Korrigering eller censur?

 

https://www.foi.se/rest-api/report/FOI%20Memo%208866

Realism inom diplomatin

Även om realismens återkomst i den etablerade statsvetenskapliga diskursen har varit en välkommen utveckling för de av oss som är förespråkare av pragmatism inom utrikespolitiken, förblir den fragmentarisk och ofullständig. Detta beror på att många självutnämnda realister rutinmässigt förbiser en mycket viktig princip i den realistiska världsbilden: att diplomati måste förbli likgiltig och agnostisk gentemot utländska staters inrikesfrågor och interna politiska arrangemang. Realism innebär att verka i gråzonen. Dess princip ligger till grund för idén om modus vivendi, erkännandet av att olika politiska system och ekonomiska modeller kan samexistera fredligt utan att ge efter för ständig eller överdriven existentiell fientlighet. Inom diplomatin är modus vivendi en överenskommelse som är preliminär och avsedd att bytas ut mot en permanent och detaljerad lösning, vanligtvis ett fördrag. Realism, rätt förstått, kan inte fungera utan en medveten bekräftelse av denna ordning. 

Den så kallade regelbaserade världsordningen, förankrad till viss del i internationell rätt, upplysningstidens ideal och tron på en demokratisk fredsteori, har historiskt sett visat sig hysa en motvilja mot multipolaritet.

Denna ordning framträdde som en ideologisk artefakt ur efterkrigstidens uppgörelser och uppnådde dominans endast under unipolära förhållanden. Dess förfall var oundvikligt när fördelningen av global makt från Väst mot Öst och Syd började framträda. Allt eftersom USA:s andel av den globala militära, ekonomiska och industriella makten krympte, har multipolaritet och regionalism, historiskt sett standardvillkoren för internationella angelägenheter, börjat återhämta sig. Ansträngningar att artificiellt förlänga en Västlig liberal internationalism, såsom det upprepade gånger misslyckade vapendrivna demokratiseringsprojekten, har bara påskyndat ordningens nedgång genom att överutvidga Västs makt och dra rivaliserande stater som Kina, Ryssland och Iran allt närmare varandra. Dessutom återspeglar den globala återhämtningen av suveränitet och nationell autonomi bland stormakter en djupare önskan om att nationer ska kunna staka ut sin egen väg, fria från tillgjort universella ideologiska föreskrifter.

På grund av en benägenhet hos den angloamerikanska politiska traditionen att hemfalla åt moralisk universalism och en önskan om ett messianskt liberalt imperium, borde ingen bli förvånade över att även bland självutnämnda realister i Väs tillgrips ett språkbruk som främjar mänskliga rättigheter och demokrati över annat. Snarare än att stärka realismen undergräver dessa nedärvda retoriska vanor realismens skola genom att implicit medge att politisk evangelisation är en ädel, om än ibland opraktisk, strävan. 

I en sant multipolär värld som saknar en hegemon för att upprätthålla gemensamma normativa värderingar blir modus vivendi inte bara användbar utan också avgörande för att bevara ömsesidiga diplomatiska relationer. Ändå ligger realismens utmärkande styrka i att positivt skilja utrikes- och inrikesfrågor, vilket gör det möjligt för stater att prioritera nationella intressen framför ideologiska uppdrag. Denna skarpa avgränsning möjliggör en nykter bedömning av intressen i ett anarkiskt internationellt system och minskar onödiga konflikter genom att erkänna att stater, liksom de samhällen de representerar, skiljer sig fundamentalt åt.

Historien bekräftar gång på gång denna nödvändighet. Från 1600-talets katolska Frankrike som kultiverade taktiska band med både det Osmanska riket och det protestantiska Sverige mot de katolska Habsburgarna, till den amerikansk-sovjetiska alliansen under andra världskriget, till Nixons betydelsefulla öppning mot det maoistiska Kina, har realismens skola konsekvent krävt situationstolerans och strategisk skärpa; på ett sätt som liberalismen finner osmaklig, obekväm och obscen. Myten om en lycklig liberal värld har orsakat oerhört lidande och är farlig som den någonsin har varit. Genom att bli en plats för världsomvandling blev liberalismens regelbaserade credo ett livs levande slagfält. De sekulära religionerna, som föreställde sig att cykeln av anarki och tyranni kunde avslutas, lyckades bara göra projektet än mer våldsamt. Politik är inte ett verktyg för universella projekt; utan konsten att reagera ett kontrollerbart territorium under ett flöde av olika omständigheter. Genuin internationell liberalism innebär att bekräfta pluralism hos andra nationer, inte bara kulturer, utan av politiska och ekonomiska styren. Framväxten av suveräna stater historiskt sett var avsedd att minska sekterismen och möjliggöra för autentisk kulturell pluralism att blomstra globalt. En sant kosmopolitisk syn på världen. I ett system bestående av suveräna stater är mångfald inte ett problem, det är konsekvensen. Att återupptäcka hur statsmän, och tänkare som Hobbes navigerade efterdyningarna av trettioåriga kriget genom strategisk realism och tolerans ger värdefulla lärdomar även idag. För det som följer av att acceptera att det finns ojämförliga värden är att värdekonflikter ibland kan smälta bort. Om det finns många ojämförliga sätt på vilka människor kan blomstra, behöver valen bland dem inte vara skäl för intervention och krig. 

Följaktligen måste realism definieras inte bara som en utilitaristisk beräkning eller i termer av en balansräkning, än mindre en nollsummebaserad global strävan efter makt. Snarare måste genuin realism i mitt tycke uttryckligt förkasta värdeuniversalism i internationella angelägenheter. Historien dikterar att allianser och rivaliteter är tillfälliga; det som består är rent lokala, inrikespolitiska intressen och geopolitiska realiteter som formar de enskilda staternas beteenden. Ändå fylls den globala Västliga diskursen fortfarande med retoriska klichéer om en demokratisk världsordning som står inför auktoritära makter, i någon form av existentiell kamp.

