Julpaus

En julpaus tas nu. Mat, barn, djur kommer ta min tid. Världen fortsätter snurra utan mig. När jag återvänder kommer fler barn ha dött. Ytterligare politiker ljugit och ett antal grisar ätits upp. 2017 blir som 2016 i det stora. Glad Saturnalia!

The Peregrini Dediticii

Vi har migration. Fler migranter än någonsin

sedan folkvandringen är i rörelse. Som alltid tar jag lärdom från forntida historia: barbaren; detta andra stora historiska namn på migranten efter den mer neutrala nomaden. I den gamla antika Väst, skulle den dominerande sociala formen av politiska staten inte varit möjlig utan massfördrivning, eller politisk fördrivning av en stor mängd barbarer som blev slavar. De kidnappades från bergen i Mellanöstern, Afrika och Norden, används som arbetare, soldater och tjänstemän så att en växande härskande klass kunde leva i lyx. Omgiven av stadsmuren. Den romantiserade klassiska världarna i Grekland och Rom byggdes av migrerande slavar, eller av "barbarer" som Aristoteles definierade deras grundläggande rörlighet och deras naturliga tänkta oförmåga till politisk handling och sammanslutning. Några av de tekniker som fanns då, till exempel politisk utvisning är fortfarande i kraft i dag. Invandrare i USA och Europa, både legala och papperslösa, upprätthåller hela sektorer av det ekonomiska och sociala livet som skulle kollapsa utan dem. Samtidigt, dessa invandrare är i stort sett opolitiska jämfört med medborgarna innanför murarna av dagens nationalstats Polis. Deras arbete kan utföras enbart på grund av sin partiella eller icke-status. Precis som för greker och romare har Västs otroligt militära, politiska och kulturella expansionen endast kunnat ske under förutsättning att billig eller gratis migrerande arbetskraft kommit till oss. Om detta sammanhang verkar besynnerligt, betänkt bara hur invandrare beskrivs i medierna. I USA skrivs det om mexikanska invandrare i samma mening som invasion. Det talas om den amerikanska civilisationen.

I Storbritannien beskrivs Europas kris som en effekt av de barbarer som står och skramlar vid våra portar. En direkt historisk referens till den barbariska invasionen av Rom. I Frankrike, sa Marine Le Pen att barbarernas inflöde kommer att bli en invasion från det fjärde århundradet, och konsekvenserna kommer att vara densamma.  Även ordföranden för Europeiska rådet, Donald Tusk har beskrivit de senaste flyktingarna med militära metaforer som användes av romarna att dehumanisera barbarerna: flyktingar är en våg som har översvämmar Europa. De producerar kaos som måste hanteras. Vi blir långsamt vittnen till en ny form av politisk retorik från liberala ledare. Tusk kallade även barbarerna för en del av ett slags hybrid krig, där migrationsvågor har blivit ett verktyg, ett vapen mot grannar. Detta århundrade kommer föda en ny asymmetri mellan medborgare och invandrare, och relationen kommer nå sin historiska bristningsgräns. Utsikterna för några strukturella förbättringar är svårt att föreställa sig, men alternativen är inte utan motstycke i historien. Det första steget mot en förändring måste vara att öppna upp det politiska beslutsfattandet för alla som berörs av de föreslagna ändringarna, oavsett status. Den enda vägen framåt i den långa marschen för migrerande rättvisa och social jämlikhet är status för alla. 

The Masters of Mankind

Koncentration av rikedom leder naturligtvis även till maktkoncentration, som i sin tur leder till en lagstiftning som gynnar de rika och mäktigas intressen vilket. . .därmed ytterligare ökar koncentration av makt och rikedom. Olika politiska åtgärder, krig, bankgarantier, tullar, skattepolitik, avregleringar för bolagsstyrning, narkotikaförbud, patentregler är alla utformade för att öka koncentrationen av rikedom och makt, då även inkluderat medialmakt. Vi ser varje dag effekterna av denna politik, vi som lever i den bästa av skadade världar, mötes dagligen av sönderbombade hus och döda kroppar.

Det är en ond cirkel i ständig expansion. Staten är i grunden där för att garantera säkerhet och vara ett stöd för alla medborgare, men de intressen som bejakas är de kraftfulla finansiella samhällssektorerna styrda av de statliga medarbetarana. Allt under det att resten av Tellus befolkningen är kvar för att uppleva den brutala och reella kapitalismen. Global socialism för de rika i Väst, och avskalad kapitalism för de fattiga. Som system är kapitalismen beklagligtvis en faktor som kommer undergräva demokratin. Minns att den onda cirkeln av makt- och rikedomskoncentration är så självklar att den beskrevs redan av Adam Smith 1776. Han säger i sin berömda Wealth of Nations att i England finns det personer som äger samhället; the masters of mankind. Personer som ser till att deras intressen blir mycket väl omhändertagna, men de slipper själva drabbas av effekterna av den politik de förespråkar och genomför. Idag är det inte köpmänen som äger samhället och dikterar politik. Det är istället finansiella institutioner och multinationella företag.

Idag är de grupper som Adam Smith kallade mänsklighetens befälhavare ännu starkare och inte längre nationella. Men de följer, nu på en global nivå, samma avskyvärda maxim som han formulerade: Allt för oss och ingenting för någon annan. De kommer att föra en politik som gynnar dem och skada alla andra eftersom de kapitalistiska intressena dikterar att de ska så göra. Det ligger i systemets natur. Och i avsaknad av en allmän, folklig motreaktion, det är ganska mycket de kommer få innan de faller till följd av ekologins kollaps.

Intelligensen

Vi ser oss själva som en mycket intelligent art som drivs framåt av en anledning, ett högre mål. Men vi är inte mer än apan. Vi vill äta gott, dricka mer och älska ofta med så många som vi bara kan. Något som jag lätt kan demonstrera genom den omvända frågan; varför, om vi är så smarta, finner vår art sig i en situation där vi har ödelagt två tredjedelar av vår planets mångfald? Har vi ett rationellt argument för verkställigheten av denna fanatiska förstörelse? Naturligtvis inte, kommer vi att säga. Men varför gör vi det? Om det är ett förnuft som driver oss?
Denna fråga bör alltid bota oss från föreställnigen att vi drivs av ett nobelt motiv. Men vi lyssnar inte till svaret på den frågan. Vi förnekar faktiskt frågan i sig. Det är samma fråga, och samma svar, som vi kommer ha när vi nu läser att 70 % av alla vilda djur kommer vara borta år 2020, att 58 % var förlorade redan 2012 och vi fortsatte förstöra livet med en hastighet av 2 % döda arter per år rörde oss inte. Vi är nämligen mycket mer benägna att oroa oss för information som säger att avkastningen på våra pensionspengar  blir lägre än prognostiserat. Eller att den ekonomiska tillväxten är för låg; trots att 70 % av planetens vilda djur redan är borta. För om vi är en intelligent art så ska vi förstå att förstörelse av är uppmaning till handling; för vad behövs som ny nivå av ödeläggelse innan ändring 80 %? 90? 99 %? 

