Vem som hade rätt?

Efter större delen av den nuvarande fasen på kriget i Ukraina pågått, avslöjade nyligen general Mark Milley av misstag, att fredssamtal kan vara ett bra alternativ till att fortsätta ett blodigt krig för att i slutänden ändå uppnå samma resultat. Något nu även Washington Post börjat skriva. Detta gör det mer acceptabelt i Washington, D.C., att viska att han diplomati är rätt väg mot fred. Men världen är ännu långt ifrån att tacka varenda principiell fredsförespråkare på jorden som har uttryckt den diplomatiska åsikten öppet sedan åratal tillbaka. Det har heller inte ännu blivit acceptabelt att erkänna vem och vilka som hade rätt om tidigare krig. Koreakriget är en adekvat jämförelse, även det ett mycket destruktivt debacle med bara ett möjligt slutscenario. Smarta människor förutspådde vad som skulle hända i början men då som nu lyssnade ingen på deras röster, inte ens under åren efter det att miljoner dödades för ett tillstånd som kunde uppnåtts 1950. 

När vi når 2023 och andra krig, större och mindre, fortsätter utan ände i sikte börjar opinionsundersökningarna göra vad de alltid gör, mäta krigströtthet. Som med Vietnam, Afghanistan och Irak, börjar nu Nato-ländernas väljarmajoritet förklara hur krigen aldrig borde påbörjats. Avseende Ukraina tyder detta på en viss förmåga att bry sig om människor men främst handlar det om en förmåga att inse det enkla sambandet; krig och militär kostar pengar. Denna insikt kan ändå visa sig vara ett otroligt värdefullt tankemässigt genombrott hos väljarna. Insikten om kostnad bryter nämligen krigsdoktrinen främst princip: Du ska döda fler trupper för att inte redan ha döda trupper dött förgäves. Men i fallet med Ukraina är det bara vapen som skickas, inte trupper. Ingen föreslår att skicka fler vapen för de redan skickade vapnens skull. Så därmed finns möjligheten att Natoländernas allmänhet vänder sig mot detta krig betydligt snabbare. 

När allmänheten vänder sig mot ett krig börjar dock den Västliga mediasfären söka efter krigsröster. Det här är rösterna från människor som stött flertalet katastrofala krig och i flertalet fall sett krigen förloras men som återigen får ge kommentarer, om än med vissa reservationer, om hur kriget i just Ukraina kan vinnas. Är det riktigt vältränade får de även in något om vikten av att börja planera ett krig även mot Kina, eller Iran. Idag har samma människor som skamlöst kampanjade för att hjälpa Irak och Afghanistan och Libyen och Syrien genom att förstöra dessa länder återkommit i syfte att sälja in en ”räddning” av Ukraina. Så en anledning att det aldrig fanns något erkännande av de många individer som hade rätt om hur kriget skulle sluta innan det började är att döljs i debatten. 

Naturligtvis fanns det människor inom det militära etablissemanget som lite i det tysta erkänner att den pågående sommaroffensiven inte skulle nå sina påstådda mål, och påpekade problemen med Ukrainas strategi från före dag ett och naturligtvis har det funnits människor på båda sidor av det pågående kriget som påpekat att det inte finns någon seger i sikte för någondera sidan. En av anledningarna till att fredsaktivister har en sådan otrolig grad av precision i sina analyser är att de tittar på vad militärer viskar och läcker, snarare än att de upprepar vad som är enbart en krigspolitikens hype. Men i medias belönas som alltid berättelser om snabba segrar, och problem får inte finnas för än år senare, i de akademiska fotnoterna. 

Men de människor som får fram från dag ett att krig gång på gång på gång kommer sluta illa tystas, ty ingen vill höra om välgrundade analyser om faktorer som hur mycket pengar tjänas på vapen, hur många röster som kan vinnas i val på att vara hård mot en ”fiende”, hur många intervjuer kan fås av krigsretoriker i politiken, eller till och med hur många år och kroppar som kommer krävas för att uppnå något som helst syfte. Andra faktorer som ofta beaktas inkluderar risken för kärnvapenapokalyps, de ekonomiska avvägningarna, de hinder som skapats för globalt samarbete, miljöförstörelsen, skadorna på den politiska kroppen och samhället i stort, och naturligtvis möjligheterna till att nå en lösning utan att döda, med bättre slutresultat dessutom. Men media tjänar på att rapportera om förstörelse och propaganda säljer valsegrar. Komplexa diskussioner om diplomatins möjligheter måste helt enkelt marknadsföras bättre. 