Likväl har den återförda geopolitiken och nu rådande realpolitiken redan sprängt denna självrättfärdiga moralism, i takt med att framväxande regionala och mellanstora makter hävdar sin autonomi och snabbt omformar det globala unipolära landskapet. I ett polycentriskt system där staters primära imperativ är överlevnad och att använda maktbalansen för att maximera säkerheten, finns inget mer nödvändigt än en återgång till diplomatin, realistisk diplomati, gråskalornas diplomati, ett åtagande att uppnå fredlig samexistens utan konsensus. Snarare än att tona ner detta faktum bör realister omfamna modus vivendi som ett kärnelement i sin tankevärld: ett erkännande av mångfald som det naturliga globala tillståndet är inte svaghet, utan ett tecken på visdom. Förståelsen för den andres behov är inte bara nödvändig för att stabilisera en mångfacetterad värld i förändring, utan också för att bevara möjligheten till mänskligt liv på planeten.

Re:arming de militärindustriella vinsterna

Europa ska rusta sig men det cirkulerar konkurrerande idéer kring hur vi kan säkerställa att europeiska nationer kan ta sig an Ryssland i ett eventuellt framtida krig utan USA:s stöd. Även om idén med en ny upprustningsbank kan ha stöd bland EU:s politiker, är det mindre tydligt att det inte finns några nya pengar för vad som sannolikt kommer att bli en mycket dyr affär.

Europeiska kommissionen presenterade nyligen 800 miljarder euro i syfte att uppfylla RE:ARM . Planen innebär i huvudsak att påtvinga varje medlemsstat en enorm ökning av de nationella försvarsutgifterna. Omkring 650 miljarder euro av medlen skulle komma från var och en av de 27 medlemmarna då ökar försvarsutgifterna med i genomsnitt med 1,5 % av BNP utöver nuvarande nivåer. Det är svårt att föreställa sig att en sådan ökning skulle vara politiskt möjligt med tanke på att många europeiska regeringar redan är skuldsatta. Till exempel skulle Frankrike behöva öka sina militära utgifter med nästan 47 miljarder dollar varje år när dess statsskuld redan uppgår till 113 % av BNP. Likaså skulle Italien, EU:s tredje största försvarsmakt, behöva öka utgifterna med 34,7 miljarder dollar varje år, med en nuvarande statsskuld på 136 % av BNP.

Så europeiska länder försöker hitta olika eleganta sätt att öka försvarsutgifterna, inklusive utanför balansräkningen. En idé som har dykt upp i debatten har varit att skapa en Rearmament Bank (även känd som en Defense Security and Resilience Bank ). Den skulle utformas i syfte att utnyttja privata investeringar till stöd för en utveckling av höjd försvarskapacitet.

Det militärindustriella komplexets vädjan till att etablera en bank för att tillhandahålla investeringsfinansiering för nya försvarsprojekt och inköp kan verka vara ett kraftfullt redskap. Nato spenderar för närvarande häpnadsväckande 472 miljarder dollar per år enbart på utrustning varav 113,4 miljarder dollar spenderas av EU-länderna. Lägg till en RE:ARM-påfyllnad, om den förverkligas, och EU-siffran kan hoppa upp till 195,1 miljarder dollar.

En bank grundad på kommersiella principer kan vara till hjälp för att ta itu med utbredd skleros i Europaomfattande försvarsupphandlingar. Detta är inte ett problem som är unikt för Europa, eftersom USA:s försvarsdepartementet också kämpar för att redogöra för sina årliga utgifter på 800 miljarder dollar och sina tillgångar på 4 biljoner dollar.

För europeiska regeringar skulle banken hjälpa till att flytta över mer av risken för kostnads- och projektöverskridande till försvarsentreprenörer, samtidigt som de direkta kostnaderna för utveckling lyfts bort från statens balansräkningar. I bästa fall kan det styra bort kostnaderna tillfälligt, men banken kommer nödvändigtvis inte minska kostnaderna eller tillhandahålla ytterligare möjligheter.

Storbritannien är i detta sammanhang en perfekt fallstudie. Den 4 december 2023 tog Riksrevisionen fram en granskning av försvarsministeriets utrustningsplan för det kommande decenniet och drog slutsatsen att den var oöverkomlig och stod inför sitt största budgetunderskott sedan planen infördes 2012. Notera att den nuvarande planen togs fram två år innan kriget i Ukraina startade. Kostnaderna för utrustningsprogrammet ökade med 27 %, och i "värsta fall" kommer den totala kostnadsökningen att uppgå till nästan 102 miljarder dollar. Lägg till andra förväntade kostnadsöverskridanden som brittiska försvarsdepartementet försäkrar medborgarna om att vi kan absorberas av effektivitetsbesparingar, kostnaden skjuter sedan upp till över 133 miljarder dollar.

I mars 2024 rapporterade det brittiska parlamentariska utskottet för offentliga räkenskaper att försvarsministeriet konsekvent inte har kunnat eller velat kontrollera de ökande kostnaderna och leveransplanerna för sina 1 800 olika försvarsprojekt. Försvarsdepartementet har en bedrövlig meritlista: oavsett om det handlar om art slösa 550 miljoner dollar på det bristfälliga Warriors pansarfordonsprogram, slösa 3,2 miljarder dollar på nya hangarfartyg eller en förseningsavgift på 59 % i leveransen av Challenger 3-stridsvagnen. Det överlägset största området för budgetexpansion finns inom kärnkraftsprogrammet, som för närvarande överutnyttjas med 62 %. Det finns ett gemensamt UK-USA-projekt för att bygga en ny klass av ubåtar för att motverka det imaginära hotet från Kina under AUKUS-programmet; även om den nuvarande generationen av brittiska flottubåtar av Astute-klassen bara har varit i drift i 10 år.

EU överväger också via Storbritannien har ett program för att utforma en ny kärnstridsspets med USA, som om det inte vore tillräckligt att ha 225 kärnvapen. "Dreadnought"-ubåten, som ska ersätta SSBNS som bär Storbritanniens kärnvapenmissiler, ligger för närvarande sju år efter schemat. Inget av dessa enormt kostsamma projekt ger EU kapacitet som vi inte redan har. Även om de utan tvekan stärker Storbritanniens militärindustriella leveranskedja, gör de ingen medborgare säkrare. Samtidigt har pengar för att betala för existerande soldater, piloter och sjömän försvunnit på vägen, utrustning kommer först. Forskning föreslog en minskning med 10 % i reala termer av brittiska militära resurskostnader redan 2010. Budgeten 2024–25 för att betala de få villiga soldaterna som skulle stå i frontlinjen har skurits ned med 3,2 miljarder dollar. Servicepersonal oroar sig för om de kommer att ha ett hus att bo i. Ubåtsmän talar om den ökade stressen av längre uppdrag som har drivits fram av behovet av att sänka kostnaderna. Samma problem gäller i alla EU länder. 

