Hur vi förlorade orden för kriget

Kära läsare, vare sig ni är vän eller fiende eller blott nyfiken, låt mig för en stund få skriva till er, inte som rättshistoriker till student, utan som en mänsklig själ till en annan. Jag vill tala om en egendomlig olust som kommit över mig på senaste tiden, likt en dimma strax ovanför en flod, en sådan man inte märker förrän hela världen runt vattnet blivit mjuk och grå i kanterna. Ni förstår, jag har nyss läst artiklar av W.F. Deedes, samlade i en gammal bok som står i mitt bibliotek. Kanske känner ni inte till namnet. Det gjorde inte jag heller, förrän nyligen, när jag blickade runt bland mina samlingar av skrifter hemma i min våning. Deeds var redaktör för The Daily Telegraph. Men han verkade som reporter redan under åren före det förra stora globala kriget, fram till 1939, och Deedes tog sig då för att skriva om världen såsom han såg den. Och det han skrev fick mig att stilla stirra ut genom mina fönster klockan tre på morgonen, förundrad över hur vi nu som då, kunde vara så olika rädda, men ändå rädda för samma annalkande okända.

Våren 1939 skrev Deedes om: Rösterna från Frankrike. Han beskrev hur han bevistade en minnesgudstjänst där de överlevande veteranerna från det stora kriget, kriget som skulle avsluta alla krig, män då i fyrtioårsåldern fastän de såg ut att vara sextio, stod i ojämna, vacklande led. En av dem, en bonde vid namn Harlan, hade förlorat en lunga till senapsgasen. En annan, en postmästare vid namn Rigby, gick med käpp och en darrning som aldrig lämnade honom. Deedes såg dem stå i givakt och undrade: Ska vi sända våra söner att lära sig det som dessa män redan lärt oss är omöjligt att lära ut?

Det är den känslan som genomsyrar Deedes texter från de åren. Det är en känsla av motvillighet, inte motvillighet av feghet, utan motvillighet till följd av en intim kunskap om kriget. Dessa män visste vad krig var. De hade smakat det. Och de ville inte ha mer av det. De påminde alla om detta genom sin blotta, sköra och sargade, närvaro. Det som slår mig, när jag läser Deedes, är delbarheten i den kunskapen. När han skrev om Harlans förstörda lunga, kände varje läsare i England 1939 en Harlan. När han skrev om Rigbys darrning, hade varje läsare sett den darrningen hos en far, en farbror, en granne. Traumat från dem som kom tillbaka till England 1918 var inte ett minne; det var en levande närvaro i varje stad, varje familj, varje kyrkbänk på söndagsmorgonen. Deedes behövde inte förklara varför krig var fruktansvärt. Han behövde bara peka. Och ändå; här är det som hemsöker mig, trots den intima kunskapen, trots det levande minnet av fasa, fanns det i texterna en slags moralisk arkitektur som höll. Han visste vad han moraliskt stod emot. Han skrev om ”Europas gamla fördärv”, om ”tyranni klätt i svart”, om ”den fara som skulle utplåna själva idén om människan som en fri varelse”. Språket tycks oss nästan ålderdomligt nu, närapå teatraliskt. Men det var verkligt för honom. Rätt och fel hade fortfarande en fixerad axel, även om han innerligt hoppades att hans generation inte skulle bli den som fick ställa det till rätta.

Rädslan var påtaglig. Idag, 2026, inser jag att vi lider av rädslans fragmentisering. Jag har under de senaste veckorna försökt beskriva för mig själv den känsla som föregår det pågående kriget, det vi redan börjat kalla världskrig, fastän ingen riktigt kan säga när det började eller om vi ens befinner oss i det ännu eller bara cirklar kring dess spetsiga kanter. Och ordet som hela tiden återkommer till mig är upplösning.

