måndag 15 september 2025

JFK and the Unspeakable: Why He Died and Why It Matters

James W. Douglass's JFK and the Unspeakable: Why He Died and Why It Matters, published in 2008 by Orbis Books, stands as a monumental work in the historiography of the John F. Kennedy assassination. At 544 pages, this book is not merely another entry in the vast library of conspiracy theories surrounding November 22, 1963; it is a theological and historical meditation on power, peace, and the human cost of empire. Douglass, a Catholic Worker theologian and pacifist activist, brings a unique lens to the subject, informed by his decades of engagement with nonviolence and social justice. 

His background as a professor of religion and a participant in peace movements lends the book an almost prophetic tone, framing Kennedy's death not as an isolated tragedy but as a pivotal moment in the American soul's confrontation with its own "unspeakable" demons—the forces of militarism and covert violence that lurk within the national security state. The central thesis of *JFK and the Unspeakable* is both bold and meticulously argued: President Kennedy, once a Cold War hawk, underwent a profound personal and political transformation toward peacemaking. This shift, evidenced in his handling of the Cuban Missile Crisis, his pursuit of a nuclear test ban treaty, and his secret overtures to Fidel Castro and Nikita Khrushchev, positioned him as a direct threat to the entrenched interests of the CIA, the military-industrial complex, and elements within his own administration. 

Douglass speculates that these forces orchestrated Kennedy's assassination to eliminate not just a man, but a vision of global peace that challenged the perpetual war economy and ideological rigidity of the Cold War era. The "unspeakable," in Douglass's terminology—borrowed from Trappist monk Thomas Merton's concept of the unspoken horrors of nuclear extinction—refers to this systemic evil, a conspiracy so profound that it remains taboo in mainstream discourse. What elevates this book beyond typical assassination narratives is its structure and scope. Approximately two-thirds of the text chronicles Kennedy's presidency, weaving a narrative of his evolution through key events like the Bay of Pigs invasion and the American University address. The remaining third dissects the assassination itself, interweaving Oswald's biography with the events in Dallas. This interleaved approach creates a "textured effect," as Douglass calls it, allowing readers to see the assassination not as a sudden rupture but as the culmination of mounting tensions. Drawing on declassified documents, interviews with key figures, and a synthesis of prior research, Douglass builds his case with scholarly rigor, avoiding the sensationalism that plagues much of the genre. I will summarize the book's key arguments and reflect on its broader implications. For those unfamiliar, the book has garnered praise from figures like Oliver Stone, who called it "the best account I have read of this tragedy and its significance,”. 

Ultimately, JFK and the Unspeakable matters because it forces us to confront why Kennedy's death still echoes in our collective psyche, reminding us that history is not just what happened, but why it happened—and why we refuse to speak its truths. Douglass opens with Kennedy's early life and entry into politics, portraying him as a product of his time—a decorated war hero shaped by the anti-communist fervor of the 1950s. Chapters on his Senate career and 1960 presidential campaign highlight his hawkish rhetoric, such as calls for a stronger stance against Castro. Yet, Douglass argues, beneath this facade lay seeds of doubt, sown by personal brushes with mortality (Kennedy's chronic illnesses) and intellectual encounters with figures like Albert Einstein and Bertrand Russell, who warned of nuclear apocalypse. The pivotal chapter on the Bay of Pigs invasion (April 1961) marks the beginning of Kennedy's disillusionment. Douglass details how the CIA, under Allen Dulles, deliberately misled the new president about the operation's prospects, hoping to force a full U.S. invasion of Cuba. Kennedy's refusal to commit air support, leading to the mission's failure, enraged the agency. 

He famously vowed to "splinter the CIA into a thousand pieces and scatter it to the winds," a quote Douglass uses to illustrate the personal rift. Evidence here includes declassified memos and testimonies from participants like Arthur Schlesinger Jr., showing how the CIA viewed Kennedy as weak for not escalating. This event, Douglass contends, was the first "unspeakable" act against Kennedy—a covert entrapment that revealed the agency's rogue nature. The Cuban Missile Crisis (October 1962) forms the emotional and thematic core of the early chapters. Douglass reconstructs the 13 days of brinkmanship with vivid detail, drawing on Robert Kennedy's secret back-channel communications with Soviet Ambassador Anatoly Dobrynin and Khrushchev's memoirs. He argues that Kennedy's restraint—rejecting military advice for immediate strikes and opting for a naval blockade—stemmed from a moral awakening. Private letters exchanged between Kennedy and Khrushchev, quoted extensively, reveal a shared humanity: "We both know what it means to live in the shadow of nuclear destruction," Kennedy wrote. 