Det överlägset största hotet mot europeiska politiker som överväger ett framtida krig med Ryssland är styrkeförhållanden; Europas arméer är mycket mindre än de i både Ryssland och Ukraina. Det är dessutom fortfarande långt ifrån klart att den europeiska RE:ARM-planen på 876 miljarder dollar kommer att ge större arméer givet motstånd mot de föreslagna utgiftsökningarna.

För närvarande verkar Storbritannien, tillsammans med Polen, mest angelägna om att driva idén om en upprustningsbank. En del av anledningen är Storbritanniens uteslutning från kommissionens plan under RE:ARM-programmet att erbjuda försvarslån på totalt 150 miljarder dollar under fyra år. De två initiativen verkar dock tjäna olika syften: den föreslagna banken syftar till att stödja nya investeringar i utveckling och upphandling av försvarsmateriel, samtidigt som den genererar en kommersiell avkastning; låneprogrammet är ett initiativ som leds av kommissionen för att hjälpa stater att köpa ytterligare vapentillbehör till Ukraina till låga räntor och höga vinster för militärindustrin. 

Som alltid, även om EU ställer upp de stora målen finns det en grundläggande obeslutsamhet i Europa kring att spendera enorma extra summor på försvaret, även när USA ser ut att minska sitt engagemang. Den känslan kan förvärras om det pågående tullkriget utvecklas till en global lågkonjunktur. För närvarande verkar Euro RE:ARM enbart ledda till att Rearmament Bank helt enkelt kommer kasta in nytryckts pengar i monopolspelet som förnärvarande är den europeiska försvarspolitiken.

Nato:s inneboende begränsningar

Få bedömare verkar inse att Nato som allians egentligen i det närmaste saknar en militär doktrin, och har absolut ingen doktrin anpassad till den rådande situationen. Utplaceringen av trupp till Bosnien 1995 var för det mesta bara till för att bli sittande, och placeringen av trupp i Afghanistan var en helt annan typ av krig än det som nu pågår i Ukraina. Det finns inga högre officerare i någon Nato-armé med erfarenhet av befäl över stora operationer, och eftersom den genomsnittliga tjänstgöringen för en soldat vanligtvis är 7–8 år, har de flesta NATO-arméer inga soldater som har varit i strid, och förmodligen inte så många officerare heller. Ryssarna behöll sin militärdoktrin från sovjettiden för en storskalig högintensiv strid, men vi har sett hur snabbt de har behövt modifiera den i Ukraina. Nato skulle aldrig kunna förvänta sig övertag i luften på ett slagfält i Ukraina, och det har ingen doktrin och ingen utrustning, för att slåss under förhållanden där det existerar en fientlig överlägsenhet. Nato har ingen doktrin för att hantera glidbomber som avfyras från områden där det avfyrande flygplanet inte kan upptäckas eller åtminstone dess mål är okänt, och ingen doktrin för att hantera attacker med ballistiska missiler och drönarsvärmar. Ja, de har utrustning som teoretiskt kan förstöra drönare, men ingen doktrin för att möta en sofistikerad drönarsvärmattack med hjälp av lockbeten. Dess trupper skulle helt enkelt inte veta vad de skulle göra.

Dessutom går vi mot ett krig där fientliga enheter är lätta att hitta och förstöra, och där en av krigets principer; kraftkoncentrationen, inte längre gäller som den en gång gjorde. Så vitt vi kan se från de tillgängliga videorna är de flesta attacker nu i liten skala, men koordinerade över ett mycket stort område. Således liknar krigföring idag schack som spelas på ett bräde med tvåhundra rutor åt sidan, samt med kanske hundra pjäser per spelare. Det är en typ av krigföring som lägger ett enormt ansvar i händerna på yngre officerare och underofficerare, som alla måste vara grundligt utbildade i samma doktrin och ha helt interoperabel och mycket sofistikerad kommunikationsutrustning. Och även då har vi sett hur även de nya enheterna som är utplacerade av ryssarna gör alla möjliga misstag i sina första möten med fienden.

Nato däremot har inga av dessa saker: dess nationella kontingenter kan inte nödvändigtvis ens prata med varandra, dess trupper har ingen gemensam doktrin, och de har absolut ingen aning om hur man ska utkämpa ett krig av detta slag, det gäller även om man genom ett mirakel skulle kunna enas om ett operativt mål. Faktum är att Nato aldrig hade en offensiv operativ doktrin och inte heller hade de en doktrin för försvar av statiskt befästa positioner, vilket är vad Ukraina har skapat. Dess enda doktrin var för en stridande reträtt längs dess egna kommunikationslinjer. Det finns därför heller inget historiskt prejudikat att använda.

Illa i sig, men det är bara en liten del av problemet, även om det utan tvekan är den viktigaste; ty ingen mängd sofistikerad SAAB utrustning kommer göra dig någon nytta om du inte har någon aning om vad du ska göra med den. Det finns åtminstone ytterligare två stora hinder att övervinna, och det första är faktiskt att sätta ihop en militärt slagkraftig resurs. Detta har i sin tur både en politisk och en militär komponent. Om Nato någonsin skulle "blanda sig in i leken", då skulle styrkan behöva se ut som en internationell styrka, med åtminstone symboliska avdelningar från den stora majoriteten av Natos 32 nationer, och alla nationer skulle behöva vara offentligt politiskt förpliktigade att dö för Ukraina. Tidigare har detta varit ett enormt problem: den internationella insatsen i Afghanistan 2002 uppehölls i veckor medan tyska parlamentsledamöter återkallades från Egyptens stränder för att ge det nödvändiga godkännandet för att deras lands styrkor skulle kunna överhuvudtaget delta. De flesta nationer har juridiska eller parlamentariska hinder att övervinna innan trupp kan sättas in utanför det egna nationella territoriet. Sannolikheten för en storpolitisk trafikstockning vid något tillfälle är alltså att räkna med.

