Den demokratiska DCA-underkastelsen?

Ett bilateralt försvarsavtal DCA är inte nödvändigt för Rikets säkerhet. Sverige har i decennier upprätthållit militär kompatibilitet med Nordatlantiska fördragsorganisationen, Nato och NATO-styrkor har övat i Sverige. För nio år sedan, i september 2014, undertecknade Sverige värdlandsavtalet "Memorandum of Understanding" angående tillhandahållande av värdnationsstöd för genomförandet av NATO-operationer" med Nato. Överenskommelsen utarbetades delvis utan riksdagsdebatt, men ingenting framkommit som han som laglighetsövervakare borde ingripa i. 

Sålunda reglerades NATO-styrkornas ställning i Sverige och användningen av svenska områden, hamnar och flygplatser för utbildning redan i hög grad under Sveriges Nato-partnerskap. Värdlandsavtalet tillåter dock inte permanent närvaro av soldater från en främmande makt.

Nato har som bekant inga egna trupper. Natos styrkor sätts samman från fall till fall av nationella styrkor i enlighet med deras regler. NATO Status of Forces Agreement (NATO SOFA) definierar statusen för dessa styrkor i respektive värdland.

Som ny medlem i Nato har Sverige åtagit sig att ansluta sig till NATO SOFA-avtalet, som har samma innehåll för alla medlemmar. Den definierar hur trupper från ett annat land ska behandlas inom det egna landets territorium och även vem som har jurisdiktion i brottmål. Avtalet kräver ändringar i den svenska lagstiftningen, t.ex. angående lagen om skjutvapen, och även Sveriges uttalande om dödsstraffet, eftersom det är förbjudet att döma dödsstraffet i Sverige.

År 2016, när Sveriges Nato-medlemskap knappt var på optionsnivå och Natos betydelse ifrågasattes, t.ex. i USA och Frankrike på presidentnivå, utfärdade de svenska och amerikanska försvarsministerierna en gemensam avsiktsförklaring om att intensifiera det bilaterala försvarssamarbetet. Värdlandsavtalet och avsiktsförklaringen gjordes således redan före Sveriges NATO-medlemskap. Det förra gällde Sverige och Nato, det senare endast Sverige och USA.

Sverige är nu medlem i Nato och förbereder sig för närvarande för att ansluta sig till SOFA-avtalet, som nödvändigtvis är relaterat till Nato-medlemskapet. Samtidigt förhandlar Sverige om ett bilateralt försvarssamarbetsavtal med USA, som kallas Defence Cooperation Agreement (DCA). Det är i sin tur inte en juridiskt nödvändig konsekvens av Nato-medlemskapet.

Detta parallella förfarande och de möjligheter det öppnar för Sverige som aktör inom Nato verkar inte vara offentligt klarlagt av regeringen. Många medborgare verkar tro att DCA är ett avtal med Nato som på något sätt slutför anslutningen till Nato på teknisk nivå. DCA följer emellertid inte juridiskt av Nato-medlemskapet. Istället är DCA en följd av 2016 års avsiktsförklaring med USA om ett bilateralt försvarsavtal.

Det bör därför noteras att DCA inte är juridiskt nödvändig. Trots att landet gått med i Nato och slutit Natos SOFA-avtal är Sverige inte skyldigt att sluta ett bilateralt försvarssamarbetsavtal med USA eller något annat land, än mindre motta permanenta utländska styrkor i landet och upprätta baser för dem.

DCA

Enligt tillkännagivandet från försvarsministeriet hösten 2022 ska DCA skapa ett ramverk och en rättslig grund för ett regelbundet försvarssamarbete mellan Sverige och USA och för dess konsolidering, om säkerhetsläget kräver det. Sveriges mål vid utformningen av avtalet har inte offentliggjorts.

I dagsläget kan en främmande makt inte hålla sina soldater under eget befäl i Sverige. Avtalet ska möjliggöra att USA kan skicka, stationera och kommendera sina trupper i Sverige och för att logistik och användning av egna vapen och underhållssystem skulle säkras för dem.

Det bilaterala DCA skiljer sig från Natos värdlandsavtal på flera viktiga sätt: Värdlandsavtalet är inte ett mellanstatligt fördrag som DCA skulle vara. Värdlandsavtalet förpliktar Sverige faktiskt inte till någonting och det påverkar inte Sveriges suveränitet ens i en krissituation. DCA skulle bli en till sin natur bindande internationell överenskommelse som påverkar Sveriges suveränitet både i fredstid och i krissituationer. I detta sammanhang måste det understrykas att Sveriges Natoanslutningsavtal inte tillåter några undantag från Sveriges suveränitet. Sverige har inte gett upp något av sin suveränitet. Genom att gå med i Nato har Sverige endast förbundit sig att försvara sig själv och, vid behov, att försvara andra allierade genom eget beslut. Natomedlemskap innebär inte att trupper eller vapen från andra medlemsländer utan inbjudan skickas till Sveriges territorium, inte ens i form av transitering. Medlemskapet innebär inte att Sverige överlämnar administrativ eller rättslig makt till organisationen eller andra medlemsländer.

I stället skulle DCA leda till att Sveriges suveränitet kränktes av en specifik främmande makt. Därför kan det inte betraktas som någon form av teknisk justering av medlemskapet i Nato. Den andra avtalsslutande parten i DCA skulle inte vara Nato utan bara USA, och avtalet skulle innebära begränsningar av Sveriges suveränitet.

Läget vid tidpunkten för förhandlingarna

DCA-förhandlingarna ägde rum i en tid av betydande geopolitiska förändringar, när USA:s position och dess dollar hotar att försvagas.

När USA redan har bilaterala försvarsavtal med många länder och många Nato-länder, kommer man också att tänka på att USA skulle försöka operera med vissa länders vapenmakt utan Nato-byråkratin. Eller så förbereder sig USA för att Nato skall avvecklas under landets nästa presidentperiod, eller så kommer USA:s intresse för Nato som helhet att avta när dess uppmärksamhet och resurser fokuseras på Stillahavsregionen. I så fall skulle USA kunna vara mer flexibel när det gäller att samarbeta med enskilda länder utan Nato-ramverk.

Norge har redan ett eget nytt försvarssamarbetsavtal med USA, som kompletterar det tidigare norsk-amerikanska försvarssamarbetsavtalet och SOFA-avtalet. Danmark, Sverige och Sverige förhandlar för närvarande om sina. Liksom Norge är Danmark en grundare av Nato, Sverige är ännu inte medlem, men snart. Om de nordiska länderna inte samråder med varandra kan USA, som har hela den nordiska spelplanen inom sitt synfält, samordna innehållet i dessa avtal i sin strategiska planering och genomföra dem parallellt med hänsyn till sina egna intressen och inte de nordiska ländernas behov och nackdelar.

Med försvarskontrakt skulle USA potentiellt få kontroll över hela Norden och i detta läge skulle USA kunna placera sina egna trupper, utrustning, centra, hamnar och flygplatser i Norden efter sina egna behov. Det stora nordliga landområdet och Östersjön, där endast Kaliningradregionen och Rysslands näst största stad S:t Petersburg längst inne i den innersta havsviken bryter Natoländernas kustlinjer,  skulle genom bilaterala avtal göras till ett enhetligt insatsområde för de amerikanska styrkorna. Förenta staterna kan genom fördrag utvidga sin nordliga bastion till Norra ishavet och de arktiska regionerna, där spänningarna redan har ökat avsevärt. Ryssland har dragit sig ur arbetet i Barents Euro-Arctic Council under det nuvarande svenska ordförandeskapet.

Helt borta är det militärt alliansfria område som bildats av Sverige och Finland vid Rysslands västra gräns, som kunde ha kompletterats med en neutral region av Ukrainas storlek i söder. Detta skulle ha varit meningsfulla strukturer för det nya europeiska säkerhetssystemet efter kriget i Ukraina. Men så blev inte fallet. Säkerheten försvagas och spänningen ökar i Norden när en kärnvapenmakt har rätt att använda området. Det verkar osannolikt att kärnvapen kommer att placeras i de nordiska länderna, men de kan följa med på flygplan och ubåtar, vilket inte skulle förbättra utan försvaga säkerheten.

USA har sina strategiska geopolitiska planer och enligt sin officiella doktrin försöker de slå Kina och strävar efter att vara den starkaste makten i världens varje hörn. USA har decennier av erfarenhet av att sluta bilaterala avtal, så landet vet nog vad det vill och har som avsikt att få det. Sverige har å sin sida en officiellt dokumenterad önskan att vara USA till lags när det gällde dess deltagande i kriget i Afghanistan. Om Sverige inte har några andra intressen kommer dess förhandlingar att reduceras till att reglera det tekniska genomförandet av USA:s krav. Samtidigt blir landets utrikespolitiska handlingsutrymme smalare och att återuppbygga förtroendefulla relationer med Ryssland svårare.