Over by Christmas. 2028.

1914 sas det att kriget skulle vara över till julen. De nationella politiska och militära ledarna som engagerat sina nationer i krig; vare det Vietnam, Balkan, Afghanistan eller Irak, gjorde det som regel eftersom de var övertygade om att striderna skulle bli korta och avgörande. Särskilt amerikanska presidenter, presidentrådgivare och högre militärledare slutade aldrig tänka på att en nationell säkerhetspolitisk strategi, om den överhuvudtaget existerade, består bäst i att undvika konflikter om inte nationen attackerades direkt. Det senaste offret för denna snabba krigs-mentalitet är Ukraina. I avsaknad av en kritisk analys av Rysslands nationella makt och strategiska intressen, betraktade amerikanska militära ledare och deras politiska chefer Ryssland genom en snäv fokuserad lins som förstärkte USA:s och ukrainska styrkors kraft men ignorerade Rysslands strategiska fördelar; geografiskt djup, nästan obegränsade naturresurser, hög social sammanhållning och den militärindustriella förmågan att snabbt skala upp sin arsenal. 

Ukraina är nu en fullskalig krigszon som är föremål för samma behandling som de amerikanska väpnade styrkorna tillfogade Vietnam på 1960-talet och Irak samt Afghanistan under de senaste decennierna. Elnät, transportnät, kommunikationsinfrastruktur, bränsleproduktion och ammunitionslagringsplatser förstörs systematiskt. Miljontals ukrainare fortsätter att fly från krigszonen i jakt på säkerhet, med olycksbådande konsekvenser för Europas enskilda nationer och ekonomier.

Samtidigt begår Biden-administrationen och EU upprepade gånger den oförlåtliga synden, i ett demokratiskt samhälle, att vägra berätta sanningen för folket: i motsats till västerländska mediers populära visa om ”ukrainska segrar, medier som vidare blockerar all information som motsäger segervisan, vinner Ukraina inte och kommer heller inte att vinna detta krig. Månader av massiva ukrainska offer, till följd av en oändlig serie meningslösa attacker mot ryskt försvar i södra Ukraina, har på ett ödesdigert sätt försvagat de ukrainska styrkorna. Förutsägbart nog blir Natos europeiska medlemmar, som bär den tyngsta bördan av krigets inverkan på deras samhällen och ekonomier, allt mer besvikna på Washingtons ukrainska proxykrig. Den europeiska befolkningen ifrågasätter öppet sanningshalten i pressens påståenden om den ryska staten och amerikansk närvaro i Europa. Miljontals flyktingar från Ukraina, i kombination med handelskonflikter, vinster på amerikansk vapenförsäljning och höga energipriser kommer nu istllet att vända den europeiska opinionen mot både Washingtons krig och Nato.

Ryssland har också genomgått en förvandling. Under de första åren av president Putins mandatperiod organiserades, utbildades och utrustades de ryska väpnade styrkorna uteslutande för att hålla sig med ett nationellt territoriellt försvar. Men genomförandet av den särskilda militära operationen (SMO) i Ukraina har visat att detta tillvägagångssätt är otillräckligt för Rysslands nationella säkerhet under 2000-talet. Inledningsfasen av SMO var en begränsad operation med ett snävt syfte och begränsade mål. Den kritiska punkten är att Moskva inte hade för avsikt att göra mer än att övertyga Kiev och Washington om att Moskva skulle kämpa för att förhindra Ukraina att gå med i Nato, liksom upphöra med attackerna på sina medborgare i östra Ukraina. SMO byggde dock på ett antal felaktiga antaganden och avvecklades efter Boris Johnsons veto mot ukrainska förhandlingar med Moskva. Tyvärr uppnådde SMO:s begränsade karaktär därmed enbart motsatsen till det resultat som Moskva önskade, vilket förmedlade intrycket av svaghet snarare än styrka.

