är det offentliga Väst helt omedvetet om vad som ägde rum under detta mörka decennium? Väst klev på det fattiga och skadade landet, vägrade att upprätthålla internationella avtal och fördrag. De erbjöd ingen hjälp. Utländska medborgare släpptes in och började privatisera ryska statliga företag, de stal alltså det som byggdes under långa årtionden. Låt mig vara tydlig: det var ingen invasion, inget krig, det handlade enbart om stöld. Nu idag läser jag att Ryssland är paranoida, att dess president är paranoid. Med ett alvarligt ansikte låtsas nu Väst att de aldrig försökte plundra Ryssland. Dessa galna år på nittiotalet upplevde jag delar av i St. Peterburg och Moskva, de västliga åren när Ryssland blev en halv klientstat till en osund kasinoekonomi, likt en koloniserad statsbildning. Det fanns ingen barmhärtighet, ingen medkänsla lämnades från utlandet. Det ryska västvänliga prästerskapet vaknade först senare, men det var för sent. Många av dem hade då inget att äta. Deras predikningar om den västerländska vackra kapitalismen tilltrotts befann sig deras Ryssland i totalt kollaps. Jag minns mina resor till Novgorod, Petrosavodsk, Narva, Samara och småorter däremellan. Körerna, pensionärerna som dog av kylan i ouppvärmda lägenheter, obetalda löner, svältande akademiker, teaterstjärnor som sjöng på Nevskij prospekt. Ryssland var ett land där folks genomsnittliga livslängd plötsligt sjönk till en sub-Saharaiansk nivå.

Mardrömmen varade inte så länge, men de korta men hemska åren under både Gorbatjov och Jeltsin, kommer aldrig att glömmas, inte förlåtas. Ryssar vet vad de inte vill ha. Ryssland tog sig upp igen från svälten. Redo att leva sitt eget liv, gå sin egen väg. Från en fattig, förödmjukad och rånad nation, undergiven väst, utvecklades landet och inom ett par år gick det fria och oberoende Ryssland åter in bland de utvecklade och mäktiga länderna på jorden.

Och som tiden före Gorbatjov är Ryssland nu återigen i stånd att hjälpa de nationer som ber om hjälp. En man som lett denna renässans, president Vladimir Putin, är hård, men Ryssland är under hot och då är han ett bra alternativ. President Putin är inte perfekt men han är en internationalist med en multipolär världsvision. Nu hatar västvärlden både Ryssland och dess ledare. Inte underligt; ett obesegrat, starkt och fritt Ryssland är Washingtons värsta tänkbara fiende. Så känner väst, inte Ryssland. Trots allt som har gjorts, trots att tiotals miljoner förlorade och förstörda liv, var Ryssland länge redo att kompromissa, till och med att förlåta, om inte glömma. Tyvärr kan inte Washington inte acceptera något mindre än fullständig och ovillkorlig underkastelse. Den måste kontrollera, stå ansvariga och leda allt; de måste känna sig exceptionella. Även när de invaderar länder och förstör hela regioner, insisterar den på att känna sig moraliskt överlägsna resten av världen.

Denna tro en nationell särställning är den sanna amerikanska religionen, som i decennier spelat en central roll där. Tron på den egna exceptionella statusen är fanatiskt, fundamentalistiskt och obestridligt. De insisterar på att deras narrativ är det enda som får finns i världen. Idag, liksom under det kalla kriget, är hundratusentals akademiker, lärare, journalister, artister, psykologer och andra professionella i alla delar av världen åter anställda av USA, och detta endast av två skäl, för att förhärliga den västerländska berättelsen och att diskreditera alla som vågar utmana den. Propagandakriget som nu släppts fram av Väst är så vansinnigt, så intensivt att även några av de europeiska och nordamerikanska medborgarna börjar ifrågasätta Washington och Londons galenskap. Men fortfarande, varhelst man vänder, finns det lögner, halvsanningar; ett komplext och avskyvärt träsk av konspirationsteorier. Ryssland attackeras för att de skulle styra amerikanska inrikesfrågor, för att de inte försvarar Syrien, för att ha en egen kraftfull propaganda, för statsdopning av sina idrottare, för att fortfarande vara kommunistiska, för att inte vara socialistiska längre, för att försöka döda redan frigivna brittiska spioner, i korthet: för allt tänkbart och ofattbar är de skydliga.