Hur kan Sverige söka säkerhet genom att tillåta trupper från ett land som har utkämpat långa angreppskrig sedan andra världskriget att operera på dess territorium? Vanligtvis har USA inte vunnit sina krig ens med hjälp av en allians av villiga stater. Men länderna de angripit har förstörts. Varför välja ett sådant land till försvarspartner? Ett land där omval av presidenten, åtminstone i fallet med presidenterna Nixon och Biden, är mera avgörande än något annat för att få slut på krig och vars generaler öppet förbereder sig för krig mot en annan framväxande supermakt. Ett land vars lagstiftare ständigt framgångsrikt påverkas av lobbyister från en enorm vapenindustri, som har avstått från strävanden att begränsa kärnvapen

Amerikanska baser förorsakar problem i värdländerna

Antalet amerikanska baser är okänt. Dess väpnade styrkor ger inte exakt information i frågan, inte ens till landets kongress, som finansierar operationen utan att kunna kontrollera den. USA har mer än 850 militärbaser i 80 länder över hela världen, ett helt imperium, som Sverige är på väg att ansluta sig till.

USA har tre gånger mera baser i utlandet än alla andra stater tillsammans. Det finns inte en enda utländsk militärbas i USA.

USA har tre gånger fler baser än de har ambassader eller konsulat.  USA handlar alltså inte alltid med andra länder på lika villkor och med diplomati, utan genom att uppvisa vapenmakt. 

Under detta årtusende har baserna stött USA:s offensiva krigföring och stridsoperationer i mer än 25 länder. Från baserna genomförs också väpnade attacker mot tredje länder. Inget särskilt skydd tycks ges till länder som tillhandahåller baser. Den förre utrikesministern och presidentrådgivaren Henry Kissingers uttalande att USA inte har några permanenta vänner, bara sina egna intressen, citeras ofta av goda skäl. När USA eftersträvar sina intressen kan landet behandla sina allierade skamlöst. USA:s president Biden förklarade vid en internationell presskonferens i januari 2022, i närvaro av Tysklands förbundskansler Scholz, att Nord Stream måste förstöras och att USA förmår göra det. Nu står Tyskland inför en kris och en nedstängning av sin industri dels på grund av bristen på rysk gas. En parallell situation i Sverige skulle kunna vara att USA meddelar att Sverige måste stänga sina kärnkraftverk om de har importerat kärnbränsle från Ryssland. 

Baserna skulle få många civila konsekvenser. Baserna förbrukar enorma mängder bränsle men rapporterar inte sina utsläpp. De skulle orsaka betydande miljöskador i form av utsläpp, giftiga spill och genom att farligt avfall dumpas i miljön. Stridsövningar sätter sina spår i terrängen. Amerikanska baser drivs vanligen under kontrakt som undantar dem från att följa både USA:s och värdlandets miljölagar. 

Olyckor på baserna är inte ovanliga. De mest kända är flygplanskraschen som inträffade under en träningsflygning på Okinawas flygbas, där 17 personer dog och 210 skadades, de flesta av dem var små skolbarn. Vid flyguppvisningen i Ramstein kraschade ett plan in i publiken, 70 dödades och 1 000 personer skadades. Vägtrafikolyckor orsakade av trupper är ett ständigt problem runt baserna.

När amerikanska militärbaser etableras blir befolkningen i området ofta tvångsförflyttad.  I till exempel Alaska och Filippinerna var den infödda befolkningen tvungen att flytta från sin mark. På on Okinawa i Japan tvångsförflyttades 3000 människor till Bolivia (sic). Under byggandet av Diego Garcia-basen mitt i Indiska oceanen tvångsförflyttades alla invånare på ön Chagos. Närmare oss, på Grönland, fördrevs inuiterna en masse från sina traditionella bosättningar. Konflikter med samernas (land)rättigheter kan uppstå i Norge, Finland eller Sverige. Till skillnad från Norge har Sverige och Finland inte ratificerat FN:s Internationella arbetsorganisation ILO:s konvention om ursprungs- och stamfolk i oberoende länder, så samernas deltagande i beslutsfattandet om den norra regionen kommer föga att förverkligas.

Amerikanska baser har också använts som fängelser, där godtyckligt fängslade personer har hållits i åratal utan åtal eller rättegång under fruktansvärda förhållanden och utsattas för fysisk och sensorisk tortyr och lång isolering. Den mest kända av dessa platser är Guantánamo Bay Naval Base på Kuba. I början av 2000-talet använde den amerikanska underrättelsetjänsten CIA flera europeiska baser för att transportera och tortera sina fångar.

Då och då läser man rapporter om sexuellt och annat allvarligt våld riktat mot lokalbefolkningen av militär och civil personal på baserna och dess straffrihet.

Sveriges lag förbjuder import av kärnladdningar till Sverige. Allmänheten skulle få veta om riksdagen skulle ändra detta förbud. Men om det skulle gå som i exempelvis Australien, skulle inte ens regeringen veta, än mindre kontrollera, om amerikanska fartyg eller flygplan transporterar kärnvapen på svenskt territorium, eller på en bas förvarar autonoma vapen, vars användning kan förbjudas under de närmaste åren.

USA är vana vid att föra sina egna angreppskrig från baser på värdlandets territorium med fullständig likgiltighet för värdlandet. De dödliga drönarattackerna i Pakistan, Somalia och Jemen som började under president Bush Jr och fortsattes av alla hans efterträdares administration kan inte genomföras utan samarbete med Ramstein-basen i Tyskland. Det var 1 878 av sådana mord under president Obama och 2 243 under de första två åren av president Trumps administration, varefter siffrorna inte har rapporterats.

Alla drönare styrs från USA. Drönarna som slår till i Jemen avfyras vanligtvis från den amerikanska basen Camp Lemonnier i Djibouti på Afrikas horn. Data som styr drönarna skickas via fiberoptisk kabel från USA till Ramstein och därifrån via satellit till drönaren. Uppgifterna från drönaren överförs till USA på samma sätt. På grund av jordens krökning kan styrningen av en drönare som dödar i Jemen inte ske direkt från USA, utan en relästation i Ramstein är nödvändig. Därför har släktingar till några av de jemenitiska offren stämt den tyska staten och hävdat att Tyskland misslyckats med att skydda livet för människor som bor i tredje länder från en attack utgående från tyskt  territorium som bryter mot internationell rätt. I beslutet från den tyska federala förvaltningsdomstolen angavs bland annat att de tyska myndigheterna inte kunde ingripa eftersom USA nekade dem den information på grund av vilken de kunde ha funnit sig ansvariga för åtgärder. Ärendet går troligen vidare till Europeiska Domstolen för de mänskliga rättigheterna.

Med tanke på hur ofta USA använder sina baser för väpnad verksamhet i tredje länder, måste det konstateras att ett avtal som skulle tillåta svensk mark eller luftrum att användas i ett krig mot ett tredje land innebär att bli part i en väpnad konflikt. Det attackerade tredje landet kunde anse att Sverige har förklarat krig mot det och sedan med folkrättslig rätt använda militärt våld mot militära mål i Sverige. På detta vis kan Sverige råka bli måltavla av ett annat lands militärstyrka utan egen militär verksamhet. Närvaron av trupper från en främmande makt i Sverige kan också öka risken för att dessa utländska styrkor eller Sveriges institutioner eller befolkning blir mål för terroristattacker på grund av väpnade attacker och ockupation någonstans i världen som den främmande makt som har en bas i Sverige håller på med.

Från en bas i Sverige skulle inte bara spionageverksamhet kunna bedrivas utan svenska regeringens vetskap, utan även krigsförbrytelser skulle kunna begås på distans eller militär personal som är efterlyst för krigsförbrytelser i tredje land skulle kunna anställas.

Sverige har förbundit sig att överlämna misstänkta krigsförbrytare till Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Eftersom USA inte har ratificerat Internationella brottmålsdomstolens Romstadgan, är det inte möjligt att från svenskt territorium utlämna ett amerikanskt medborgare eller en medborgare av ett land som är allierat till Förenta staterna och som är misstänkt för krigsförbrytelse till Haagdomstolen, vilket skulle vara ett krav enligt svensk lag. 

Det är väl känt att den amerikanska Kongressen antagit en lag enligt vilken den skulle använda våld för att befria en amerikansk medborgare från FN-fängelset i Haag.  USA hotar att avsluta militärt samarbete med länder som överlämnar dess medborgare till Haagtribunalen. Vi kan dock inte lämna problemen med baserna åt slumpen.

När USA inte har anslutit sig till tilläggsprotokollet till FN:s konvention mot tortyr kan fängelserna och interneringsanläggningarna vid dess baser inte inspekteras på samma sätt som en oberoende kommission i Europarådets medlemsländer kan inspektera militärens interneringsanläggningar och straffceller.

Värdlandets jurisdiktion sträcker sig inte till amerikanska baser. Värdlandets myndigheter skulle inte ha någon kunskap och ingen befogenhet att ingripa, även om olagligt frihetsberövande eller tortyr ägde rum i en bas.

