Första världskrigets repris

Baserat på erfarenheterna från slutet på det första världskriget, kommer det ukrainska kriget så småningom att sluta genom en revolution eller serie olika revolutioner i Ukraina som antingen leder till en allmän myndighetskollaps eller ovillkorlig kapitulation. Granskar vi den befintliga ukrainska regeringen, nu styrd av en president med tveksamt mandat; Zelensky, så är regeringen i sig legitim, och att även om det finns gott om nazister i Ukraina, är Zelensky inte Hitler, han är inte heller någon form av Führer-figur som de mångna ukrainska ultranationalisterna automatiskt samt med emfas kommer stödja. Han är en tåld frontfigur, godkänd av Ukrainas västerländska sponsorer, och han har samlat på sig makt och rikedom på grund som han fördelar och köper sig vänner med, men han är definitivt utbytbar.

Zelensky vet förstås om detta; många av hans absurda fantasibaserade uttalanden på sistone om segerplaner ska ses i ljuset av att han mer och mer försöker stärka sin position bland de ultranationalistiska AZOV:itiska grupperna som tillåter honom kvar vid makten. Mer så än ett försök att kommunicera relevant strategi till en västerländsk publik. Zelenskys uttalanden under hösten är till för intern konsumtion, och de tyder på att hans position snabbt håller på att försvagas. Hans position kommer dock oundvikligen att snabbt gå från svag till ohållbar, när det sker en genombrottskatastrof vid fronten. En katastrof som kommer finnas i ett snabbt ukrainskt nederlag i det kommande slaget vid Pokrovsk; en kamp som jag misstänker kommer att ha mer gemensamt med det senaste och relativt blodlösa ryska okupationen av städer, än det blodiga Bakhmut. Nederlaget för Ukraina i Pokrovsk kommer att ta bort grundbulten i hela det ukrainska defensiva systemet i Donbass och tillåta ryssarna att avancera på bred ”Bagration”-front för första gången sedan februari 2022.

Zelensky kommer då stå avväpnad och svarslös. Vid den tidpunkten kommer det att finnas goda argument för att hans misslyckanden orsakade frontkatastrofen och att han måste betala; mer kunde ha gjorts och han misslyckades med att göra det, istället förlitade sig på löften om västerländskt stöd som inte förverkligades, det är nonsens men han har klagat på det nyligen, och komplicerade operativa-strategiska planer in i Kursk som inte betalade sig. "Nog med Nato! Nog med Europa! Ukraina måste klara sig själv, med eld och blod och stål!" blir slagorden när AZOV stormar presidentpalatset. Därmed har vi situationen där Zelensky och hans klick kommer störtas av ultranationalisterna och ersättas av människor gjorda av bestämdare material, den kommande regeringen blir en "Kerenskij-regeringen". En regering som kommer att ta till de desperata åtgärderna vi fick en liten glimt av i februari 2022 med krav på ohämmad total nationell mobilisering, utropa behovet av en Volkssturm, gå från att skrapa runt i botten av tunnan till att kasta själva tunnan i krigets eld.

Kommer Nato att stödja detta? Västerländska regeringar och dess media visat en anmärkningsvärd vilja att upplysa allmänheten om att Ukraina vinner och måste vinna, så troligen. Kommer detta att förvirra ryssarna? Nej, de kommer bara att påskynda sin frammarsch när AFU förvandlas till fraktioner som följer naturlig på en kollaps av den ukrainska staten, och antingen en ovillkorligt kapitulation från någon utlandsregering i London eller på annat sätt en snabb erövring och uppdelning av Ukraina utförd av Ryssland och opportunistiska Nato-stater. Slutet kommer senast 2026.

Taktik utan strategi är suset före nederlaget

Västmakterna verkar inte längre ha någon hållbar strategi för att få till ett slut på Ukrainakriget. Det bästa Väst kan göra att hålla Ukraina på livsuppehållande behandling. Men, som Sun-Tzu uttryckte det, taktik utan strategi är suset före nederlaget. Tänk om Ukraina hade kapitulerat tre dagar efter att den ryska invasionen började i februari 2022, som vissa förutspådde? Republiken Donetsk och Luhansk skulle sannolikt ha fått självstyre inom den ukrainska staten och livet skulle ha fortgått som vanligt för de flesta ukrainare (minus den vanliga beskjutningen mot invånarna i Donbass). Utan tvekan skulle kapitulationen följts av förändringar i Ukrainas politiska ledarskap, politik är ett hänsynslöst spel; medan döden till följd av Rysslands intrång skulle ha varit (ur ett sifferperspektiv) obetydliga jämfört med den massförlust av människoliv som nu skett. 