Vi antar att vi är intelligenta, eftersom det får oss att må bra. Det rör oss inte att planeten mår uselt. Det som driver oss är inte väl avvägda skäl. Det som driver oss är den del av vår hjärna som är njutning. Vår så kallade rationella, mänsklig, hjärna tjänar blott en funktion, och endast en: hitta "rationella" ursäkter för vad vår primitiva hjärna har förmått oss göra. Vi är alla intelligenta nog att förstå; en hybridbil betyder inget för att stoppa förödelsen av vår värld, men det finns fortfarande miljoner av dessa som säljs till miljövänner. Så kanske vi kan lura oss om vår intelligens men ekologin och Gaia kommer påpeka vår dårskap.

Albert Camus

"It is the job of thinking people not to be on the side of the executioners." 

Falska nyheter

Jag har i min ägo en hemlig karta, tillverkad i Tyskland av Hitlers regering. Orden tillhör Roosevelt och fälldes i ett radiotal den 27 okt 1941. Han fortsatte: Det är en karta över Sydamerika, så som Hitler föreslår att omorganisera det. De geografiska experterna i Berlin, har emellertid hänsynslöst utplånat alla befintliga gränser [...] hela kontinenten är under deras dominans. […] De har en plan för att avskaffa alla befintliga religioner; protestantiska, katolska, muhammedanska, hinduiska, buddhistiska och judiska [...] I stället för kyrkorna som idag bär vår civilisation, kommer de inrätta en internationell nazistkyrka. […] I stället för Bibeln, kommer Mein Kampf införas som den heliga skriften. Och i stället för Kristi kors kommer svastikan och nakna svärd bli vår symbol. [...] En gud av blod och järn kommer att ersätta Guds kärlek och barmhärtighet.

Källan till dessa häpnadsväckande hemliga Hitlerplaner? De var förfalskningar. Planterade av brittiska agenter i New York under ledning av William Stephenson, Churchills berömda "A Man Called Intrepid”, vars uppgift var att göra det som krävdes för att få med USA in i Storbritanniens försvarskrig. FDR började f.ö. sitt tal den dagen med att beskriva två tyska ubåtsattacker på de amerikanska jagarna Greer och Kearny, den senare hade torpederats och 11 amerikanska liv gick till en grav i hav. Sanningen var följande; Greer och Kearny hade spårat tyska ubåtar för brittiska flygplans räkning så de skulle kunna släppa sjunkbomber. Talet var en del i FDR:s kampanj att få till krig med Tyskland. FDR ljög in USA i krig, eftersom han inte hade det politiska modet att leda USA in i det. Inte ens ett rättfärdigt krig förmådde USA starta utan lögnens och propagandans hjälp. Och så har det fortsatt. Propagandalögner är den enda mekanismen som för in världen i krig.

Tar upp dessa gamla lögner i svallet av indignationsvågorna som sveper över Västliga ledarsidor när "falska nyheter", påstått skapat av Vladimir Putins gamla KGB, agerar för global anti-intervention. Propaganda och desinformation mot Väst är de facto en verklighet, men ger Väst sig in i leken får man leken tåla.

Historiskt har det varit vi som vilselett och kastat in världen i onödiga krig eller riggat demokratiska val. Att blanda sig i inre angelägenheter, inklusive valet av regimer vi inte gillar är ju en beskrivning av CIA och MI6 uppgifter. Tänk bara; Operation Iraqi Freedom. Bush, Blair och Persson vilseledde, lurades och ljög om Saddams massförstörelsevapen, ”falska nyheter” sög in Väst i ett av vår civilisations största strategiska misstag. Sen ljögs det om ett iranskt kärnvapenprogram. Minns någon idag sanningen om augusti 1964 och tillbudet mellan en nordvietnamesisk kanonbåt och de amerikanska jagarna Maddox och C. Turner Joy? Ingen alls antagligen, men den falskheten fick en senat i USA att rösta in landet i åtta år av krig i Sydostasien?

USA:s och Storbritanniens ledare har alltid ljugit för att få igång krig. President Polk ljög om att den mexikanska armén hade korsat Rio Grande vilket resulterade i en amerikanska armé som marscherade in i México City. Theodore Roosevelt berättade att båten The Maine sänktes av spanjorerna innan han tågade mot Havanna. Ingen har någonsin bevisat att spanjorer orsakade explosionen. Ändå fick T.R. Amerika att ockupera Puerto Rico, Guam, och Filippinerna, de gavs ett imperium tack vare falska nyheter. "I krigstid, är sanningen så värdefull att hon alltid ska skyddas av en livvakt av lögner." Så sade Winston Churchill, själv en stormästare inom falska nyheter. Vi kanske ska besinna oss innan vi anklagar Putin för att ha upptäckt någon ny form av ondska. Han bara förfinar ett gammalt spel där Väst tidigare var ensamma mästare.

Nyfikenhet

När tappar vi nyfikenheten? Några tappar den bara till likgiltigheten eller slött slarv; hos andra försvinner den i en lättsinnig frivolitet; många flyr undan den för att förklara ondska med hård religiös eller ideologisk dogmatism; en ofta dödlig flykt. Vissa människor är för upptagna med rutiner och blir därigenom otillgängliga för nya fakta och problemformuleringar. Andra behålla nyfikenheten, men med selektiv användning av densamma. Den nyttjas bara vad gäller deras personliga fördel i deras valda karriärer. Sen har vi de vars nyfikenhet endast sträcker sig till lokalt skval och skvaller om öden och äventyr hos kändisar och grannar. En lärares viktigaste uppgift, bortom PISA-resultat är att lära ut; nyfikenhet. Att förklara hur ny kunskap föder mer nyfikenhet som i sin tur ger mer kunskap. Samt att detta är en belöning i sig. Lärarens uppgift är att bevara den där heliga gnista av förundran och fläkta lågan som lyser hos barnen. Lärarens problem däremot är att skydda nyfikenhetens anda från utredningar, från att bli blasé på standardproven, att undvika att dränka nyfikenheten genom dogmatisk undervisning, eller förbrukas av slumpmässig användning på triviala saker i den senaste appen. Bevaras nyfikenheten kommer även PISA-problemen lösa sig.

Teresa Stover

"Understand that all battles are waged on an unconscious level before they are begun on the conscious one, and this battle is no different. The power structure wishes us to believe that the only options available are those which they present to us, we know this is simply not true, and therefore we must redefine the terrain of this conflict, and clearly, it is a conflict of worldviews and agendas."

Margaret Mead

Never doubt that a small group of thoughtful, committed citizens can change the world. Indeed, it is the only thing that ever has. 

Smärtans insikter

Min dagliga rytm av läsning och skrivning har nyligen spårat ur något genom en tillfällig akut återkomst av min sjukdom som bryskt och utan ursäkt, hindrat mina sinnen förbli sammanflätade i kunskapstörstens intima intryckstango. Återigen i mitt vuxna liv är jag medveten om hur kroppen och hjärnan konspirerar i det vi kallar; varandet. Min uppkomna extrema fysiska svaghet kortsluter även mina annars så aktiva associativa spårfinnar-synapser, på vilken allt kritiskt tänkande bygger och mitt bibliotekskort till utlånande av lagrad kunskap återkallades obarmhärtigt. Så i den gångna veckans halvblinda och smärtsamma tillvaro har jag blott haft tillgång till ett terra incognita i sinnet, ett land av fragmentariska idéer och kulisstäckta glimtar av verkligheten.