Till exempel grep den tyska polisen i augusti förra året en soldat från den amerikanska basen som hade begått ett allvarligt våldsbrott mot en tysk person på offentlig plats. Polisen var dock tvungen att omedelbart lämna över den misstänkte utan utredning till de lokala amerikanska militära myndigheterna. Å andra sidan kan medborgare i värdlandet utredas av amerikanska myndigheter för brott mot basens personer eller egendom.

USA:s egen rättsförvaltning på värdlandets territorium kan tillåta dödsstraff. USA:s krigsförbrytelselag innehåller tio brott som kan dömas till dödsstraff, sex av dem också i fredstid. Detta skulle strida mot den svenska grundlagen och Sveriges åtagande till det sjätte tilläggsprotokollet till den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, som förbjuder dödsstraff. 

Australien, Japan, Republiken Korea, Montenegro, Norge, Papua Nya Guinea och Tyskland är exempel på länder vars befolkningsgrupper kräver stängning av amerikanska baser.

Om det antagna innehållet i Sveriges DCA

Det finns ingen allmänt tillgänglig detaljerad information om det bilaterala försvarsavtalet som förhandlas mellan Sverige och USA. Försvarsdepartementets knapphändiga besked nämner inte baser, men liknande överenskommelser med andra länder tyder på att områden, hamnar och flygfält samt byggnader som lämpar sig för underrättelser och databehandling eller lagring av vapen, förnödenheter, ammunition, utrustning och boende för soldater, personal och familjer, samt eventuellt laboratorier, sjukvårdsinrättningar osv. ska ställas till de amerikanska truppernas förfogande. Någon form av amerikanska baser planeras alltså för Sverige.

Utan mer detaljerad information är det svårt att ta ställning till DCA:s betydelse för Sverige. Men det svenska avtalet utformas liknande det norska avtalet, kan man ändå redan diskutera vissa saker. Norges DCA kom till på USA:s initiativ. USA ansåg att det var ett nödvändigt villkor för infrastrukturinvesteringar i Norge. Sveriges regering har inte berättat på vems initiativ DCA-förhandlingarna inleddes. Det norska avtalet nämner att det ingås för att garantera säkerheten. När man läser avtalet får man intrycket att det garanterar USA ramar och befogenheter att ostörd utföra sin egen militära och underrättelseverksamhet på värdlandets territorium. Det norska avtalet talar inte om baser, utan om gemensamma områden och anläggningar. Några flygplatser och hamnar utpekas som gemensamma områden. 

Även för Sverige kunde man i avtalet komma överens om följande:

Gemensamma områden som används av USA, Sverige och allierade för militära ändamål anges i avtalet och kommer sannolikt att vara hamnar och flygplatser. Sverige ger amerikanska styrkor och andra ömsesidigt överenskomna personer tillstånd att fritt få tillgång till och använda de överenskomna faciliteterna och områdena för besök, träning, övningar, manövrar, transitering, stöd och relaterade aktiviteter, tankning av flygplan, tankning av fartyg, landning och bärgning av flygplan, för tillfälligt underhåll av fordon, fartyg och flygplan, inkvartering av personal, kommunikation, placering och användning av trupper och material, samt för placering av utrustning, förnödenheter och material. Sverige tar inte ut hyra för lokaler eller avgifter för utlägg. USA hanterar tillgången till området.

Sverige strävar också efter att underlätta tillfällig tillgång och användning av amerikanska styrkor till allmän mark och offentliga anläggningar (inklusive vägar, hamnar och flygplatser) som inte ingår i det överenskomna arrangemanget och det överenskomna området, inklusive anläggningar som ägs eller kontrolleras av Sverige eller lokala myndigheter och privat mark och privata anläggningar (inklusive vägar, hamnar och flygplatser) för att stödja amerikanska styrkor. Stödet ges utan kostnad för amerikanska styrkor. Trupplokaler, flygplan, fartyg eller fordon får inte beträdas eller inspekteras.

Sverige skulle således ha delade anläggningar med USA i en svensk hamn eller en svensk flygplats eller annat område, och dessutom skulle USA ha vissa områden reserverade exklusivt för sig i dessa anläggningar, som svenskarna inte skulle ha tillgång till.

Sverige ger amerikanska trupper och deras anhöriga rätt att resa in i och lämna landet utan pass eller visum. Vidare skulle de ha skatte- och tullbefrielse och rätten att använda sina egna banker och frimärken. Amerikanska trupper är befriade från olika tillståndsavgifter såsom trafiktillstånd och bygglov, flygledningsavgifter, överflygnings-, rutt- och parkeringsavgifter på svenskhållna fält samt lots- och hamnavgifter i svenska hamnar. Dessutom skulle utländska trupper få tillgång till de radiofrekvenser de behövde.

Vid användning av de överenskomna områdena tar avtalsparterna vederbörligen hänsyn till operativa och säkerhetsaspekter. Sverige säkerställer skyddet och säkerheten för amerikanska trupper och underrättelseinformation. Ledningen av de svenska och amerikanska styrkorna samarbetar för att säkerställa säkerhet och skydd. När man kommer överens om formerna och instrumenten för samarbetet verkar Sverige dock inte ha vetorätt.

I utrymmen och på områden som uteslutande är reserverade för användning av USA och i deras omedelbara omgivning skulle USA också ha behörighet över svenska medborgare även när svenskar och amerikaner har olika uppfattningar om huruvida en situation hotar de amerikanska styrkornas säkerhet och vilket medel som är lämpligt i vilken proportion att användas för att bekämpa faran. Varje soldat från den främmande makten skulle ha befogenhet att använda våld och detta kunde riktas mot alla som närmar sig området. Till sjöss kan ett sådant otillåtet intrång ske av misstag. Nära byggnader och i terräng, kan de som anses komma för nära anläggningen vara förbipasserande eller demonstranter som befinner sig i eller invaderar säkerhetsområdet för utländska styrkor. Detta kunde leda till att utländska styrkor använder våld för att garantera ordning och säkerhet, vilket i yttersta fall kunde betyda att de följer ordern att skjuta. På så sätt kunde svenskar plötsligt bli föremål för utländsk våldsanvändning i hemlandet, när Sverige överlämnar sina egna medborgare till en främmande makts jurisdiktion i sitt eget land. Sverige måste informera sin egen befolkning om att det kunde vara farligt att närma sig amerikanska anläggningar, fordon eller fartyg.

Förenta staterna skulle också ha jurisdiktion över medlemmar av sina styrkor som har begått ett brott när de är i tjänst eller på fritid. Så vore det tydligen fallet även när det är ett grovt vålds- eller sexualbrott och offret är svenskt.

Okupation

Det skulle kunna skapas regioner och utrymmen över vilka svensk jurisdiktion inte skulle sträcka sig. I detta fall skulle svensk jurisdiktion inte längre sträcka sig över hela Sveriges territorium. Därmed skulle Sverige i själva verket kunna lämna över delar av sitt territorium till ett främmande land och förlora en del av sin självbestämmanderätt. Statens suveränitet skulle kränkas i strid med grundlagen.

Landets suveränitet anges i grundlagen, där det är stadgat att Sverige är en suverän konstitutionell monarki. Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (EU) har förändrat situationen och det är underförstått att Sverige utövar suveränitet tillsammans med andra EU-stater. Men amerikanska trupper har inget med EU att göra. Vad de skulle hålla på med i Sverige skulle inte nödvändigtvis avgöras tillsammans med Sverige och Sverige skulle inte ens alltid veta vad de sysslar med.

I grundlagen föreskrivs att den dömande makten utövas av oberoende domstolar, i högsta instans av Högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen

Med avtalet skulle emellertid regioner och grupper av människor uppträda där jurisdiktion skulle utövas av andra än Sveriges oberoende domstolar och vars beslut inte kunde överklagas till högre svenska domstolar.

I grundlagen anges att Sveriges territorium är odelbart. Rikets gränser kan inte ändras utan riksdagens medgivande. Om DCA skulle genomföras skulle delar av det nationella territoriet avskiljas i strid med grundlagen och det skulle uppstå områden där svensk jurisdiktion och svenska myndigheters befogenheter inte gäller. Baserat på andra länders DCA-avtal kan man dra slutsatsen att om avtalet skapas skulle Sverige partiellt överlåta sin jurisdiktion till en främmande makt, om än bara för tio år till en början. Statens suveränitet på det egna territoriet skulle frångås på ett sätt som avviker från grundlagens bestämmelser. Det är som om små områden skulle brytas av från Sverige, som vi svenskar inte skulle ha tillgång till och där Sverige inte skulle ha våldsmonopol. Om vi tillämpar Max Webers definition av en stat, att den har ett territorium, en befolkning och monopol på lagligt våld, måste vi konstatera att regionerna i fråga bara har en föränderlig utländsk 'befolkning' vars system har monopol på våld. Utrymmen skulle inte vara under kontroll av Sverige, utan av en främmande makt, även om de inte är åtskilda från resten av landet av en symbol som visar en statsgräns på kartan.