Eller än bättre, USA och Nato hade förhandlat i god tro med Ryssland om de förslag som lades fram i december 2021 och som syftade till att ta itu med Rysslands uttryckta säkerhetsproblem. Kriget kunde ha undvikits, ukrainsk neutralitet befästs i enlighet med den österrikiska överenskommelsen på femtiotalet och världen kunde ha gått vidare med att lösa andra angelägna problem. Men Nato hade sina "principer" som det måste stå fast vid, frånvaron av pragmatism gjorde att det blev oacceptabelt för västmakterna att nå en kompromiss med Ryssland. Ryssland intog då en "militärteknisk" lösning. Fokus för det västerländska projektet i Ukraina blev då för Nato en möjlighet att "försvaga Ryssland", vilket när dammet lägger sig mycket väl kan bli ihågkommit som den största strategiska missräkningen i det amerikanska imperiets korta historia.

För Ryssland vann faktiskt detta krig redan den 24 februari 2022. Det som fortfarande är osäkert är hur mycket territorium Ukraina ska förlora, omfattningen av döda, graden av förstörelse och de geopolitiska konvulsionerna kommer sig av resultatet. Men den totala hopplösheten i den ukrainska militära försvarsställningen var inte det narrativ som såldes i Väst. Snarare hörde Västs medborgare att Rysslands invasion var oprovocerad, den ryska militären inkompetent, den ryska ekonomin skulle kollapsa, Putin skulle störtas, Ryssland var isolerat, Ryssland är en pariastat, Ryssland håller på att ta slut som nation, Putin är sjuk eller kort och gott: Ukraina "vinner". Resultatet av dessa falska framställningar är att västvärlden inte ser hur Ukrainas handlingar blir mindre och mindre relevanta för situationen övertid tills de att de besegras av Ryssland.

De västerländska ledarnas utgångspunkt, efter decennier av dopp i en anti-rysk propagandakittel, var att överskatta deras egen styrka och en underskatta Rysslands. Detta resulterade i antagandet att införandet av de hårdaste möjliga sanktionerna mot Ryssland skulle vara en lösning, utan att beslutet föregicks av någon egentlig eftertanke kring konsekvenserna. Vad som faktiskt hände var att västvärlden ligger i en feedbackloop; Väst fortsätter att eskalera kriget med ekonomiska och militära medel med en ständigt försvagad och mindre effektiv hand. Ingen positiv feedbackslinga är hållbar, och det blir allt tydligare, att krigshändelserna i Ukraina kommer att resultera i västvärldens undergång som ett stormaktsblock.

Nu är vi emellertid vid den punkt i händelseförloppet där den oundvikliga förruttnelsen av det ukrainska projektet, både inom Ukraina och dess västerländska partners, blir omöjligt att dölja. Under de senaste veckorna har Kievregimen börjat splittras. För det första har vi Oleksiy Arestovich, president Zelenskys strategiska kommunikationsrådgivare som på grund av kommentarer som han gjorde som indikerade att en explosion som dödade 44 civila i Dnipro berodde på att ukrainskt luftförsvar fick sluta. Vi har den ukrainske inrikesministerns och andra topptjänstemäns död i en helikopterkrasch. Vi har också det senaste erkännandet av en medhjälpare till president Zelensky att en ukrainsk förhandlare mördades av SBU (ukrainsk underrättelsetjänst) i mars 2022. Slutligen har vi en utrensning av höga ukrainska tjänstemän inklusive viceministrar och regionala guvernörer gällande anklagelser om korruption. Även om det är oklart exakt vad som utspelar sig i Ukrainas inre politik, verkar det säkert att anta att de sprickor som bildas kommer att vidgas, särskilt med det ständigt växande antalet militära offer som Ukraina har.