Sedan, när narkotikan tar mig ur det mentala diset, återvänder jag idag till en grundnivå av kognitiv funktion. En känsla av inget mindre än fenomenal lycka. Att återgå i läsning utlöste fyrverkerier av förbindelser och upplysta associativa spår i alla riktningar. Det var denna gång som ett återvändande till sjukdomen denna gång hade slungats iväg mig upp till ett högre plan av kunskaplig sensibilitet. Detta är naturligtvis inte en ovanlig upplevelse för mäniskan; vår art har en tendens att behandla sjukdomar som en abstraktion tills det drabbar oss och är en konkretion av våra kroppars förnimmelseförmågor, och känslan av förhöjda mentala och kreativa förmågor som kommer ut i andra änden av en fysiskt och mentalt dränerande period är fascinerande till sitt omfång.

Jag vet sedan år tillbaka att allvarlig sjukdom är en bra sak för sinnet. Det är alltid värt det efteråt. Det är min yoga, med alla dess olika discipliner och obekväma rysligheter. Så min tacksamhet över min kroniska smärtframkallande följeslagare kan te sig udda; men om progressionsprocessen efteråt lämnar mig med en värk eller smärta, eller ett litet ytterligare funktionshinder, gör det mig inget i relation till insikterna. De yttre attributen och min nya hälta spelar ingen roll; åtminstone inte för någon annan än mig själv.

George Orwell

"They could be made to accept the most flagrant violations of reality, because they never fully grasped the enormity of what was demanded of them, and were not sufficiently interested in public events to notice what was happening ."

HyperNormalisation

Paradigmer

Lösningen på migrationsfrågorna kräver politiska förändringar och är främst, oavsett vad Trump, Moderater och Socialdemokrater anser, inte en fråga om murar. Det krävs ett moraliskt uppvaknande. Det uppenbara första steget vi behöver ta är att upphöra med att stödja polisen och militären i diktatoriska regimer. För det andra, regimerna i många av de internationella finansiella institutionerna måste demokratiseras. De domineras nu enbart av västs industri- och finansnationer. För det tredje, så kallad "frihandelspolitik” måste ersättas med; rättvisehandelspolitik. Allt detta kräver ett moraliskt paradigmskifte, det krävs att vi lämnar själviskheten som konsumenter där vi allt som oftast bara köper de billigaste möjliga varorna oavsett vem som då lider i produktionsledet. Vår iver att konsumera har fått oss att överge vår känsla av global solidaritet och en förlorad insikt om att skadorna på ekosystemen konsumismen orsakar någonstans får globala konsekvenser, konsekvenser som visar sig i form av folkvandringar mot Väst. En migration som skapar inbillade problem för medelklassväljare och i förlängningen leder till militariserade gränser och populistiska ledare. Om människor istället kan vara säkra på att de får ett anständigt liv i sina egna länder kommer de inte vara benägna att försöka invandra illegalt.

Problemen politiken försöker lösa är systematiska, och lösningen är mental. Genom historien definieras den mänskliga erfarenheten i termer av materialism, girighet och våld i en värld där individer och grupper fjärmas från varandra och från naturen. Den nya berättelsen politiken behöver leda in oss på är en berättelse av tillhörighet, av kompanjonskap. Politiken behöver påvisa att det går att utveckla ett samhälle baserat på partnerskap. Nära en framväxande insikt om att vi är en enda art; den mänskliga, och bor i en generös livsväv som ger oss allt vi behöver. Det som berikar livet är inte bara våra materiella tillgångar, även om ett minimum är nödvändigt, det som berikar är; meningsfullt arbete och relationer baserade på förtroende och ömsesidig omsorg om våra nästa. Agerar vi tillsammans har vi möjlighet att skapa vårt eget öde; om inte är mänskligheten dömd att misslyckas.

Mognad

Mognad. Den där flyktiga förmågan att leva fullt ut och på samma känslomässiga villkor i flera olika sammanhang; mer specifikt förmågan att, trots vår sorg och förluster, oförskräckt bebo dåtiden, nuet och framtiden på en och samma gång. Mognad är den visdom som kommer från viljan och kunskapen om hur man som människa uppbringar en disciplinerad vägran att isolera tre kraftfulla dynamiska krafter. Krafter som bildar vår mänskliga treeniga identitet: det som hänt, det som händer nu och det som är på väg att hända. Omogenheten jag bär inom mig skiner igenom när jag; bara lever bara i det förflutna, eller bara i nuet, eller endast i framtiden. För omognad och mognad är inte en statisk känsloplattform, där livet ses från en lugn, orörd paradisisk oas av visdom, men en levande elementär fysisk gräns mellan vad som hänt, vad som händer nu och konsekvenserna av det tidigare och nuvarande. Mognaden när den är som mest stabil inom oss kallar människan att riskera söka efter en breddad bild, en vidare horisont, en rättare sanning.

Gemensam säkerhet

Konflikthantering som praktiseras inom ramen för den nuvarande globala krigsekonomin är självförgörande. Det finns inbyggt i systemet ett säkerhetsdilemma; stater tror att de bara kan tillförskansa sig trygghet genom att göra sina motståndare mindre starka, ett agerande och en tanke som ofrånkomligen leder till eskalerande kapprustning. Detta har nu kulminerat i massiva mängder konventionella, nukleära, biologiska och kemiska vapen av fruktansvärd destruktiv kraft. Att planera sin nations säkerhet utifrån sin motståndares kraft har aldrig lett till fred, istället har det lett världen till misstänkliggöranden, propagandaskrifter och lågintensiv aggression, och när krig väl har börjat, har de varit obscent våldsamma. Gemensam säkerhet medger att en nation endast kan vara säker när alla nationer är våldsrestriktiva; den nuvarande nationella krigsbaserade säkerhetsmodellen leder bara till ömsesidig osäkerhet, särskilt i en tid då nationalstaterna blir alltmer porösa.

Den ursprungliga idén bakom nationell suveränitet var att rita en fiktiv linje runt ett geografiskt område och kontrollera allt och alla som försökte korsa den kartkonturen. I dagens tekniskt avancerade värld är gräns som begrepp föråldrat. Nationer kan inte utestänga idéer, invandrare, ekonomiska krafter, sjukdom, organismer, information, ballistiska missiler eller cyberattacker på sårbar infrastruktur. Ingen nation kan göra det ensam. Säkerheten måste bli global om det är att existera alls. Kraften måste läggas på att lösa de gemensamma farorna.