Ett avtal som bryter mot grundlagen torde inte vara möjligt. Men det är möjligt med 2/3 majoritet av riksdagen.

DCA-avtalet kan också komma att ändra bestämmelserna i den svenska grundlagen om vem som beslutar om krig och fred i Sverige. Att gå med i Nato bröt inte mot dessa regler. Införsel av kärnvapen till Sverige kunde undvikas genom avtalet. Men efterlevnaden av avtalet kunde i detta avseende inte övervakas genom inspektioner.

Om Sveriges DCA blir likt det norska eller finska skulle det däri stå skrivet, att närvaron av amerikanska trupper ska stärka säkerheten och stabiliteten i Sverige och den nordliga regionen. Det kan dock rimligtvis konstateras att utplaceringen av amerikanska vapen och trupper i Sverige ökar spänningen på Sveriges östra gräns och maritima områden, hela Östersjön och den arktiska zonen.

Dessutom skulle Sverige kunna attackeras av ett tredje land om USA använder sina anläggningar för en väpnad attack mot den. Sverige, som värdland för den amerikanska basen, kan också bli måltavla för en terrorattack av grupper som är fientliga mot USA. De som anklagades för krigsförbrytelser kunde komma in i och lämna landet utan pass eller visum.

Påståendet att närvaron av främmande styrkor ökar säkerheten är inte ett välgrundat påstående. Det bör noteras att en främmande makts verksamhet på svenskt territorium också kan äventyra Sveriges säkerhet genom att öka spänningarna i Östersjön, den arktiska regionen eller vid Sveriges östra gräns eftersom USA:s militära inflytandesfär skulle sträcka sig nära S:t Petersburg och Kolahalvön. Ett väpnat angrepp på ett tredje land från en bas kan leda till ett motangrepp från det angripna landet på svenska militära mål. En inhemsk eller utländsk grupp som betraktar basens trupper som en fiende kan ägna sig åt våld i Sverige. En främmande makt kan begå kränkningar av de mänskliga rättigheterna och krigsförbrytelser vid basen utan de svenska myndigheternas vetskap. En främmande makts trupper skulle fritt få komma in och lämna Sverige utan pass och visum, och beväpnade och fria från hyra och avgifter röra sig i stora delar av landet utan att behöva kompensera för de utsläpp och miljöskador de förorsakar. Trupperna kunde göra vad de tycker är nödvändigt, utan att Sverige vet om det eller kan ingripa. Sverige är på väg att bjuda in en beväpnad främling som inte agerar som en partner utan som en ockupant.

Det finns vidare ingen offentlig information om kostnaderna och miljöskadorna för Sverige. Vissa anläggningar och gemensamma utrymmen skulle överlämnas till den främmande maktens exklusiva kontroll och vid behov tillfälligt andra delar av landet.

Vid säkrandet av dessa områden skulle den främmande makten kunna använda våld också mot svenska medborgare. De främmande trupperna skulle besluta med vilka våldsmedel de vill upprätthålla sin säkerhet, i extrema fall kunde det vara användning av skjutvapen. Territoriell behörighet skulle alltså i vissa areal överlämnas till en främmande makt.

Jurisdiktion skulle överlämnas till en främmande makt för brott som begåtts i Sverige av personer som tillhörde dess egna styrkor, inte bara när de begicks under tjänstgöring (som NATO SOFA föreskriver), utan även när de begicks på fritiden. Det skulle också vara fallet med grova vålds- eller sexualbrott, även om offren var svenskar. Detta kan mycket väl strida mot vår rättsförståelse.

När ett lands territorier och befogenheter överlämnas till en främmande makt innebär det att landets suveränitet begränsas. Det kan också betraktas som en kränkning av grundlagen. Men vid ingående av internationella överenskommelser är det möjligt att avsäga sig en del av Sveriges suveränitet: allt som krävs är en 2/3 majoritet av riksdagen.

I grundlagen föreskrivs att Sverige deltar i internationellt samarbete i syfte att säkerställa fred och mänskliga rättigheter samt i syfte att utveckla samhället.   Om Sverige avstår delar av sin egen suveränitet i internationellt samarbete (internationellt avtal) kan det inte ske utan att det aktuella samarbetet värnar om fred och mänskliga rättigheter och samhällets utveckling. Detta måste vara ett nödvändigt villkor.

Om riksdagen med 2/3 majoritet skulle godkänna en överenskommelse som skulle begränsa Sveriges suveränitet i strid med flera grundlagsbestämmelser, måste den överenskommelsen säkerställa fred och de mänskliga rättigheterna i enlighet med grundlagen.

Många kanske antar att utplaceringen av amerikanska trupper och vapen i Sverige säkrar freden. Har de glömt att på våren 2022 försäkrades det att Natomedlemskapet skulle skydda Sverige från ett väpnat angrepp? DCA torde alltså vara onödigt. Det har med rätta ifrågasatts att USA:s bas i Sverige värnar freden. Sveriges suveränitet bör alltså knappast begränsas och jurisdiktion i små delar av Sveriges territorium överföras till USA ens med riksdagens 2/3 majoritet eftersom det internationella samarbete som avtalet föreställer inte skulle garantera fred. Utländska trupper behöver inte rapportera vad de gör i Sverige. Det finns ingen transparens eller ansvarighet angående vad de sysslar med. Riksdagens ledamöter bör inte äventyra landets säkerhet och ge områden till främmande makt genom att ingå DCA avtalet. De borde känna till vad de amerikanska styrkorna gör på sina baser. De kan naturligtvis inte veta saker som hålls hemliga. Men tillgänglig information från andra nationer som har amerikansk trupp på sin mark visar att baserna inte främjar fred och mänskliga rättigheter, utan ofta bryter mot fred och mänskliga rättigheter, vilket potentiellt skulle kunna hända även i Sverige. 

Summa summarum

DCA-förhandlingarna förs utan någon juridisk förpliktelse. 

NATO-medlemskapet anses skydda Sverige från angrepp från en främmande makt. DCA behövs alltså inte för att skapa den säkerheten. 

DCA-avtalet äventyrar Sveriges förmåga att vara och förbli en suverän stat i enlighet med grundlagen.

Sveriges DCA-förhandlingar inleddes när de nuvarande oppositionspartierna satt i regering och de avslutas under den nuvarande regeringen.

Sveriges regering och riksdag bör noga överväga om det är legitimt att offra Sveriges suveränitet med DCA-avtalet, om inte landets säkerhets- och människorättssituation förbättras men eventuellt förvärras och den internationella freden inte blir säkrare med avtalet.

DCA-avtalet kan fortfarande komma att blockeras om våra riksdagsledamöter röstar emot dess godkännande. Kontakta dem. 

Vatten och bakterier

Vi är vatten och bakterier. Inbyggt i denna grundläggande biologi finns vår förmåga att instinktivt hjälpa andra människor, vilket i sig är vackert. Problemet är emellertid att vi är kognitivt oförmögna. uppfatta mer än cirka 180 andra som vandes helt mänskliga. De återstående miljarderna människor på jorden är en odifferentierad massa vätska som vi lätt kan bli övertalade om att de försöker döda oss. Finns det filosofiskt bot? Självklart. "Sannerligen säger jag er: I den mån ni har gjort det mot en av de minsta av dessa mina bröder, har ni gjort det mot mig." Med andra ord sa Jesus till sina åhörare: Du uppskattar mig och du godkänner mig? Jag är en av de 180 personer som du anser vara mänsklig? Minns då att även alla andra på jorden är också är en människa som jag.

Sedan den sjunde oktober förra året har flera Jesusbarn har massakrerats på en kibbutz. Plus att ett gäng Jesusbarn bombas av amerikanska stridsflygplan med hjälp av brittiska bomber. Hundratals Jesusbarn har strimlats och krossats. Sedan fördes många av dessa småbarn till sjukhuset med åsna över bråtebeströdda vägar, men det var meningslöst eftersom sjukhuset hade slut på bedövningsmedel och förråd för länge sedan. Sedan den 7 oktober har den explosiva motsvarigheten till kärnvapenbomben som USA använde på Hiroshima släppts på Gazas 2,3 miljoner invånare. Påhejade av kristna i Väst.

Paradoxalt nog behöver människor besitta en kraftfull fantasi för att uppfatta verkligheten, inklusive verkligheten att andra också är människor. Vi har misslyckats med att använda vår fantasi för att verkligen förstå vad Jesus försökte berätta för oss. Vårt personliga misslyckande har lett till ett politiskt misslyckande med att i handling hindra kriget i Gaza. Om vi sett världen tydligt skulle vi ha förstått att den långa, olagliga samt inhumana israeliska ockupationen av Gaza och Västbanken har varit både en mänsklig nöd och ett stort problem för det Västliga imperiet. Vad vi i Väst tenderar att förbise i av oss skapade krigssituationer är att andra människor kommer reagera som vi själva skulle gjort om bomber föll.  Med början den 11 september 2001 skulle vi ha sett till att omedelbart upphöra med den palestinska mardrömmen; både på grund av grundläggande rättvisa och ett Västligt strategiskt egenintresse. Men i stället blundade vi än hårdare och bombade än mer. Den israeliska regeringen var till och med så förblindade av sin rasism att de inte såg medlemmarna av Hamas som annat än mentalt handikappade vildar som aldrig skulle kunna genomföra en attack som den de fullföljde den 7 oktober 2024. De kunde ha stoppat de hade förstått att Hamas är exakt som dem de själva: intelligenta, organiserade och kapabla till spektakulär grymhet i den abstrakta frihetens namn.