I Västs ögon är ryssarna "förrädare". De vägrade sälja ut hela sitt land och förslava sitt folk. Deras regering gör allt för att göra Ryssland självförsörjande, oljeoberoende, välmående, stolt och fritt i ordets rätta bemärkelse. Kom ihåg att "frihet", "demokrati" och många andra villkor betyder helt olika saker i olika delar av världen. Vad som händer hos oss i Väst kan aldrig beskrivas som "frihet" i Ryssland eller i Kina, och vice versa. Frustrerade, kollapsande, atomiserade och egoistiska samhällen i Europa och Nordamerika inspirerar inte sina egna medborgare längre. Det är verkligen pinsamt att USA och Storbritannien, länder som ansvarar för hundratals folkmord, för hundratals miljoner mördade människor på alla kontinenter, fortfarande vågar föreläsa om vad Ryssland ska göra. Den ryska kulturen är ofantlig: från sin poesi och litteratur till sin musik, balett, filosofi…men när miljontals liv hotas, blir lagom ljumma kulturella hjärtan och muskler till brinnande sten och stål. Under sådana tillfällen, när bara en seger skulle kunna rädda världen, är ryska nävar hårda, och detsamma gäller för den ryska rustningen.  Irreversibelt kommer även Sverige vända sin framtid mot öst. Och det är därför som Ryssland är så desperat hatade av Washington, de kommer stjäla de nu så lydiga vasallerna.

Världskriget avblåst

Vad hände med det så omtalade överhängande utbrottet av ett tredje världskriget? Tidigare denna månad kom varningar om ett stort överväldigande hotfullt ryskt krigsspel; Zapad 2017 var ett krigiskt panoptikon redo att innefatta hela Norden i sitt öga av eld och stål.  Detta upprepades flera gånger; Rysslands största militära övning sedan slutet av det kalla kriget. Massiv och stor var andra adjektiv som används av NATO:s svenska trollarmé. Svenska militär- och medierapporter skrev fram Zapad-2017 som ett oförlikneligt akut hot, men ett specifikt påstående stod ändå ut. Rysslands insisterande på att omkring 12 000 trupper skulle delta, i verkligheten skulle det vara uppåt 100´-200´enligt Västliga källor. Sen var det då det där med avsikten. En sådan stor övning skulle kunna vara en täckmantel för ett ryskt land- och luftangrepp i Ukraina eller på Gotland. Övningens närhet, i tid och geografi, till 1 september årsdagen för andra världskrigets början tycktes bara ger extra trovärdighet till skrämseltexterna. Med Zapad var världen på standby för ett nytt världskrig. Men vad hände? Zapad avslutades tidigare i veckan, utan några större pukor i västerländska media. Den mest sprida bilden var den på president Vladimir Putin som observerade krigsscener genom en kikare samt en rapport som tre personer hade blivit skadade när en rysk helikopter av misstag sprängde bort åskådare. Numren som även sattes, även av västerländska analytiker, av antalet deltagande soldater låg nu någonstans mellan 10 000 och 17 000 trupper, och ingen hade invaderats. De ryska skratten ekar nu genom skogarna i norr. Deras antal var korrekta, det fanns ingen expansion, de internationella gränserna respekterades.

