Informationskrigare och realism

Emedan de ryska och ukrainska militärerna har haft våldsamma sammanstötningar längs hela fronten, har ett parallellt krig sedan länge pågått i media-sfären, där arméer av informationskrigare har kämpat för att forma hur den västerländska allmänheten ska tänka kring konflikten. Den dominerande armén i detta informationskrig har bestått av de flesta västerländska regeringarna och ledande medieorgan, understödda av en formidabel uppsättning PR-företag som arbetar i partnerskap med den ukrainska regeringen och frivilliga USAID betalda privatpersoner. Den har insisterat på att Ukrainakriget bäst förstås som en modern variant av Nazitysklands aggression, där Putin reprisera den Hitlerianska rollen som revanschistisk diktator; och försöker dominera Europa. Om han inte stoppas genom en beslutsam militärmakt, hävdar de, kommer hans arméer flytta fram från Ukraina till de baltiska staterna, Polen och mot Paris eller Sergels torg.

Uppställda mot denna informationsarmé har stått ett löst sammansatt gäng realistiska experter och anti-etablissemanget skeptiker som hävdar att krigets ursprung mer liknar det från första världskriget. I varierande grad erkänner de att Rysslands paternalistiska attityder gentemot Ukraina har spelat en betydande roll i Moskvas upprustning, men då som är resultatet av de förstörda internationella relationerna och ett uppkommet "säkerhetsdilemma". Natos åtgärder för att, så kallat, stärka säkerheten uppfattades som hotfulla av Moskva. Ansträngningar från Rysslands sida för att blockera dessa rörelser hotade västvärlden, och producerade en spiral av aktioner och reaktioner som fortsatte att eskalera; givet frånvarande diplomatiska ansträngningar för att hindra blanka vapen. 

Denna debatt har till stor del förts utanför mainstreammedia. Inuti Natoländernas public servicekanaler har informationskriget länge varit ensidigt. Den dominerande nyhetshären insisterade på att reportage enbart beskriver Rysslands invasion som "oprovocerad", och avvisar all koppling till Natos expansion. De som antydde att kriget hade ett mer komplext ursprung anatematiserades som Kremls apologeter. Nyheter om ukrainska bakslag förminskades, medan ryska svagheter lyftes fram i ett försök att upprätthålla eller öka flöden av västerländskt militärt och ekonomiskt bistånd. Denna Paasikivska-berättelse uteslöt effektivt viljan till kompromiss mellan Ryssland och Väst som ett recept för att avsluta kriget, och avfärdade alla försök som "eftergivenhet", ett tecken på svaghet som bara skulle inbjuda till ytterligare ryska attacker. Kriget kunde bara sluta genom ukrainsk seger på slagfältet eller rysk kapitulation vid förhandlingsbordet, vilket fråntog Ryssland varje rimlig tro på att det på något sätt hade tjänat på aggression.

Trump däremot korsade initialt svärd med den dominerande informationsarmén genom att insistera på att konflikten skulle sluta i en kompromiss och att Ryssland hade åtminstone några legitima intressen på spel när de motsätta sig NATO-medlemskap för Ukraina. Han påpekade att kriget faktiskt inte gick bra för Ukraina, vars efterlängtade "motoffensiv" 2023 hade misslyckats spektakulärt och vars mankraftsreserver snabbt minskade. Han anklagade den västliga nyhetsbevakningen för att tillhandahålla "falska siffror" om förluster och västerländskt bistånd, samt varnade för att hotet om eskalering till ett Tredje världskrig var verkligt. 

Som president misslyckades Trump med att infria sitt kampanjlöfte; avsluta kriget inom 24 timmar. Men han har snabbt inlett direkta samtal med ryska tjänstemän och signalerat till Ukraina och europeiska allierade att de inte kommer att ges ett veto över att söka en fredsöverenskommelse. Ryska tjänstemän har engagerat sig snarare än att avvisa samtal, även om det återstår att se hur öppen Putin kommer att vara för att kompromissa kring ett färdigt förslag om eldupphör. För fyra veckor sedan bröt dessutom USA:s försvarsminister Pete Hegseth med femton års officiell NATO-politik när han sa till de allierade att ukrainskt medlemskap inte är realistiskt och inte kunde vara en del i en uppgörelse, ett uttalande som överensstämmer med uppfattningen att denna fråga fortsatt är kärnan i konflikten om Ukraina.