Lägg nu till detta att hela det kollektiva Väst också har misslyckats med att agera i sitt egenintresse, Väst har inte har skapat någon institutionell struktur som kan omsätta all vår krigiska handling till en bestående frihetlig demokratisk kraft; mycket beroende på att Väst numera blivit atomiserat, avpolitiserat, komplext och elitistiskt. Vi inse att det kommer att krävas resten av våra liv om Väst ska ändra något väsentligt i sin hegemoniska krigspolitik. En politik som sedan 2001 ger oss en utsikt över oändliga ödsliga landskap skapade av kriget mot terrorismen. 20 år i Afghanistan och Pakistan, nästan en kvarts miljon människor döda. Sedan riktar vi blicken mot det faktum att över 940 000 människor dött när man lägger till Irak, Syrien och Jemen, totalt 3,6 till 3,8 miljoner människor har dessutom indirekt drabbats av död i de krigszoner skapade av Västs oförmåga att se fler än 180 människor som mänskliga efter den 11 september.

Nu finns det inte 180 döda palestinier vi an sörja, det finns 25 000 varelser av bakterier och vatten vi inte bryr oss om, och det palestinska dödskontot var redan ganska fullt, men Väst fortsätter just nu ge det utrymme att växa. Allt detta är verkligt, inte en saga. Allt vi kan göra är att försöka se sanningen i vitögat och lära av våra tidigare misstag. Sedan måste vi alla vidga vyn för hur många vi ser som människor och stoppa slakten av medmänniskor.

Surrade vid masten

Det som dolts om situationen i Ukraina, bakom demagogiska dimridåer, uppenbaras nu i en sällan skådad hastighet, berättelser om ukrainska anfall och befrielse av Krim har på bara några veckor blivit till försvar och frusen konflikt. Hur kan en så fullständig förändring ske? Från seger till defensiv, därtill en defensiv med nytt politiskt mandat att börja bygga stora befästningar och försvar över hela Ukraina? Det som länge varit uppenbart för nyktra analytiker har äntligen nått Natos krigsförlängande viljor, och rapporteringen handlar inte längre om Ukrainas seger. Nato inser att de riskerar förlora allt och anpassar sitt budskap.

Sex månader efter det att Ukrainas motoffensiv inleddes har operationen fullständigt avstannat och ryska trupper återtar nu initiativet. Genom att inleda en serie attacker återvann Moskvas styrkor några av de positioner de hade förlorat 2022. Den ukrainska planen, som innebar en offensiv i minst tre operativa riktningar, mot Melitopol, Berdyansk och Artemovsk, var från början dömd att misslyckas. I stället för att fokusera på en uppgift i taget, spred Kiev sina styrkor och lyckades inte med något av sina mål. Nu har Ukrainas väpnade styrkor således tvingats byta från offensiv till defensiv taktik.

Det kan låta kontraintuitivt för Nato är positiva till att vilja frysa den ukrainska konflikten, men genom att frysa den kan den tillåtas att fortsätta. Det beror på att ett, på slagfälten, defensivt Ukraina i Natos ögon är ett tillfälligt avbrott som tillåter upprustning och militärindustriell uppladdning av Ukraina i syfte att orka med en offensivomgång 2, sedan 3 och 4, möjligen även 5. Att inte förmå Ukraina övergå till defensiven skulle med all sannolikhet ge Ryssland en möjlighet att vinna fler segrar, vilket skulle fullborda konflikten en gång för alla, med ett Ryssland som totalt kontrollerar Ukrainas territorium.

Detta skulle tvinga Nato att aktivera Polen som nästa kämpe. Men varför chansa på polsk krigsvilja om du kan fortsätta mjölka pengar från ett Ukraina på defensiven, fortfarande med i kriget och villig deltagare i narrativet om ett ”nödvändigt” krig där Europa fortsätter finansiera och förlänga Ukrainas tillvaro på egen bekostnad.

Hur kunde då Ukrainas ursprungliga ambitiösa plan med inledd befrielseoffensiv övergå i defaitistisk defensiv? För många kommentatorer som inte är bundna av vad de måste säga i Västlig media är det uppenbart. Planen misslyckades på grund av bristen av nya soldater samt den snabba överföringen av ryska enheter, som ersatte Wagner-knektarna som var inblandade striderna. Attackerna misslyckades allt oftare då ryska försvarslinjer med dess försvarare, som roterades, stod emot allt tröttare ukrainska enheter. Den ukrainska armén avancerade några kilometer men uttömde därmed sin offensiva potential.

Ukraina lyckades aktivt vinna mark endast på enstaka frontavsnitt, där de återtog kontrollen över byar, men först i mitten av september, månader efter det att deras omtalade motoffensiv initierades. Målet för den ukrainska armén var dessutom vida känt; att utöka uppställningsområdet på den östra stranden av Donets–Donbass-kanalen för att nå de ryska linjerna. Men då, i oktober 2023, började rykten om detta förestående anfall cirkulera i media. För att hindra denna plan inledde den ryska armén en serie motattacker och det strategiska misstaget blev uppenbart, ukrainska styrkor var utsatt för fiendens eld i låglandsområden och ryskt initiativ ersatte ukrainsk framryckning.

I november kom sedan snabbt fler och fler uppgifter om att den ukrainska armén hade retirerat och dragit sig tillbaka från sina positioner. I slutet av november hade de ryska styrkorna praktiskt taget återvänt till sina utgångspunkter och hotade återigen att ta kontroll över byarna de förlorat under den gångna sommaren. Ukrainska styrkor har nu till stor del uttömt sin offensiva kapacitet och kan inte längre hålla tillbaka de ryska trupperna, särskilt efter aktiva strider kring Avdeevka, som krävde en koncentration av utarmat ukrainskt artilleri. Ryska trupper kan därmed vända situationen till sin fördel, något som blev tydligt den 30 oktober när överbefälhavaren för de ukrainska markstyrkorna, Alexander Syrsky, meddelade att ryska styrkor förstärkte sin närvaro i Artemovsk-området och övergick från defensiv till offensiv taktik.

Varför beslutade egentligen ukrainarna att skingra sina styrkor och avancera i tre operativa riktningar under sommarkampanjen när det var uppenbart att slutet inte skulle bli en seger? Mest troligt är att Natos meddelade strategi var att vinna slaget om soldatreserven, Ukraina ville helt enkelt uppehålla och tvinga in så många ryska soldater som möjligt i strid. I händelse av framgång skulle Ukraina ha kunnat övervinna dödläget med positionskrigföring och slå sig vidare i en av riktningarna där de vunnit en initial framgång.

Emellertid kunde inte ukrainarna övervinna den kraftigt befästa ryska armén, som var skicklig nog att genomföra både en lokal offensiv i somras och sensommar-höstoffensiven mot Avdeevka. Utöver detta fortsatte ryska trupper hålla sina försvarslinjer i samtliga regioner. Så varför vägrade ukrainarna att koncentrera sina styrkor i ett område, som många oberoende kommentatorer rådde dem till? En möjlig förklaring till detta är återigen den mediala betydelsen hos Nato av ett vinnande narrativ, mer än ett vunnet krig.  

Något som den ukrainska politiska och militära ledningen fallit offer för förut. Det "hjältemodiga" försvaret av en position, som gradvis förlorade sin strategiska och operativa betydelse, gav kampen en ideologisk betydelse. I ett försök att återerövra en stad, drog Ukraina sina reserver och mest motiverade enheter till strid och Nato kunde ge ett skådespel till skattebetalarna i Väst som behövde synliga sagor för att kunna motivera sig till mer bistånd. Därutöver, vid den osannolika händelsen av framgång, skulle Zelensky haft chansen att proklamera återtagandet av ukrainska områden som hans föregångare förlorat.

Konflikten mellan Kievs politiska och dess militära ledning läggs här i öppen dager. För att befria de politiskt viktiga städerna från Ryssland skulle det vara nödvändigt att genomföra en offensiv trupprörelse och då involvera minst 150 000–200 000 soldater tillsammans med mängder av aldrig sinande utrustning från Nato. Överbefälhavaren i Ukraina, Zaluzny, har emellertid inga planer för 2024 eftersom det inte finns något han kan göra åt den ukrainska arméns kommande nederlag.