Där Deedes hade Harlan bonden och Rigby postmästaren, män vars lidande var offentligt, erkänt, delat, har vi nu en miljon privata ångesttillstånd, var och en förseglad i sin egen algoritmiska bubbla. Jag har en vän som är övertygad om att kriget kommer att vara cybernetiskt, att vi en morgon ska vakna och finna elnätet borta, pengarna försvunna, världen reducerad till byteshandel och tystnad. En annan vän säger att jag är en dåre som oroar mig för elnätet när det verkliga hotet är svärmarna med drönare, autonoma, nätverksanslutna, kapabla att på några mikrosekunder avgöra vem som lever och vem som dör. En tredje vän skrattar åt oss alla och säger att kriget redan är över; vi förlorade det för över ett decennium sedan, och vi ser bara eftertexterna rulla. Vem har rätt? Kanske alla. Kanske ingen. Poängen är att vi inte kan enas om vad vi är rädda för.

1939 hade rädslan en form. Det var en tysk hjälm. Det var en japansk röd sol. Det var en rubrik i en tidning som alla i staden läste, och som alla i staden trodde på, och som alla i staden diskuterade på restaurangen över en kaffe som var svagt men hett. Rädslan var tung, ja, men den var avgränsad. Den hade sargar, den hade form. Vår rädsla 2026 har inga gränser. Den är överallt och ingenstans. Den finns i våra telefoner och våra tv-apparater och i våra sociala medieflöden, där varje timme för med sig en ny provokation, ett nytt hot, en ny anledning att förakta hälften av våra grannar och misstro den andra hälften. Fienden är inte längre en nation med uniformerade män; fienden är en algoritm, en ideologi, ett meme, ett rykte. Fienden är ibland vår egen regering, ibland det andra partiet, ibland de företag som styr våra liv, ibland den främmande makt vi inte riktigt kan placera på en karta. Deedes generation visste vem fienden var. Vi kan inte ens enas om frågan.

När Deedes skrev sina krönikor 1939 skrev han till en allmänhet som delade en världsbild. Det är ingen romantisk överdrift. Det är ett faktum om medieekologin. Telegraph var en av kanske tre informationskällor. Radion utgjorde de andra. Och även om det fanns oenighet, häftig sådan, om isolationism, om Roosevelt, om Chamberlain, om eftergiftspolitik, om sovjeterna, om säkerhetsgarantiernas och ansvarets gränser, så fanns det ändå en gemensam grund av fakta som dessa oenigheter vilade på. När Deeds skrev att Tyskland invaderat Polen, undrade hans läsare inte om det var en bluff eller en falsk flagg-operation, eller en påhittad konspiration från dolda statliga krafter. De kunde argumentera om vad som borde göras åt saken, men de argumenterade inte om att det hade hänt. Världen var en värld.

Jag behöver inte tala om för er, kära läsare, att detta inte längre är sant. Vi lever nu i ett tillstånd som filosoferna kallar epistemisk fragmentisering, vilket är ett fint sätt att säga att vi inte längre delar en verklighet. Det krig som jag tror är på väg är inte det krig som du tror är på väg. Vi läser olika rubriker, litar på olika källor, bebor olika berättelser och tror på olika strategiska narrativ. Denna fragmentisering skapar då också en egendomlig form av paralys. 1939 förstod även isolationisterna insatserna. De var helt enkelt oense med interventionisterna om hur man skulle satsa dem. 2026 kan vi inte ens enas om vad insatserna är. En tredjedel av världen ser ett nödvändigt försvar av den liberala ordningen; en annan ser ett imperialistiskt äventyr; ytterligare en tredjedel; ja, jag har på något sätt, i den nuvarande tidslinjen, multiplicerat mig bortom matematiskt förstånd, ser en avledningsmanöver från pågående inhemskt sönderfall; en fjärde fjärdedel ser en konspiration som eliten fabricerat för att befästa makten enligt Agenda 2030.