The crisis's resolution, with the U.S. secretly removing Jupiter missiles from Turkey, is portrayed as Kennedy's first major peacemaking victory, but one that deepened enmities with Joint Chiefs like Curtis LeMay, who called it "the worst defeat in American history." Douglass interweaves Oswald's story here, noting his defection to the Soviet Union in 1959 and return in 1962 without prosecution—facts that, in Douglass's view, suggest Oswald was a low-level intelligence asset, possibly monitored by both CIA and FBI. This parallel narrative underscores the thesis: just as Kennedy was pivoting toward peace, Oswald was being positioned as a patsy in a larger plot. We then read on to find out about Kennedy's post-crisis initiatives, framing them as a "strategy of peace." 

The June 10, 1963, American University address is a highlight, where Kennedy called for an end to the Cold War: "Let us reexamine our attitude toward the Cold War... Our problems are man-made—therefore, they can be solved by man." Douglass links this speech to Merton's "unspeakable," arguing it was a lethal profile in courage, coming just five months before Dallas. Evidence includes transcripts and reactions from hawks like Senator Barry Goldwater, who saw it as appeasement. On Vietnam, Douglass challenges the orthodox view that Kennedy was committed to escalation. He details NSAM 263 (October 1963), authorizing the withdrawal of 1,000 advisors, and quotes aides like Roger Hilsman: "The president was determined to get out." 

The chapter on the Diem coup (November 1963) is harrowing, showing how Ambassador Henry Cabot Lodge and CIA operative Lucien Conein encouraged the assassinations of Ngo Dinh Diem and his brother against Kennedy's orders. Kennedy's shock upon learning of the murders— "This is the worst mistake" —is cited from oral histories, illustrating bureaucratic betrayal. Douglass argues this event, mirroring the Chicago plot against Kennedy weeks earlier, signaled to plotters that the president was vulnerable. The backchannel to Cuba receives exhaustive treatment. Starting with journalist Lisa Howard's 1963 interviews, Douglass traces negotiations through William Attwood and French journalist Jean Daniel. Castro's response to Daniel— "Kennedy could become the greatest president in history if he achieves peace" —is quoted, but so is the CIA's sabotage via exile groups like Alpha 66. Evidence from declassified cables shows Kennedy overruling State Department hardliners, a move that, per Douglass, would have normalized relations by 1964. The chapter ends poignantly with Castro's reaction to the assassination: "Something smells fishy," he told associates, sensing the plot's success. 

Oswald's arc intensifies here, with Douglass exploring his pro-Cuba activities in New Orleans and contacts with CIA figures like David Atlee Phillips. Using John Armstrong's *Harvey and Lee* (controversially, as a source on Oswald doppelgangers), Douglass suggests Oswald was a "designated suspect," his Marxist facade crafted to blame communists’ post-assassination. Finally we accelerate into the events of November 1963. The "Saigon and Chicago" chapter masterfully parallels the Diem coup with a foiled plot in Chicago on November 2, where Thomas Vallee (an ex-Marine with CIA ties) was arrested with a rifle aimed at Kennedy's motorcade. Secret Service agent Abraham Bolden, interviewed by Douglass, revealed scrubbed reports of the plot, linking it to Dallas via shared gunmen like those from the 544 Camp Street address. The Dallas chapter is a tour de force, reconstructing the day with granular detail: Oswald's "patsy" cry, the "three tramps" arrests (including CIA-linked figures like Frank Sturgis), and the hasty autopsy. Douglass argues the plot involved a "false flag" operation—Oswald as the lone nut to justify war—thwarted in Chicago and Miami but executed in Texas, where Governor Connally and right-wing oilmen were complicit. Evidence includes witness testimonies (e.g., Jean Hill on the grassy knoll shooter) and acoustic analysis from the House Select Committee, which Douglass uses to affirm multiple shooters. 