På säkerhetskonferensen i München följde vicepresident JD Vance upp Hegseths budskap genom att avfyra en direkt bredsida mot Europas informationskrigare. För att Europa ska vara starkt och det transatlantiska partnerskapet vara sunt, varnade han, måste europeiska regeringar göra mer än att öka försvarsutgifterna och höja tillväxten inom militärindustrin. De var också tvungna att respektera yttrandefriheten och leva upp till andra demokratiska ideal som det västerländska samfundet länge har delat, lyssna på de oliktänkande snarare än avskriva dem som extremistiska furnissörer av så kallad desinformation. Att många av dessa oliktänkande europeiska röster har krävt en lösning av kriget i Ukraina har nästan säkert inte gått Vance och andra Trump-tjänstemän förbi.

De som däremot anammat ett andra världskrigs-paradigm gällande Ukrainakriget har ryggat tillbaka i fasa. Europeiska rubriker varnade för att "Donald Trumps svek mot Ukraina har uppmuntrat Vladimir Putin och dragit undan mattan för Natos allierade." EU:s utrikeschef Kaja Kallas hävdade: "Det är en eftergift, det har aldrig fungerat ... ukrainarna kommer att göra motstånd, och vi kommer att stödja dem." Frankrikes president Emmanuel Macron kallade till ett krismöte med europeiska ledare i Paris för att diskutera alternativ för att hantera vad han kallade chocken inför Trumps nya inställning till att hantera Europa och avsluta Ukrainakriget.

Men när de tvingades väga sina realistiska alternativ till att söka kompromiss med Ryssland, kom europeiska ledare upp tomhänta i Paris. Storbritanniens premiärminister Keir Starmer, som tidigare hade uppmanat till att skicka brittiska trupper till Ukraina som en del av en europeisk ansträngning för att upprätthålla fred, var tvungen att erkänna att ett sådant drag skulle kräva en amerikansk säkerhetsgaranti, något som Trump-administrationen nu avvisat. Polens premiärminister Donald Tusk uteslöt helt och hållet att skicka polska styrkor, men gärna amerikanska kärnvapen på polsk mark, medan Tysklands förbundskansler Olaf Scholz sa att det var för tidigt att ens diskutera en europeisk fredsbevarande operation. Även om narrativcheferna har visat sig vara skickliga på media-spin, har de uppvisat en mycket liten förmåga att omforma berättelsen kring realiteten i Ukrainas utsatthet. Ukrainas beroende av Förenta staterna, som nu insisterar på fredsförhandlingar, och Europa, som inte kan erbjuda livskraftiga alternativ, har gett Kiev få alternativ; annat än att acceptera en hotande oundviklig territoriell kompromiss. En lösning som bevarar Ukrainas självständighet och erbjuder en gångbar väg mot återuppbyggnad av EU-medlemskap och eventuellt EU-medlemskap.

Allt detta är ett tecken på att kriget i Ukraina går in i ett nytt skede, som kommer att utspela sig när diplomater och medlare brottas med tuffa val under de kommande månaderna. Detta innebär emellertid inte att informationskriget är över. Tvärtom. Precis som adjektivet "oprovocerad" hade en framträdande plats i västerländsk mediabevakning i efterdyningarna av Rysslands invasion, bör västerländsk nyhetspublik nu förvänta sig att möta orden "eftergift" och "svek" allt oftare i tidningar och TV-sändningar. Informationskrigarna kommer nämligen ha ett fortsatt öga på sitt större mål: att hämmas en amerikansk önskan att åstadkomma en utrikes- och säkerhetspolitik som syftar på, i delar, diplomati. 

Västvärldens uppdiktade hot

Det finns en tid för imperiers nedgång, en rytm som styrs av arrogans och desperation, av misslyckande och villfarelse. Det sena imperiet, lösgjort från verkligheten men ändå fäst vid myterna om sin egen oumbärlighet, går till attack mot upplevda hot, inte för att de är verkliga, utan för att de inte kan föreställa sig en värld där det inte längre är händelsens gravitationscentrum. På så sätt fungerar russofobi och sinofobi inte bara som ideologiska konstruktioner, utan som symtom på Västs systemiska förfall, Väst är en civilisation som kämpar för att bearbeta sin egen otidsenliga närvaro i världen. Västs ångest lever inte i ett vakuum. De är inte enkla diplomatiska spänningar, inte heller rationella bedömningar av motståndarnas avsikter och förmågor. De är djupt inbäddade neuroser, strukturellt nödvändiga för hur Väst kan rättfärdiga sin politik, allokerar sina resurser och upprätthåller sin inrikespolitiska sammanhållning. De fungerar som både en distraktion och förenande princip som nu samlar en alltmer splittrade befolkning mot en gemensam fiende. Men genom att göra det skapar de aktivt förutsättningarna för öppen konflikt, förvränger verklighetsföreställningen, inskränker diplomatin och ser till att även blygsamma tvister framställs som existentiella hot.