Varje gång han uppmanar Zelensky till att avsluta försvar av vissa positioner som inte kan hållas, likt Bakhmut och Avdeevka, säger Zelensky och den politiska ledningen: använd alla reserver och att fortsätta hålla ut. Varje gång han uppmanar till att bygga nya ogenomträngliga försvarslinjer att dra sig tillbaka till blir han nedröstad. Det finns därmed ingenting, förutom det oundvikliga, som han kan planera för. De oåterkalleliga förlusterna som den ukrainska armén upplevt de senaste månaderna gör att Zaluzny behöver runt 20 000 nya rekryter per månad för att ersätta förlusterna och för att hålla sin armé i hjälpligt stridbart skick. Nato vet detta men de förstår också att fortsatt krig är en förutsättning för att upprätthålla en vilja till fortsatt upprustning hos väljarna i Väst.

Till detta kommer även problemet med hur den styrande eliten i Ukraina inte har något annat val än att, i samklang med Natos vilja, kräva en fortsättning på kriget, för om konflikten avbryts och vapenvila inträder, kommer mycket av deras byk tvättas inför publik, inklusive den sanna omfattningen av förluster och graden av förstörelse som drabbat det ukrainska samhället, något de aldrig kommer att överleva politiskt. Regeringen kommer att riskera kuppas bort, något som självfallet inkluderar Zelensky, så de tvingas satsa på ett ”all in” offensivt och defensivt. Det är uppenbart, i ljuset av Stoltenbergs senaste uttalanden, att konflikten i Ukraina så snabbt som möjligt behöver förnyas som en defensiv evig konflikt. Kan bara spekulera kring varför, men en trolig förklaring är att Nato inser att det inte kommer att finnas något bättre tillfälle än nu, varje försening kommer leda till försämring av Ukrainas situation, och Nato behöver konflikten på ett stridbart långkok då de vill kunna sätta politisk press på Moskva även i framtiden.

Därtill måste finansiärerna av Ukrainakriget behålla så många ukrainska fysiska tillgångar som möjligt, vilket kommer att göra det lättare att kunna konsolidera Ukrainas skulder. Ju fler fabriker och företag som är kvar i drift, desto lättare blir det för externa Västliga aktörer att plundra Ukraina. Det bör därför inte längre hållas för osannolikt att det kommer ske en maktöverföring från Zelensky, som inte har för avsikt att ge upp makten i ett val, i syfte att minimera riskerna för Nato framåt.

Zaluzhny kommer då möjligen erbjudas rollen som maktgarant, med en förflyttning av makt tillbaka till Radan. Där kommer även Ruslan Stefanchuk spela en roll, då mycket kommer bero på talmannen. Om Stefanchuk plötsligt vägrar att gå mot tillfälligt eldupphör, kan Dmytro Razumkov vara ett annat alternativ. Razumkov som tillförordnad president och Zaluzhny överbefälhavare, en lösning Nato och amerikanerna troligen anser vara den mest optimala maktöverföringen. Samt i syfte att göra strukturen stabil kommer Klitschko att delta med passivt stöd från Porosjenko och Tymosjenko. I ett första skede kommer en ny regering att bildas från majoriteten av fraktionerna, vilket borde konsolidera samhället ett kort tag.

Nato har nu i snart två år skapat en sådan medial illusion av seger så erkänna nederlag skulle vara ett för stort slag mot Natos prestige, ego och disciplin. Så vid denna exakta tidpunkt, trots att ukrainska militären lider katastrofala förluster, tvingas soldaterna nu att upprätthålla en blodig kuliss genom att försätta mata in kött i kvarnen, offergåvor för en penibel propaganda. I ljuset av Natos nya räddhågsna narrativ kan det utläsas att Zelensky behöver bli av med konkurrenten Zaluzhny, och inlett en långsiktig kampanj för att misskreditera honom så att ytterligare förluster kan skyllas på Zaluzhny. Under tiden går Zelensky på defensiven för att köpa sig tid. Han har trotsigt signalerat att de ukrainska valen näsa år ställs in och utmanar därmed Väst; väl medveten om att det skulle vara katastrofalt för Washington att förlora Ukraina. Så Zelensky kallar Washingtons bluff för att tvinga dem att engagera sig igen för att finansiera nya militära operationer under det kommande året.

För närvarande verkar Zelensky åtminstone överleva vintern, för att se hur det går, med Zelensky i rollen av en utpressare, där han håller Washingtons och Natos rykte som gisslan för att de ska slippa en prestigeförlust mot ett segrande Ryssland. Men i början av nästa år kommer sannolikt en ny Maidankupp inträda. I syfte att rädda Nato. Inte Ukraina. Därför är ljudet i skällan numera annat varje gång Stoltenberg talar.

Surrade vid masten, tillsammans, mot förlusten. 

Götterdämmerung

Ike fick rätt, Amerika domineras nu av militären och dess lierade. Det är obestridligt att det hos de två styrande partierna måste finnas en ständig förberedelse för krig. Krigsmaskinens enorma budget är nämligen helig. Dess miljarder dollar som går till mutor, onödiga projekt samt rena bedrägerier ignoreras. USA:s militära fiasko i Sydostasien, Centralasien och Mellanöstern har försvunnit in i den stora svarta grottan av kollektiv nationell minnesförlust. Denna minnesförlust, som innebär att det aldrig finns något ansvarsutkrävande, ger krigsmaskinen en öppen licens att ekonomiskt fortsätta pungslå landet och driva imperiet in i den ena självdestruktiva konflikten efter den andra. Militaristerna vinner varje val. De kan inte förlora. Det är omöjligt att rösta emot dem. 

Sedan andra världskrigets slut har den federala amerikanska regeringen spenderat mer än hälften av sina skattepengar på tidigare, nuvarande och framtida militära operationer. Det är den största enskilda upprätthållna verksamheten i budgeten. Militära system säljs in innan de produceras med garantier för att förväntade stora kostnadsöverskridanden täcks. Utländskt bistånd beviljas dessutom med klausulen att det ska köpas amerikanska vapen. Egypten, som får cirka 1,3 miljarder dollar i utländsk militär finansiering, måste ägna summan åt att köpa och underhålla amerikanska vapensystem. Israel har fått 158 miljarder dollar i bilateralt bistånd från USA sedan 1949, nästan allt sedan 1971 i form av militärt bistånd, där det mesta går till vapenköp från amerikanska vapentillverkare. Den amerikanska allmänheten finansierar forskning, utveckling och byggande av vapensystem och köper sedan in samma vapensystem på uppdrag av utländska regeringar. Det är ett cirkulärt system för vapenföretagens välfärd, inte medborgarnas välfärd. 

Mellan oktober 2021 och september 2022 spenderade USA 877 miljarder dollar på militären, det är mer än de efterföljande 10 länderna, inklusive Kina, Ryssland, Tyskland, Frankrike och Storbritannien tillsammans slösar på militären. Dessa enorma utgifter, tillsammans med de stigande kostnaderna för landets vinstdrivande och dysfunktionella hälsovårdssystem, har drivit upp USA:s statsskuld till över 31 biljoner dollar, nästan 5 biljoner dollar mer än hela USA:s bruttonationalprodukt (BNP). Denna obalans är inte hållbar, särskilt när dollarn inte längre är världens reservvaluta. I januari 2023 spenderade USA rekordstora 213 miljarder dollar enbart på att betala av räntan på statsskulden.

Väljarna, fast i krigspropagandan, hejar dessutom på landets väg mot ättestupet. De frossar i den vederstyggliga krigsestetiken som basuneras. De upprepar de enkla propagandaklyschorna som produceras av massmedia. Den suger upp illusionen av allsmäktig imperial rätt och vältrar sig i självhävdelse. Men krigets rus är en farsot som sakta dödar. Det ger en känslomässig push som är ogenomtränglig för konsekvens, förnuft eller fakta. Ingen nation är immun. Det allvarligaste misstaget som europeiska socialister gjorde på tröskeln till första världskriget var att hålla fast vid tron att arbetarklasserna i Frankrike, Tyskland, Italien, det österrikisk-ungerska riket, Ryssland samt Storbritannien inte skulle delas upp i antagonistiska stammar på grund av tvister mellan imperialistiska regeringar. De skulle inte, försäkrade socialisterna sig själva, skriva på för att delta i den självmordsbenägna slakten av miljontals arbetande jämlikar i skyttegravarna. Emellertid lämnade i stället så gott som varje socialistisk ledare sin antikrigsplattform för att stödja sin nations inträde i kriget. Den handfull som inte gjorde det, som Rosa Luxemburg, sattes i fängelse.

Ett samhälle dominerat av militarister förvränger sina sociala, kulturella, ekonomiska och politiska institutioner för att tjäna krigsindustrins intressen. Militären nyttjar därmed orden för att förklä sin expansion i vackra ord; humanitära hjälpuppdrag, definiera militär aggression som "humanitär intervention" eller ett sätt att skydda demokrati och frihet, eller berömma militären för att de utför en viktig samhällsfunktion genom att lära ut ledarskap, ansvar, etik och färdigheter till unga rekryter; så döljer du militärens sanna syfte, industriella krig för att trygga ekonomisk vinst för ett fåtal.