 Post-assassination, Douglass examines the cover-up: the Warren Commission's rushed conclusions, J. Edgar Hoover's memos suppressing Oswald's intelligence ties, and Lyndon Johnson's rapid reversal of NSAM 263 via NSAM 273, greenlighting Vietnam escalation. The book closes with reflections on why it matters: Kennedy's vision could have averted millions of deaths in Vietnam and eased Cold War tensions, but the "unspeakable" prevailed, perpetuating endless war. Douglass's greatest strength lies in his synthesis of sources. Over twelve years of research, he consulted the Warren Report, ARRB releases, and interviews with survivors like Vallee's associates. His use of primary documents—Kennedy's tapes, Khrushchev's letters, CIA cables—lends credibility, avoiding the anecdotal pitfalls of books like Mark Lane's *Rush to Judgment*. The interleaved structure is innovative, humanizing both Kennedy and Oswald while building suspense toward the assassination. As a theologian, Douglass infuses moral depth, comparing Kennedy to prophets like Martin Luther King Jr., assassinated for similar anti-war stances. 

The book's readability is another asset; despite dense footnotes (over 1,000), the prose flows like a novel, with poetic flourishes: "Kennedy was dying all his life, but in his last months, he chose to live." This accessibility broadens its appeal beyond assassination buffs to peace activists and historians. The reliance on conspiracy staples—like Oswald's CIA handler George de Mohrenschildt or the Paines as intelligence assets—can feel speculative. Douglass dismisses the lone-gunman theory outright without engaging ballistics experts in depth, potentially alienating mainstream readers, but then again, why speculate on the absurd? One point of critique is however that Kennedy emerges almost saintly, downplaying his own covert ops like Operation Mongoose. Yet, these flaws do not undermine the core thesis. Recent declassifications, like 2017 CIA files on Oswald, bolster Douglass's claims of intelligence complicity. Compared to contemporaries like Vincent Bugliosi's Reclaiming History (a pro-Warren tome), Douglass's work is more nuanced on policy, showing how JFK's "peacemaking" threatened trillion-dollar industries. The New York Observer noted its "selective rehashing," but praised the portrait of Kennedy's foreign policy disillusionment as the book's true value. Methodologically, Douglass excels in contextualizing the assassination within Cold War dynamics. He draws on Merton's letters to frame the "unspeakable" as nuclear madness, a theme resonant today amid U.S.-Russia tensions. His analysis of the military's hatred, LeMay's post-Dallas toast to "victory over the Soviets" (implying Kennedy's death), is chilling and well-sourced. 

 Why does JFK and the Unspeakable matter in 2025, over six decades after Dallas? Douglass argues it exposes the "deep state" long before the term's vogue, warning of a security apparatus that prioritizes perpetual conflict over democracy. Kennedy's unrealized vision; a world without nuclear swords, normalized Cuba relations, Vietnam withdrawal, haunts us amid ongoing wars in Ukraine and the Middle East. The book's pacifist ethos aligns with Catholic social teaching, urging readers to resist the unspeakable through nonviolence, much like the Catholic Workers' protests. Personally, reading Douglass evokes a mix of outrage and hope. His portrayal of Kennedy's humanity, a man who stared into the abyss during the Missile Crisis and chose dialogue, restores faith in transformative leadership. Yet, it also indicts our complacency; why has no president since dared such bold peace? In an era of drone strikes and surveillance states, Douglass's call to "speak the unspeakable" feels urgent. Critics may dismiss it as conspiracy porn, but as historian David Kaiser notes in endorsements, it's a "thoroughly researched account" reshaping JFK scholarship For balance, pair it with Gerald Posner's Case Closed, but Douglass's evidence tilts toward conspiracy. 

Ultimately, it matters because it humanizes history: Kennedy died for peace, and in remembering why, we reclaim our agency against the shadows. JFK and the Unspeakable is a masterpiece of historical theology, blending rigorous research with moral urgency. This is a book that not only explains why Kennedy died but illuminates why peace remains our unfinished revolution. Essential reading for anyone grappling with America's soul. Read. 

måndag 8 september 2025

Informationsmanipulation och spridning av vilseledande narrativ; eller enkelt uttryckt censur

Minns alltid och glöm aldrig: Council Decision (CFSP) 2025/966 den 20 maj 2025. Lipp, Röper och Dogru. För drygt tre månader sedan satte EU sanktionerna ett nytt demokratiskt lågvattenmärke, med ett chockerande och fullständigt exempellöst beslut, tre EU-medborgare – förbjöds att resa genom EU och deras bankkonton frystes – för att de påstått ägnat sig åt "pro-rysk propaganda". Vad värre är, de förbjöds även att överklaga beslutet.

