Realism inom diplomatin

Även om realismens återkomst i den etablerade statsvetenskapliga diskursen har varit en välkommen utveckling för de av oss som är förespråkare av pragmatism inom utrikespolitiken, förblir den fragmentarisk och ofullständig. Detta beror på att många självutnämnda realister rutinmässigt förbiser en mycket viktig princip i den realistiska världsbilden: att diplomati måste förbli likgiltig och agnostisk gentemot utländska staters inrikesfrågor och interna politiska arrangemang. Realism innebär att verka i gråzonen. Dess princip ligger till grund för idén om modus vivendi, erkännandet av att olika politiska system och ekonomiska modeller kan samexistera fredligt utan att ge efter för ständig eller överdriven existentiell fientlighet. Inom diplomatin är modus vivendi en överenskommelse som är preliminär och avsedd att bytas ut mot en permanent och detaljerad lösning, vanligtvis ett fördrag. Realism, rätt förstått, kan inte fungera utan en medveten bekräftelse av denna ordning. 

Den så kallade regelbaserade världsordningen, förankrad till viss del i internationell rätt, upplysningstidens ideal och tron på en demokratisk fredsteori, har historiskt sett visat sig hysa en motvilja mot multipolaritet.

Denna ordning framträdde som en ideologisk artefakt ur efterkrigstidens uppgörelser och uppnådde dominans endast under unipolära förhållanden. Dess förfall var oundvikligt när fördelningen av global makt från Väst mot Öst och Syd började framträda. Allt eftersom USA:s andel av den globala militära, ekonomiska och industriella makten krympte, har multipolaritet och regionalism, historiskt sett standardvillkoren för internationella angelägenheter, börjat återhämta sig. Ansträngningar att artificiellt förlänga en Västlig liberal internationalism, såsom det upprepade gånger misslyckade vapendrivna demokratiseringsprojekten, har bara påskyndat ordningens nedgång genom att överutvidga Västs makt och dra rivaliserande stater som Kina, Ryssland och Iran allt närmare varandra. Dessutom återspeglar den globala återhämtningen av suveränitet och nationell autonomi bland stormakter en djupare önskan om att nationer ska kunna staka ut sin egen väg, fria från tillgjort universella ideologiska föreskrifter.

På grund av en benägenhet hos den angloamerikanska politiska traditionen att hemfalla åt moralisk universalism och en önskan om ett messianskt liberalt imperium, borde ingen bli förvånade över att även bland självutnämnda realister i Väs tillgrips ett språkbruk som främjar mänskliga rättigheter och demokrati över annat. Snarare än att stärka realismen undergräver dessa nedärvda retoriska vanor realismens skola genom att implicit medge att politisk evangelisation är en ädel, om än ibland opraktisk, strävan. 

I en sant multipolär värld som saknar en hegemon för att upprätthålla gemensamma normativa värderingar blir modus vivendi inte bara användbar utan också avgörande för att bevara ömsesidiga diplomatiska relationer. Ändå ligger realismens utmärkande styrka i att positivt skilja utrikes- och inrikesfrågor, vilket gör det möjligt för stater att prioritera nationella intressen framför ideologiska uppdrag. Denna skarpa avgränsning möjliggör en nykter bedömning av intressen i ett anarkiskt internationellt system och minskar onödiga konflikter genom att erkänna att stater, liksom de samhällen de representerar, skiljer sig fundamentalt åt.

Historien bekräftar gång på gång denna nödvändighet. Från 1600-talets katolska Frankrike som kultiverade taktiska band med både det Osmanska riket och det protestantiska Sverige mot de katolska Habsburgarna, till den amerikansk-sovjetiska alliansen under andra världskriget, till Nixons betydelsefulla öppning mot det maoistiska Kina, har realismens skola konsekvent krävt situationstolerans och strategisk skärpa; på ett sätt som liberalismen finner osmaklig, obekväm och obscen. Myten om en lycklig liberal värld har orsakat oerhört lidande och är farlig som den någonsin har varit. Genom att bli en plats för världsomvandling blev liberalismens regelbaserade credo ett livs levande slagfält. De sekulära religionerna, som föreställde sig att cykeln av anarki och tyranni kunde avslutas, lyckades bara göra projektet än mer våldsamt. Politik är inte ett verktyg för universella projekt; utan konsten att reagera ett kontrollerbart territorium under ett flöde av olika omständigheter. Genuin internationell liberalism innebär att bekräfta pluralism hos andra nationer, inte bara kulturer, utan av politiska och ekonomiska styren. Framväxten av suveräna stater historiskt sett var avsedd att minska sekterismen och möjliggöra för autentisk kulturell pluralism att blomstra globalt. En sant kosmopolitisk syn på världen. I ett system bestående av suveräna stater är mångfald inte ett problem, det är konsekvensen. Att återupptäcka hur statsmän, och tänkare som Hobbes navigerade efterdyningarna av trettioåriga kriget genom strategisk realism och tolerans ger värdefulla lärdomar även idag. För det som följer av att acceptera att det finns ojämförliga värden är att värdekonflikter ibland kan smälta bort. Om det finns många ojämförliga sätt på vilka människor kan blomstra, behöver valen bland dem inte vara skäl för intervention och krig. 