Den militariserade statens mantra är säkerhet. Om varje diskussion börjar med; säkerhet, inkluderar varje svar hot om våld eller regelrätt våld. Upptaget av inre och yttre fiender delar den militariserade nationen upp världen i vän eller fiende, svart eller vitt, god eller ont. Militariserade samhällen är grogrund för demagoger, demagoger oförmögna att se gråskalor. Militärer liksom folkförförare, ser andra nationer och kulturer i sin egen levda självbild; hotfulla och aggressiva. De söker dominans. Det låg inte i Västs intresse att föra krig i två decennier i Mellanöstern. Det ligger inte i Västs nationella intresse att skapa nya krig med Ryssland och Kina. Men militarister behöver krig på samma sätt som en vampyr behöver blod. 

Efter Sovjetunionens kollaps önskade Ryssland att integreras i de västerländska ekonomiska och militära allianserna. En allians som inkluderade Ryssland skulle emellertid ha omintetgjort uppmaningarna att expandera Nato och ha gjort det omöjligt att övertyga länder i östra och centrala Europa att spendera miljarder på amerikansk militär hårdvara. Moskvas önskemål avvisades således, ovänligt men bestämt. Ryssland gjordes åter till fienden, vare sig de ville vara det eller inte. Inget av detta gjorde Väst säkrare. Washingtons beslut att blanda sig i Ukrainas inrikes angelägenheter genom att stödja kuppen 2014 utlöste ett inbördeskrig och Rysslands påföljande invasion. En vinst för dem som tjänar på krig. Målet är att skapa antagonister, som Ryssland, som Kina, en bra affärsmodell helt enkelt. Northrop Grumman och Lockheed Martin såg sina aktiekurser öka med 40 procent respektive 37 procent som ett resultat av Ukrainakonflikten.

Ett krig med Kina, numera en industrijätte, skulle störa den globala leveranskedjan och få förödande effekter för den globala ekonomin. Apple tillverkar 90 procent av sina produkter i Kina. USA:s handel med Kina var 690,6 miljarder dollar förra året. 2004 var den amerikanska tillverkningsproduktionen mer än dubbelt så stor som Kinas. Kinas produktion nu är nästan dubbelt så stor som USA:s. Kina dominerar den globala produktionen av kemikalier, metaller, tung industriell utrustning och elektronik. Det är världens största exportör av sällsynta jordartsmetaller. Dessa sällsynta jordartsmetaller är väsentliga för all tillverkning av datachips, smartphones, tv-skärmar, medicinsk utrustning, lysrörslampor, bilar, vindkraftverk, smarta bomber, stridsflygplan och satellitkommunikation. Krig med Kina skulle resultera i massiv brist på en mängd olika varor och resurser, vissa dessutom viktiga för den omhuldade krigsindustrin, Inflationen och arbetslösheten skulle skjuta i höjden. Ransonering skulle genomföras. De globala börserna skulle, åtminstone på kort sikt, läggas ner. Det skulle utlösa en global depression. Om den amerikanska flottan kunde blockera oljetransporter till Kina och störa dess farleder, kan konflikten dessutom potentiellt bli nukleär.

I "NATO 2030: Unified for a New Era" ser militäralliansen framtiden så som varandes en kamp för hegemoni med rivaliserande stater, särskilt Kina. Detta kräver förberedelser för en långvarig global konflikt. USA hävdar att om de inte dramatiskt eskalerar sina förberedelser för ett krig med Kina, kommer Amerika inte längre styra den globala ordningen. Vilket är korrekt, men också önskvärt. 

Militärer i samförstånd med politikerna dränerar globalt pengar från sociala satsningar och infrastrukturella projekt. De satsar pengar på forskning och utveckling av vapensystem och försummar förnybar energiteknik. Broar, vägar, elnät och vallar kollapsar. Skolor förfaller. Den inhemska tillverkningen minskar. Allmänheten blir moraliskt utarmad. De hårda former av medborgarkontroll som militaristerna testar och justerar migrerar in i våra västerländska ”fria” samhällen. Militariserad polis. Militariserade drönare. Övervakning. Stora fängelsekomplex. Upphävande av våra grundläggande medborgerliga friheter. Censur. Det finns emellertid ett ljus i tunneln, krigarstaten hyser nämligen inom sig fröet till sin egen ödeläggelse. De kommer att kannibalsera på nationerna i Väst tills de kollapsar. Innan dess kommer den slå ut många och försöka återställa sin minskande kraft genom urskillningslöst våld. Tragedin är inte att Nato och dess stater kommer att falla samman. Tragedin är att många oskyldiga ofrånkomligen kommer dö på kuppen.

Tysk överlevnad och krigsbocken

Tvisten mellan kanslerkansliet och utrikesministeriet om Tysklands framtida nationella säkerhetspolitik fortsätter. Enligt rapporter är det osannolikt att utrikesminister Annalena Baerbock kommer att kunna presentera ett strategidokument inför säkerhetskonferensen i München (17-19 februari) som Tyskarna ursprungligen planerade och detta då på grund av oenighet i viktiga frågor, som t.ex. om Berlins framtida nationella säkerhetsråd kommer att stå under kanslerkansliets eller UD:s överinseende. Hur säkerhetsstrategin kommer att förhålla sig till de två viktiga amerikanska strategidokumenten, publicerade förra året, är också oklart. USA:s nationella säkerhetsstrategi och dess nationella försvarsstrategi karaktäriserar inte Ryssland, utan Kina som den primära motståndaren, mot vilken även EU-allierade stater bör vidta åtgärder. Baerbock håller helt med om detta, medan förbundskansler Scholz är betydligt mer återhållsam. 

Fram tills nu har den nationella säkerhetsstrategin, f.ö. den första som någonsin formulerats av en tysk regering, utarbetats under överinseende av Baerbocks utrikesministerium. Ursprungligen var planen att få den antagen under koalitionens första regeringsår. Sedan, för att dra till sig största möjliga internationell uppmärksamhet bestämdes ett publiceringsdatum strax före säkerhetskonferensen i München. Men sedan en tid tillbaka har det varit uppenbart att inte heller denna deadline kommer hållas. Den 19 december rapporterade kanslerkansliet att de stoppat dokumentet som Baerbock var på väg att lämna in för godkännande. Det sades att utkastet var för fragmentariskt, med hänvisning till mer än 30 punkter som fortfarande måste hanteras, samt att det var "för eurocentriskt."

En av de allvarliga kvarstående konfliktfaktorerna är att tyska UD misslyckats med att inkludera federala stater och inrikesministeriet i utarbetandet av strategin. Med tanke på att dokumentet förväntas inkludera sådana aspekter som intern säkerhet, skydd av kritisk infrastruktur och civilt försvar, skulle det få allvarliga konsekvenser för de federala staterna om de inte fick yttra sig.

En nyligen genomförd analys av Federal Academy for Security Policy, dvs. den tyska regeringens centrala strategicentrum vid försvarsministeriet, påpekas att utarbetandet av den nationella säkerhetsstrategin inte bara måste ta hänsyn till inhemska maktfaktorer utan även utländska. I det här fallet fäster de särskild vikt vid de två nyckelstrategidokumenten som publicerades förra året i USA; den överordnade nationella säkerhetsstrategin och dess underordnade nationella försvarsstrategi, som koncentrerar sig på militär och försvar. Båda utgör tydliga ramar som Berlin på något sätt bör överväga om man ska undvika och därmed (o)avsiktligt hamna i allvarliga utrikespolitiska konflikter med cheferna i Washington.

De två amerikanska strategidokumenten har nämligen utsett en tydlig hierarki av motståndare i Washingtons globala världsdominanspolitik. Följaktligen får Ryssland för närvarande en ansenlig mängd uppmärksamhet på grund av kriget i Ukraina, men det är faktiskt Kina som är den långsiktiga huvudfienden enligt USA. Kina är "den enda konkurrenten" i hela världen, "med både avsikten" och kraften att "omforma den internationella ordningen" till USA:s nackdel, enligt denna nationella säkerhetsstrategi. Därför är alla medel tillåtna, rules based och no rules based "för att konkurrera ut" Kina. 

Enligt tyskarnas analys, nyttjar Washington tre metoder för att genomföra detta. För det första strävar man efter att "stärka den inrikespolitiska grunden." Det säkrar den kritiska infrastrukturen och försörjningskedjorna, samt intensifierar sina cybersäkerhetsåtgärder och försöker få det största försprånget inom området för avancerad högteknologisk industri. Dvs. protektionism. Social motståndskraft är också viktigt om konflikten eskalerar. Vid sidan av att stärka den ekonomiska och sociala grunden strävar även Biden-administrationen efter att skapa "avskräckning". För det tredje, och slutligen, strävar de efter att involvera (tvinga, hota, utpressa) sina "allierade ... och partners" i nämnda åtgärder.