Rådet erkänner härmed att gränsen mellan fakta, tolkning och åsikt kan vara otydlig, särskilt i polariserade frågor som geopolitik; deras slutsats? Att införa åtgärder mot falsk eller vilseledande information. Nyheter måste därmed inom Unionen vara så kallat proportionerliga och förenliga med den förmodade majoritetens uppfattning. Vilket – i förlängningen – betyder att kontroversiella åsikter får censureras bara för att de avviker från konsensus, även om det strider mot de enskilda medlemsländernas grundlagar.

Så med lätthet har nu Rubikon korsats och tärningarna kastats. EU medborgare sätts upp på sanktionslistor för att de nyttjar den tidigare så självklara rätten att yttra sig. 

I juli detta år riktade vidare tyska myndigheter misstankar mot medborgare som påstods med hjälp av utländsk inblandning genom algoritmmanipulation påverkat bilden av Ursula von der Leyen inför hennes förtroendeomröstning. Och i Frankrike genomfördes en polisrazzia mot högkvarteret för Nationell Samling, efter att ännu en tvivelaktig utredning om kampanjfinansiering inletts.

Yttrandefriheten är hotad, men inte från "utländska motståndare" eller "högerextrema populister", utan från EU ländernas egna regeringar. Vare sig det är i Frankrike, Tyskland eller Sverige har censur, eller som det heter ”korrigeringar” blivit rutin, samtidigt som oliktänkande i allt högre grad kriminaliseras och rättssystem används som vapen för att tysta oppositionen. I själva verket är syftet tydligt: dvs. att hjälpa regeringarna att behålla sitt grepp om makten inför en historisk kollaps av legitimitet. Huruvida de kommer att lyckas med det återstår att se, lyckas de befästa sin kontroll genom alltmer auktoritära medel kommer Väst att gå in i en ny era av korrigerad och faktakontrollerad yttrandefrihet. Vi kan nu med relativ enkelhet jämföra situationen i Danmark under de tidiga ockupationsåren 1940–1943. 

Vi censurkritiska jurister har i åratal oroat oss för den demokratiska tillbakagången, vi har sett hur västerländska samhällen, som skröt med yttrandefrihetens attribut, i allt högre grad gjort den till en meningslös Potemkinkuliss. Val är hårt styrda spektakel, orkestrerade av professionella politiker som verkar inom en gemensam konsensus; marknadsvänlig, företagsvänlig, Washingtonvänlig; val erbjuder väljarna få valmöjligheter i grundläggande politiska eller ekonomiska frågor. Medborgarna har numera blott en passiv roll, hjälplösa inför politisk; medial och företagsmässig makt. Ordet är inte fritt, yttrandefriheten är placerat i de privilegierade politikernas kontroll på det sätt som i det närmaste är karakteristiskt för fördemokratiska tider.

Vad har då hänt geopolitiskt som skapat förutsättningarna för denna utveckling av lawfare mot allas rätt till ordet? Det finns delförklaringar. En del ligger i USA:s status; en status där de kunnat ta sig rätten att aggressivt hävda global hegemoni och skapa en unipolär "ny världsordning". Detta understöddes av strukturella ekonomiska förändringar inom den Västliga industrin: nedgången för traditionell tillverkning och det keynesianska samhällskontraktet, som ersattes av tjänster, arbetskraftsspridning, otrygghet och fragmentering. Denna historiska trend förvärrades av en politik som avsiktligt syftade till att minska arbetarnas förhandlingsstyrka och främjade privatiserad konsumtion och skapade en kommunikativ apati. Vi har gått från Folkrörelse till Folkorörlighet. 

Vidare finner vi en del av förklaringen i de isolerade beslutsprocesserna, där alltmer togs ifrån demokratiska påtryckningsgrupper, främst genom att nationella befogenheter överlämnades till överstatliga institutioner och superstatliga byråkratier som Europeiska unionen. Denna strategi att avpolitisera demokratin och försvåra ansvar påverkar även yttrandefriheten; val reduceras till en fråga om AIK eller Mjällby, dvs. endast mindre variationer inom ett förutbestämt ramverk.