Följaktligen måste realism definieras inte bara som en utilitaristisk beräkning eller i termer av en balansräkning, än mindre en nollsummebaserad global strävan efter makt. Snarare måste genuin realism i mitt tycke uttryckligt förkasta värdeuniversalism i internationella angelägenheter. Historien dikterar att allianser och rivaliteter är tillfälliga; det som består är rent lokala, inrikespolitiska intressen och geopolitiska realiteter som formar de enskilda staternas beteenden. Ändå fylls den globala Västliga diskursen fortfarande med retoriska klichéer om en demokratisk världsordning som står inför auktoritära makter, i någon form av existentiell kamp.

Likväl har den återförda geopolitiken och nu rådande realpolitiken redan sprängt denna självrättfärdiga moralism, i takt med att framväxande regionala och mellanstora makter hävdar sin autonomi och snabbt omformar det globala unipolära landskapet. I ett polycentriskt system där staters primära imperativ är överlevnad och att använda maktbalansen för att maximera säkerheten, finns inget mer nödvändigt än en återgång till diplomatin, realistisk diplomati, gråskalornas diplomati, ett åtagande att uppnå fredlig samexistens utan konsensus. Snarare än att tona ner detta faktum bör realister omfamna modus vivendi som ett kärnelement i sin tankevärld: ett erkännande av mångfald som det naturliga globala tillståndet är inte svaghet, utan ett tecken på visdom. Förståelsen för den andres behov är inte bara nödvändig för att stabilisera en mångfacetterad värld i förändring, utan också för att bevara möjligheten till mänskligt liv på planeten.

Regimskiftandets ABC

Dagens världspolitiska skeenden blir mycket lättare att urskilja om fler se de upprepande mönstren. Den röda tråden som löpt genom kriserna i Ukraina, Libyen och Syrien är en listig men hänsynslös regelbok för regimbyte. Denna strategi för att störta regeringar är så framgångsrik att den kan kallas för ädel av vissa media; men den bör kanske kallas krokodiltårarnas handbok. Genom historien har ett starkt land helt enkelt invaderat de svagare. Då detta inte längre är gångbart så har en stormakt i Väst utarbetat ett sätt som innehåller inspirerande förgru
ndsfigurer, snyfthistorier och altruistiska ansträngningar från halvskumma frivilligorganisationer. De enkla fakta som föreligger är följande: Libyen och Syrien var lite för självständiga och framgångsrika, och har därmed blev de ett hot. Ukraina, som gränsar till Ryssland, är en viktig bit av det geopolitiska schackbrädet, att dra in Ukraina och Krim till Väst försvagar Ryssland något oerhört. Så Väst tog till de grundläggande knepen i Libyen, Syrien och Ukraina; uppvigla befolkningen och sedan planera en kupp mitt i kaoset, samtidigt som man hävdar att allt ske i syfte att befria folket. Planerade protester, döda några demonstranter som ledder till upprördhet och FN-resolutioner eller sanktioner, beväpnad en lokal sekt och försök tvinga bort regeringen med lite lätt vapenskrammel samt om ovan anförda misslyckas; finansiera ett fullvärdigt inbördeskrig för att störta regeringen. Enkelt. Så låt oss applicera detta på skeenden från 2011 och framåt. I samtliga tre länder så inleddes kaosskapandet med ”fredliga protester", för allt är alltid fredligt och det sätter tonen i hela berättelsen. Men de verkligt fredliga protesterna självdör snabbt eftersom det inte fanns någon större kris i någon av nationerna. Konsten skapa protester och demonstrationer med våldsinslag är inte något populasen är väl in förstådda med. Det finns däremot många organisationer och grupper som är experter inom massans psykologi. Precis som en smart marknadsförare som skapar en viral annons, finns det sociala ingenjörer som vet hur man skapar protester och upplopp. Med blott 10 provokatörer och 100 välbetalda samhällsledare kan man enkelt skapa en protestaktion på några tusen personer och sedan göra om det till ett mer eller mindre blodigt upplopp.