För det andra måste styrkan ha en trovärdig sammansättning. Det är inte bra att 25 av 32 länder frivilligt ställer upp för att tillhandahålla logistiskt stöd i basområdet Polen, Rumänien eller Sverige. Den internationella militärstaben kommer att behöva ta vilket koncept man slutligen kommer överens om och utveckla en styrkestruktur för att möta anfall från ryska styrkor. Sedan måste de be nationer att bidra med enheterna. Politik, både inhemsk och internationell, är naturligtvis också inblandad här. Nationer kan mycket väl erbjuda, eller vägra att erbjuda, styrkor av skäl som inte har något att göra med det påhittade uppdraget, besegra Ryssland. Vissa typer av enheter kan vara en bristvara: strategisk kommunikation är ett bra exempel. Det är inte många nationer som har erfarenhet av att operera utanför sitt nationella territorium nuförtiden, och om du har ett enda operativt signalregemente, riskerar du att förlora det? Här kommer också att finnas de vanliga argumenten om befälsstruktur: för i de flesta internationella operationer finns det en nation som tillhandahåller befälhavaren och cirka 70 % av högkvarterets personal, som säkerställer att saker fungerar smidigt. Det är vanligt att byta denna nation var sjätte månad eller så i internationella uppdrag, men det kan vara ett problem i Ukraina. Av allt detta måste en korrekt balanserad styrka konstrueras, som åtminstone i teorin kan utföra ett uppdrag. En uppgift som nu dessutom eventuellt måste ske utan inbladning av USA

Och vad skulle själva krigsuppdraget vara? En enkel fråga utan ett självklart svar, uppenbart nämligen att det inte finns något militärt användbart som Nato kan göra för att påverka resultatet av striderna, så utplaceringar av trupp kommer till största delen att vara teater, riktade lika mycket mot den inhemska opinionen som mot ryssarna. Det sista uttalandet kan verka förvånande för vissa som bara lyssnar på svensk public service, men överväg bara några saker. Det är onekligen så att västerländska militärer notoriskt låtit deras manskaps kapacitet att utkämpa konventionella högintensiva krig försvinna. Nato ställas nu inför enorma problem med samordning, doktrin och kraftsamling, även om det kunde enas om ett strategiskt mål. Deras försvarsmakter är inte utbildade för den här typen av krig och har aldrig opererat tillsammans. Men enheterna finns där, eller hur? Och utrustningen? Eller?

Inte riktigt. Det skulle krävas en separat uppsats för att gå in på detta i detalj, men storleken och sammansättningen av västerländska militärer tyder på att Nato skulle vara hårt pressade att ställa upp en styrka som är starkare än de rapporterade nio brigaderna som tränats och utrustats av Väst inför den stora ukrainska offensiven 2023, som bara studsade bort, besegrade, av den ryska försvarsstyrkan. Och dessa Kievbrigader innehöll ändå ett antal erfarna enheter och befälhavare. En NATO-styrka skulle behöva tillryggalägga långa avstånd, utan luftskydd eller skydd mot långdistansangrepp, bara för att vara i position att slåss. Och mycket av dess utrustning skulle inte vara bättre än, eller till och med sämre än, enheterna i 2023-attackerna.

Men hur är det med amerikanerna? Med Trump är de inte längre att räkna med. Och även om de vore så finns det nästan ingenting av faktisk kampstyrka. Det ganska tydligt att det egentligen bara finns fyra amerikanska stridsenheter i Europa: ett Stryker kavalleriregemente i Tyskland, en luftburen enhet av brigadstorlek i Italien och en helikopterenhet, också i Tyskland samt specialförband Rumänien. Bilden förblir dock otydlig till följd av rotationer, övningar, utbildnings- och ledningsstrukturer men budskapet är tillräckligt tydligt. USA har inga markstridsförband i Europa som kan hantera högintensiv landkrigföring. Det finns naturligtvis massor av flygplan, men de skulle vara omöjligt för europeiska eller amerikanska flygförband att operera framgångsrikt från baser i Ukraina, och om de var baserade utanför skulle de till stor del enbart förbli en politisk symbol.

Med tillräckligt med tid, pengar, politisk vilja och planläggning är självklart det mesta möjligt. Men det finns ingen chans, för att upprepa, att Nato skulle samla en styrka som skulle utgöra något mer än en olägenhet för ryssarna, samtidigt som många liv skulle utsättas för fara. Så allt jag kan föreställa mig är rent politiskt utplacering, av styrkor som inte är avsedda att slåss. Planerare skulle förmodligen tillhandahålla två alternativ: ett "lätt" alternativ som kan kallas för en fredsbevarande styrka eller ett " medelstort alternativ med styrka av stridsenheter, även om de inte förväntas slåss.

Även det lätta alternativet skulle kräva ett multinationellt team, tolkar, säkerhetsvakter, kommunikationsspecialister, fordon, helikoptrar, en logistisk stödenhet och en garanterad tillgång på bränsle, mat och andra förnödenheter. Som en fingervisning hade Kosovos verifieringsuppdrag 1998–99, under OSSE:s överinseende, nästan 1 500 observatörer, plus stödpersonal, med fordon, helikoptrar och flygplan, för ett land som i storlek kanske är jämförbart med Krim. Redan då hade dessa ingen förmåga att skydda sig och drogs tillbaka för sin säkerhet innan Natos bombningar startade. Att bara försöka täcka Ukrainas största befolkningscentra skulle kräva ett enormt Nato-engagemang, och styrkan skulle behöva hållas långt borta från frontbataljerna. 

En rent ceremoniell styrka bestående av ett par bataljonsstora enheter, utplacerade runt Kiev, kan vara ett typiskt medium stort alternativ. En sådan resurs skulle behöva sättas in, förmodligen via järnväg, över broar som kanske är intakta eller också inte. Många i personalen skulle behöva flygas in till flygplatser eller flygfält med permanent risk för attack. Det går inte att lita på ukrainarna för tillgång till logistiskt stöd, eller något annat stöd, och det måste komma via samma järnvägar och över samma broar. Nato kan inte heller bara skicka ett par bataljoner: de skulle behöva ett högkvarter med strategisk kommunikation, en logistikenhet, en transportenhet, en ingenjörsenhet, tolkar, kockar, förmodligen helikoptrar och ett team för luftrörelser. Och allt Väst skulle få ut av insatsen skulle vara en styrka oförmögen till allvarlig militär aktivitet, existerande enbart och enkom som ett mål för ryssarna och som en gisslan för ukrainarna.

