måndag 10 mars 2025

Västvärldens uppdiktade hot

Det finns en tid för imperiers nedgång, en rytm som styrs av arrogans och desperation, av misslyckande och villfarelse. Det sena imperiet, lösgjort från verkligheten men ändå fäst vid myterna om sin egen oumbärlighet, går till attack mot upplevda hot, inte för att de är verkliga, utan för att de inte kan föreställa sig en värld där det inte längre är händelsens gravitationscentrum. På så sätt fungerar russofobi och sinofobi inte bara som ideologiska konstruktioner, utan som symtom på Västs systemiska förfall, Väst är en civilisation som kämpar för att bearbeta sin egen otidsenliga närvaro i världen. Västs ångest lever inte i ett vakuum. De är inte enkla diplomatiska spänningar, inte heller rationella bedömningar av motståndarnas avsikter och förmågor. De är djupt inbäddade neuroser, strukturellt nödvändiga för hur Väst kan rättfärdiga sin politik, allokerar sina resurser och upprätthåller sin inrikespolitiska sammanhållning. De fungerar som både en distraktion och förenande princip som nu samlar en alltmer splittrade befolkning mot en gemensam fiende. Men genom att göra det skapar de aktivt förutsättningarna för öppen konflikt, förvränger verklighetsföreställningen, inskränker diplomatin och ser till att även blygsamma tvister framställs som existentiella hot.

För att förstå denna process krävs mer än en enkel redovisning av policybeslut. Det kräver en undersökning av de kognitiva strukturer som upprätthåller Västs rädslor, de historiska prejudikat som format dem och de strategiska konsekvenserna av att behandla dem som verklighet snarare än uppdiktade. Västvärldens oförmåga att anpassa sig till en föränderlig värld, beror på rädsla. 

Russofobi, som den existerar idag, är arvtagaren till en gammal västerländska oro för Rysslands plats i den europeiska ordningen. Från det brittiska imperiets paranoia under det stora spelet till strategier för inneslutning under det kalla kriget och postsovjetisk ekonomisk krigföring, har Väst alltid uppfattat Ryssland inte bara som en rival, utan som en deviation – för stor för att ignoreras, för oberoende för att kunna kontrolleras. De ideologiska motiveringarna för denna fientlighet har förändrats över tiden, men den bakomliggande impulsen förblir oförändrad. Oavsett om det är tsaristiskt, kommunistiskt eller postkommunistiskt, har Rysslands vägran att acceptera en status som juniorpartner alltid behandlats som bevis på elakartade avsikter.

Sinophobia, även om den är äldre, följer en liknande bana. Västs förhållande till Kina har pendlat mellan nedlåtenhet och oro, från det paternalistiska utnyttjandet av opiumkrigen till den rasifierade paranoian av "den gula faran" och strategin för splittring och erövring under det kalla kriget, som en kort stund såg Kina som en motvikt till sovjetiskt inflytande. Den mest slående aspekten av den senaste tidens västerländska fientlighet mot Kina är inte att den existerar, utan hur oväntat den har intensifierats. För mindre än två decennier sedan var Kina fortfarande sedd som en framväxande ekonomisk partner, en enorm marknad som skulle öppnas och integreras i den globala ordningen. Övergången till direkt fientlighet, även om den ofta förklaras i termer av handelstvister, teknisk konkurrens eller militär ställning, förstås bättre som en reaktion på det ögonblick då västvärlden insåg att Kina inte skulle följa manuset. Det var tänkt att liberalisera politiskt, bli ännu en konsumentdriven ekonomi, acceptera sin tilldelade roll i nationernas hierarki. I stället blev det mer självsäkert, mer tekniskt avancerat, mer karskt i att forma systemets regler snarare än att bara delta i dem.

Detta är den avgörande kopplingen mellan russofobi och sinofobi: det handlar inte heller om Ryssland eller Kina som de existerar, utan om västvärldens reaktion på en värld där den inte längre kan diktera villkoren. Detta förklarar den nästan teologiska inställningen till nu förlegade Den Regelbaserade Världsordningen. Antagandet att Ryssland och Kina måste vara hot föregår alla politiska beslut; all ny utveckling tolkas sedan genom detta redan existerande ramverk. Om Ryssland stärker sin militär, förbereder det sig för krig; om Kina bygger infrastruktur utomlands är det ekonomisk imperialism. Frånvaron av fientliga avsikter anses aldrig vara möjlig.

