Emedan de ryska och ukrainska militärerna har haft våldsamma sammanstötningar längs hela fronten, har ett parallellt krig sedan länge pågått i media-sfären, där arméer av informationskrigare har kämpat för att forma hur den västerländska allmänheten ska tänka kring konflikten. Den dominerande armén i detta informationskrig har bestått av de flesta västerländska regeringarna och ledande medieorgan, understödda av en formidabel uppsättning PR-företag som arbetar i partnerskap med den ukrainska regeringen och frivilliga USAID betalda privatpersoner. Den har insisterat på att Ukrainakriget bäst förstås som en modern variant av Nazitysklands aggression, där Putin reprisera den Hitlerianska rollen som revanschistisk diktator; och försöker dominera Europa. Om han inte stoppas genom en beslutsam militärmakt, hävdar de, kommer hans arméer flytta fram från Ukraina till de baltiska staterna, Polen och mot Paris eller Sergels torg.
Uppställda mot denna informationsarmé har stått ett löst sammansatt gäng realistiska experter och anti-etablissemanget skeptiker som hävdar att krigets ursprung mer liknar det från första världskriget. I varierande grad erkänner de att Rysslands paternalistiska attityder gentemot Ukraina har spelat en betydande roll i Moskvas upprustning, men då som är resultatet av de förstörda internationella relationerna och ett uppkommet "säkerhetsdilemma". Natos åtgärder för att, så kallat, stärka säkerheten uppfattades som hotfulla av Moskva. Ansträngningar från Rysslands sida för att blockera dessa rörelser hotade västvärlden, och producerade en spiral av aktioner och reaktioner som fortsatte att eskalera; givet frånvarande diplomatiska ansträngningar för att hindra blanka vapen.
Denna debatt har till stor del förts utanför mainstreammedia. Inuti Natoländernas public servicekanaler har informationskriget länge varit ensidigt. Den dominerande nyhetshären insisterade på att reportage enbart beskriver Rysslands invasion som "oprovocerad", och avvisar all koppling till Natos expansion. De som antydde att kriget hade ett mer komplext ursprung anatematiserades som Kremls apologeter. Nyheter om ukrainska bakslag förminskades, medan ryska svagheter lyftes fram i ett försök att upprätthålla eller öka flöden av västerländskt militärt och ekonomiskt bistånd. Denna Paasikivska-berättelse uteslöt effektivt viljan till kompromiss mellan Ryssland och Väst som ett recept för att avsluta kriget, och avfärdade alla försök som "eftergivenhet", ett tecken på svaghet som bara skulle inbjuda till ytterligare ryska attacker. Kriget kunde bara sluta genom ukrainsk seger på slagfältet eller rysk kapitulation vid förhandlingsbordet, vilket fråntog Ryssland varje rimlig tro på att det på något sätt hade tjänat på aggression.
Trump däremot korsade initialt svärd med den dominerande informationsarmén genom att insistera på att konflikten skulle sluta i en kompromiss och att Ryssland hade åtminstone några legitima intressen på spel när de motsätta sig NATO-medlemskap för Ukraina. Han påpekade att kriget faktiskt inte gick bra för Ukraina, vars efterlängtade "motoffensiv" 2023 hade misslyckats spektakulärt och vars mankraftsreserver snabbt minskade. Han anklagade den västliga nyhetsbevakningen för att tillhandahålla "falska siffror" om förluster och västerländskt bistånd, samt varnade för att hotet om eskalering till ett Tredje världskrig var verkligt.
Som president misslyckades Trump med att infria sitt kampanjlöfte; avsluta kriget inom 24 timmar. Men han har snabbt inlett direkta samtal med ryska tjänstemän och signalerat till Ukraina och europeiska allierade att de inte kommer att ges ett veto över att söka en fredsöverenskommelse. Ryska tjänstemän har engagerat sig snarare än att avvisa samtal, även om det återstår att se hur öppen Putin kommer att vara för att kompromissa kring ett färdigt förslag om eldupphör. För fyra veckor sedan bröt dessutom USA:s försvarsminister Pete Hegseth med femton års officiell NATO-politik när han sa till de allierade att ukrainskt medlemskap inte är realistiskt och inte kunde vara en del i en uppgörelse, ett uttalande som överensstämmer med uppfattningen att denna fråga fortsatt är kärnan i konflikten om Ukraina.