I december förra året hävdade Europeiska kommissionens ordförande att över 100 000 ukrainska militärer har dödats (i genomsnitt över 350 dödade per dag). Överste Douglas MacGregors senaste uppskattning tyder på att över 150 000 ukrainska soldater har dödats (i genomsnitt 450 dödade per dag). En färsk underrättelseuppskattning av tysk och israelisk militär underrättelsetjänst tyder på att Ukraina förlorar hundratals soldater som dödas varje dag bara i striden om Bakhmut. Det är svårt att undvika slutsatsen att Ukraina lider fruktansvärda förluster

Vad som är verkligen är chockerande är det uppenbara förhållandet mellan ryska offer och ukrainska offer. Överste MacGregor föreslår ett förhållande där åtta ukrainare dödas för varje ryss. Även om det är omöjligt att bekräfta detta, verkar det troligt att Ukraina lider mycket fler offer än Ryssland av flera skäl. För det första och viktigast av allt, Ryssland har en imponerande fördel i form av formidabel eldkraft, särskilt med sitt artilleri. Många siffror har tillhandahållits av både ukrainska och västerländska källor om denna skillnad, med förhållandet mellan fem och nitton mot ett till Rysslands favör. För det andra är de uppenbara långsamma "framstegen" som Rysslands styrkor gör ett tecken på deras strategi. Nämligen att attackera med sin överväldigande överlägsenhet i eldkraft, först efter det riskera trupper i ett anfall när det bara finns lite motstånd kvar. För det tredje fortsätter Ukraina att förstärka platser som påstås vara "strategiskt oviktiga", såsom Bakhmut, vilket faktiskt underlättar den ryska "demilitariseringen" av Ukraina. Slutligen, och i skarp kontrast till Rysslands situation är den utbildning som ges till ukrainska trupper uppenbarligen otillräcklig för att hinna utveckla de individuella färdigheter och skapa den fysiska uthållighet som krävs av en soldat.

Tillhandahållandet av stridsvagnar till Ukraina är vidare ett relevant exempel på hur fel de blir. Ukraina startade kriget med över 2000 stridsvagnar. Ukraina tog också emot omkring 500 stridsvagnar från sovjettiden från tidigare Warszawapaktsnationer. 100 eller däromkring Challenger, Leopard 2 eller M1 stridsvagnar representerar kanske fyra procent av de stridsvagnar som den redan hade i tjänst eller redan har tillhandahållits. Det är därmed lätt att förstå hur tillhandahållandet av ett litet antal stridsvagnar, med snabbt utbildade besättningar och logistikbördan från flera vagnsplattformar, inte kommer att göra någon betydande skillnad för krigsresultatet.

De sista veckorna av politisk teater i samband med tillhandahållandet av stridsvagnar ska ses för vad det är. En form av lek i syfte att förbereda marken för skuldfördelningen som kommer följa Ukrainas och Natos kommande militära nederlag. Detsamma kan sägas om Angela Merkels senaste kommentarer om Minsk II-överenskommelsen, som ledarna för Ukraina, Tyskland, Frankrike och utan tvekan andra Nato-makter sågs som en mekanism för att köpa tid, snarare än en väg till en fredlig lösning av krisen. Det finns också en förändring i retoriken som utgår från olika maktcentra, såsom USA som varnar för att det kommer att bli "mycket, mycket svårt" att tvinga ut Ryssland från ukrainskt territorium. Samtidigt finns frågan om ansvaret för terrorattacken på Nord Stream. Som rapporterats i Washington Post, har många europeiska tjänstemän kommit fram till att det "för närvarande inte finns några bevis för att Ryssland låg bakom sabotaget", vilket antyder att ett eller flera Nato-länder förstörde en annans energiinfrastruktur. Något som även Seymour Hersh nu också bekräftar.

Som andra kommentatorer och bloggare noterat har de ideologer som kontrollerar västländerna ingen växel för att backa ifrån en konflikt. Den enda vägen är framåt, oavsett kostnad eller hur små chanserna att lyckas än är. Återigen ser vi bristen på pragmatism med Tysklands utrikesminister Annalena Baerbock som nu hävdar att EU-länderna "utkämpar ett krig mot Ryssland."

Rysslands motståndskraft mot den finansiella Armageddon som lanserades har vidare krossat västerlandets övertygelse om dess självklara förmåga att styra världen. USA har målat in sig i ett hörn som de inte kan fly ifrån. Det är svårt att förutse vad som kommer att hända härnäst. Västmakterna verkar inte ha någon hållbar strategi för att få slut på kriget. Det bästa de kan göra är att hålla Ukraina på livsuppehållande krigshjälp medan de försöker komma på något; detta i en miljö där Ryssland ökar trycket på slagfältet och det inhemska trycket på att överge Ukraina ökar. Men som Sun-Tzu uttryckte det, taktik utan strategi är suset före nederlaget. Det bästa alternativet skulle vara att de västerländska nyckelspelarna, i synnerhet president Biden, söker omedelbara och villkorslösa förhandlingar med president Putin utan förhandsvillkor. Det värsta alternativet skulle vara att fortsätta eskaleringscykeln, som i slutändan kan leda till en direkt konflikt mellan Nato och Ryssland, och potentiellt kärnvapenkrig.