 

Elefanterna i rummet

Låt mig beskriva elefanterna i rummet. Låt mig nämna dem vid namn; Rudy Giuliani; Newt Gingrich, Stephen Bannon, som förespråkar att amerikanska medborgare ska tas ifrån sina medborgarskap om de misstänks vara terrorister; samt Generalen Flynn och John Bolton, män som inte innan och inte nu kommer uppvisa några prov på moralisk återhållsamhet eller rättstatligt vurmande. De ser världen genom sin manikeiska lins; allt är gott eller ont, svart eller vitt, patrioter eller förrädare. Politiken i USA kommer med Trumps medarbetare att bli till sin form först och främst byggd på estetik. Och den ultimata estetisk upplevelse för Trumps tillsatta elefanter är krig och profit.
Dessa män må avsky statlig inbladning i frågor som härrör till pengar; men statlig terror och statligt våld kommer de älska. Rasism, nationalism, kvinnohat, islamofobi, antisemitism, intolerans, vit makt, religiös fanatism, hatbrott, vördnad för de hypermaskuklina idealen och tillbedjan inför den militära kulturen kommer definiera den amerikanska politiska och kulturella diskursen fyra år framåt. De styrande eliterna kommer försöka avleda en växande frustration och ilskahos medelklassen genom att peka på de verkligt utsatt; papperslösa arbetare, muslimer, afroamerikaner, latinamerikaner, homosexuella, feminister och kulturarbetare. Våldet kommer att riktas mot dem staten demoniserar; oftast med små eller inga juridiska konsekvenser för förövarna.

Nya fiender, hemma och utomlands kommer förfärdigas. De ändlösa krigen i Mellanöstern kommer att utökas, möjligen även en konfrontation med Ryssland. Resterna av den tidigare så stolta amerikanska demokratin har valt en bedragare, en skapelse av de massmediala krafterna; en fiktiv mästare i sitt TV-universum är nu dockmästaren som styr den Vita Hus:ska vaudevillen. Sanning och realitet är irrelevanta faktorer. Först när han valdes blev denne demokratins Frankenstein ett hot, men då var det för sent. Ju mer de attackerade Trump, ju bättre blev Trump. Det påtalades men liberalerna i USA lyssnade föga. Trump är symbolen för ett amerikanskt samhälle på väg in i sin dödsspiral. Medborgarna med sin gudstro är fast förankrade i sitt magiska tänkande.

Verkligheten är för mycket för dem att bära. Det ställer sin tro till mirakel i detta och nästa liv. De tror redan på präster som berättar om en allmäktig gud och kan därmed lätt tro på omöjliga löften från en charlatan som ska återställa en förlorad guldålder. De tror jobben kommer tillbaka. Nationen ska bli välmående. Städerna kommer att byggas upp på nytt. Amerika kommer att bli främst igen. Vi står inför en djup kris. Elefanterna som kommer tillsättas tror heller inte på risker med klimatförändringar. När samhällens ledare lämnar verkligheten, blir de som talar sanning utstötta och fiender till staten. De blir föremål för allvarlig statlig repression. Forskarna kommer i USA snart elimineras som farliga Cassandror. De tilltalande kvasireligiösa semifascistiska myterna kryddade med magiskt tänkande är trevliga opiater för Trumps kabinett; men folkets opium leder inte till något gott.

Exceptionalism

Det står nu klart. Varje dag är en dag närmare en världsledare som står för det oförståndiga, arroganta, propagandistiska; ur hans porer utsöndras isolationismens fångenskap; men hans motståndare har ännu att förstå att han finns där tillföljd av deras hybris. Nu kvävs krigslojalisterna, den imperialistiska globalismen som USA drev är plötsligt bitter, en giftig medicin de tillfogat sig själva. Mardrömmen de lovade sig och sina allierade aldrig kunde vinna är nu den av folket utvald. Vad detta kan innebära för USA, för oss alla, för imperiet kan ingen gissa. Ursprunget till kommande världsomspännande senatus consultum ultimum kanske kan finnas att utläsa i den chock och bävan gamla eliter nu uppvisar.

För striden mellan Gracchus och Octavius, Trump och Clinton, har effektivt skalat bort de sista strimlorna av söndrigt kamouflage som förtäckt den ruttnande amerikanka politiska kroppen. Gömda bakom sitt nationella mantra av utvaldhet och särskildhet, har det amerikanska imperiet betett sig med exakt samma solus ipse-betonade arrogans alla imperier genom tiderna anammat. Internationellt står numera USA för egenintresset som norm; att utan hänsyn till andra nationer eller krigets lagar expandera. Det har tillfogat elände, kaos och död; miljoner av de fattiga och hjälplösa har fått betala för den fullskaledominans USA:s elit har drömt om. Krigsmaskinen har med Bush, Obama och Clintons goda minnen våldtagit och förstört många länder i sin jakt på profit och inbillad trygghet. De har destabiliserat en hel värld under påverkan av storhetsvansinne. Trump är en cynisk fiktion som kom till för att landet han ska styra numera kan skapa de krig landet behöver. Amerika har över tid förvandlats från en republik med stark ekonomi till ett militaristiskt imperium med en vaudeville demokrati.

Detta skedde genom ett beroendeförhållande emellan kapitalismen och de korrumperades pengar. Företagens önskningar importerades via politisk och militär makt; det innersta i fascismen. I generationer har amerikaner dränkts i ett ultranationalistiska gift; exceptionalism, med dess implicit rasistiska undertext och dess sexism begravd i en manlighets kult som följt med varje amerikansk medborgare sedan modersmjölken. Men detta har tyvärr varit svårt att utläsa av andra än medvetna observatörer. Demokraterna, övertygade om att de är mindre onda, valde med Clinton som kandidat, möjligen omedvetet, politiskt självmord. De fuskade in henne trots att hon personifierade den finansiella ojämlikhet som råder i dagens USA. Hon var oförmögen att svara på de passionerade rop som hördes över kontinenten, från de unga, arbetarna, desjuka och fattiga, handikappade och äldre. Den Sanders som kunde svara på detta rop frös man ut. Det Demokratiska partiet är dött, kvävda av resterna från sin osmälta hybris. Trump är bilden av misslyckandet, Trump är implosionen av sammanhängande amerikanska partier, Trump betyder mer, inte mindre splittring och hätskhet. Amerika står nu inför enorma och okända risker och utmaningar som saknat motstycke i nutidshistorien.  Landet hade en republik, om de kunde hållit fast i den. Världen kommer få reda på hur tappet påverkar oss.

Bruce Gagnon

"The role of the U.S. in the new world corporate order is going to be to export security. That means endless wars and weapons in space. The Pentagon will send our kids off to foreign lands to suppress opposition to corporate globalization. How will we ever end America's addiction to war and violence as long as our communities are dependent on military spending for jobs?"

E. P. Thompson

"The foulest damage to our political life comes not from the 'secrets' which they hide from us, but from the little bits of half-truth and disinformation which they do tell us. These are already pre-digested, and then are sicked up as little gobbits of authorised spew. The columns of defence correspondents in the establishment sheets serve as the spittoons."

Trumps gäng blir?

Demokratin har nu störtat ner USA och världen i ett djup med okänd fallhöjd. Den nye presidenten saknar en kunskap, saknar bildning i en rad olika frågor. Så den mest angelägna frågan idag är vem kommer att vägleda Trump?  Kommer han förlita sig på de traditionella republikaner som har gjort så mycket för att förstöra USA och världen eller kommer han att hitta några nytänkare som kommer att omstrukturera politiken? De som har nya intressen och andra värderingar? Minns gärna att Trump vill plocka hem Snowden och göra honom till den hjälte han är. Kanske finns det hopp?