Det finns inte längre två sidor. Det finns hundra sidor, var och en övertygad om sin egen rättfärdighet, var och en bebodd av en unik och individuell verklighet, var och en som förbereder sig, på sitt eget sätt, för ett krig som ingen av oss beskriver i samma termer. Jag tror att W.F. Deedes, om han återuppstått, skulle ha varit mest förbryllad, kanske, över vår tystnad. Inte den bokstavliga tystnaden, Oden ska veta att vi är nog så högljudda, utan institutionernas tystnad. 1939, när Deeds såg mot Whitehall, såg han en regering som, hur ofullkomlig den än var, ändå var den plats där nationens vilja skulle formas och uttryckas. Han kunde ogilla Chamberlains manövrar, men han tvivlade inte på att demokratins maskineri fortfarande fungerade, att parlamentet fortfarande var ett parlament, att institutionerna fortfarande betydde vad de alltid hade betytt. Vad skulle han tycka om vår tids regeringar, ersatta som de ät av en ansiktslös byråkrati? Skulle han känna igen den? Jag frågar detta inte som en dissident, jag frågar det som en betraktare av det mänskliga tillståndet. Våra institutioner har för så många av våra medborgare blivit föremål för förakt snarare än behållare för hopp. Känslan inför detta världskrig, som tornar upp sig vid horisonten likt väderfenomen vi inte riktigt kan namnge, är inte en känsla av motvillig uppslutning, som den var för Deedes generation: Det är en känsla av övergivenhet. Känslan av att de strukturer som var avsedda att skydda oss har urholkats inifrån, att vi möter den annalkande stormen inte som en enad nation utan som en skara individer, var och en famlande efter de enkla skydd vi kan finna.

Deeds skrev om insamlingar och krigsobligationer, om samhällen som organiserade sig, om uppoffringar fördelade över samhällskroppen. Vad skulle uppoffring betyda för oss? Vi kan inte enas om vad vi offrar för. Vi kan inte enas om vem som ber oss offra. Vi kan inte enas om huruvida offret skulle vara ädelt eller fåfängt eller blott absurt. Jag har ofta anklagats för nostalgi. Kanske är det sant. Kanske blickar jag tillbaka på historien genom en dimma av sentimentalitet, inbillandes mig en tydlighet som aldrig riktigt fanns. Deedes själv, i sina senare krönikor, medgav sina häpenheter, sina egna tvivel, sina egna stunder av förtvivlan. Han var ingen profet. Han var en man med ett sinne och en penna och ett samvete, som försökte begripa en värld som höll på att falla sönder. Men jag tror inte det är enbart nostalgi att notera att känslorna 1939 och känslorna 2026 inte bara är olika utan oförenliga; att de tillhör två skilda ordningar av mänsklig erfarenhet. Känslan 1939 var tung, kollektiv, motvillig men ändå förankrad i en delad moralisk ram och en delad verklighet. Det var känslan hos en gemenskap som visste vad den var och vad den värderade, även om den inte kunde enas om hur dessa ting skulle försvaras.

Samhällskänslan 2026 är ett ljus som faller på fel sätt, fragmenterat, atomiserat febrigt, ofokuserat. Det är känslan hos en folkhop som upplösts till enskilda atomiserade existenser, var och en springande åt olika håll, var och en övertygad om att de andra springer åt fel håll. Jag för egen del känner igen de gamla mönstren, auktoritära makters framväxt, diplomaternas misslyckande, den långsamma marschen mot konflikt. Men jag tror att Deedes skulle häpna över våra själars inre landskap; splittringarna, misstron, förlusten av en delad värld. Och jag frågar er, kära läsare, stilla, som en mänsklig själ till en annan: Hur förlorade ni orden för det ni står inför? Hur kan ni möta avgrunden ensamma? Det är en fråga jag inte kan besvara. Jag kan bara sitta med den, under morgonens småtimmar och undra om vi ändå inte kan finna vägen tillbaka till ett gemensamt språk, ett sätt att bygga fred och tillit tillsammans, snarare än var och en i våra egna privata tystnader. Men min mentala förtvivlans dimma är tjock denna morgon, och jag kan inte se så långt som jag skulle önska.

