Generationsskifte

Stockholm. Norr Mälarstrand. Min son sover i sin vagn. Idag är första dagen på en lång ledighet jag får med den lille. Det är tid att lägga de senaste årens politiska samt utrikesdepartemenska strider åt sidan. Nu är det han som får min kraft. En positiv kraft. Kraft att rusta honom för allt det mänskliga som jag i år beskrivit i så många texter men alltjämt finns där ute att förgöra oss. Mina lärdomar bevaras nu i kommande generation. Mina texter här kommer vara på uppehåll och undantag tills i höst. Mina tankar och begränsade visdom föräras nu enbart den sovande lille kärleken i vagnen bredvid. 

Eugene V. Debs

"We were taught under the old ethic that man's business on this earth was to look out for himself. That was the ethic of the jungle; the ethic of the wild beast. Take care of yourself, no matter what may become of your fellow man. Thousands of years ago the question was asked; ''Am I my brother's keeper?'' That question has never yet been answered in a way that is satisfactory to civilized society.

Yes, I am my brother's keeper. I am under a moral obligation to him that is inspired, not by any maudlin sentimentality but by the higher duty I owe myself. What would you think me if I were capable of seating myself at a table and gorging myself with food and saw about me the children of my fellow beings starving to death"

De primitiva stamkrigen

Orsakerna till världens konflikter är vanligtvis girighet, avund, och ambition, men i ett försök att sanera mänsklighetens påfund har dessa egennyttiga känslor ofta höljts i en religiös retorik. Emellertid så är religionen grogrunden för egennyttan. Det finns endast en faktor av betydelse för hela stammen, folket eller nationen i anslutning till de primitiva och oorganiserade trosföreställningarna om en gud, nämligen att guden är stridslysten.

Terrorister har använt tron för att rättfärdiga grymheter som bryter mot den valde gudens mest heliga värden. I den romersk-katolska kyrkan, har påvar och biskopar ignorerat otaliga lidande kvinnor och barn genom att blunda för sexuella övergrepp som begåtts av deras präster. Den absoluta majoriteten av religiösa ledare beter sig som sekulära politiker, lovsjunger sin egen schattering och förtalar sina rivaler med föga hänsyn till människokärlek. Tvister som var sekulära i sitt ursprung, såsom den arabisk-israeliska konflikten, har fått gro och bli "helig", och när de väl har nått denna status, är positionerna hårda och blir genast resistenta mot pragmatiska lösningar. Och ändå; vi är bundna tillsammans närmare än någonsin tidigare genom de elektroniska medierna, i en värld där små grupper i allt högre grad har befogenheter att leda oss mot massförstörelse, en rätt hittills begränsad till nationalstaten. Om våra religiösa och etiska traditioner misslyckas att ta itu med utmaningen att avskaffa den monoteistiska religionen kommer vi snart ha fördärvat den lilla tid vi har kvar av bebobar jord.

Marie Curie

"Nothing in life is to be feared. It is only to be understood."  

Helig tid

Det tysta, det avstängda, det egna är en plats, och en absolut nödvändighet för varje människa. Ett utrymme, inom eller utom där en timme kan spenderas, en vrå där människan inte vet vad som fanns i tidningarna på morgonen, där människan inte vet var ens vänner äter till middag, där ingen vet inte vad som sker, eller där dina åtaganden når dig. Detta är den plats där människan enkelt kan uppleva och ta fram vad organismen är och vad den kan vara. Detta är platsen för kreativ inkubation. Till en början kan det hända att ingenting händer där. Men denna meditativa plats, vare sig det är i ett löparspår eller i en soffhörna är underskattad som utvecklingsområde.

Våra liv har blivit så ekonomiskt och praktiska i sin inriktning och kraven för tillfället är måsten som sällan är de du tänkt dig. De religiösa människorna berättar om att vi upplever lycka först när vi dör och når himlen. Men jag tror på att ha så mycket som möjligt av denna lyckliga erfarenhet medan vi fortfarande lever. Så hitta himmeln i de små stunderna av helig tid på denna jord.

Bertrand Russell

"The State is primarily an organization for killing foreigners. That's its main purpose. There are, of course, other things they do. They do a certain amount of educating; they try very hard to make the young think it's a grand thing to kill foreigners."

