När tappar vi nyfikenheten? Några tappar den bara till likgiltigheten eller slött slarv; hos andra försvinner den i en lättsinnig frivolitet; många flyr undan den för att förklara ondska med hård religiös eller ideologisk dogmatism; en ofta dödlig flykt. Vissa människor är för upptagna med rutiner och blir därigenom otillgängliga för nya fakta och problemformuleringar. Andra behålla nyfikenheten, men med selektiv användning av densamma. Den nyttjas bara vad gäller deras personliga fördel i deras valda karriärer. Sen har vi de vars nyfikenhet endast sträcker sig till lokalt skval och skvaller om öden och äventyr hos kändisar och grannar. En lärares viktigaste uppgift, bortom PISA-resultat är att lära ut; nyfikenhet. Att förklara hur ny kunskap föder mer nyfikenhet som i sin tur ger mer kunskap. Samt att detta är en belöning i sig. Lärarens uppgift är att bevara den där heliga gnista av förundran och fläkta lågan som lyser hos barnen. Lärarens problem däremot är att skydda nyfikenhetens anda från utredningar, från att bli blasé på standardproven, att undvika att dränka nyfikenheten genom dogmatisk undervisning, eller förbrukas av slumpmässig användning på triviala saker i den senaste appen. Bevaras nyfikenheten kommer även PISA-problemen lösa sig.
