Vithet

Med vintern vänder jag åter till ensamheten. Vindsrummet är min tillflykt. Mitt hem.

Oförmögen att ropa på hjälp låg jag ensam
på mitt vindsrum, ansatt av febern som skakade mig som ett
bolster, grep mig om strupen för att kväva mig, satte knät mot
bröstet på mig, fick mina öron att hetta så att ögonen tycktes
tränga ut ur huvudet. Utan tvivel var det döden som smugit
sig in i min kammare och kastat sig över mig.