Efter att ha dragit slutsatsen att Washingtons beredskap att förhandla och kompromissa var utan giltighet, meddelade Putin STAVKA att de skulle utveckla nya operativa planer med nya mål: för det första att krossa den ukrainska fienden; för det andra att undanröja alla tvivel i Washington och de europeiska huvudstäderna om att Ryssland kommer att etablera sig som segrare på sina egna villkor; och för det tredje att skapa en ny territoriell status quo som står i proportion till Rysslands nationella säkerhetsbehov. När den nya planen väl hade lämnats in och godkänts gick Putin med på en operation för att försvara ryska territoriella vinster med minimala styrkor tills de nödvändiga resurserna, kapaciteten och personalen hade samlats för fler avgörande operationer. Putin utsåg också en ny militär chef, general Sergej Surovikin, en hög officer som förstår uppdraget och har tänkesättet som kan leverera en militär framgång.

Den kommande ryska offensiva fasen av konflikten kommer ge en glimt av den nya ryska hållbarheten som nu växer fram och dess offensiva kapacitet. När detta skrivs är 540 000 ryska stridsstyrkor på väg att samlas i södra Ukraina, västra Ryssland och Vitryssland. Siffrorna fortsätter att växa, men siffrorna inkluderar redan 1 000 raketartillerisystem, tusentals taktiska ballistiska missiler, kryssningsmissiler och drönare, plus 5 000 bepansrade stridsfordon, inklusive minst 1 500 stridsvagnar, hundratals bemannade fastvingade attackflygplan, helikoptrar och bombplan. Denna nya styrka har inte mycket gemensamt med den lilla ryska armé som intervenerade för nio månader sedan den 24 februari 2022.

Det är nu möjligt att anta att de nya ryska väpnade styrkorna kommer att utformas så de kan utföra strategiskt avgörande operationer. Den nya ryska styrkan kommer sannolikt att hämta inspiration från det operativa ramverk som rekommenderats i Öst sedan 2007. Det ryska militära etablissemanget kommer att bestå av betydligt större styrkor på plats som kan genomföra avgörande operationer med relativt kort varsel samt med minimal förstärkning och förberedelse. Med andra ord, när konflikten är över kommer Washington och Väst ha motiverat den ryska staten att bygga upp sin militära makt, raka motsatsen till den ödesdigra försvagning som Washington avsåg skapa när de inledde sin militära konfrontation med Moskva.

Men ingen av dessa händelser borde förvåna någon i Washington. Bidens tal i Warszawa, som effektivt krävde ett regimskifte i Moskva, visade med oönskad tydlighet att Biden-administrationen ser utrikespolitik i termer av strategi. Likt en dum general som insisterar på att försvara varje tum territorium till sista man bekräftade Biden USA:s åtagande att motsätta sig Ryssland och eventuellt alla nationalstater som inte lyckas mäta sig med globalismens hycklande demokratiska standard, oavsett kostnaden för det amerikanska folket, oavsett om det gäller bevarandet av säkerhet eller välstånd. Bidens tal i Warszawa var bara känslor och fastnade i ideologin om en moraliserande globalism, ack så populär i Washington, London, Paris och Berlin. Men för Moskva var talet detsamma som en karthagisk fredsplan. Bidens "ta inga fångar"-utrikespolitik innebär att resultatet av nästa fas i det ukrainska kriget inte bara kommer att förstöra den ukrainska staten. Det kommer också att rasera de sista resterna av efterkrigstidens Västliga liberala ordning och skapa en dramatisk förändring av makt och inflytande över Europa, särskilt i Berlin, bort från Washington till Moskva och, i begränsad utsträckning, till Peking. Effekterna kommer i det korta att bli katastrofala, särskilt för de i Väst redan utsatta. Vi kommer att behöva gå igenom fasa och hunger innan förhandlingarna börjar, en aktiv politisk handling av senhet och envishet som representerar Västs politiska och moraliska konkursmässighet.