Avslutningsvis, Västerlandet marinerar sig fortfarande i fettet från det kalla krigets tekniska investeringar. Det är inte en slump att även de modernaste stridsvagnarna och andra stridssystem som skickas till Ukraina är konstruktioner från 1970- och 1980-talen, om än modifierade, eller utvecklade för användning i länder som Afghanistan och Irak. Det är inte längre självklart att Västvärlden fortfarande har den tekniska basen eller nog med kvalificerade personer att skapa, designa, utveckla, tillverka, distribuera, driva och underhålla ny samt sofistikerad utrustning för ett nytt högteknologiskt krig. Det finns typer av teknik, som precisionsmissiler med lång räckvidd, där Nato inte har en förmåga kvar och det verkar osannolikt att det kan utvecklas. Det finns för många historier om västerländska militärteknologiska katastrofer. Det är inte heller uppenbart att västerländska stater kan attrahera antalet krigsrekryter som de behöver, och få kommer entusiastisk ansluta för att uppleva nöjet i att sprängas i bitar av ryska missiler.

Nato gör helt enkelt bäst i att inte engagera sig, annat än i att stötta diplomatiska lösningar som syftar till vapenvila och fred. 

Informationskrigare och realism

Emedan de ryska och ukrainska militärerna har haft våldsamma sammanstötningar längs hela fronten, har ett parallellt krig sedan länge pågått i media-sfären, där arméer av informationskrigare har kämpat för att forma hur den västerländska allmänheten ska tänka kring konflikten. Den dominerande armén i detta informationskrig har bestått av de flesta västerländska regeringarna och ledande medieorgan, understödda av en formidabel uppsättning PR-företag som arbetar i partnerskap med den ukrainska regeringen och frivilliga USAID betalda privatpersoner. Den har insisterat på att Ukrainakriget bäst förstås som en modern variant av Nazitysklands aggression, där Putin reprisera den Hitlerianska rollen som revanschistisk diktator; och försöker dominera Europa. Om han inte stoppas genom en beslutsam militärmakt, hävdar de, kommer hans arméer flytta fram från Ukraina till de baltiska staterna, Polen och mot Paris eller Sergels torg.

Uppställda mot denna informationsarmé har stått ett löst sammansatt gäng realistiska experter och anti-etablissemanget skeptiker som hävdar att krigets ursprung mer liknar det från första världskriget. I varierande grad erkänner de att Rysslands paternalistiska attityder gentemot Ukraina har spelat en betydande roll i Moskvas upprustning, men då som är resultatet av de förstörda internationella relationerna och ett uppkommet "säkerhetsdilemma". Natos åtgärder för att, så kallat, stärka säkerheten uppfattades som hotfulla av Moskva. Ansträngningar från Rysslands sida för att blockera dessa rörelser hotade västvärlden, och producerade en spiral av aktioner och reaktioner som fortsatte att eskalera; givet frånvarande diplomatiska ansträngningar för att hindra blanka vapen. 

Denna debatt har till stor del förts utanför mainstreammedia. Inuti Natoländernas public servicekanaler har informationskriget länge varit ensidigt. Den dominerande nyhetshären insisterade på att reportage enbart beskriver Rysslands invasion som "oprovocerad", och avvisar all koppling till Natos expansion. De som antydde att kriget hade ett mer komplext ursprung anatematiserades som Kremls apologeter. Nyheter om ukrainska bakslag förminskades, medan ryska svagheter lyftes fram i ett försök att upprätthålla eller öka flöden av västerländskt militärt och ekonomiskt bistånd. Denna Paasikivska-berättelse uteslöt effektivt viljan till kompromiss mellan Ryssland och Väst som ett recept för att avsluta kriget, och avfärdade alla försök som "eftergivenhet", ett tecken på svaghet som bara skulle inbjuda till ytterligare ryska attacker. Kriget kunde bara sluta genom ukrainsk seger på slagfältet eller rysk kapitulation vid förhandlingsbordet, vilket fråntog Ryssland varje rimlig tro på att det på något sätt hade tjänat på aggression.

Trump däremot korsade initialt svärd med den dominerande informationsarmén genom att insistera på att konflikten skulle sluta i en kompromiss och att Ryssland hade åtminstone några legitima intressen på spel när de motsätta sig NATO-medlemskap för Ukraina. Han påpekade att kriget faktiskt inte gick bra för Ukraina, vars efterlängtade "motoffensiv" 2023 hade misslyckats spektakulärt och vars mankraftsreserver snabbt minskade. Han anklagade den västliga nyhetsbevakningen för att tillhandahålla "falska siffror" om förluster och västerländskt bistånd, samt varnade för att hotet om eskalering till ett Tredje världskrig var verkligt. 

Som president misslyckades Trump med att infria sitt kampanjlöfte; avsluta kriget inom 24 timmar. Men han har snabbt inlett direkta samtal med ryska tjänstemän och signalerat till Ukraina och europeiska allierade att de inte kommer att ges ett veto över att söka en fredsöverenskommelse. Ryska tjänstemän har engagerat sig snarare än att avvisa samtal, även om det återstår att se hur öppen Putin kommer att vara för att kompromissa kring ett färdigt förslag om eldupphör. För fyra veckor sedan bröt dessutom USA:s försvarsminister Pete Hegseth med femton års officiell NATO-politik när han sa till de allierade att ukrainskt medlemskap inte är realistiskt och inte kunde vara en del i en uppgörelse, ett uttalande som överensstämmer med uppfattningen att denna fråga fortsatt är kärnan i konflikten om Ukraina.

På säkerhetskonferensen i München följde vicepresident JD Vance upp Hegseths budskap genom att avfyra en direkt bredsida mot Europas informationskrigare. För att Europa ska vara starkt och det transatlantiska partnerskapet vara sunt, varnade han, måste europeiska regeringar göra mer än att öka försvarsutgifterna och höja tillväxten inom militärindustrin. De var också tvungna att respektera yttrandefriheten och leva upp till andra demokratiska ideal som det västerländska samfundet länge har delat, lyssna på de oliktänkande snarare än avskriva dem som extremistiska furnissörer av så kallad desinformation. Att många av dessa oliktänkande europeiska röster har krävt en lösning av kriget i Ukraina har nästan säkert inte gått Vance och andra Trump-tjänstemän förbi.