Mediatotalitarismen

Hur långt har mediatotalitarismen nått? Blir yttrandefriheten, typisk för västerländska demokratier, ett offer i det senaste kriget? Troligen, då det med fog kan hävdas att media i västvärlden, i allt som rör den ukrainska konflikten, anammar en tystnadens och lögnens logik. Vi observerar och hör den varje dag. Ett agerande som styrt västerländska medier och politiker avseende Ukraina sedan 24 februari 2022. Minns att för de som inte lever på Ekots redaktion började kriget redan 2014, i och med kuppen som ägde rum i Kiev mot Janukovitj. Även om det inte fanns något respektabelt med den här mannen och han var notoriskt korrupt, inte ens Putin gillade honom, hade han blivit legitimt vald i ett val som övervakades och godkändes av OSSE:s observatörer. Maidan utgjorde därför störtandet av en laglig och legitim regim med stöd av Europa och USA, mindre än ett år före ett nyval som sannolikt skulle ha tagit honom bort från maktens grytor oavsett. Denna illegala handling ledde till Moskvas motreaktion, som åter annekterade Krim. På samma sätt var det Kievs diskriminerande handlingar och sedan dess militära operationer mot det rysktalande ukrainska folket i Donbass som provocerade ryssarna att gå in. Att förneka dessa fakta är att skriva under på en västerländsk berättelse som totalt förvränger den historiska verkligheten.

På liknande sätt, om Ryssland tydligt attackerade Ukraina i början av 2022, gjorde de det efter en lång process av amerikanska provokationer (vägran att avbryta utvidgningen av Nato till öst, vägran att förhandla med Moskva om en ny säkerhetsarkitektur i Europa) och ukrainska provokationer (lansering av offensiven i Donbass den 17 februari). Washington visste att Ukraina var en "röd linje" för ryssarna och att de skulle reagera. USA är därför lika ansvarigt för denna konflikt som Moskva. Naturligtvis, när detta skrivs anklagas författaren omedelbart för att vara pro-ryss och för att förmedla Kreml-propaganda. Detta är argumentet med vilket västerländska politiker och media diskvalificerar alla, inklusive denna bloggs författare, som försöker presentera en version av fakta som ligger mycket närmare verkligheten än deras propaganda. Jag försöker dock inte försvara Ryssland, utan söker att finna vägar ut ur krisen. Det förefaller mig viktigt att uppmärksamma den allmänna opinionen på den stora manipulation av information som vi bevittnar på grund av de västliga mediehusens väloljade maskineri. Men de senare och deras europeiska reläer (politiker, media, pro-ukrainska Fella-aktivister) vill inte att denna diskurs ska vara hörbar och arbetar energiskt för att kväva den.

Jag var en ung under det kalla kriget och jag har inga illusioner om det totalitära sovjetsystem som vi i Väst kämpade mot och som tack och lov kollapsade. Men under de senaste trettio åren har saker och ting förändrats. Ryssland är inte längre Sovjetunionen. Ändå görs allt för att säkerställa att vi fortsätter att analysera Ryssland genom det gamla prismat från det kalla kriget. Därför är det nödvändigt att notera att västvärlden under trettio år inte har slutat att håna ryssarna, att ljuga för dem, att införa sanktioner mot dem och att ge dem lektioner i "demokrati", utan att tillämpa dem själv. Mitt kall är att beskriva världen som den är och inte som jag vill att den ska vara. Det är därför jag ofta är kvalificerad som en hatad Cassandra, inte lyssnade på av politiker eller journalister. 