För att förstå denna process krävs mer än en enkel redovisning av policybeslut. Det kräver en undersökning av de kognitiva strukturer som upprätthåller Västs rädslor, de historiska prejudikat som format dem och de strategiska konsekvenserna av att behandla dem som verklighet snarare än uppdiktade. Västvärldens oförmåga att anpassa sig till en föränderlig värld, beror på rädsla. 

Russofobi, som den existerar idag, är arvtagaren till en gammal västerländska oro för Rysslands plats i den europeiska ordningen. Från det brittiska imperiets paranoia under det stora spelet till strategier för inneslutning under det kalla kriget och postsovjetisk ekonomisk krigföring, har Väst alltid uppfattat Ryssland inte bara som en rival, utan som en deviation – för stor för att ignoreras, för oberoende för att kunna kontrolleras. De ideologiska motiveringarna för denna fientlighet har förändrats över tiden, men den bakomliggande impulsen förblir oförändrad. Oavsett om det är tsaristiskt, kommunistiskt eller postkommunistiskt, har Rysslands vägran att acceptera en status som juniorpartner alltid behandlats som bevis på elakartade avsikter.

Sinophobia, även om den är äldre, följer en liknande bana. Västs förhållande till Kina har pendlat mellan nedlåtenhet och oro, från det paternalistiska utnyttjandet av opiumkrigen till den rasifierade paranoian av "den gula faran" och strategin för splittring och erövring under det kalla kriget, som en kort stund såg Kina som en motvikt till sovjetiskt inflytande. Den mest slående aspekten av den senaste tidens västerländska fientlighet mot Kina är inte att den existerar, utan hur oväntat den har intensifierats. För mindre än två decennier sedan var Kina fortfarande sedd som en framväxande ekonomisk partner, en enorm marknad som skulle öppnas och integreras i den globala ordningen. Övergången till direkt fientlighet, även om den ofta förklaras i termer av handelstvister, teknisk konkurrens eller militär ställning, förstås bättre som en reaktion på det ögonblick då västvärlden insåg att Kina inte skulle följa manuset. Det var tänkt att liberalisera politiskt, bli ännu en konsumentdriven ekonomi, acceptera sin tilldelade roll i nationernas hierarki. I stället blev det mer självsäkert, mer tekniskt avancerat, mer karskt i att forma systemets regler snarare än att bara delta i dem.

Detta är den avgörande kopplingen mellan russofobi och sinofobi: det handlar inte heller om Ryssland eller Kina som de existerar, utan om västvärldens reaktion på en värld där den inte längre kan diktera villkoren. Detta förklarar den nästan teologiska inställningen till nu förlegade Den Regelbaserade Världsordningen. Antagandet att Ryssland och Kina måste vara hot föregår alla politiska beslut; all ny utveckling tolkas sedan genom detta redan existerande ramverk. Om Ryssland stärker sin militär, förbereder det sig för krig; om Kina bygger infrastruktur utomlands är det ekonomisk imperialism. Frånvaron av fientliga avsikter anses aldrig vara möjlig.

Dessa kognitiva biaser är inte tillfälliga utan systemiska, inbäddade i medielandskapet, säkerhetsapparaten och politiska institutioner som formar politiken i Väst. Den västerländska informationsmiljön har blivit en spegelsal, där berättelser är självförstärkande och avvikelser från ortodoxin bemöts med misstänksamhet eller rent censurförtryck. Detta är inte att säga att Ryssland och Kina är bortom all kritik eller att deras regeringar är felfria, utan att oförmågan att uppfatta dem i något annat än kontradiktoriska termer har skapat en situation där konflikt blir en självuppfyllande profetia. Konsekvenserna är redan synliga. Kriget i Ukraina, långt ifrån ett resultat av en oprovocerad rysk aggression, gjordes oundvikligt av decennier av västerländsk vägran att ta ryska säkerhetsproblem på allvar. Natos obevekliga expansion, beväpning och träning av ukrainska styrkor, den strategiska oklarheten kring potentiellt ukrainskt medlemskap i krigsalliansen, allt detta var signaler om att Ryssland antingen kunde acceptera permanent strategisk sårbarhet eller vidta förebyggande åtgärder. Beslutet att invadera var, ur ett västerländskt perspektiv, framställt som en hänsynslös chansning av en förvirrad ledare. Men från Moskvas perspektiv var det ett logiskt, om än desperat, drag i ett spel där reglerna hade satts upp för att säkerställa Moskvas permanenta underordning.