Dessa kognitiva biaser är inte tillfälliga utan systemiska, inbäddade i medielandskapet, säkerhetsapparaten och politiska institutioner som formar politiken i Väst. Den västerländska informationsmiljön har blivit en spegelsal, där berättelser är självförstärkande och avvikelser från ortodoxin bemöts med misstänksamhet eller rent censurförtryck. Detta är inte att säga att Ryssland och Kina är bortom all kritik eller att deras regeringar är felfria, utan att oförmågan att uppfatta dem i något annat än kontradiktoriska termer har skapat en situation där konflikt blir en självuppfyllande profetia. Konsekvenserna är redan synliga. Kriget i Ukraina, långt ifrån ett resultat av en oprovocerad rysk aggression, gjordes oundvikligt av decennier av västerländsk vägran att ta ryska säkerhetsproblem på allvar. Natos obevekliga expansion, beväpning och träning av ukrainska styrkor, den strategiska oklarheten kring potentiellt ukrainskt medlemskap i krigsalliansen, allt detta var signaler om att Ryssland antingen kunde acceptera permanent strategisk sårbarhet eller vidta förebyggande åtgärder. Beslutet att invadera var, ur ett västerländskt perspektiv, framställt som en hänsynslös chansning av en förvirrad ledare. Men från Moskvas perspektiv var det ett logiskt, om än desperat, drag i ett spel där reglerna hade satts upp för att säkerställa Moskvas permanenta underordning.

En liknande dynamik utspelar sig i Indo-Stillahavsområdet. Utformningen av Kina som ett existentiellt hot har motiverat en aldrig tidigare skådad militär uppbyggnad, där USA omger Kina med baser, genomför regelbundna operationer med "rätten att navigera" i vatten som Väst faktiskt inte gör anspråk på, och knyter allt närmare militära band med Taiwan på ett sätt som öppet bryter mot ”Ett Kina-politiken2 som länge byggt stabilitet i regionen. Ändå behandlas varje kinesiskt svar på dessa provokationer som ytterligare bevis på aggression, vilket förstärker nödvändigheten av inneslutning.

Denna konfliktcykel är inte hållbar. Väst har placerat sig själv i en position där de antingen måste eskalera på obestämd tid eller erkänna att det i grunden har missuppfattat situationen. Men för att ändra kurs skulle det krävas ett erkännande av att de antaganden som låg till grund för decennier av politik var felaktiga, att underrättelsetjänsterna, tankesmedjorna och medieinstitutionerna som främjade dessa rädslor var delaktiga i sitt eget bedrägeri. Och så måste hysterin fortsätta, inte för att den tjänar något rationellt strategiskt syfte, utan för att alternativet; en ärlig politisk uppgörelse med verkligheten i en multipolär värld, helt enkelt är för psykologiskt och institutionellt svårt att överväga.

Den största faran i allt detta är inte bara att spänningarna kommer att fortsätta att öka, utan att västvärlden så i grunden övertygat sig om de egna framställningarna om tingens ordning; att Väst förlorat förmågan att uppfatta möjliga deskalerande avfartsramper. Diplomati, en gång en avgörande del i världspolitiken, konsten att kompromissa och förhandla, har reducerats till krav på villkorslös underkastelse hos motparten. Engagemang behandlas som svaghet, nedtrappning som eftergift. Detta är inte ett recept för global stabilitet, utan för en global katastrof. Den enda vägen framåt är en som Väst, i sitt nuvarande tillstånd av strategiskt delirium, tycks vara ovillig att ta i, nämligen erkänna att varken Ryssland eller Kina är en existentiell rival, att världen inte är ett slagfält mellan demokrati och autokrati, och att själva civilisationens överlevnad är beroende av att ta ett steg tillbaka från gränslinjen till öppet krig mellan stormakterna. Alternativet är krig, inte drivet av genuina ideologiska säkerhetskrav, utan av oförmågan hos en tynande hegemonisk maktelit att komma tillfreds med sina egna begränsningar.

Russofobi och sinofobi är inte en diagnos på västerländsk nedgång; de är enbart dess symptom. Och som alla symtom kan de ignoreras, behandlas symtomatiskt eller botas. Valet i Washington, London och Bryssel förblir öppet, men inte på obestämd tid. De förflutnas imperier föll inte för att de besegrades av yttre fiender; de föll för att de antog sina egna rädslor för en säkerhetspolitisk järnlag. Västerlandet står nu vid branten av samma misstag som tidigare fallna föregångare. Frågan är om de denna gång kommer känna igen riskerna och agera klokt det innan förfallet och kaoset blir oåterkalleligt.