"L’humanité est maudite, si pour faire preuve de courage elle est condamnée à tuer éternellement. Le courage, aujourd’hui, ce n’est pas de maintenir sur le monde la nuée de la Guerre, nuée terrible, mais dormante dont on peut toujours se flatter qu’elle éclatera sur d’autres. Le courage, ce n’est pas de laisser aux mains de la force la solution des conflits que la raison peut résoudre ; car le courage est l’exaltation de l’homme, et ceci en est l’abdication. Le courage pour vous tous, courage de toutes les heures, c’est de supporter sans fléchir les épreuves de tout ordre, physiques et morales, que prodigue la vie. Le courage, c’est de ne pas livrer sa volonté au hasard des impressions et des forces ; c’est de garder dans les lassitudes inévitables l’habitude du travail et de l’action. Le courage dans le désordre infini de la vie qui nous sollicite de toutes parts, c’est de choisir un métier et de le bien faire, quel qu’il soit : c’est de ne pas se rebuter du détail minutieux ou monotone ; (...) Le courage, c’est d’être tout ensemble et quel que soit le métier, un praticien et un philosophe. Le courage, c’est de comprendre sa propre vie, de la préciser, de l’approfondir, de l’établir et de la coordonner cependant à la vie générale. (...) Le courage, c’est de dominer ses propres fautes, d’en souffrir, mais de n’en pas être accablé et de continuer son chemin. Le courage, c’est d’aimer la vie et de regarder la mort d’un regard tranquille ; c’est d’aller à l’idéal et de comprendre le réel ; c’est d’agir et de se donner aux grandes causes sans savoir quelle récompense réserve à notre effort l’univers profond, ni s’il lui réserve une récompense. Le courage, c’est de chercher la vérité et de la dire ; c’est de ne pas subir la loi du mensonge triomphant qui passe, et de ne pas faire écho, de notre âme, de notre bouche et de nos mains aux applaudissements imbéciles et aux huées fanatiques."

Jean Jaurès, "Discours à la Jeunesse"

Exemplet med den ukrainska krisen är en perfekt illustration på detta mod. Jag tvivlar inte på att historien under de kommande åren eller decennierna kommer att visa att denna kris medvetet provocerades fram av USA för att försvaga Moskva och att de lydiga européerna fogligt följde dem till skada för våra egna intressen.

Krigspropaganda är i sig inget nytt. Julius Caesar använde den redan under det första århundradet f.Kr.; Katoliker och protestanter använde den i stor utsträckning under de europeiska religionskrigen och Napoleon och hans brittiska motståndare förstod dess betydelse. Det har dock utvecklats avsevärt med våra samhällens inträde i informationsåldern sedan mitten av 1990-talet. Medan propaganda och desinformation länge huvudsakligen var verk av totalitära regimer (Nazityskland, fascistiska Italien, Kommunistiska Sovjetunionen), praktiseras de nu systematiskt av USA, som föredrar att tala om "informationskrigföring". Vi kunde observera detta under det första Gulfkriget (1991), Natos aggression mot Serbien (1999), invasionen av Irak (2003) i strid med FN:s säkerhetsrådsbeslut, interventionerna i Libyen och Syrien (2011) och slutligen, den ukrainska krisen (2014 och 2022). Det har skett en förändring i deras användning under de senaste trettio åren: propaganda och desinformation används lika mycket, om inte mer, av västerländska "demokratier" som av auktoritära regimer. USA, som har stor kontroll över världens kommunikationsmedel, både kanalerna och deras innehåll, orienterar presentationen av så kallad fakta till sin fördel för att uppnå sina politiska mål.

Att därför säga att rysk propaganda styr är att lura sig själv. Även om det är obestridligt att Moskva försöker presentera fakta till sin fördel, har dess handlingar ingenting gemensamt med den verkliga informationskrigsmaskin som implementerats av amerikanerna och ukrainarna. För första gången i historien ljuger "demokratier" och desinformerar mer än auktoritära regimer, vare sig vi gillar det eller inte. I synnerhet utgår vi från, uppenbart felaktigt, att allt som ryssarna säger är en lögn och systematiskt måste förkastas, men att allt som ukrainarna säger är den rena sanningen och inte kan ifrågasättas. Detta är en beklaglig journalistisk ond tro, men dess syfte är att förhindra någon som helt diplomatisk lösning av denna konflikt, eftersom man inte förhandlar med en demoniserad motståndare. Ingen införde sanktioner mot USA för att de orsakade hundratusentals invånares död genom invasionen av Irak och Syrien, inte ens trots de invaderade Irak 2003 i strid med FN:s veto. Ingen kritiserar dem varken för de många offer som orsakats av deras urskillningslösa militära interventioner i "kriget mot terrorismen", eller för att de har återupprättat tortyr som metod. Flisan i ögat och balken i din…

Hur kommer det då att sluta för de inblandade parterna? För USA, som upprättade en fälla för Ryssland i hopp om att snabbt destabilisera, är det en halvseger. Washington har inte uppnått sitt huvudmål, men man har lyckats tämja Västeuropa och göra det till ett än mer uppenbart bihang till Nato. Dessutom har USA lyckats med att permanent försvaga konkurrerande europeiska ekonomier och håller på att utplåna den gamla världens försvarsindustri. Den ekonomiska situationen på andra sidan Atlanten är dock också den mycket ansträngd.