Alla ryska trupper som fördes in i grannlandet Vitryssland är åter på sina hemmabaser. Av det påstådda ryska informationskriget syns också föga. Hur kom det sig då att omfattningen av Zapad var så orealistiskt upphaussad i Sverige? Lösnummer är en viktig förklaring. Ryssen säljer. Allt ifrån Ryssmördarkylan till Ryssfemmor är läsgodis och mycket klickvänligt. Det finns en del av sanningen i det men det alvarliga är att media saknar nyanser i den information de gavs. Ryssland ”kunde” ”enligt källor” ha 100,000 trupper, de "kunde" använda övningen som skydd för att invadera Gotland, de ”kunde” stationera sig permanent i Vitryssland. Från detta ”kunde” var det lätt för NATO älskande mediemoguler att glida över i ett Ryssland "vill". Ryssland vill ha Väst under sig. Möjligheten och spekulationen blir till en visshet. Detta kan förvisso skrivas av okunnighet, för maximal effekt eller, i vissa fall, för att den passar en befintlig politisk dagordning om mer pengar till ett oräddbart svenskt försvar samt ett fullvärdigt NATO-medlemskap. Det finns inget annat att säga än att svenskarna utsattes för desinformation om Rysslands Zapadövning. En grundlig titt på svensk medierapportering krigsspelet i Öst visar att de litade mest på anonyma samt ibland namngivna källor, men namngivna källor vars expertkunskap var knuten till försvarsmakten eller NATO smedjorna. En av dessa källor var ingen annan än generalsekreteraren för NATO, som varnade för att Ryssland tidigare hade använt stora militära övningar som en föregångare för aggressiva militära handlingar mot sina grannar och övergick till att hänvisa till citerar Georgien och Krim. Fröet är sått trots inget tydde på detta denna gång. Sen var det publicistiska och politiska NATO-anhängare som accepterade uppskattningen av runt 100 000 trupper, och den citerades flitigt.

Många av rapporterna i svenska media citerade även politiska eller tankesmedliga källor i de baltiska staterna, Polen eller Ukraina, där det av förståeliga skäl finns en syn på Ryssland som potentiell aggressor som naturligtvis påverkar objektiviteten. Ryssland genomförde en rutinmässig militärövning på ett sätt som helt enkelt var jämförbar med Aurora. Men tillfälle togs att driva en anti-rysk västerländsk dagordning. Detta hände, det är också värt att notera, strax efter att NATO själv hade haft övningar i Svarta havet samt Rapid Trident hölls i och runt de västra gränserna i Ukraina. Vem, och frågan måste ställas, hotar vem? Båda hotar varandra är det enkla militaristiska svaret. Zapad var en övning för att testa den moderna, mindre och smidigare konfigurationen av ryska styrkor samt dess nya kommunikationsmöjligheter. Det var också avsett att delvis visa upp den ryska moderna krigsmaskinvaran, inte minst för att stärka dess ställning på den internationella vapenmarknaden och avslutningsvis för att visa för NATO att Ryssland åter är en kraft att räkna med. Det var med andra ord en övning i både begrepp och syfte som liknade Aurora 2017. Men den informationen lämnades därhän i det västliga propagandakriget.

100 år av propaganda

Det är nu hundra år sen världen upplevde början på det första världskriget och vi kämpar fortfarande med att förstå vad som orsakade européerna att finna det en bra idé att döda varandra i miljontal medan de vistades i fuktiga och råttangripna diken. Politiska och ekonomiska faktorer nämns ofta, men är knappast tillräckligt. Krig har funnits med oss sen början av mänsklighetens historia, men graden av grymhet i första världskriget var något nytt. Det som gjorde detta krig så destruktiv var framförallt kraften i det som senare kom att kallas propaganda och som vi i dag brukar kalla samförstånd. Propagandans framgång var som alltid ett framväxande fenomen inlindat i ett komplext system. Det var ett oväntat resultat av den ökade läskunnigheten i de industrialiserade landen. Som ett exempel; i slutet av 1900-talet, hade Frankrike uppnått en nästan 100 % grad av läskunnighet och flera europeiska länder, bland annat Tyskland, Storbritannien och andra, hade nått liknande nivåer.

Folk fick lära sig att läsa och skriva eftersom läskunnighet var en användbar förmåga i ett snabbt industrialiserat samhälle. Men, för skriv och läskunnighet, precis som för många andra saker, uppstår oväntade konsekvenser. När de flesta människor kunde läsa och skriva, ändrades spelreglerna för kommunikation. Innan en ålder av läskunnighet, tvingades regeringarna förlita sig på  stads utropare och präster för att tala om för sina undersåtar att ett krig hade förklarats och att de var tvungna att ta värvning. Med läskunnighet, skulle folk läsa tidningar och få veta inte bara att de var tvungna att värva, men hur bra och vackert det var att ta värvning för att slåss mot de onda monster som fienden var.