Det sätt på vilket EU saboterade Greklands folkomröstning om EMU är ett exempel här. Detta fenomen är uppenbarligen mycket mer uttalat när nationella regeringar är underordnade överstatliga institutioner, som Europeiska unionen. Och så har man naturligtvis militär- och underrättelsebyråkratierna, som idag utan tvekan utövar mer inflytande än någonsin tidigare. 

Minns gärna att allt såg så ljust ut inför vårt århundrades första stora anti-etablissemangsuppror i början och mitten av 2010-talet: Brexit, Gula västarna och växande EU-skeptiska känslor över hela Europa. Detta massuppvaknande trodde en del vara "slutet på historiens slut", det var ett frihetligt utbrett förkastande av den nyliberala ordningen efter kalla kriget. Ändå misslyckades dessa uppror i slutändan, trots en då starkare yttrandefrihet, protesterna absorberades eller neutraliserades i stället av etablissemanget genom repression och starka ideologiska motoffensiver.

Sen kom pandemin, som utöver sin epidemiologiska natur, var en strukturell begivenhet som accelererade en auktoritär centralisering av makten. Regeringar nyttjade viruset för att sopa undan de demokratiska tillvägagångssätten från 10-talet, militarisera samhällen, slå ner friheter och genomföra exempellösa åtgärder för social kontroll, och samtidigt "frysa" demokratiska samtal och urholka den energi som fanns kvar från de populistiska rörelserna frrån 2010-talet. Dis- och missinformation trumfade plötsligt med en oönskad tydlighet den lagstadgade yttrandefriheten. 

Sen återuppstod denna kontroll av vad som fick sägas i och med konflikten mellan Ryssland och Ukraina, där det mediepolitiska etablissemanget uteslöt, censurerade och till och med straffade röster som var kritiska till den västerländska retoriken.

Samtidigt har nya populistiska hot mot den etablerade ordningen uppstått. Men hittills har inte heller dessa lyckats rubba status quo, delvis på grund av att Västvärldens alltmer impopulära och de-legitimerade eliter har vänt sig till att nyttja alltmer fräcka former av förtryck för att påverka valresultaten och undertrycka dessa utmaningar. Fallet med Rumänien markerade en ödesdiger eskalering: Nato och EU, blandade sig i och Rumänien och med Lawfare upphävde ett presidentvalsresultat och uteslöt den populistiska kandidaten genom ogrundade påståenden om rysk inblandning.

Dessa händelser signalerar en illavarslande trend: delar av statsmakten begränsar sig inte längre till att "hantera" valresultat genom så kallad mjuk påverkan; mediemanipulation, censur, lawfare, ekonomiska påtryckningar och underrättelseoperationer. Snarare är de alltmer villiga att helt och hållet överge demokratins formella struktur. Undertryckande av yttrandefriheten utförs i syfte av att försvara demokratin från så kallade interna hot (populister) och externa hot (utländska konkurrenter, inte motståndare, utan konkurrenter). Det verkliga målet är att stärka en centristisk ideologi, fri från demokratiska avvikelser. 

Under en relativt kort period, ungefär mellan fyrtio- och sjuttiotalen bevittnade vi en form av demokrati som var avsevärt mer substantiell än vad som existerar idag. Under dessa decennier, ofta beskrivna som kapitalismens "guldålder", integrerades arbetarklasserna i västvärldens politiska system för första gången i historien. Detta gjorde det möjligt för dem att få ett betydande inflytande över den politiska agendan, vilket ledde till en expansion av sociala, ekonomiska och politiska rättigheter, i ett sammanhang av växande politisering av massorna. Kontrasten till dagens politiska period är mycket skarp.

Ändå vore det fel att idealisera västvärlden vid denna tid. Även då förblev demokratin i sin fysiska bemärkelse starkt begränsad. Även om de härskande klasserna tvingades, under press från folkrörelser, kalla kriget och hotet om social oro, att utöka yttrandefriheten, rösträtten samt erkänna en rad politiska och sociala rättigheter, gjorde de det inte frivilligt. Tvärtom drevs de ofta av rädslan att massorna kunde utgöra ett verkligt hot mot den etablerade samhällsordningen, att arbetare skulle kunna använda demokratin för att kullkasta befintliga maktförhållanden.