Västvärldens uppdiktade hot

Det finns en tid för imperiers nedgång, en rytm som styrs av arrogans och desperation, av misslyckande och villfarelse. Det sena imperiet, lösgjort från verkligheten men ändå fäst vid myterna om sin egen oumbärlighet, går till attack mot upplevda hot, inte för att de är verkliga, utan för att de inte kan föreställa sig en värld där det inte längre är händelsens gravitationscentrum. På så sätt fungerar russofobi och sinofobi inte bara som ideologiska konstruktioner, utan som symtom på Västs systemiska förfall, Väst är en civilisation som kämpar för att bearbeta sin egen otidsenliga närvaro i världen. Västs ångest lever inte i ett vakuum. De är inte enkla diplomatiska spänningar, inte heller rationella bedömningar av motståndarnas avsikter och förmågor. De är djupt inbäddade neuroser, strukturellt nödvändiga för hur Väst kan rättfärdiga sin politik, allokerar sina resurser och upprätthåller sin inrikespolitiska sammanhållning. De fungerar som både en distraktion och förenande princip som nu samlar en alltmer splittrade befolkning mot en gemensam fiende. Men genom att göra det skapar de aktivt förutsättningarna för öppen konflikt, förvränger verklighetsföreställningen, inskränker diplomatin och ser till att även blygsamma tvister framställs som existentiella hot.

För att förstå denna process krävs mer än en enkel redovisning av policybeslut. Det kräver en undersökning av de kognitiva strukturer som upprätthåller Västs rädslor, de historiska prejudikat som format dem och de strategiska konsekvenserna av att behandla dem som verklighet snarare än uppdiktade. Västvärldens oförmåga att anpassa sig till en föränderlig värld, beror på rädsla. 

Russofobi, som den existerar idag, är arvtagaren till en gammal västerländska oro för Rysslands plats i den europeiska ordningen. Från det brittiska imperiets paranoia under det stora spelet till strategier för inneslutning under det kalla kriget och postsovjetisk ekonomisk krigföring, har Väst alltid uppfattat Ryssland inte bara som en rival, utan som en deviation – för stor för att ignoreras, för oberoende för att kunna kontrolleras. De ideologiska motiveringarna för denna fientlighet har förändrats över tiden, men den bakomliggande impulsen förblir oförändrad. Oavsett om det är tsaristiskt, kommunistiskt eller postkommunistiskt, har Rysslands vägran att acceptera en status som juniorpartner alltid behandlats som bevis på elakartade avsikter.

Sinophobia, även om den är äldre, följer en liknande bana. Västs förhållande till Kina har pendlat mellan nedlåtenhet och oro, från det paternalistiska utnyttjandet av opiumkrigen till den rasifierade paranoian av "den gula faran" och strategin för splittring och erövring under det kalla kriget, som en kort stund såg Kina som en motvikt till sovjetiskt inflytande. Den mest slående aspekten av den senaste tidens västerländska fientlighet mot Kina är inte att den existerar, utan hur oväntat den har intensifierats. För mindre än två decennier sedan var Kina fortfarande sedd som en framväxande ekonomisk partner, en enorm marknad som skulle öppnas och integreras i den globala ordningen. Övergången till direkt fientlighet, även om den ofta förklaras i termer av handelstvister, teknisk konkurrens eller militär ställning, förstås bättre som en reaktion på det ögonblick då västvärlden insåg att Kina inte skulle följa manuset. Det var tänkt att liberalisera politiskt, bli ännu en konsumentdriven ekonomi, acceptera sin tilldelade roll i nationernas hierarki. I stället blev det mer självsäkert, mer tekniskt avancerat, mer karskt i att forma systemets regler snarare än att bara delta i dem.

Detta är den avgörande kopplingen mellan russofobi och sinofobi: det handlar inte heller om Ryssland eller Kina som de existerar, utan om västvärldens reaktion på en värld där den inte längre kan diktera villkoren. Detta förklarar den nästan teologiska inställningen till nu förlegade Den Regelbaserade Världsordningen. Antagandet att Ryssland och Kina måste vara hot föregår alla politiska beslut; all ny utveckling tolkas sedan genom detta redan existerande ramverk. Om Ryssland stärker sin militär, förbereder det sig för krig; om Kina bygger infrastruktur utomlands är det ekonomisk imperialism. Frånvaron av fientliga avsikter anses aldrig vara möjlig.