Vad gäller Hillarys förlust? Felet är bara det Demokratiska partiets. Trots tecken på att 2016 skulle bli året då en anti-etablissemangskandidat vann valde det demokratiska ledarskapet att det var "Hillarys tur." Det var Bernies tur. Men hans kandidatur slutligen blockeras av demokratiska insiders, inklusive ickevalda "superdelegater" som gav Clinton en tidig och till synes oöverstiglig ledning. Med skygglappar på plats, spände Demokraterna Clinton framför sin förgyllda vagn och försökte störta iväg med ekipaget hela vägen till Vita huset. Men de ignorerade det faktum att många amerikaner kom att se Clinton som en personifikation av allt som är fel och korrupt med det officiella Washington. Och detta gav oss president Trump. Frågan nu är; vem ger oss Trump vid sin sida?

Cohen on Flanders

Artic attic

There's a light on in the attic.
Though the house is dark and shuttered,
I can see a flickerin' flutter,
And I know what it's about.
There's a light on in the attic.
I can see it from the outside.
And I know you're on the inside... lookin' out.

by Shel Silverstein

Max Mad World

Det finns länder där en Mad Max-kultur är i växande. I kollapsade stater styr gängen men det brister i uppmärksamhet mot lärdomarna därav. Historien lär oss att det är dumt försumma de allvarliga riskerna med samhällskollapser i tider av allmänna ekonomiska nedskärningar och kulturella kriser. Framväxten av krigsgäng som krossar alla kulturella normer som dominerat samhället är allt som oftast ett mellanspel till den mörka medeltiden som följer, och gängens uppkomst spelar alltid en central roll i den historiska omvandlingen som lett till en bildningens fimbulvinter.  Krigsgängen är en term för att beskriva en våldsam urkraft bestående unga män vars enda affärside är våld; de samlas runt en karismatisk ledare och stödjer sig på plundring. Ligorna tenderar att växa när den allmänna ordningen kollapsar eller ännu inte återinförts efter en katastrof, framväxten av en självbärande krigsgängkultur kräver emellertid en längre period av degeneration där regeringar antingen inte finns eller inte kan etablera sin legitimitet. Det är då gängen blir accepterade som de facto regeringar inom olika områden av varierande storlek. Kvarter, regioner, länder. 

När detta händer krävs det tillgång till skövling, och detta kan bäst åstadkommas genom att invadera grannregioner som ännu inte reduceras till misslyckade statliga entiteter, på så sätt sprids snabbt ett kaostillstånd. De flesta civilisationer har hanterat dessa grupper under sina sista år som maktgruppering och det facit som finns över försök att kväsa dem med militärt våld är inte bra. Tänk Vandaler, tänk Heruler, tänk fritt folkslag på flytt. I bästa fall kan en viss anhopning av de unga männen besegras och drivas tillbaka till ett statslösa område som sedan blir deras nya hemort och ett decennium eller två senare, kan de räkna med att återvända med förnyad kraft. När krigskulturen etablerar sig i utkanten av en civilisation, antyder historien att hela det civiliserade området småningom kommer reduceras till ett upplöst samhälle. Inget garanterar att vår moderna industriella värld är immun mot samma historiska processer. Den nuvarande och pågående spridningen av havererade statsbildningar runt ytterområdet till vår industriella värld är alltså ett existentiellt hot mot hela den moderna civilisationen. Vad som gör detta en viktig fråga idag inför valet är att USA:s utrikespolitiska och militära aktioner vid upprepade tillfällen har skapat denna krigskultur, den har rent av fått den att blomstra: Afghanistan, Irak, Syrien, Libyen, Yemen, Somalia, Haiti och Ukraina är bara de mest synliga exemplen. Delar av USA:s politik gentemot Mexiko och Honduras är en oroande rörelse i samma riktning. Såvida denna politik inte revideras kan världen av 2035 stå inför villkor som innebär att vi åter är på plats i det civilisatoriskt förflutna.

Suzy Kassem.

"Elections are highly-publicized puppet shows. Many puppets in the show are handled by the same owner, and regardless of their different costumes and voices, their agenda is one and the same. The man with the most puppets in the show usually wins the audience."

Vithet

Med vintern vänder jag åter till ensamheten. Vindsrummet är min tillflykt. Mitt hem.

Oförmögen att ropa på hjälp låg jag ensam
på mitt vindsrum, ansatt av febern som skakade mig som ett
bolster, grep mig om strupen för att kväva mig, satte knät mot
bröstet på mig, fick mina öron att hetta så att ögonen tycktes
tränga ut ur huvudet. Utan tvivel var det döden som smugit
sig in i min kammare och kastat sig över mig.

George Orwell

"The further a society drifts from truth, the more it will hate those who speak it."

Robert F. Kennedy

"Each time a person stands up for an ideal, or acts to improve the lot of others, or strikes out against injustice, he sends forth a tiny ripple of hope, and crossing each other from a million different centers of energy and daring, these ripples build a current that can sweep down the mightiest walls of oppression and resistance." 

Slavofobi

 

Det börjar uppenbara sig en ny form av fobi i vår media, en nyväckt Slavofobi. Den stereotypa bilden av ryssar som opålitliga och aggressiva verkar tyvärr vara den sista acceptabla formen av västerländsk rasism. Liksom all form av rasism, är den stötande, avhumaniserande och farlig. I en värld av överdriven politisk korrekthet är etnisk profilering oftast tabu inte mot alla. Ryssarna är numera regelbundet representerade i väst på vissa karaktäristiska sätt. Ryska män är brutala, tystlåtna, slarviga, ofta berusade, och alltid grymma. De talar i tjocka tunga brytningar. De klär sig dåligt, är oärliga, våldsamma och giriga. De behandlar kvinnor som luft och om de är rika är de korrupta; "Ryssland" och "korruption" är två ord som västerlänningar sätter ihop med automatik. Typiska ryska män är tjuvar, torpeder eller skurkar, en ärlig rysk oligark är en självmotsägelse. Under det kalla kriget var vår stereotypa bild av ryska kvinnor att de var fetta, maskulin och fula samt fulla. Ryska kvinnor var vanligtvis och företrädelsevis bönder, gatusopare eller traktoristas. Idag istället  den enahanda bilden av ryska kvinnor är att de är vackra. Men detta är inte något som ska firas. Tvärtom är det något att frukta eller åtminstone att vara på sin vakt mot. Där ryska kvinnor under det kalla kriget var utmålade som tråkiga, men i slutändan ärliga, är de idag representerade som materialistisk, pengafokuserade, manipulativ, promiskuösa, underklädda och amoraliska. De är femme fatales som tar intet ont anande oskyldiga västerlänningar och stjäl deras pengar. Vanligtvis de är spioner, prostituerade eller gangsters.