De som däremot anammat ett andra världskrigs-paradigm gällande Ukrainakriget har ryggat tillbaka i fasa. Europeiska rubriker varnade för att "Donald Trumps svek mot Ukraina har uppmuntrat Vladimir Putin och dragit undan mattan för Natos allierade." EU:s utrikeschef Kaja Kallas hävdade: "Det är en eftergift, det har aldrig fungerat ... ukrainarna kommer att göra motstånd, och vi kommer att stödja dem." Frankrikes president Emmanuel Macron kallade till ett krismöte med europeiska ledare i Paris för att diskutera alternativ för att hantera vad han kallade chocken inför Trumps nya inställning till att hantera Europa och avsluta Ukrainakriget.

Men när de tvingades väga sina realistiska alternativ till att söka kompromiss med Ryssland, kom europeiska ledare upp tomhänta i Paris. Storbritanniens premiärminister Keir Starmer, som tidigare hade uppmanat till att skicka brittiska trupper till Ukraina som en del av en europeisk ansträngning för att upprätthålla fred, var tvungen att erkänna att ett sådant drag skulle kräva en amerikansk säkerhetsgaranti, något som Trump-administrationen nu avvisat. Polens premiärminister Donald Tusk uteslöt helt och hållet att skicka polska styrkor, men gärna amerikanska kärnvapen på polsk mark, medan Tysklands förbundskansler Olaf Scholz sa att det var för tidigt att ens diskutera en europeisk fredsbevarande operation. Även om narrativcheferna har visat sig vara skickliga på media-spin, har de uppvisat en mycket liten förmåga att omforma berättelsen kring realiteten i Ukrainas utsatthet. Ukrainas beroende av Förenta staterna, som nu insisterar på fredsförhandlingar, och Europa, som inte kan erbjuda livskraftiga alternativ, har gett Kiev få alternativ; annat än att acceptera en hotande oundviklig territoriell kompromiss. En lösning som bevarar Ukrainas självständighet och erbjuder en gångbar väg mot återuppbyggnad av EU-medlemskap och eventuellt EU-medlemskap.

Allt detta är ett tecken på att kriget i Ukraina går in i ett nytt skede, som kommer att utspela sig när diplomater och medlare brottas med tuffa val under de kommande månaderna. Detta innebär emellertid inte att informationskriget är över. Tvärtom. Precis som adjektivet "oprovocerad" hade en framträdande plats i västerländsk mediabevakning i efterdyningarna av Rysslands invasion, bör västerländsk nyhetspublik nu förvänta sig att möta orden "eftergift" och "svek" allt oftare i tidningar och TV-sändningar. Informationskrigarna kommer nämligen ha ett fortsatt öga på sitt större mål: att hämmas en amerikansk önskan att åstadkomma en utrikes- och säkerhetspolitik som syftar på, i delar, diplomati. 

Västvärldens uppdiktade hot

Det finns en tid för imperiers nedgång, en rytm som styrs av arrogans och desperation, av misslyckande och villfarelse. Det sena imperiet, lösgjort från verkligheten men ändå fäst vid myterna om sin egen oumbärlighet, går till attack mot upplevda hot, inte för att de är verkliga, utan för att de inte kan föreställa sig en värld där det inte längre är händelsens gravitationscentrum. På så sätt fungerar russofobi och sinofobi inte bara som ideologiska konstruktioner, utan som symtom på Västs systemiska förfall, Väst är en civilisation som kämpar för att bearbeta sin egen otidsenliga närvaro i världen. Västs ångest lever inte i ett vakuum. De är inte enkla diplomatiska spänningar, inte heller rationella bedömningar av motståndarnas avsikter och förmågor. De är djupt inbäddade neuroser, strukturellt nödvändiga för hur Väst kan rättfärdiga sin politik, allokerar sina resurser och upprätthåller sin inrikespolitiska sammanhållning. De fungerar som både en distraktion och förenande princip som nu samlar en alltmer splittrade befolkning mot en gemensam fiende. Men genom att göra det skapar de aktivt förutsättningarna för öppen konflikt, förvränger verklighetsföreställningen, inskränker diplomatin och ser till att även blygsamma tvister framställs som existentiella hot.

För att förstå denna process krävs mer än en enkel redovisning av policybeslut. Det kräver en undersökning av de kognitiva strukturer som upprätthåller Västs rädslor, de historiska prejudikat som format dem och de strategiska konsekvenserna av att behandla dem som verklighet snarare än uppdiktade. Västvärldens oförmåga att anpassa sig till en föränderlig värld, beror på rädsla. 

Russofobi, som den existerar idag, är arvtagaren till en gammal västerländska oro för Rysslands plats i den europeiska ordningen. Från det brittiska imperiets paranoia under det stora spelet till strategier för inneslutning under det kalla kriget och postsovjetisk ekonomisk krigföring, har Väst alltid uppfattat Ryssland inte bara som en rival, utan som en deviation – för stor för att ignoreras, för oberoende för att kunna kontrolleras. De ideologiska motiveringarna för denna fientlighet har förändrats över tiden, men den bakomliggande impulsen förblir oförändrad. Oavsett om det är tsaristiskt, kommunistiskt eller postkommunistiskt, har Rysslands vägran att acceptera en status som juniorpartner alltid behandlats som bevis på elakartade avsikter.

Sinophobia, även om den är äldre, följer en liknande bana. Västs förhållande till Kina har pendlat mellan nedlåtenhet och oro, från det paternalistiska utnyttjandet av opiumkrigen till den rasifierade paranoian av "den gula faran" och strategin för splittring och erövring under det kalla kriget, som en kort stund såg Kina som en motvikt till sovjetiskt inflytande. Den mest slående aspekten av den senaste tidens västerländska fientlighet mot Kina är inte att den existerar, utan hur oväntat den har intensifierats. För mindre än två decennier sedan var Kina fortfarande sedd som en framväxande ekonomisk partner, en enorm marknad som skulle öppnas och integreras i den globala ordningen. Övergången till direkt fientlighet, även om den ofta förklaras i termer av handelstvister, teknisk konkurrens eller militär ställning, förstås bättre som en reaktion på det ögonblick då västvärlden insåg att Kina inte skulle följa manuset. Det var tänkt att liberalisera politiskt, bli ännu en konsumentdriven ekonomi, acceptera sin tilldelade roll i nationernas hierarki. I stället blev det mer självsäkert, mer tekniskt avancerat, mer karskt i att forma systemets regler snarare än att bara delta i dem.