När kaos börjar, sätter lillhjärnans mentalitet in, och oskyldiga protester övergår i farligheter. Tillräckligt med pengar och vapen kan störta vilken regering som helst. Libyen var ett stabilt och välbärgat land under Gaddafi. Alla hade tillgång till fri skola, gratis högskola och gratis vård; unga gifta par fick en fri lägenhet; och Libyen hade det högsta Human Development Indexet i Afrika. På samma sätt var Syrien relativt välmående och tryggt för stora delar av medelklassen. Under Assad hade BNP tredubblats inflationen låg och statsskulden halverades. Miljoner turister, jag var en av dem, besökte Syrien varje år eftersom det var vackert, billigt och säkert. I Ukraina var ekonomin inte så stor och människor var inte så nöjda med politikerna, men det är normaltillståndet för Ukraina. Hur organiserar du protester i sådana situationer? I Libyen var ursäkten en ilskans dag som skulle vara årsdagen av sammandrabbningar 2006 när polisen dödade några demonstranter. Under de första dagarna 2011 var protesterna och upploppen begränsade till små, avlägsna städer. Stora städer som Tripoli, huvudstaden, var lugna och verkade omedvetna om protesterna. I Syrien misslyckades de första försöken att organisera protester i februari. Sedan med mer pengar och propaganda genom Saudi-finansierade moskéer, började protesterna i mars i Daraa, en liten gränsstad som tacksamt ligger nära USA: s militärbas i Jordanien. Den berömda Omari-moskén i Daraa blev snabbt ett lager för vapen, ammunition och kontanter. Precis som i Libyen var stora städer som Damaskus och Aleppo oberörda.

I Ukraina, tack vare USAID och NED, fanns det en väletablerad gräsrotsrörelse som kunde skrida till handling inom några timmar. Utanför Kiev fanns det initialt inga protester, men medierna i Väst fick det att låta som om hela landet stod bakom Euromaidans statskupp. Initialt visade media över hela världen bara underbara bilder och videos av fredliga demonstranter som krävde frihet och rättvisa. Vem kan vara emot det? Medierna ser alltid till att dessa protester är märkta spontana och naturligtvis tror de flesta utanför dessa länder på berättelsen. Ofta påhejade av lokala ledarskribenter som hyllar ”rättvisan”. Det är nu fredliga protester blir våldsamma och skoningslösa. Nu kommer användningen av provokatörer och prickskyttar, hemmahörande hos samma grupper som organiserade protesterna. Dessa utbildade provokatörer är de som ska attackera polisen och bränna regeringsbyggnaderna. Några av dem är Antifa, andra nazister, en del islamister men andra är professionella militärer beväpnade med dödliga vapen och utbildade att döda. I Libyen, på protesternas tredje dag, brändes polisstationer och regeringskontor. I Syrien, även innan protesterna spred sig till andra ställen, hade dussintals syriska soldater dödats. I Kiev kastade maskerade nazister Molotovcocktails och slog polisen med kedjor och järnstänger. Sedan kommer prickskyttarna in för att radikalt ändra historiens gång. Snyggt placerad på hustak och höga byggnader, siktar de på polisen och demonstranterna. När polisen skjuter tillbaka antar de naturligtvis att kulorna kom från demonstranterna. Ibland finns det också provokatörer med vapen på marken bland demonstranterna, som i Syrien, och de skjuter också mot polisen. I Libyen, för att slänga på än mer bränsle i kuppelden, dödade skyttarna 15 personer vid begravning. I Ukraina visade analysen av kulorna att det vara samma kulor som dödade både demonstranterna och polisen. Minns alla samtalet mellan Ashton och Paet efter Euromaidan. Dessa fakta ignoreras av alla globala mediaföretag och politikerna har bara en berättelse att gå på om alla tre länderna: regeringarna där har brutalt angripit och mördat fredliga demonstranter. Som till exempel i Libyen där Merkel ögonblickligen sa att Gaddafi krigade på sitt eget folk. Västs media ropade att Gaddafi skjuter på sitt eget folk. Vitahuset fördömde Gaddafi för att han använde våld mot sitt eget folk. En månad senare användes exakt samma fraser mot Assad. I Assads fall skulle denna propaganda fortsätta i sex år och senare utvidgas till att "Assad dödar och gasar sitt eget folk. I Ukraina, efter att presidenten hade flytt och trots 21 februari-överenskommelsen, var han ansvarig för dödandet av civila. Denna teknik är en välkänd form av psykologisk krigföring och kallas för kuslig propaganda. Med krokodiltårar och falska skandaler drog Väst upp FN-resolutioner mot Syrien och Libyen, som förmodligen var skrivna månader innan de första protesterna.