För Ryssland, som medvetet gick i fällan som Washington gillrat, är detta också en halvseger. Militärt var dess initiala aktion ett misslyckande och det lyckades inte vinna en avgörande seger över de ukrainska styrkorna. Dessutom är de nu avskurna från Europa. De är dock inte försvagade till den grad Väst hade hoppats på. Dess ekonomi håller sig väl, dess intäkter växer trots sanktionerna, många länder utanför Västs sfär vägrar att associera sig med västerländsk politik och dess interna ryska nationella sammanhållning har inte blivit lidande. Dessutom är dess armé långt ifrån i oordning och tiden är på Rysslands sida i själva operationsområdet. General Winter gynnar Moderlandet. 

För de europeiska staterna är dock allt sedan 2014 ett stort nederlag, ett nederlag som förstärkts sedan februari och ökat beroendet och cementerat underkastelse inför USA. I enlighet med det amerikanska diktatet har Unionens länder infört sanktioner mot Moskva som fått en allvarlig inverkan på EUs ekonomi. Europa agerar därför helt klart mot sina egna intressen. De har inte längre någon egen vilja, och därför ingen suveränitet. Än värre, samtidigt som de framför sina "demokratiska värderingar", har de inte tvekat att strunta i dem genom att underteckna ett viktigt gaspartnerskap med Azerbajdzjan och Turkiet, blodtörstiga diktaturer som i flera år har visat sin vilja att utrota armenier och Kurder och som har attackerat republiken Armenien samt Syrien utan någon märkbar reaktion från det internationella samfundet.

För Ukraina är detta också ett totalt nederlag. Landet är i ett bedrövligt tillstånd, dess infrastruktur är förstörd, många invånare har flytt utomlands, en del av dess territorium ockuperat och antalet döda och skadade i strid är oroväckande högt. Men låt oss komma ihåg att Ukraina redan innan konfliktens början var en förfelad kvasi-stat, underminerad av korruption och kriminalitet, ledd av eliter som, liksom Zelensky och hans följe, aldrig slutat berika sig själva till skada för landets utveckling och befolkningens välbefinnande, detta är sant sedan självständigheten (1991). Att spela amerikanernas spel har bara påskyndat erosionen av rättsstasstabilitet.

Men allt går nu mot sitt slut. Eftersom den ukrainska armén är helt beroende av västerländsk finansiering, skulle en minskning eller ett upphörande av biståndet få den att kollapsa på några veckor, vilket tvingar Kiev att förhandla med Moskva. Då lagren sinar kommer vi snart dithän. Slutligen, jag tror inte på ett kärnvapenkrig. Varken Moskva eller Washington vill ha det. Men det finns en risk att Kiev agerar förhastat för att eskalera konflikten, vilket det polska debaclet nyligen visade på. Ryssland och USA är dock särskilt vaksamma på riskerna för att denna okontrollerbara regim hamnar utom kontroll. Paradoxalt nog kan man här lita på den amerikanska militären. De vet att ett kärnvapenkrig är bad for business helt enkelt.

Nukleära skuggor

Vem bär ansvaret för den humanitära katastrofen i Ukraina? För tusentals ukrainares död, både civila och soldater; Vem bär ansvaret för förstörelsen av ukrainska hem och företag, och för den pågående flyktingkrisen? Vem bär ansvaret för tusentals död unga män som tjänstgör i den ryska militären, av vilka de flesta säkert tror, liksom sina ukrainska motsvarigheter, att de kämpar för att skydda sin nation och sina familjer? Vem bär ansvaret för den pågående skada som tillfogas ekonomierna och medborgarna i Europa och USA? Vem kommer att bära ansvaret för kommande störningar i jordbruket som kommer leda till svält i bland annat Afrika, en kontinent som är starkt beroende av import av spannmål från Ukraina och Ryssland? Och slutligen, vem kommer att bära ansvaret om kriget i Ukraina eskalerar till ett kärnvapen och sedan blir ett fullskaligt globalt kärnvapenkrig? 