Detta är den avgörande kopplingen mellan russofobi och sinofobi: det handlar inte heller om Ryssland eller Kina som de existerar, utan om västvärldens reaktion på en värld där den inte längre kan diktera villkoren. Detta förklarar den nästan teologiska inställningen till nu förlegade Den Regelbaserade Världsordningen. Antagandet att Ryssland och Kina måste vara hot föregår alla politiska beslut; all ny utveckling tolkas sedan genom detta redan existerande ramverk. Om Ryssland stärker sin militär, förbereder det sig för krig; om Kina bygger infrastruktur utomlands är det ekonomisk imperialism. Frånvaron av fientliga avsikter anses aldrig vara möjlig.

Dessa kognitiva biaser är inte tillfälliga utan systemiska, inbäddade i medielandskapet, säkerhetsapparaten och politiska institutioner som formar politiken i Väst. Den västerländska informationsmiljön har blivit en spegelsal, där berättelser är självförstärkande och avvikelser från ortodoxin bemöts med misstänksamhet eller rent censurförtryck. Detta är inte att säga att Ryssland och Kina är bortom all kritik eller att deras regeringar är felfria, utan att oförmågan att uppfatta dem i något annat än kontradiktoriska termer har skapat en situation där konflikt blir en självuppfyllande profetia. Konsekvenserna är redan synliga. Kriget i Ukraina, långt ifrån ett resultat av en oprovocerad rysk aggression, gjordes oundvikligt av decennier av västerländsk vägran att ta ryska säkerhetsproblem på allvar. Natos obevekliga expansion, beväpning och träning av ukrainska styrkor, den strategiska oklarheten kring potentiellt ukrainskt medlemskap i krigsalliansen, allt detta var signaler om att Ryssland antingen kunde acceptera permanent strategisk sårbarhet eller vidta förebyggande åtgärder. Beslutet att invadera var, ur ett västerländskt perspektiv, framställt som en hänsynslös chansning av en förvirrad ledare. Men från Moskvas perspektiv var det ett logiskt, om än desperat, drag i ett spel där reglerna hade satts upp för att säkerställa Moskvas permanenta underordning.

En liknande dynamik utspelar sig i Indo-Stillahavsområdet. Utformningen av Kina som ett existentiellt hot har motiverat en aldrig tidigare skådad militär uppbyggnad, där USA omger Kina med baser, genomför regelbundna operationer med "rätten att navigera" i vatten som Väst faktiskt inte gör anspråk på, och knyter allt närmare militära band med Taiwan på ett sätt som öppet bryter mot ”Ett Kina-politiken2 som länge byggt stabilitet i regionen. Ändå behandlas varje kinesiskt svar på dessa provokationer som ytterligare bevis på aggression, vilket förstärker nödvändigheten av inneslutning.

Denna konfliktcykel är inte hållbar. Väst har placerat sig själv i en position där de antingen måste eskalera på obestämd tid eller erkänna att det i grunden har missuppfattat situationen. Men för att ändra kurs skulle det krävas ett erkännande av att de antaganden som låg till grund för decennier av politik var felaktiga, att underrättelsetjänsterna, tankesmedjorna och medieinstitutionerna som främjade dessa rädslor var delaktiga i sitt eget bedrägeri. Och så måste hysterin fortsätta, inte för att den tjänar något rationellt strategiskt syfte, utan för att alternativet; en ärlig politisk uppgörelse med verkligheten i en multipolär värld, helt enkelt är för psykologiskt och institutionellt svårt att överväga.

Den största faran i allt detta är inte bara att spänningarna kommer att fortsätta att öka, utan att västvärlden så i grunden övertygat sig om de egna framställningarna om tingens ordning; att Väst förlorat förmågan att uppfatta möjliga deskalerande avfartsramper. Diplomati, en gång en avgörande del i världspolitiken, konsten att kompromissa och förhandla, har reducerats till krav på villkorslös underkastelse hos motparten. Engagemang behandlas som svaghet, nedtrappning som eftergift. Detta är inte ett recept för global stabilitet, utan för en global katastrof. Den enda vägen framåt är en som Väst, i sitt nuvarande tillstånd av strategiskt delirium, tycks vara ovillig att ta i, nämligen erkänna att varken Ryssland eller Kina är en existentiell rival, att världen inte är ett slagfält mellan demokrati och autokrati, och att själva civilisationens överlevnad är beroende av att ta ett steg tillbaka från gränslinjen till öppet krig mellan stormakterna. Alternativet är krig, inte drivet av genuina ideologiska säkerhetskrav, utan av oförmågan hos en tynande hegemonisk maktelit att komma tillfreds med sina egna begränsningar.

Russofobi och sinofobi är inte en diagnos på västerländsk nedgång; de är enbart dess symptom. Och som alla symtom kan de ignoreras, behandlas symtomatiskt eller botas. Valet i Washington, London och Bryssel förblir öppet, men inte på obestämd tid. De förflutnas imperier föll inte för att de besegrades av yttre fiender; de föll för att de antog sina egna rädslor för en säkerhetspolitisk järnlag. Västerlandet står nu vid branten av samma misstag som tidigare fallna föregångare. Frågan är om de denna gång kommer känna igen riskerna och agera klokt det innan förfallet och kaoset blir oåterkalleligt.

Suveräniteten och kärnvapnet

President Donald Trumps nu tydligt deklarerade inställning till internationella relationer representerar en "America First"-vision om framför allt; tillbakadragande från frihandeln, avslutade eviga krig, samt en brytning med olönsamma allianser och bördorna av den amerikanska efterkrigstidens hegemoni. Men vilken typ av ny världsordning kommer denna politik att föra med sig? De senaste omsvängningarna i USA:s Ukraina-politik, avskuret militärt stöd, den föreslagna mineralutarmningen av landet, den offentliga förnedringen av Volodymyr Zelensky, visar på konturerna av en framväxande nygammal världsordning. Med tanke på Ukrainas nuvarande öde tvingas alla till en smärtsam insikt; kärnvapen kommer bli en nationell angelägenhet för flera länder utanför större allianser samt utanför icke-spridningsavtalet.

