Det finns länder där en Mad Max-kultur är i växande. I kollapsade stater styr gängen men det brister i uppmärksamhet mot lärdomarna därav. Historien lär oss att det är dumt försumma de allvarliga riskerna med samhällskollapser i tider av allmänna ekonomiska nedskärningar och kulturella kriser. Framväxten av krigsgäng som krossar alla kulturella normer som dominerat samhället är allt som oftast ett mellanspel till den mörka medeltiden som följer, och gängens uppkomst spelar alltid en central roll i den historiska omvandlingen som lett till en bildningens fimbulvinter. Krigsgängen är en term för att beskriva en våldsam urkraft bestående unga män vars enda affärside är våld; de samlas runt en karismatisk ledare och stödjer sig på plundring. Ligorna tenderar att växa när den allmänna ordningen kollapsar eller ännu inte återinförts efter en katastrof, framväxten av en självbärande krigsgängkultur kräver emellertid en längre period av degeneration där regeringar antingen inte finns eller inte kan etablera sin legitimitet. Det är då gängen blir accepterade som de facto regeringar inom olika områden av varierande storlek. Kvarter, regioner, länder.
När detta händer krävs det tillgång till skövling, och detta kan bäst åstadkommas genom att invadera grannregioner som ännu inte reduceras till misslyckade statliga entiteter, på så sätt sprids snabbt ett kaostillstånd. De flesta civilisationer har hanterat dessa grupper under sina sista år som maktgruppering och det facit som finns över försök att kväsa dem med militärt våld är inte bra. Tänk Vandaler, tänk Heruler, tänk fritt folkslag på flytt. I bästa fall kan en viss anhopning av de unga männen besegras och drivas tillbaka till ett statslösa område som sedan blir deras nya hemort och ett decennium eller två senare, kan de räkna med att återvända med förnyad kraft. När krigskulturen etablerar sig i utkanten av en civilisation, antyder historien att hela det civiliserade området småningom kommer reduceras till ett upplöst samhälle. Inget garanterar att vår moderna industriella värld är immun mot samma historiska processer. Den nuvarande och pågående spridningen av havererade statsbildningar runt ytterområdet till vår industriella värld är alltså ett existentiellt hot mot hela den moderna civilisationen. Vad som gör detta en viktig fråga idag inför valet är att USA:s utrikespolitiska och militära aktioner vid upprepade tillfällen har skapat denna krigskultur, den har rent av fått den att blomstra: Afghanistan, Irak, Syrien, Libyen, Yemen, Somalia, Haiti och Ukraina är bara de mest synliga exemplen. Delar av USA:s politik gentemot Mexiko och Honduras är en oroande rörelse i samma riktning. Såvida denna politik inte revideras kan världen av 2035 stå inför villkor som innebär att vi åter är på plats i det civilisatoriskt förflutna.