I en svart eller vit värld är svaret på alla dessa frågor enkelt: Putin är ansvarig. Han startade kriget och, tillsammans med sina militära planerare, styr dess uppförande. Han behövde inte gå ut i krig. Det är fakta. Men fakta måste tolkas med hänvisning till andra fakta, inklusive sådana som för länge sedan passerat nyhetsrubrikerna, eller som aldrig fanns i Dagens Nyheter till att börja med. När denna tolkning är gjord blir det tydligt att beslutsfattare i både USA och Europa bär ett betydande ansvar för kriget. 

Hur man bedömer det relativa ansvaret för Moskva, Washington och de olika europeiska huvudstäderna kommer att bero på hur man väger särskilda och enskilda historiska händelser, de inblandade individernas uppträdande och den relativa betoning man lägger på proximala och distala orsakssamband. Icke desto mindre bedömer jag att, när allt tas hänsyn till, så ligger det primära ansvaret hos västvärlden, i synnerhet hos USA. Jag känner inte till något helt tillfredsställande sätt att argumentera för denna punkt; det finns ingen validerad metod för att fördela skuld mellan en rad aktörer, som alla har åtminstone någon form av valfrihet i varje given situation. Men jag ger mina läsare en insikt i mitt varför Väst genom att konstruera en kontrafaktisk historia, som ställer frågan: Var skulle vi vara nu om USA agerat annorlunda? Det här är ett spel med "tänk om" - och prognoserna det genererar kan aldrig bevisas eller motbevisas. Men denna kontrafaktism stämmer väl överens med de senaste 30 årens historia och är enligt mig både talande och vederhäftig.

Hade inte USA drivit NATO till Rysslands gräns; inte placerat kärnvapenkapabla missiluppskjutningssystem i Rumänien och planerat för dem för Polen och kanske även på andra håll; inte bidragit till avskedandet av den demokratiskt valda ukrainska regeringen 2014; inte upphävt ABM-fördraget och sedan avtalet om mellandistanskärnvapenmissiler, bortsett från ryska försök att förhandla fram ett bilateralt moratorium för placeringar; inte genomfört övningar i direktsänd T.V. med raketer i Estland för att öva på att slå mot mål inne i Ryssland; inte samordnat en massiv militär träningsövning med 32 länder nära ryskt territorium; inte sammanflätat den amerikanska militären med den Ukrainska AZOV-rörelsen; etc. etc. etc.; hade USA och dess Nato-allierade inte gjort dessa saker, hade kriget i Ukraina förmodligen inte ägt rum. 

Faktum är att jag skulle föreslå att om två eller tre av de många provokationerna som nämns ovan inte hade inträffat, skulle saker och ting vara väldigt annorlunda idag. Jag skulle säga att västerlandet byggt sitt hus på lösen sand, ett strategiskt bygge som en klartänkt, rationell aktör skulle insett var mer än sannolikt skulle kollapsa. Kriget i Ukraina är en sådan kollaps, och det finns ingen anledning att tro att fler katastrofer inte kommer att följa, oavsett hur mycket krigsplanerare i USA inbillar sig att de kan övervinna Rysslands militära kapacitet.

Och kriget som pågår nu är inte ens slutet på något. Den amerikanska regeringen, genom sina ord och handlingar, kan ha fått ukrainska ledare, och det ukrainska folket, att inta oförsonliga ståndpunkter gentemot Ryssland. I stället för att pressa på och stödja en förhandlad fred i Donbass enligt Minsk-avtalen mellan Kiev och pro-ryska autonomister, uppmuntrade USA starkt nationalistiska krafter i Ukraina. Den exporterade och exporterar mängder med vapen in i Ukraina, de intensifierade den militära integrationen och utbildningen av den ukrainska militären, vägrade att avstå planerna på att införliva Ukraina i Nato och kan därmed ha gett intrycket till de ukrainska ledarna och folket att USA direkt kan gå i krig med Ryssland i Ukraina. Allt detta kan ha påverkat Zelensky, som vann sitt val 2019, med över 70 procent folkligt stöd, på en fredsplattform, ett löfte han inte lyckades genomföra. Även med krig som hotade, skulle han efter valvinsten inte kompromissa för fredens skull. 