En liknande dynamik utspelar sig i Indo-Stillahavsområdet. Utformningen av Kina som ett existentiellt hot har motiverat en aldrig tidigare skådad militär uppbyggnad, där USA omger Kina med baser, genomför regelbundna operationer med "rätten att navigera" i vatten som Väst faktiskt inte gör anspråk på, och knyter allt närmare militära band med Taiwan på ett sätt som öppet bryter mot ”Ett Kina-politiken2 som länge byggt stabilitet i regionen. Ändå behandlas varje kinesiskt svar på dessa provokationer som ytterligare bevis på aggression, vilket förstärker nödvändigheten av inneslutning.

Denna konfliktcykel är inte hållbar. Väst har placerat sig själv i en position där de antingen måste eskalera på obestämd tid eller erkänna att det i grunden har missuppfattat situationen. Men för att ändra kurs skulle det krävas ett erkännande av att de antaganden som låg till grund för decennier av politik var felaktiga, att underrättelsetjänsterna, tankesmedjorna och medieinstitutionerna som främjade dessa rädslor var delaktiga i sitt eget bedrägeri. Och så måste hysterin fortsätta, inte för att den tjänar något rationellt strategiskt syfte, utan för att alternativet; en ärlig politisk uppgörelse med verkligheten i en multipolär värld, helt enkelt är för psykologiskt och institutionellt svårt att överväga.

Den största faran i allt detta är inte bara att spänningarna kommer att fortsätta att öka, utan att västvärlden så i grunden övertygat sig om de egna framställningarna om tingens ordning; att Väst förlorat förmågan att uppfatta möjliga deskalerande avfartsramper. Diplomati, en gång en avgörande del i världspolitiken, konsten att kompromissa och förhandla, har reducerats till krav på villkorslös underkastelse hos motparten. Engagemang behandlas som svaghet, nedtrappning som eftergift. Detta är inte ett recept för global stabilitet, utan för en global katastrof. Den enda vägen framåt är en som Väst, i sitt nuvarande tillstånd av strategiskt delirium, tycks vara ovillig att ta i, nämligen erkänna att varken Ryssland eller Kina är en existentiell rival, att världen inte är ett slagfält mellan demokrati och autokrati, och att själva civilisationens överlevnad är beroende av att ta ett steg tillbaka från gränslinjen till öppet krig mellan stormakterna. Alternativet är krig, inte drivet av genuina ideologiska säkerhetskrav, utan av oförmågan hos en tynande hegemonisk maktelit att komma tillfreds med sina egna begränsningar.

Russofobi och sinofobi är inte en diagnos på västerländsk nedgång; de är enbart dess symptom. Och som alla symtom kan de ignoreras, behandlas symtomatiskt eller botas. Valet i Washington, London och Bryssel förblir öppet, men inte på obestämd tid. De förflutnas imperier föll inte för att de besegrades av yttre fiender; de föll för att de antog sina egna rädslor för en säkerhetspolitisk järnlag. Västerlandet står nu vid branten av samma misstag som tidigare fallna föregångare. Frågan är om de denna gång kommer känna igen riskerna och agera klokt det innan förfallet och kaoset blir oåterkalleligt.

Suveräniteten och kärnvapnet

President Donald Trumps nu tydligt deklarerade inställning till internationella relationer representerar en "America First"-vision om framför allt; tillbakadragande från frihandeln, avslutade eviga krig, samt en brytning med olönsamma allianser och bördorna av den amerikanska efterkrigstidens hegemoni. Men vilken typ av ny världsordning kommer denna politik att föra med sig? De senaste omsvängningarna i USA:s Ukraina-politik, avskuret militärt stöd, den föreslagna mineralutarmningen av landet, den offentliga förnedringen av Volodymyr Zelensky, visar på konturerna av en framväxande nygammal världsordning. Med tanke på Ukrainas nuvarande öde tvingas alla till en smärtsam insikt; kärnvapen kommer bli en nationell angelägenhet för flera länder utanför större allianser samt utanför icke-spridningsavtalet.