Dessa kognitiva biaser är inte tillfälliga utan systemiska, inbäddade i medielandskapet, säkerhetsapparaten och politiska institutioner som formar politiken i Väst. Den västerländska informationsmiljön har blivit en spegelsal, där berättelser är självförstärkande och avvikelser från ortodoxin bemöts med misstänksamhet eller rent censurförtryck. Detta är inte att säga att Ryssland och Kina är bortom all kritik eller att deras regeringar är felfria, utan att oförmågan att uppfatta dem i något annat än kontradiktoriska termer har skapat en situation där konflikt blir en självuppfyllande profetia. Konsekvenserna är redan synliga. Kriget i Ukraina, långt ifrån ett resultat av en oprovocerad rysk aggression, gjordes oundvikligt av decennier av västerländsk vägran att ta ryska säkerhetsproblem på allvar. Natos obevekliga expansion, beväpning och träning av ukrainska styrkor, den strategiska oklarheten kring potentiellt ukrainskt medlemskap i krigsalliansen, allt detta var signaler om att Ryssland antingen kunde acceptera permanent strategisk sårbarhet eller vidta förebyggande åtgärder. Beslutet att invadera var, ur ett västerländskt perspektiv, framställt som en hänsynslös chansning av en förvirrad ledare. Men från Moskvas perspektiv var det ett logiskt, om än desperat, drag i ett spel där reglerna hade satts upp för att säkerställa Moskvas permanenta underordning.

En liknande dynamik utspelar sig i Indo-Stillahavsområdet. Utformningen av Kina som ett existentiellt hot har motiverat en aldrig tidigare skådad militär uppbyggnad, där USA omger Kina med baser, genomför regelbundna operationer med "rätten att navigera" i vatten som Väst faktiskt inte gör anspråk på, och knyter allt närmare militära band med Taiwan på ett sätt som öppet bryter mot ”Ett Kina-politiken2 som länge byggt stabilitet i regionen. Ändå behandlas varje kinesiskt svar på dessa provokationer som ytterligare bevis på aggression, vilket förstärker nödvändigheten av inneslutning.

Denna konfliktcykel är inte hållbar. Väst har placerat sig själv i en position där de antingen måste eskalera på obestämd tid eller erkänna att det i grunden har missuppfattat situationen. Men för att ändra kurs skulle det krävas ett erkännande av att de antaganden som låg till grund för decennier av politik var felaktiga, att underrättelsetjänsterna, tankesmedjorna och medieinstitutionerna som främjade dessa rädslor var delaktiga i sitt eget bedrägeri. Och så måste hysterin fortsätta, inte för att den tjänar något rationellt strategiskt syfte, utan för att alternativet; en ärlig politisk uppgörelse med verkligheten i en multipolär värld, helt enkelt är för psykologiskt och institutionellt svårt att överväga.

Den största faran i allt detta är inte bara att spänningarna kommer att fortsätta att öka, utan att västvärlden så i grunden övertygat sig om de egna framställningarna om tingens ordning; att Väst förlorat förmågan att uppfatta möjliga deskalerande avfartsramper. Diplomati, en gång en avgörande del i världspolitiken, konsten att kompromissa och förhandla, har reducerats till krav på villkorslös underkastelse hos motparten. Engagemang behandlas som svaghet, nedtrappning som eftergift. Detta är inte ett recept för global stabilitet, utan för en global katastrof. Den enda vägen framåt är en som Väst, i sitt nuvarande tillstånd av strategiskt delirium, tycks vara ovillig att ta i, nämligen erkänna att varken Ryssland eller Kina är en existentiell rival, att världen inte är ett slagfält mellan demokrati och autokrati, och att själva civilisationens överlevnad är beroende av att ta ett steg tillbaka från gränslinjen till öppet krig mellan stormakterna. Alternativet är krig, inte drivet av genuina ideologiska säkerhetskrav, utan av oförmågan hos en tynande hegemonisk maktelit att komma tillfreds med sina egna begränsningar.

Russofobi och sinofobi är inte en diagnos på västerländsk nedgång; de är enbart dess symptom. Och som alla symtom kan de ignoreras, behandlas symtomatiskt eller botas. Valet i Washington, London och Bryssel förblir öppet, men inte på obestämd tid. De förflutnas imperier föll inte för att de besegrades av yttre fiender; de föll för att de antog sina egna rädslor för en säkerhetspolitisk järnlag. Västerlandet står nu vid branten av samma misstag som tidigare fallna föregångare. Frågan är om de denna gång kommer känna igen riskerna och agera klokt det innan förfallet och kaoset blir oåterkalleligt.