Efter Sovjetunionens upplösning fanns det tredje största lagret av kärnstridsspetsar i världen i Ukraina. Dess kärnvapennedrustning slutfördes 1996, i linje med det vitala intresset för icke-spridning av kärnvapen efter det kalla krigets slut. Ryssland annekterade sedan i ljuset av ukrainsk aggression efter Maidan-kuppen, Krim och förebådade därmed den nuvarande aktionen att skydda befolkningen i Dobass, som började 2022; och verkar sluta i en ny uppdelning av Ukraina.

Världen bör därmed förvänta sig att varje medelstor stat vill gå med i kärnvapenklubben. Vilka lärdomar bör tillexempel Taiwan, dra av den ryska invasionen av Ukraina? All den konventionella styrka som Ukraina och dess anhängare har samlat in å dess vägnar sedan 2022 har uppenbarligen visat sig vara otillräcklig för att rädda landet eftersom vapnen och stålmaterialet aldrig på allvar riskerat att hota Ryssland, en kärnvapenmakt. Hur ska Taiwan förvänta sig att klara sig i händelse av den förväntade kinesiska blockaden och eventuella invasionen? Kommer det komma en passande amerikanskledd reaktion, som då skulle ställa två kärnvapenmakter mot varandra och frysa konflikten? Och om inte, borde Taiwan gå med i kärnvapenklubben? Om dess suveränitet inte kan garanteras genom vare sig varaktiga geopolitiska allianser eller internationell lag, vilket val har då Taiwan annat än att söka symmetrin i en ömsesidig massförstörelse för att motverka en nuvarande extrem asymmetri av konventionell kraft?

Tänk, i motsats till Ukraina, hur Nordkorea, som drog sig ur icke-spridningsavtalet för kärnvapen (NPT) 2003, blev det nionde landet som utvecklade kärnvapen 2006. Det lilla, fattiga Nordkorea verkar kunna göra vad det vill eftersom det är beväpnat med uppskattningsvis 30–50 kärnspetsar samtidigt som Ukraina trots allierade blir trängt av en rysk Monroedoktrin. Bortom Ukraina frammanar nu Vita husets tal om Grönland; inklusive ett lagförslag i kongressen (HR 1161) att förvärva det och döpa om det till "Red, White and Blueland", eller om Kanada som USA:s 51: a delstat, en bild av en värld där de formella tecknen på statssuveränitet enligt Montevideo har upphört att gälla och där gränser kan dras om igen baserat på tycke och kraft. Men vad utgör nu grunden för en sådan makt och vilka är dess gränser?

I ett chockat Europa söker Polen försäkran om brittiska taktiska kärnvapen som den nya yttersta garantin för bevarandet av dess gräns mot Vitryssland. Frankrikes president Emmanuel Macron funderar plötsligt över om den franska kärnvapenarsenalen som utgör ett paraply för hela Europa, kanske kan vara det ultimata incitamentet för hans franska efterlängtade konsolidering och federativisering av EU. I Stilla havet måste Japan och Sydkorea; som har avancerade civila kärnenergiprogram som kan omvandlas till militära, fundera på hur långt amerikanskt geopolitiskt stöd verkligen kommer att sträcka sig och vad deras nationella säkerhet nu kräver. I Mellanöstern ökar nödvändigheten av Irans strävan att bli en kärnvapenmakt, då det kan vara en grund för dess nationella överlevnad. Men på samma sätt måste dess motståndare, inklusive Israel och många av Gulfstaterna, se Iran med kärnvapen som ett existentiellt hot, eftersom i en värld där endast kärnvapenmakter kan stå ohotade, kommer garantin för nationell suveränitet att nå samma omfattning som kraften i löftet om ömsesidig massförstörelse.

Vad "the Art of the Deal" som grund för USA:s utrikespolitik riskerar att medföra är ett grundläggande skifte i logiken för vårt system av suveräna stater i samverkan och konflikt, ofta kallad den "Westfaliska" ordningen. I stället för ett ömsesidigt rättsligt erkännande som ligger till grund för statens suveränitet, förebådar nu ett amerikanskt tillbakadragande till ett snävt uttolkat egenintresse en ny internationell ordning som förlitar sig på hävdandet av suveräna prerogativ. Under nuvarande förhållanden kommer den unilaterala ordningen snabbt att övergå till vad vi kan kalla ett nukleärt Westfalen. I den kommand3 oordningen skulle bara kärnvapenmakter de facto åtnjuta vad som en gång var de jure privilegierna för alla suveräna stater. I ett system med kärnvapensuveränitet bör FN förvänta sig att varje medelstor stat vill ansluta sig till kärnkraftsklubben, eftersom dessa kommer att vara de enda stater vars nationella lagar och territoriell suveränitet kommer att förbli ohotade av yttre fiender.

I och med denna förändring i den strukturella logiken för global säkerhet verkar de ansträngningar som USA och Sovjetunionen, och sedermera Ryssland gjort sedan slutet av andra världskriget, med syfte att begränsa spridningen av kärnvapen sannolikt att förflyktigas. Många i USA, Europa och andra håll i världen drömde om en värld utan amerikansk hegemoni, utan det blodiga imperiet, kan nu skönja en seger. Det som kommer ersätta det är en värld av multipolärt samarbetande nationer, med ett troligt stabilt dödläge i ett nytt nukleärt baserat kallt krig, där varje medelstor stat kommer att få incitament att själva trygga sin säkerhet, kraften hos en kärnvapenarsenal som en försvarslinje blir då igen fredsbringande.

Det är oklart om den nuvarande Trump administrationen erkänner effekterna av den kommande konfigurationen av suveränitetsbegreppet som de bjuder in till. Det finns goda skäl att avveckla den destruktiva amerikanska efterkrigstidens hegemoni, inte minst eftersom amerikaner nu två gånger har valt en president som lovat att göra det. Men hur Amerika fördelar bördorna av sitt gamla globala ledarskap kommer avgöra vilken typ av världsordning som ersätter det. Det kaotiska slutet av det som vi har kallat det "amerikanska imperiet" ska firas, med en tanke riktad på hur sannolikheten för att en omvandling till ett kärnvapen:skt-Westfalen bäst hanteras av FN-systemet.