I Ukraina användes nynazister i stället för jihadister som provokatörer. CIA hade etablerat vänner inom grupper av nazistiska ukrainare, som var djupt anti-ryska, redan efter andra världskriget och det förhållandet försvann aldrig helt. Janukovitj var en demokratiskt vald president, som också två gånger tidigare varit premiärminister. År 2004 vann han igen, i ett val godkänt av EU, men en färgrevolution kom emellan och ett nytt val tillkom. Kom då vann den amerikanska kandidaten med 51 procent av rösterna i det nya valet. Fast bara sex år senare kom Janukovitj igen och vann valet. Fyra år in på sin mandatperiod drevs han helt enkelt drev ut ur landet av en anti-ryskkoalition för att han förkastat ett avtal med EU. Det här är verkligheten bakom USA:s demokratispridande. Du är fri att välja vem du vill, så länge det är rätt kandidat. I Libyen och Syrien var Gaddafi och Assad tuffa och inte så villiga att ge upp sig lätt. Inom en månad efter de första protesterna i Libyen och Syrien hade FN antagit resolutioner som bemyndigade beväpningen civila, i båda fallen betydde civil: jihadist.  FN gav även NATO rätt att skjuta ned libyska plan. Och Sverige bidrog glatt i syfte att marknadsföra Gripen.  Det lätt orwellska termen; Flygförbudszon innebär nämligen att endast Gaddafi inte kunde flyga sina plan, men Nato med bihang kunde bomba fritt. Den 19 mars, en månad efter protesterna inletts inledde USA med att bomba Libyen. Syrien har räddats från NATO-attacker, tack vare Ryssland och Kina samt Storbritanniens förvånande ovilja att delta 2013. I Libyen och Syrien flödade sedan pengar in för att underhålla ett inbördeskrig. Libyen föll inom ett år, sedan NATO agerade flygvapen för de islamistiska terroristerna och förstörde Gaddafis plan, stridsvagnar och arsenaler. I Syrien gick mindre än hälften 5 % av befolkningen till den väpnade milisen. Det var därför som revolutionen föll efter några månader, och tiotusentals utländska jihadister var tvungna att flygas in till i Syrien. Tack vare miljarder dollar och vapen från välvilliga Saudiarabien, Qatar och USA fortsatte kriget i sex år, förstörde ett välmående land och förstörde livet för 20 miljoner människor, med påföljande flyktingkatastrof.

Sex år senare har Libyen fortfarande ingen enhetlig regering; Al-Qaida och miliser regerar halva landet; och slaveriet är återinfört i landet. Mer än en miljon libyer har flytt till Europa och skapar nya problem här. Syriens BNP har fallit med 65% sedan 2011, skulden har fördubblats, Al Qaida håller fortfarande en stor provins, och det kan ta tjugo år att bygga upp landet igen. Ukraina är splittrat och människor som har bott tillsammans i 1000 år är nu i krig med varandra. Med Ukraina som ursäkt använder nu USA och Nato miljarder för att motverka ett fiktivt Rysslandshot. Det jag nu beskrivit är den återkommande geopolitiska strategin för att underblåsa protester, skapa krig och rapportera med hjälp av propaganda. Svenskarna måste vakna, förstå geopolitiken och kräva ett slut på dessa dyra och omoraliska krig, som bara föder med kaos, elände, förstörelse och tomma kommunkassor.