Den lätthet med vilken västerländsk allmänhet accepterade helt obevisade påståenden om ryskt fusk under den senaste olympiska dopningsskandalen utan att ge ryssarna minsta rätt till försvar är ett bra exempel på detta. Anhängare av ett generellt förbud mot ryska idrottare hade inget behov av att motivera sina påståenden, samt det var uppenbart att ryssarna skulle nekas sin oskuldspresumtion. Eftersom den västerländska stereotypen av ryssar är att de är axiomatiskt oärliga fanns ingen press på de anklagande grupperna att göra detta. Ryssarna är också på en och samma gång; och trots den uppenbara motsättningen; både djävulskt listiga och ganska dumma. De är också helt inkompetenta och ineffektiva. Ändå är de kusliga eftersom de är så aggressiva och våldsamma. Den enda kvalitte jag sett att media tillåter ryssar besitta är mod. Ryssland tragiska rekord i krigssegrar gör det omöjligt för oss att tycka något annat. Dock är det ryska modet inte tänkt att vara detsamma som västerländskt mod. Snarare är ryskt mod en effekt av deras underliggande dumhet och aggressivitet samt deras förment karaktäristiska besatthet med pengar och makt. Som kan förväntas kryddas reportagen från Ryssland med deras hedonistiska sätt: båtar, lyx, fester och lösaktiga sexliv. Om Moskva i dag, tillskillnad från under det kalla kriget, är känt för sitt nattliv är detta inte något som ska firas; som är fallet med Berlin, men bara är något apokalyptiskt och olycksbådande. Ryssland självt är naturligtvis allt som kan förväntas av ett land som producerar sådana fruktansvärda människor. Landet är bröstgänges, mutbart och hänsynslöst, regerade av en regering som är lika våldsam, korrupt och brutal. Människorna i deras regering är djävulskt listiga men också något larviga och improduktiva. Som ett resultat, även om Ryssland hotar och är farligt, är det också övermodigt och på något sätt barockt.

Självfallet måste Putin, ledaren för ett sådant land vara macho, och hänsynslös är kanske det vanligaste ordet som används för att beskriva honom. Han är vidare en gangster, våldsam liksom de människor han leder. Att denna västerländska stereotyp av Ryssland och ryssar är långt fristående från verklighetens ryss ska inte behöva sägas. För att undvika missförstånd, Ryssland; eller åtminstone de delar av Ryssland som jag har besökt, har imponerat på mig som ett extremt laglydigt och ordnat land, ryssarna är familjecentrerade, toleranta, välutbildade och mycket självförsörjande på både mat och kultur. Normer för personlig och offentlig ärlighet är enligt min erfarenhet faktiskt mycket hög. När jag skriver allt detta förnekar jag naturligtvis inte Rysslands många problem. Inte heller har jag någon önskan att presentera ryssarna som bättre än de är. Men eftersom detta inlägg är i syfte att motverka negativa stereotyperna av Ryssland och ryssar är det de positiva jag valt fokusera på. Negativa stereotyper om olika etniciteter av det slag som nu cirkulerar om Ryssland och ryssarna har en lång historia i Västeuropa och den västerländska kulturen. Så sent som på 1970-talet var stereotypa representationer av olika etniciteter legio inom media. Detta har nu lyckligtvis försvunnit så som varandes rasistiskt och djupt kränkande. Ett påfallande undantag kvarstår dock. Negativa framställningar om Ryssland har istället tilltagit och blivit värre.

I själva verket är det nu helt genomgripande och upprepas i all oändlighet; i filmer, på nyheterna, i övrig media, och i oändliga antal TV-serier. Det är så genomgripande att ingen västerlänning kan undvika det, och väldigt få kan motstå dess inflytande. Vad som gör det värre är att det inte finns någon att anföra motbevis. I en tid av jihadistterrorism går negativa stereotyper om ryssar helt obemärkt förbi. I en tid av ökad internationell spänning mellan västvärlden och Ryssland får avhumanisering av ryssar flera andra negativa konsekvenser. För vilken förståelse kan det finnas mellan västvärlden och de västvärlden väljer att se som gangsters och vildar? I processen sänker vi tröskeln till gränsen för där våld mot ryssar blir acceptabelt. Detta har varit det oföränderliga historiska mönstret oavsett vilken grupp eller etnicitet som den riktar sig mot. Finns ingen anledning tro att det  kommer bli annorlunda mot ryssarna. Risken för krig ökar vid oförståelse inför din nästa. Till skillnad från andra koloniala målgrupper genom tiderna har ryssarna däremot förmågan att motstå och slå tillbaka, deras historia visar att de kommer att göra det. Det är i vårt eget intresse att upphöra med beteendet. Att vidarebefordra eviga mediala stereotyper om alla andra kulturer och etniciteter än vår måste fördömas och identifieras som den enkla rasism det kan vara.

Vägen till hägringen

Varje människa har drömmar och åstundan. Skillnaden ligger i hur många av oss tror att ett uppnående av dessa drömmar kommer tillföra oss välbehag, mental uppfylldhet och belåtenhet. Sanningen är den att ingen kan nå sina drömmar och människan kan aldrig åstadkomma nöjdhet, annat än för korta ögonblick. Individuella prestationsinsatser och samhällsprojekt är kortlivade. Det som är imponerande och spännande idag är ofta snabbt utfört imorgon. Det finns miljontals exempel på detta; knyta skon för första gången, cykla i nedförsbacke, det första obekväma sexuella samkvämet. Med tiden växer vi alla och med den tillväxten når vi balans samt, viktigast av allt, kunskapen om hur vi fortsätter växa. Men drömmar om vår egen framtid och samhällets är inte helt olikt en gäckande hägring: vi kan resa mot det, men du kommer aldrig dit. Det kommer alltid att finnas en ny hägring att sträva mot. Når vi någonsin en perfekt kropp, ideala civila förhållanden, en idealisk miljö, perfekta samhällsförhållanden? Nej. Det är i strävan efter den bättre människan vi kan inse att vi aldrig kommer att nå våra ideal. Eller om vi gör det kommer det inte längre vara den tilltänkta ideala situationen så länge, eftersom människan längtar efter att växa, och därmed är aldrig det som är perfekt i dag perfekt i morgon. Därför kan vi uppnå och åstadkomma vad vi vill, men nyckeln till varaktig lycka är fortsatt mental tillväxt, fortsätt framåt, stegvis mot hägringen. Människan kommer aldrig att komma dit, men kunskapen om att det är normalt behövs för att vi ska slippa utopierna.

 

C.S Lewis

“Don’t let your happiness depend on something you may lose.”

Förvärvad förhöjd upplevelse

Det bästa kaffet med det smakrikaste konditoriet finns för avnjutning i Riga, inbäddat i en ordinär källare i ett extraordinärt Jugendhus invid en kyrka och Kanadas ambassad. Där finns det hembakade kakor, bakade efter säsongens frukter, samt naturligtvis kaffe: ett kaffe som kommer från de bästa rosterierna och sedan bryggs eller dras så omsorgsfullt, så minutiöst att det liknar konst mycket mer än kaféservice. Tillsammans kulminerar denna plats i en perfekt treenighet; elegant, opretentiös, enkel. Enkelheten finns där sedan personalen funnit det för bäst att eliminerat överskott till förmån för det väsentliga. De lärde mig sedan göra samma sak med mitt kaffe.