Denna rädsla gjorde att de västerländska staterna nyttjade, militären, underrättelse- och säkerhetsapparaten, som utövade ett betydande inflytande bakom kulisserna, vanligtvis under ledning av USA. Detta inkluderade ett okänt antal terroristhandlingar som syftade till att begränsa vänsterpartiernas och folkrörelsernas yttrandefrihet, till exempel genom Gladio. Kort sagt, från den moderna liberala demokratins allra första början arbetade de ledande klasserna aktivt för att hålla demokratin inom gränserna för vad de ansåg vara acceptabel korrigerad politik.

Berlinmurens fall markerade det symboliska slutet på denna era. Under decennierna som gått sedan dess har vi bevittnat en stadig erosion av demokratiska normer. Konstitutionella skyddsåtgärder upphävs undantagsvis för att införa beslut som inte kan uppnås via normala demokratiska kanaler. 

Detta är naturligtvis en paradox: om det är permanent, så är det per definition inte längre ett undantagstillstånd. Det blir regel. Men är detta permanenta undantagstillstånd unikt? Snarare är det ett grundläggande kännetecken för hur själva staten, även i dess liberaldemokratiska skepnad; inte sammanfaller med den representativa demokratins institutioner.

I teorin agerar statliga byråkratier som neutrala verkställare av regeringspolitik. I verkligheten agerar de ofta oberoende av, eller till och med i opposition till, valda parlament och regeringar, särskilt när det gäller att skydda institutionell kontinuitet, militära- och geopolitiska normer eller en ekonomisk elits intressen. 

Staten är en social organism utrustad med sin egen interna logik och kontinuitet, kapabel att sträva efter mål och riktningar ofta oberoende av de som deklarerats eller eftersträvas av en tillfällig politiska ledning, oavsett färg; för oligarkins järnlag formar partierna till en passande bit i den rådande hegemonins pussel. (S och NATO är ett exempel som comes to mind) Detta har alltid varit en sanning, även om staten, ibland kan tvingas göra yttrandefrihetliga eftergifter till den folkliga politikens krafter. I mina ögon representerar dagens kris inte yttrandefrihetens plötsliga kollaps, utan i stället avslöjar det hur makt verkligen fungerar. Den samtida krisen blottar begränsningarna för de formella demokratiska institutionerna. 

Framtiden är dyster. Förutsättningarna som möjliggjorde den korta perioden av hållbar demokrati är borta och det är osannolikt att de kommer återvända inom en snar framtid. I verklig mening är demos inom demokrati skadad, och vägen till, Politeia , det som enligt Aristoteles är den goda formen av flervälde, är definitivt stängd. 

Ändå markerar den upplösta geopolitiska ordningen som ligger till grund för västerländsk dominans samt framväxten av en multipolär ordning, ett djupgående politiskt och ekonomiskt skifte. Erosionen av västerländsk hegemoni försvagar dess eliter, vars dominans förlitat sig på både internt förtryck och maktprojicering utomlands. Minskat inflytande utomlands förvärrar det inhemska missnöjet, särskilt när det drivs av ökande och systemisk ojämlikhet.

Denna upplösning blottlägger de strukturella svagheterna i det västerländska systemet. Utan den geopolitiska stabilitet och ekonomiska dominans som en gång maskerade våra interna motsättningar blir yttrandefrihets fienderna mer sårbara. Avgörande är att denna nedgång också banar väg för en potentiell nyordning, och en potentiell omtolkning av våra frihetliga rättigheter samt politiska och ekonomiska system. När västerländska eliter brottas med sin avtagande makt finns det stora möjligheter till alternativa visioner av styrelseskick och yttrandefrihet.

Det som ligger framför oss är inte bara en fråga om huruvida rätten att uttrycka oss fritt kan "återställas", utan om ett nytt politiskt projekt kan uppstå för att ersätta den uttömda modellen av elitistisk centristisk liberalism. Den gamla ordningen kollapsar, men den nya har ännu inte fötts. I detta vakuum kan vad som helst yttras och bli verklighet. Tack för er tid.

Samtal för Fred, Varberg

Varberg 2025-09-06