Propagandan växte sen av sig själv. När människor blev mer och mer övertygade om att vara på den goda sidan mot det onda, blev kriget hårdare, mer nödvändigt och föll snabbare utom kontroll, hemmafronten kunde göda soldaterna med mer hat och mer propaganda. Delvis var denna katastrofala spiral en spontan företeelse, men snart hade regeringarna lärt sig att utnyttja den. Det tog lite tid att utveckla rätt teknik, men början av den moderna krigspropagandan kom med sänkingen av det brittiska fartyget Lusitania av en tysk ubåt, vilket den allierade propagandan utnyttjade på ett sätt som vi lätt kan känna igen idag kring MH17-katastrofen: en omfattande användning av media för att demonisera fienden.

Idag kan via nätet bilder och filmer användas för att komplettera och ersätta den skriftliga uppviglingen som fanns för ett sekel sedan, men den grundläggande mekanismen för propaganda är detsamma: regeringarna kan nå sina mål med en enorm flod av falsk eller förvrängd information baserad på halvsanning och lögn. Folk är normalt inte rustade att försvara sig mot denna anstormning av desinformation och tenderar att reagera med att antingen tro på det eller ta sin tillflykt till bisarra konspirationsteorier.


Det framväxande fenomenet propaganda under första världskriget tog de flesta på sängen, och när kriget var över, fanns det flera försök att förstå det och kontrollera den. Edward Bernays var en pionjär inom detta område med sin bok Propaganda. Han var tyvärr optimist och trodde att propaganda kunde användas för goda ändamål. Tyvärr är det nästan omöjligt att styra ett självförstärkande fenomen och idag är vi lika känsliga som för hundra år sedan för vågorna av hat som regelbundet uppslukar den allmänna opinionen. Fallet med de icke-existerande massförstörelsevapnen som ledde till invasionen av Irak 2003 är bara en av de senare manifestationerna av detta fenomen. Saringasattacken i Syrien förra året en annan.  Således kära läsare, hundra år senare, är historien om det första stora kriget en lektion i hur svårt det är för oss att hantera komplexa system. Vårt samhälle, en av de mest komplexa system som någonsin funnits i mänsklighetens historia, utsätts för destruktiva attacker som skapats av ett framväxande statliga kontrollbehov: oförutsägbart och okontrollerbart. Propaganda skapar det hat som genererar de destruktiva krigen av idag. Även den illusoriska propagandauppfattning att ett överflöd av olja och gas som skapas av skiffergas leder till en farlig omfördelning av enorma resurser till ett åtagande som leder ingenstans. Propagandan som driver den självförstärkande optimismen i ekonomiska media leder till finansiella bubblor och efter det till destruktiva krascher. Propagandan kan bara motas med ett välinformerat ifrågasättande folk.

Den krigspropaganda som fanns ett århundrade bort är kanske förlegad till sin utformning men de centrala idéerna som utvecklats i samband med första världskriget är fortfarande med oss, även om de oftare nu finns i finare och mer effektiva former. Internet ger bara ytterligare ett lager av komplexitet till de en gång så enkla mekanismer för propaganda som fanns och gör det ännu svårare att kontrollera den. Aldrig i historien har vi stått inför en så oerhört komplicerat system som formar vår uppfattning av världen.

Var leder oss detta? Jag vet inte, jag kan inte veta. Framtiden, är som vanligt, en dunkel bild av det förflutna. Så det stora kriget en del av vårt förflutna men också för vår framtid. Med sina mer än 10 miljoner döda och med sin otroliga blandning av kärlek och hat är det fortfarande en del av hur vi ser på världen, en del av det sätt på hur vi reagerar inför det okända och den okände, till den mystiska väsen vi kallar fiende.