Vägen mot krig

Jag återvänder till Ukraina. Katastrofen i Ukraina framstår nu allt tydligare som ett led i en begynnande aggressionsattack mot Ryssland. Nato använder förvisso sin mjuka makt utan några större inslag av väpnade insatser i fall av synnerlig nödvändighet. Däremot är Väst mer än villiga att använda våld när det kommer till hanteringen av politiska motståndare. Tillväxtteorin som råder i världen redovisar alltid ett inbördes samband mellan långa perioder av ekonomisk aktivitet, följt av långa perioder av militära och politiska påfrestningar. Skiften av dominerande maktcentrum och ekonomiska depressioner är vad som händer just nu: USA försöker lösa sina ackumulerade ekonomiska, finansiella och industriella obalanser på andra länders bekostnad, bland annat genom att eskalera internationella konflikter för att skriva av sina skulder, säkra lämpliga tillgångar och försvaga sina geopolitiska rivaler. När detta var gjordes under den stora depressionen på 1930-talet, blev resultatet ett världskrig. Den amerikanska aggressionen mot Ukraina innefattar alla ovan nämnda mål. De ekonomiska sanktionerna mot Ryssland har för avsikt att utplåna miljarder dollar av USA-skuld till Ryssland. Ett andra mål är att ta över ukrainska statliga tillgångar, inklusive transport- och naturgasnätet, mineralfyndigheter, guldreserver och kulturföremål. För det tredje, att säkra den ukrainska marknaden för amerikanska företag, för kärnbränsle, flygplan, energikällor och kemiprodukter. För det fjärde, att försvaga inte bara Ryssland, utan även EU, vars ekonomier kommer att drabbas av biljardförluster på grund av de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland, och avslutningsvis är syftet att locka fram en kapitalflykt från den begynnande instabiliteten i Europa, till USA.

Således, krig i Ukraina är bara affär för USA. Redan nu har USA tvingat den ukrainska regeringen att byta från ryska till amerikanska kärnbränsleförsörjningsföretag för sina kraftverk. Dessutom har amerikanerna nått framgång med sin långsiktiga målsättning att slita bort Ukraina från Ryssland, att vända det som brukade vara Lilla Ryssland till ett tillstånd av fientlighet mot grannen i öst; allt för att förhindra Ukraina från att gå med i en för USA potentiellt olönsam euroasiatisk integrationsprocess.Washington uppmuntrar Kiev att trappa upp konflikten, i stället för tvärtom. De hetsar också den ukrainska militären mot Ryssland, de uppmuntrar dem att initiera nya stridsoperationer. I östra Ukraina har vi idag ett pågående krig, precis som för 75 år sedan, när Ukraina lurades slås mot Ryssland under föreställningen att de skulle få sin frihet från Ryssland, då var det ukrainska nazister som odlas för detta ändamål. Idag är det ukrainska nästan-nazister. . .

Vad som förvånar är att de europeiska länderna, bortsett från Tyskland, inte gör något för att förhindra en ytterligare upptrappning av krisen. De borde förstå bättre än någon att neo-facisterna bara kan stoppas med våld. Ju tidigare detta görs, desto färre offer och mindre förstörelse kommer det att finnas i Europa. Den lavin av krig i Nordafrika, Mellanöstern, Balkan, och nu Ukraina är alla utlösta av USA, men alla hotar Europa mest av allt; och det var förödelsen av Europa i två världskrig som en gång gav upphov till det amerikanska ekonomiska miraklet. Men den gamla världen kommer inte att överleva ett tredje världskrig. För att förhindra ett sådant innebär att det måste finnas ett internationellt erkännande av att USA:s nuvarande politik utgör en aggression, och att de tjänstemän som utför dem är krigsförbrytare. Det är viktigt att de senaste årens halvdolda aggression får en rättslig definition av krigsframkallande och kan fördömas av europeiska politiker. Det östliga partnerskapet måste inkludera Ryssland. Inte exkludera. Europa behöver Ryssland mer än vi behöver ett förfallande USA.