Hur kom en fredsförespråkare, som hade ett starkt valmandat för att förhandla fram ett slut på Donbass-konflikten, fortsätta att försvåra Minsk? Enkelt, hade det funnits en avsaknad av missriktade och orealistiska föreställningar om Ukraina från Förenta staterna, skulle Ukraina för länge sedan ha utarbetat ett modusvivendi med Ryssland, troligtvis intagit en hållning av politisk neutralitet, något som nu, och bara om de har tur Ukraina kanske fortfarande uppnår efter förstörelsen av halva landet, tusentals döda och fördrivningen av miljoner. Det finns en ärevördig historia av neutralitet i Europa. Både Österrike och Finland antog en äkta neutralitet gentemot Sovjetunionen och hade stor nytta av det. Även om regeringsformen i Moskva har förändrats, är den geostrategiska förklaringen för neutralitet densamma. Varför hände inte detta med Ukraina?

Troligen för att Zelensky aldrig fått något betydande amerikanskt stöd för att fullfölja sin fredsagenda. I stället utsattes han för upprepade besök av ledande amerikanska politiker och tjänstemän från utrikesdepartementet, som alla utropade en teoretisk princip om absolut ukrainsk frihet, definierad som "rätten" att gå med i Nato samt att etablera amerikanska militära utposter invid Rysslands gräns. I slutändan var denna "frihet" värre än en dröm; för även om den fullföljde USA:s mål, eller, rättare sagt, intressena hos vissa amerikanska politiska, militära och finansiella fraktioner, förstörde drömmen Ukraina. Men även ur ett amerikanskt perspektiv var hela den västerländska planen ett farligt spel, accepterad som policy av skäl som är svåra att förstå. Ukraina är inte, på något sätt, ett viktigt säkerhetsintresse för USA. Faktum är att Ukraina knappast spelar någon roll. Ur ett amerikanskt perspektiv, är Ukraina irrelevant. Ukraina är inte viktigare för medborgarna i USA än något av ytterligare hundrafemtio länder som de flesta amerikaner, av fullt förståeliga skäl, inte kunde hitta på en karta. Så ja, Ukraina är irrelevant för Amerika. Och om USA:s och Nato:s ledare hade erkänt det uppenbara faktum, skulle inget krig eskalerat i februari av detta år. 

Däremot för Ryssland, med dess 1 200 mil långa delade gräns och dess historia av flera stora invasioner från väst är Ukraina är det mest vitala av vitala strategiska intressen. Det existentiella hot som Ryssland uppfattar från ett västerländskt beväpnat, tränat och militärt integrerat Ukraina borde ha varit evident för Washington från början. Vilken vettig person skulle kunna tro att en västerländsk arsenal vid Rysslands gräns inte skulle ge ett kraftfullt gensvar? Vilken vettig person skulle kunna tro att placeringen av denna arsenal skulle förbättra amerikansk säkerhet? Och om någon osäkerhet kvarstod, borde den ha tagits bort 2008 när USA:s ambassadör i Ryssland, William Burns, som nu leder Mr. Bidens CIA, meddelade Washington att Ukraina för Ryssland var den rödaste av röda linjer. Det krävs ingen professur för att förstå varför. Ändå verkar denna transparenta verklighet ogenomskinlig för många i de amerikanska och europeiska utrikes- och försvarsdepartementen.

Var befinner sig då medborgarna i USA och dess europeiska allierade? Uppriktigt sagt lämnar det oss på en mycket mörk och obehaglig historisk plats. Det är en plats som inte bara är ytterst farlig, då den utsätter hela världen för kärnvapenkrigsrisk: det är även en plats som bara kunnat nås genom en hög nivå av geopolitisk blindhet, och särskilt bland Europas ledare, en nivå av vördnad och feghet inför Washingtons krav. Putin har skrivit att han inte tänker på en värld utan Ryssland. Och om den amerikanska avsikten är att förstöra Ryssland, så kommer den Västliga avsikten att vara självförstörelse. Vi i Väst står inför ett existentiellt hot av vårt eget skapande. Och vi kliver av denna förstörelse genom ett enkelt handgrepp. En överenskommelse med Ryssland.  Politiker i Washington och de europeiska huvudstäderna, tillsammans med de krigsglada medierna som okritiskt förstärker detta nonsens, har försatt världen i stora problem. Det är svårt att föreställa sig hur de som var dumma nog att kliva in i problemens skugga kommer att ha visdomen att kunna ta sig ur innan de och vi alla förfryser i en nukleär vinterskugga?