Efter Sovjetunionens upplösning fanns det tredje största lagret av kärnstridsspetsar i världen i Ukraina. Dess kärnvapennedrustning slutfördes 1996, i linje med det vitala intresset för icke-spridning av kärnvapen efter det kalla krigets slut. Ryssland annekterade sedan i ljuset av ukrainsk aggression efter Maidan-kuppen, Krim och förebådade därmed den nuvarande aktionen att skydda befolkningen i Dobass, som började 2022; och verkar sluta i en ny uppdelning av Ukraina.

Världen bör därmed förvänta sig att varje medelstor stat vill gå med i kärnvapenklubben. Vilka lärdomar bör tillexempel Taiwan, dra av den ryska invasionen av Ukraina? All den konventionella styrka som Ukraina och dess anhängare har samlat in å dess vägnar sedan 2022 har uppenbarligen visat sig vara otillräcklig för att rädda landet eftersom vapnen och stålmaterialet aldrig på allvar riskerat att hota Ryssland, en kärnvapenmakt. Hur ska Taiwan förvänta sig att klara sig i händelse av den förväntade kinesiska blockaden och eventuella invasionen? Kommer det komma en passande amerikanskledd reaktion, som då skulle ställa två kärnvapenmakter mot varandra och frysa konflikten? Och om inte, borde Taiwan gå med i kärnvapenklubben? Om dess suveränitet inte kan garanteras genom vare sig varaktiga geopolitiska allianser eller internationell lag, vilket val har då Taiwan annat än att söka symmetrin i en ömsesidig massförstörelse för att motverka en nuvarande extrem asymmetri av konventionell kraft?

Tänk, i motsats till Ukraina, hur Nordkorea, som drog sig ur icke-spridningsavtalet för kärnvapen (NPT) 2003, blev det nionde landet som utvecklade kärnvapen 2006. Det lilla, fattiga Nordkorea verkar kunna göra vad det vill eftersom det är beväpnat med uppskattningsvis 30–50 kärnspetsar samtidigt som Ukraina trots allierade blir trängt av en rysk Monroedoktrin. Bortom Ukraina frammanar nu Vita husets tal om Grönland; inklusive ett lagförslag i kongressen (HR 1161) att förvärva det och döpa om det till "Red, White and Blueland", eller om Kanada som USA:s 51: a delstat, en bild av en värld där de formella tecknen på statssuveränitet enligt Montevideo har upphört att gälla och där gränser kan dras om igen baserat på tycke och kraft. Men vad utgör nu grunden för en sådan makt och vilka är dess gränser?

I ett chockat Europa söker Polen försäkran om brittiska taktiska kärnvapen som den nya yttersta garantin för bevarandet av dess gräns mot Vitryssland. Frankrikes president Emmanuel Macron funderar plötsligt över om den franska kärnvapenarsenalen som utgör ett paraply för hela Europa, kanske kan vara det ultimata incitamentet för hans franska efterlängtade konsolidering och federativisering av EU. I Stilla havet måste Japan och Sydkorea; som har avancerade civila kärnenergiprogram som kan omvandlas till militära, fundera på hur långt amerikanskt geopolitiskt stöd verkligen kommer att sträcka sig och vad deras nationella säkerhet nu kräver. I Mellanöstern ökar nödvändigheten av Irans strävan att bli en kärnvapenmakt, då det kan vara en grund för dess nationella överlevnad. Men på samma sätt måste dess motståndare, inklusive Israel och många av Gulfstaterna, se Iran med kärnvapen som ett existentiellt hot, eftersom i en värld där endast kärnvapenmakter kan stå ohotade, kommer garantin för nationell suveränitet att nå samma omfattning som kraften i löftet om ömsesidig massförstörelse.