På säkerhetskonferensen i München följde vicepresident JD Vance upp Hegseths budskap genom att avfyra en direkt bredsida mot Europas informationskrigare. För att Europa ska vara starkt och det transatlantiska partnerskapet vara sunt, varnade han, måste europeiska regeringar göra mer än att öka försvarsutgifterna och höja tillväxten inom militärindustrin. De var också tvungna att respektera yttrandefriheten och leva upp till andra demokratiska ideal som det västerländska samfundet länge har delat, lyssna på de oliktänkande snarare än avskriva dem som extremistiska furnissörer av så kallad desinformation. Att många av dessa oliktänkande europeiska röster har krävt en lösning av kriget i Ukraina har nästan säkert inte gått Vance och andra Trump-tjänstemän förbi.
De som däremot anammat ett andra världskrigs-paradigm gällande Ukrainakriget har ryggat tillbaka i fasa. Europeiska rubriker varnade för att "Donald Trumps svek mot Ukraina har uppmuntrat Vladimir Putin och dragit undan mattan för Natos allierade." EU:s utrikeschef Kaja Kallas hävdade: "Det är en eftergift, det har aldrig fungerat ... ukrainarna kommer att göra motstånd, och vi kommer att stödja dem." Frankrikes president Emmanuel Macron kallade till ett krismöte med europeiska ledare i Paris för att diskutera alternativ för att hantera vad han kallade chocken inför Trumps nya inställning till att hantera Europa och avsluta Ukrainakriget.
Men när de tvingades väga sina realistiska alternativ till att söka kompromiss med Ryssland, kom europeiska ledare upp tomhänta i Paris. Storbritanniens premiärminister Keir Starmer, som tidigare hade uppmanat till att skicka brittiska trupper till Ukraina som en del av en europeisk ansträngning för att upprätthålla fred, var tvungen att erkänna att ett sådant drag skulle kräva en amerikansk säkerhetsgaranti, något som Trump-administrationen nu avvisat. Polens premiärminister Donald Tusk uteslöt helt och hållet att skicka polska styrkor, men gärna amerikanska kärnvapen på polsk mark, medan Tysklands förbundskansler Olaf Scholz sa att det var för tidigt att ens diskutera en europeisk fredsbevarande operation. Även om narrativcheferna har visat sig vara skickliga på media-spin, har de uppvisat en mycket liten förmåga att omforma berättelsen kring realiteten i Ukrainas utsatthet. Ukrainas beroende av Förenta staterna, som nu insisterar på fredsförhandlingar, och Europa, som inte kan erbjuda livskraftiga alternativ, har gett Kiev få alternativ; annat än att acceptera en hotande oundviklig territoriell kompromiss. En lösning som bevarar Ukrainas självständighet och erbjuder en gångbar väg mot återuppbyggnad av EU-medlemskap och eventuellt EU-medlemskap.
Allt detta är ett tecken på att kriget i Ukraina går in i ett nytt skede, som kommer att utspela sig när diplomater och medlare brottas med tuffa val under de kommande månaderna. Detta innebär emellertid inte att informationskriget är över. Tvärtom. Precis som adjektivet "oprovocerad" hade en framträdande plats i västerländsk mediabevakning i efterdyningarna av Rysslands invasion, bör västerländsk nyhetspublik nu förvänta sig att möta orden "eftergift" och "svek" allt oftare i tidningar och TV-sändningar. Informationskrigarna kommer nämligen ha ett fortsatt öga på sitt större mål: att hämmas en amerikansk önskan att åstadkomma en utrikes- och säkerhetspolitik som syftar på, i delar, diplomati.