Jag brukade i ungdom avnjuta mitt kaffe med massor av grädde och en del sötningsmedel tills det mer var en svag kalorityngd dessert än en kopp svart. Den övriga avskalade estetiken i detta kafé uppmuntrade mig då att börja njuta av kaffesmaken utan tillsatser. En första klunk av oredigerat kaffe tog jag i denna källare en Riga:esque och regntung oktoberdag 2005. Den första klunken var bitter och en stark ilning nådde gommen, men för första gången i mitt liv kunde jag smaka det verkliga kaffet. Det var mer givande än någon av de söta, svaga, vita koppar från förr. Jag återvänder sällan till det överdrivna kaffet efter denna stund. Svart kaffe, naket kaffe är för livet: när du eliminerat överskotten, när du medvetet valt att undvika livets tomma kalorier, det som återstår är exponentiellt mer delikat, nöjsammare, mer givande. Det kan vara en bitter chock vid första kontakt; men, ungefär som släta koppar kaffe, är ett meningsfullt liv en förvärvad smak. Smutta långsamt och njut av upplevelserna utan tillsattser.

William James

"Act as if what you do makes a difference. It does."

Vad jag är värd

Vi vill alla göra bra val i livet. En strävan efter att fatta det mest rättfärdiga av beslut. Men våra impulsiva, däggdjurshjärnor kommer gärna i vägen och ställer till det. I stället för att förlita oss på förnuft och fakta, vill vi ofta validera våra medvetet dåliga beslut med någon form av: Det-är-nödvändigt-motivering. En av de värsta bland dessa är att: Jag förtjänar det! Tyvärr är mänskligheten i stort rätt bra på att använda denna ursäkt för att fösa undan vår logiska skärpa för att hänge oss åt till mig gives det jag är värd. Ibland och initialt är ursäkten till oss själva tämligen godartad; Efter en lång och varm dag, jag förtjänar en bit choklad. Visst, de flesta av oss inte kommer uppleva några större negativa effekter från lite gott. Denna ensamma bit på en dag kan dock snabbt torpederas när man förvandlas bitentill två, två blir fyra, fyra blir åtta två gånger om dagen etc. Trots allt, om du förtjänar en bit, varför inte mer? Varför inte flera varje dag? Även om du förtjänar det, även om beslutet verkar vara den rätta är; Eftersom jag förtjänar det, aldrig en av otaliga goda motiveringana till ett handlande. Betänk att chokladbiten nu ersätts av en bit land, lite oljerikedomar, några ovanliga mineraler i Afrika. Europa och Väst lever på att vi anser oss förtjäna vårt goda liv. Ett minimalistiskt tänkande som kommer utarma oss alla. Vi förtjänar inget men är skyldiga mycket.  

Oskottat överflöd

Mental minimalism, definieras kortfattat som en livsstil, eller kanske konsten att släppa taget. Men det är värt att notera att släppa taget är inte själva målet. I själva verket är det inte ens den väg som leder till målet. Att släppa taget är bara det mentalt underhåll som krävs för att se till att tankarna flyter fram mot något bestående och resultatrikt. När vardagen är fylld med oskottat överflöd, fallna underhållsmåsten eller gapande kravkonsumtion, är det svårt att passera gå utan att fastna i ett tingens fängelse. Så småningom, med tillräckligt många ägda besvär och barriärer, blir det omöjligt. Livet är detsamma: vi dör; men livets vägar dit kantas av identitetsförstärkande handel; konsumtion vars ändamål ska förmedla små intryck på andra, och detta emedan vi har förlorat kraften att vidmakthålla ett kort men meningsfullt liv. Minimalism rensar helt enkelt, inte allt, men det flyttar materiella objekt som blockerar vägen. Genom att släppa taget, ta bort skräpet, är samtidens slutstation lättare att hitta. Landskapet blir oavsett mycket trevligare att vallfärda genom.

 

Thomas Hobbes

Humanity is likely on the verge of returning to the mean, and the mean is exactly that: mean.

Ändligt

Allt är efemärt, sett på en tillräckligt lång tidslinje, allt slutar flyta. Relationer kommer att föras till sitt slut. Eventuell lycka kommer upphöra. En depression kommer vara övergående. Livet kommer till tilländalöpa. Ingenting varar för evigt, inte ens de diamanterna i ringen du köpte till en vacker kvinna. Men vi lever våra liv som de bästa sakerna kommer att fortsätta i evighet, skönhet i livet kommer att stanna kvar och undermåligheter kommer att försvinna när vi får allt vad vi vill ha. Men, oavsett upplevt bra eller dåligt, med en begränsad livslängd är slutstavelser är oundvikliga. Ett obehag infinner hos vissa vid denna tanke, och så med rätta. De viktigaste bevekelsegrunden för att leva i nuet är att ingenting varar för evigt; Njut av stunden medan den finns är framför dig; var närvarande. Acceptera livet för vad det är, en ändlig tidsperiod med oändliga möjligheter. Behandla dina vänner med den största av respekt. Behandla din älskare eller inna med din fulla uppmärksamhet. Behandla dagen som den vore viktig, eftersom det är den. Just nu är en bar tid att leva i nuet. Vänta inte tills ett speciellt tillfälle uppstår för att visa människor i ditt liv att du älskar dem, väntar vi tills födelsedagar, jul, eller nästa vecka, kan tillfället aldrig komma i skenet av allts ändlighet.

Make do with what you have

Tappade tillfälligt synen för åtta år sedan, och jag kan fortfarande hålla min vänster hand ovan för en låga utan att känna smärta och min droppfot slår till vid oregelbundna stunder. Kryddar även min vardag någon gång ibland med smärtsam nervfeber i höger ben vilket begränsar mitt rörelseomfång jämfört med, säg, en gymnast eller en idrottsman eller för den delen din genomsnittliga 41-årige kille.

Visst; knappt jag kan krypa uppför en trappa ibland, men det betyder inte att jag inte ska sträva efter att vara så frisk som jag kan givet mina ändå få kroppsliga begränsningar. Ibland behöver vi påminnas om att hälsa handlar om perspektiv, och om vi vill vara funktionsaktiva måste vi sträva efter att ständigt vara den mest hälsosamma versionen av oss själva, givet brutna ben, sjukdom, vårtor och annat. Personer med sjukdomar, funktionshinder och brutna ryggar lever som hälsosamt som möjligt i enlighet med deras individuella situationer. Det är också värt att notera att när jag numera tänker jag inte om min ungdoms fåfänga muskler eller förbättradepersonbästa i konkurrens med andra. Rekorden är slutresultat på tydliga träningsdestinationer. Men hälsa är egentligen inte ett mål; det är ett medel. Aldrig igen kommer jag bestiga bergen Kebnekaise eller Hermon, aldrig cykla Öland runt men det betyder inte att jag känner mig besegrad och bruten. Nej, det betyder att jag måste ta hand om det lekamen jag nu har, förse mig med regelbunden statusuppdatering, lite stretching, regelbunden motion, lite kostkoll och enstaka kiropraktorbesök, samt tillräcklig sömn och daglig meditation. Små åtgärder som utan funktionskläder och nya rekord kommer hjälpa mig njuta av resan framåt mot nya erfarenheter och möten.