Vad "the Art of the Deal" som grund för USA:s utrikespolitik riskerar att medföra är ett grundläggande skifte i logiken för vårt system av suveräna stater i samverkan och konflikt, ofta kallad den "Westfaliska" ordningen. I stället för ett ömsesidigt rättsligt erkännande som ligger till grund för statens suveränitet, förebådar nu ett amerikanskt tillbakadragande till ett snävt uttolkat egenintresse en ny internationell ordning som förlitar sig på hävdandet av suveräna prerogativ. Under nuvarande förhållanden kommer den unilaterala ordningen snabbt att övergå till vad vi kan kalla ett nukleärt Westfalen. I den kommand3 oordningen skulle bara kärnvapenmakter de facto åtnjuta vad som en gång var de jure privilegierna för alla suveräna stater. I ett system med kärnvapensuveränitet bör FN förvänta sig att varje medelstor stat vill ansluta sig till kärnkraftsklubben, eftersom dessa kommer att vara de enda stater vars nationella lagar och territoriell suveränitet kommer att förbli ohotade av yttre fiender.

I och med denna förändring i den strukturella logiken för global säkerhet verkar de ansträngningar som USA och Sovjetunionen, och sedermera Ryssland gjort sedan slutet av andra världskriget, med syfte att begränsa spridningen av kärnvapen sannolikt att förflyktigas. Många i USA, Europa och andra håll i världen drömde om en värld utan amerikansk hegemoni, utan det blodiga imperiet, kan nu skönja en seger. Det som kommer ersätta det är en värld av multipolärt samarbetande nationer, med ett troligt stabilt dödläge i ett nytt nukleärt baserat kallt krig, där varje medelstor stat kommer att få incitament att själva trygga sin säkerhet, kraften hos en kärnvapenarsenal som en försvarslinje blir då igen fredsbringande.

Det är oklart om den nuvarande Trump administrationen erkänner effekterna av den kommande konfigurationen av suveränitetsbegreppet som de bjuder in till. Det finns goda skäl att avveckla den destruktiva amerikanska efterkrigstidens hegemoni, inte minst eftersom amerikaner nu två gånger har valt en president som lovat att göra det. Men hur Amerika fördelar bördorna av sitt gamla globala ledarskap kommer avgöra vilken typ av världsordning som ersätter det. Det kaotiska slutet av det som vi har kallat det "amerikanska imperiet" ska firas, med en tanke riktad på hur sannolikheten för att en omvandling till ett kärnvapen:skt-Westfalen bäst hanteras av FN-systemet. 

Realism och realiteter

Är Sverige säkert nu? Perspektiv på Nato och svensk säkerhetspolitik

Denna populärvetenskapliga antologi presenterar 21 forskare i säkerhetspolitik och internationell politik, som i sin tur belyser hur Sveriges förändrade säkerhetspolitik och Natointrädet kommer påverka och har påverkat Sverige. Det är en välkommen insats i ett debattklimat där konsensus om nödvändigheten av ett medlemskap varit en oligarkisk järnlag. Boken förmedlar analyser av medlemskapet, författat av mer betänksamma röster, de som inte är tvärsäkra. De som vill stanna kvar i en gråzon och tillstå; osäkerhet och obestämdhet är en regel, inte undantag inom geostrategi. Det är texter som inte likställer Väst med Nato. Texter som belyser vilka som blir ”landsförrädare” för att de uttrycker en åsikt som tills för bara några år sedan var en accepterad politisk ståndpunkt. 

Det som bokens alla författare förmedlar en bild av hur vi kan kasta bort nästan alla kända teoretiska konstruktioner angående den internationell politikens karaktär och staters beteende när det kommer till svensk säkerhetspolitik. Först och främst eftersom de flesta av de nuvarande ståndpunkterna skapades under de senaste 40 åren, det vill säga under den period då universitetsforskarnas och politikernas universella uppgift var att bevisa sannolikheten för endast en, mycket linjär utveckling av världspolitik och ekonomi: Västvärldens militärpolitiska dominans; som efter det kalla krigets slut var så resolut presenterad att nästan alla anda teorier föll bort. 

Den Västlig teori som rättfärdigade fortsättningen av Natos dominans, i en eller annan form blev den som företrädarna för Nato presenterade; det vill säga att mellanstatliga relationer inom en väldigt smal grupp av stater finns för att göra USA:s ledarskap inom Väst mer fullödigt och förmånligare för amerikanerna. De medverkande gör ett gediget arbete med att påminna om hur helt ointressanta för resten av mänskligheten detta ledarskap egentligen är, även om de ibland, resonerar kring; Nato ge kortsiktiga praktiska fördelar för vissa nationer; till exempel Ukraina. Även om detta samband ibland undviks att närmare definiera. 