Krimstrams

Putin ockuperar Krim, krigshökar, Ryssofober och slavskeptiker vädrar morgonluft. Men när Röda arméns pansardivisioner krossade de ungerska frihetskämparna 1956 och dödade 50 000 lyfte Eisenhower inte ett finger. När Chrusjtjov byggde Berlinmuren, åkte JFK till Berlin och höll ett tal. När Warszawapaktens trupper krossade Pragvåren 1968, gjorde LBJ ingenting. När, Moskva beordrade general Wojciech Jaruzelski att krossa Solidaritet, vägrade Ronald Reagan att sätta Warszawa på plats. Dessa presidenter såg att ingen vitala amerikanska eller västliga intressen hotades av dessa sovjetiska åtgärder, hur brutala de än må vara. De kände att tiden var på Västs sida i det kalla kriget. Och historien gav dem rätt.

Vad är då dagens Västliga vitala intresse av Krim och Donbass? Inget. Från Katarina den stora till Chrusjtjov, halvön har tillhört Ryssland. Folket på Krim är till 60 % etniska ryssar. Krim bör snarast rösta för att skilja sig från Ukraina, när vi bombade Serbien under 78 dagar för att åstadkomma utbrytning Kosovo satte vi ramarna för frihetsutkrävande. I hela Europa har folk valt att bryta loss sedan slutet av det kalla kriget. Av Sovjetunionen, Tjeckoslovakien och Jugoslavien blev det tills sist 24 nationer. Skottland röstade om självständighet. Katalonien. Annekteringar sker på Golan, Cypern, Chagos, Tibet, Västsahara, Hawaii. Varför panik nu?

Istället beskriver vi det som händer i Ukraina som ett ”blixtkrig” som kommer med krigshotet till hjärtat av Europa, även om Krim och Donbass är det som vi brukade kalla för Östeuropa, en blindtarm, inte ett hjärta. Den amerikanska sjätte flottan ska enligt vissa ut i Svarta havet, Gotland ska militariseras, Men varför? Väst har ingen allians som har mandat att slåss mot Ryssland över Krim. Vi har inget avgörande intresse där borta. Varför eskalera krisen och riskera en väpnad konflikt?

Och talet om sanktioner? Tänk om Moskva reagerar genom att skära av sina krediter de har utställda till Ukraina, kräva ni Kievs skulder, vägra köpa deras varor och höja priset på olja och gas?
Detta skulle lämna EU med ett ansvar för en nation stor som Frankrike och med fyra gånger så mycket folk som det då lika bankrutta Grekland. Är Tyskland och EU redo att ta på sig det ansvaret, efter att EU räddat Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien d.v.s.? Och om Väst pressar på Ryssland, till vem tror vi Putin kommer att vända sig till; självklart Kina?

Detta är inte en uppmaning till Väst att ignorera vad som händer, men för att förstå Ryssland och agera i de långsiktiga intressena som förenar Väst och Östeuropa. Putins handlingar oroar men de är inte irrationella.

Folkmassorna i Kiev satte upp barrikader, bekämpade polisen med spikklubbor och molotovcocktails, tvingade den valde presidenten Viktor Janukovitj att skriva på ett avtal om en kompromiss och innan bläcket torkat störtade de honom, grep riksdagen, lagstiftade bort det ryska språket, och förklarade Ukraina som del av Europa. För vilsna här i Väst kan det se ut som demokratisk dådkraft, men på Krim och i östra Ukraina såg etniska ryssar att den president de valde och det parti de stödde störtades och ersattes av partier och politiker öppet fientliga till ett Ryssland som de alla trots Ukrainskt medborgarskap har djupa historiska, religiösa, kulturella och släktband med.

Ja Putin tar en allvarlig risk. Annekteringen erkänns självfallet inte som  legitim. Men för de hökaktiga krigshundarna som ylar om att Ukraina och Georgien ska komma in i Nato, och ge dessa nationer, djupt inne i Rysslands intressesfär pappersgarantier så är de av samma kvalitet som de som Kaisern gav Österrike 1914. Krigsgarantier ledder till världskrig, som mycket väl, historiker får avgöra om 200 år, kan ha varit dödsstöten för den västerländska civilisationen. För mer om Ukraina läs gärna denna artikel.