Sammanbrottens olikheter

Under nittotalet reste och jobbade jag i öst. Såg resterna av ett imperium, sprickorna i asfalten läckte ännu blodet från det utslagna folket. Jag bevittnade effekterna av det som fanns där under stagnationsperioden förre Gorbatjovs reformer; det som var den kroniska underprestationen i 80-talets ryska ekonomin, det som förstärktes a rekordnivåer på militärutgifterna, ett skenande handelsunderskott samt en okontrollerad utlandsskuld. Perioden innan perestrojkan var en period då det blev det allt svårare för den genomsnittliga ryska medelklassfamiljen, med två föräldrar i arbete, få vardagen att gå ihop. Börjar min bild av dåtid verka bekant för vår nutid? Naturligtvis var de ryska byråkraterna inte alltför bekymrade över situationen för befolkningen. De kunde inte röstas på. Men folket hittade sätt att överleva genom att på olika sätt kringgå statlig kontroll, vilket hindrade regeringen från att få de resultat de behövde för att hålla systemet igång. Tyvärr kan inte system alltid reformeras när de passerat en bortre kollapsgräns. Istället för att anpassa föll Ryssland isär.

Men tillskilland från USA som idag är nära det ryska åttiotalet kunde Ryssland studsa tillbaka ekonomiskt, eftersom det fortfarande var och är rikt på olja och mycket rikt på naturgas, och Ryssland kommer troligen att fortsätta leva i relativt materiellt välstånd; åtminstone ett par decennier till. I Nordamerika däremot nådde oljeproduktionen en topp i början av 1970-talet och har varit på tillbakagång sedan, medan produktionen av naturgas och skiffergas förlängt liver för landet är det bara fråga om när även den tar slut. Efterfrågan på energi fortsätter att stiga långt över vad den amerikanska kontinenten kan leverera. Ryssland studsade tillbaka, jag försöker inte att underskatta den mänskliga kostnaden av Sovjetunionens kollaps, eller de ekonomiska skillnaderna i den återfödda ryska ekonomin. Men när Ryssland studsade tillbaka eftersom de inte var helt utelämnade till det oljedrivna samhället kommer USA att vara mer fullständigt beroende, och mindre kapabla att studsa tillbaka. Framför allt på mikroskalan som det erbjuds intressanta praktiska lektioner om hur små grupper av individer framgångsrikt kan hantera den ekonomiska och sociala sammanbrott. Och den postsovjetiska erfarenheten erbjuder en mängd nyttiga lärdomar som USA borde lära sig av. Kollektivtrafik, dachor och uthållighet. Bävar för att resa i det kollapsade USA på ett sätt jag inte skrämdes av i Moskva en gång i min ungdom.   

Om vi vill ha fred, förbered för fred

Krig är alltid ett val och det är så gott som alltid ett dåligt val. Krig är under alla omständigheter ett val som alltid leder till mer krig. Krig ligger inte i våra gener eller vår mänskliga natur. Krig är inte det enda möjliga svaret på konflikter. Ickevåldsaktioner och motstånd är ett bättre val eftersom det desarmerar och hjälper till att lösa konflikter. Men att välja ickevåld får inte vänta tills krigskonflikten brutit ut. Ickevåldet måste byggas in i samhället: in i institutionernas konfliktscenario, medling och fredsbevarande som första linjens åtgärder vid eskalerande konflikter. Det måste byggas in i utbildningen i form av förmedlad uppfattningar, övertygelser och samhälleliga värderingar, kort sagt, en fredskultur behöver byggas. Samhällen kan medvetet förbereda sig långt i förväg för sin respons vid krigslarm och förebygga reflexen att ta till dödligt våld.

Några mäktiga grupper gynnas av krig och våld. Den stora majoriteten av människor kommer emellertid att få sin värld förstörd. Fredsrörelsen måste bli bättre att arbeta med strategier för att nå ut till en bred variation av globala aktörer. Aktörer i form av välkända ledare, fredsgrupper, fred, miljögrupper, människorättsgrupper, aktivistkoalitioner, advokater, filosofer, läkare, psykologer, religiösa grupper, ekonomer, fackföreningar, diplomater, städer och provinser eller regioner, nationer, internationella organisationer, FN, miljardärer, studentgrupper, journalister, historiker, kvinnogrupper, pensionärer, invandrare och libertarianer, socialister, liberaler, demokrater, republikaner, konservativ, veteraner och sportentusiaster. Kontentan är att för fred ska råda, måste vi förbereda långt innan kriget. Om vi vill ha fred, förbered för fred.

 

John Stockwell

"Enemies are necessary for the wheels of the U.S. military machine to turn."

Albert Einstein

"Man can find meaning in life, short and perilous as it is, only through devoting himself to society" 

Ser mig om

Ser mig omkring och noterar ett land och en civilsation som är utrangerad. Det verkar som om vi, med varje år som går, än mer frenetiskt förvränger på hållbarhetssanningar för att försöka behålla det vi redan har, men även roffa till oss ännu mer från resten av världen. År efter år låter vi nya länder förstöras och brytas ned. Vi har för länge sedan passerat den punkt där planeten är hjälpt av att vi kan vända vårt resursmissbruk på individnivå; individer i Väst kan fortfarande frivilligt ge upp något av sin egen bekvämlighet för den okände långt borta, men systemet är starkare. Kollektivt i våra nationers namn lämnar vi varje dag som går istället den okände i ett flyktutflöde som för människor dem havs. Frenetiskt klamrar sig våra länder sig fast vid överflödet; och hellre än att ta ett steg tillbaka från våra uppförstorade liv utdömer vi nu krig och ekonomiska sanktioner till än fler människor.

Ser mig omkring och noterar hur vi uppträder som en av de få Västnationerna i världen. Vi har spridit oss, konsumerar, strider med vapen i fåfänga försök att avleda oljebaserad energi och andra minerala resurser för vårt eget nyttjande. Vi har tidigare skyddat våra egna nationella industrier och nu har vi ersatt mänskliga arbetare med fossila bränsledrivna maskiner i den uppenbara tron att användningen av ej förnybara resurser är ett högre mål än målet att grannar behöver ett bra arbete. Vi har koncentrerat en stor del av världens rikedomar i händerna på en liten minoritet av befolkningen, vi  ödelägger livet för fler människor i ett försök att upprätthålla denna koncentration. Vi har blickat utåt emedan våra ekonomiska, moraliska och politiska liv här hemma slitits sönder. Trösten finns då i kulturella och digitala distraktioner. Kändisskapet är ett mål. Pladdret sätts på piedestal. Utbildning saknar bildning och blir målbilder. Detta samtidigt som vi i brist på kraft att skaffa oss kunnande upprätthåller myten; Fortsätter vi längs denna destruktiva väg kommer det på något sätt göra oss lyckliga i slutändan. Men bevisen staplar upp sig för hur vårt agerande i första hand gör det motsatta.