Boken bistår även läsaren i att komma till insikt med krångligheterna att demokratiskt påverka förbindelserna emellan USA och Europa, eftersom varje möjlighet att påverka kontakterna, utifrån eller inifrån, möter ett extremt beslutsamt motstånd, samt beskyllningar om hybridkrigföring. Hur ska en stockholmare, svensk, europé komma till insikt om hur USA:s nuvarande agerande mot den gamla kontinenten de facto kommer att gynna EUs, Kinas eller Rysslands utveckling när Nato själva inte tydligt vet vad deras syfte är? Stabilitet och förutsägbarhet efter 1989, visade sig vara en illusion. Teorier och koncept nyttjades flitigt för att motivera en linjär utveckling mot en, enligt författarna, odefinierad Regelbaserad Världsordning, men att ersätta detta med praktiska analysverktyg som i slutändan utforskar hur en multipolärt adekvat, i stället för total, svensk säkerhetspolitik, etableras, saknas. 

Med andra ord påminner de 21 forskarna oss, på ett läsvärt sätt, hur den moderna "vetenskapen" om internationell politik bidrar väldigt lite till själva förståelsen av densamma. Samt hur, utan en bredare folklig debatt, svenska politiker styr beslut rörande Nato och säkerhet i ett oppositionellt vakuum. 

The Swedish Media Bias

 

1848

President Donald Trump vill ha Grönland. Chocken är total. Men borde egentligen inte överraska. För se bara på Irak, eller Palestina eller Libyen eller Ukraina eller Chagos: vad Västliga ledare gör och gjort i dessa länder är vad de kommer göra mot oss om de trodde att det skulle gynna dem och deras grupp av maktfullkomliga.

Det finns många fler banala, men ändå synliggörande exempel på detta. Israel har länge använt skunkvatten, otroligt illaluktande vatten, på palestinier. Skulle inte användas mot Israeler. Under det senaste året använde regeringen skunkvattnet på israeler som protesterade mot kriget (inte för att de bryr sig om palestinier, utan för att de ville ha tillbaka gisslan och hårdare tag.) Och detta är ändå bara Korp-ligan av vad de är villiga att utföra även mot sina egna medborgare. 

När de Västliga eliternas sammanslutningar säger; vi måste fatta några svåra beslut, då menar de alltid att de på något sätt kommer skada medborgarna som villigt lyder, under demokratins inte helt perfekta system. Ett svårt beslut för dem handlar emellertid aldrig om att göra något mot sina egna intressen: av typen sänka sin egen ersättning för att kunna hålla anställda i arbete. 

De går aldrig före med gott exempel, "vi kommer att ge upp privata jetplan för att hjälpa till med klimatförändringarna och införa en koldioxidskatt på bönder" är något vi aldrig hör. 

Jag tvivlar på att det någonsin faller dem in att de ska offra något. De amerikanska och västerländska beslutsfattarna är rovdjur och deras befolkning är får. Polisen är, som de själva säger, fårhundar. De ser till att befolkningen står stilla och vid behov utför de en slakt.

Covid var i detta sammanhang lärorikt: beslutsfattare har välventilerade och filtrerade rum. De testar regelbundet och håller Covid-positiva borta från dem. De kan neka vaccin utan påföljd. Politik har de senaste 50 åren handlat om att medvetet utarma den stora massan av människor, samtidigt som en mindre grupp blir rika. 

Genom Gazakriget har eliterna i allt högre grad slagit ner på alla slags protester och ofta gjort protester olagliga, med straff som är strängare än för våldsbrott. Detta är särskilt sant i Storbritannien och Tyskland, men de är inte ensamma, de är bara förtruppen. USA har redan beordrat mord på en amerikansk medborgare. Flera amerikanska medborgare har vidare dödats i Gaza och Libanon och USA har inte gjort något. De bryr sig inte. Och den dag de uppfattar att det är till deras fördel kommer de behandla medborgare i Väst som vore vi boende i Gaza eller Irak. Tro inte annat.

Det finns dock en ljusglimt, vilket exemplet Grönland visar, det existerar ingen gruppsolidaritet mellan de västerländska eliterna själva. Nu vill USA:s styrande strata ha mer av EU:s chefer. Då uppstår en konflikt som massan av annars lydiga får kan utnyttja för en iscensatt repris av 1848. 

Vi kan hoppas.