Som tyska försvarsdepartementet noterar är den amerikanska nationella försvarsstrategin baserad på ett koncept som karakteriseras som "integrerad avskräckning". Detta hänför sig till "att kunna avskräcka rivaler och fiender", tillsammans med allierade partners, "över olika regionala sfärer, olika konfliktområden och olika områden för krigföring." Detta kräver i sin tur "förmågan att upprätthålla strider. -beredda väpnade styrkor" & "om avskräckningen misslyckas, för att kunna gå segrande ur en militär konflikt." 

Detta koncept är naturligtvis inget nytt. Men under de senaste åren har USA kraftigt begränsat det till sin militära komponent, inklusive kärnvapen, detta påverkar naturligtvis också lydriket Tyskland. Därför måste Tyskland inte bara finna ett svar för att hantera, till exempel, USA:s krav på en sammanhängande europeisk och Stillahavsområdessäkerhet utan också slösa miljarder mer i långsiktiga investeringar avseende sin militära kapacitet. Tyskland vill också enligt förslaget som ska läggas sluta ignorera den växande betydelsen av kärnvapen. En modern kärnvapenavskräckning måste enligt tyskarna nu diskuteras. Modern eller omodern, slutet blir lika slutgiltigt oavsett.

Detta är emellertid inget som stör Baerbock. Hon önskar öppet att Tysklands militärbudget måste sättas kategoriskt till två procent av BNP, eller snarare vara flexibel, orienterad mot Bundeswehrs mycket snabbt ökande behov. En grön militarism? En ytterligare pågående tvist kretsar kring var det nya nationella säkerhetsrådet ska sitta. Oklart är fortfarande om det ska läggas under kanslerkansliet eller utrikesdepartementets regi.  

Det som förblir mest oklart och farligt är om den kinesiska politiska tvisten har lösts. Under Baerbocks ledning har utrikesministeriet lagt fram ett förslag som beskriver Tysklands framtida strategi i förhållande till Kina, ett dokument som föga förvånande var förenligt med USA:s inneslutningsstrategi och saknar helst skrivningar som ser till Tysklands och EU:s behov. Kansler Olaf Scholz däremot har Tysklands ekonomis primära intressen i åtanke. Den tyska fordons- och kemiska industrin, är strukturellt beroende av lätta affärer med Kina. Å andra sidan, enligt hans eget erkännande, är Scholz övertygad om att en "multipolär värld" håller på att växa fram, vars uppgång är oundviklig. Det handlar inte bara om Kinas växande styrka, utan också om det ständigt växande inflytandet från länder som Indien, Indonesien, Vietnam, Sydkorea, såväl som länder i Afrika och Sydamerika. I den multipolära världen måste EU kämpa för att behålla sin strategiska suveränitet. Genomförandet av en oberoende Kina-politik, som avviker från USA:s politik i betydande aspekter, skulle vara ett möjligt lackmustest för om Tyskland och EU har en självständig överlevnadsinstinkt kvar. 

Krigisk evighetsmaskin

Somalia, Afghanistan, Irak och Syrien. Tyskland, Sydkorea och Japan. Saudiarabien, Jordanien och Oman. Niger, Tchad och Mali. Turkiet, Filippinerna och Australien. Länder där USA har trupper de kan hämta hem. Vilket självklart inte kommer ske frivilligt. Den amerikanska militären har enligt uppgift mer än 1,3 miljoner män och kvinnor i aktiv tjänst, mer än 200 000 av dessa är stationerade utomlands på alla kontinenter. Dessa siffror är dessutom troligen betydligt högre, i överensstämmelse med Pentagons politik, att inte avslöja var och hur många trupper som är utplacerade. Operativ säkerhet hänvisas det till samt förneka den imaginära fienden någon endaste fördel. Glöm inte att USA har fler baser i främmande länder än något annat folk, nation eller imperium genom historien. Och propagandan tilltrotts, Amerikas militära styrkor sprids inte ut utomlands för att skydda några globala friheter. Snarare används de för att skydda oljefält, bygga upp utländsk militär infrastruktur och skydda storföretagens ekonomiska intressen. Faktum är att USA:s militär spenderar cirka 81 miljarder dollar per år bara för att skydda oljeförsörjningen runt om i världen.

Amerikas militära imperium inkluderar nära 800 baser i så många som 160 länder, som betingar en kostnad på mer än 156 miljarder dollar per år. Donald Trump, Barack Obama, George W. Bush, Bill Clinton: har alla gjort sitt för i syfte säkerställa att det militära industrikomplexet kan fortsätta bli rikt på skattebetalarnas bekostnad. Trots ett flertal kampanjlöften för att stoppa USA:s oändliga krig har även Trump distribuerat ett stort antal trupper till Mellanöstern, eldat på krigsretoriken och fyllt fickorna på de många försvarsentreprenörerna. Trump vägrar till och med att dra tillbaka amerikanska trupper från Irak på en direkt en begäran från den irakiska regeringen om att USA ska lämna landet. Obama var inte annorlunda: Han lovade också att ta hem trupperna från Irak och Afghanistan och minska Amerikas överdimensionerade och alltför kostsamma militära fotavtryck i världen. Naturligtvis hände inget. Även om skälen till varför amerikanska militära styrkor terroriserar världen, skapar dessa krig i Irak, Afghanistan, Pakistan, Syrien, Yemen och nu Iran, inte någon säkerhet och gräver otvivelaktigt bara ner USA i skulder.

För även om USA endast utgör 5% av världens befolkning, har landet nästan 50% av världens totala militära utgifter och spenderar mer på militären än de nästa 19 krigsnationerna tillsammans. I själva verket spenderar Pentagon mer på krig än alla 50 amerikanska stater tillsammans spenderar på hälsa, utbildning, välfärd och säkerhet. Det amerikanska militärindustriella komplexet har uppfört ett eget imperium som ägnar sig åt att bedriva evigt krig över hela jorden. Sedan 2001 har den amerikanska regeringen förbrukat mer än 4,7 biljoner dollar på att driva sina ofantliga krig. Efter att ha samordnat giriga försvarsentreprenörer, korrupta politiker och inkompetenta regeringstjänstemän, ser USA:s expanderande militärimperium ut att dränera Washington på mer än 32 miljoner dollar per timme. Per timme. Faktum är att den amerikanska regeringen har spenderat mer pengar var femte sekund i Irak än den genomsnittliga amerikanen tjänar på ett år.

Framtida krig och militära övningar som bedrivs över hela världen förväntas pressa den totala krigsräkningen uppåt emot 10 biljoner dollar innan 2035. Finansiell ansvarslöshet är det uppenbara och den amerikanska regeringen spenderar dessutom pengar de inte har på ett militärt imperium som de inte har råd med. USA i mer än 15 år bekämpat terrorism med på kredit via amerikanska statsobligationer. Krig är nämligen inte billigt, men det blir skandalöst dyrt när man tänker på USA:s inkompetens i själva utförandet. Terroristerna är starkare idag än 2001. Amerikaner har hittills tillåtit sig matas av en stadig diet av krigspropaganda som håller dem nöjda. De får vifta med flaggor och hålla uppe en patriotisk glöd; allt i syfte göra befolkningen mindre benägna att titta för noggrant på de döda, de förstörda liven, de raserade länderna, de riktade drönarmorden och bombkampanjerna i främmande länder, eller omvandlingen av vårt eget hemland USA till en krigszon i sin egen rätt. Den amerikanska regeringen gör inte världen säkrare. Den gör världen farligare.

Den amerikanska militären släpper en bomb någonstans i världen var 12: e minut. Sedan 9/11 har USA:s regering varit den bidragande orsaken till 500 000 människoliv. Var och en av dessa dödsfall betalades ur de allmännas skattemedel. Den amerikanska regeringen gör inte Västvärlden säkrare. Den utsätter våra medborgare för oroande nivåer av draksådd. Krigshökarnas militarisering av den Västliga världen är genomförd och glömt vara visdomen att ingen nation kan bevara sin frihet mitt i ständig krigföring för frihet. Regeringar i EU följer med. De destabiliserar ekonomin, förstör sin nationella infrastruktur genom försummelse och brist på resurser och förvandlar skattebetalarnas Euro till blodpengar med sitt oändliga stöd till USA:s krig. På höjden av sin makt kunde till och med det mäktiga Romerska riket se vad som var på väg. Förekomsten av tidigare demokratiska imperier tyder på att nuvarande vägval är fullständigt ohållbart och kommer enbart lösas på ett av två sätt. Rom försökte behålla sitt imperium och förlorade sin demokrati. Storbritannien valde att förbli demokratisk och i processen släppte de sitt imperium. Avsiktligt eller inte har de amerikanska befolkningen redan påbörjat vägen mot på ett icke-demokratiskt imperium. EU kan fortfarande välja väg. President Dwight Eisenhower varnade världen för mer än 50 år sedan för komplexet och att inte låta friheter eller demokratiska processer äventyras. USA borde ha lyssnat. För vinstdriven krigsmaskinen, för att upprätthålla sig själv, måste fortsätta kriga. Det är dags att USA och EU slutar agera polis över vår värld, avslutar krigen och tar hem trupperna innan det är för sent.