Olästa inbjudningar

Vid 40 år kan sägas att jag är ägare av ett stort personligt bibliotek, innehållande troligen närmare 4000 böcker. Kan vid 40 även dela in mina gäster i två kategorier; de som reagerar med; Vad böcker du har? Hur många av dessa böcker har du läst och den andra gruppen, en mycket liten minoritet, som ser biblioteket för det forskningsverktyg och kunskapsinvestering det egentligen är. Lästa böcker är mycket mindre värdefull än olästa sådana. Biblioteket bör innehålla så mycket av böcker om det du inte vet som ens ekonomiska medel tillåter. Samlandet a kunskap och fler böcker ökar med ålder, och det ökande antalet olästa böcker på hyllorna kommer fortsätta titta inbjudande på mig. För bildningen gör att ju mer du vet, desto längre blir raderna av olästa böcker kring områden du vill kunskapsfördjupa. Denna samling olästa böcker är de blivande bildande böckerna och därmed de bästa i ett bibliotek. 

Okunskap

Det finns i vår värld olika typer och grader av okunskap, men naturligtvis har vi ingen ursäkt för att inte lära allt vi kan. Inom vissa gränser kan vi; läsa, höra och se samt vi kan minnas. Vi behöver inte leva i en värld som definieras av professionella åsiktsministärernas nonsensnomenklatur. Med det sagt är emellertid vår okunnighet obotlig, för oavsett kommer vi aldrig att bli fria från vår mortalitet, partiskhet, felbarhet eller förvillelser. Vidden av vår kunskap kommer alltid att vara, ett mått på omfattningen av vår okunnighet.

Eftersom okunskap således är en definition på att vara mänsklig, behöver vi ett lämpligt sätt att leva i symbios med denna okunnighet, att inse okunskapen vägleder för vår nästa kärlek, vår vänlighet, den dagliga försiktigheten, valet av vård, sökandet efter en lämplig måttstock för lycka, behovet av sparsamhet, valet av ett bra arbete, behovet av en hälsomässigt korrekt livsföring… mänskligheten skulle må gott av att erkänna okunnigheten som en norm, att därigenom känna gränserna och effekten av vår kunskap. Att vara ödmjuk och att förändra världen bara i en lämplig skala, fri från utopiska storslagna mål.

För svaren finns i småskaligheten och osäkerheten. Se hur hälsan hos haven beror på hälsan hos floderna; friskheten i floden beror på styrkan hos de små bäckarna; friskheten i de små vattendragen beror på välbefinnandet hos avrinningsområdena. Kraften på vattnet är exakt samma som hälsotillståndet hos planeten; små platsers vigör är exakt densamma som summan av tillståndet på hela vår planet. Vi kan inte vaccinera kontinenterna och oceanerna mot vårt mänskliga förakt för små platser och små bäckar. En tilltro på stora sanningar och förstörelse av det lilla kommer slutligen föra hela jorden mot den stora vilostaden.

Effekterna av det gångna seklets robusta individualism och behov av storslagna dogmer, utan tvivel, är den presumtiva "rätten" för särskilt utvalda enskilda att idag kunna göra som de vill, som om det inte fanns några skapare, ingen legitim regering, ingen gemenskap, inga grannar och framförallt inga kommande släktled. Rätten har varit att de med makten och tolkningsföreträdet för dagen kunnat göra vad de velat med sin egendom. En egendom, enligt denna formulering, är ens egen absoluta att ödelägga i jakten på den kapitalistiska utopin. Individualismen är en doktrin som platsar för ett sjunkande skepp eller panik i en brinnande byggnad, en sanning lämplig för hajar eller kanske ett svall av gräshoppor. Ett samhälle som vill uthärda i generationer måste tänka cykliskt, litet och ha som ofrånkomligt krav att kunna hantera vårdtagande, kärlek, godhet, grannsämja, och fred. De ledare som erkänner sin okunskap är en värdefull resurs för mänskligheten och förfogar över en kunskap som inte kan privatiseras, säljas och skövlas.

Insikt och åtgärder

Det är en självklarhet för många att universum är en förbluffande komplicerad sak, och vi är en del av den. Ingen av oss skapade alltet, det har skapat oss och vi är en del av det, och vi bör inte känna ansvar inför någon religiös övermakt. Den finns inte, i alla fall inte som uttryckt i någon av denna planets otaliga heliga böcker genom tiderna. Vilket leder mig till att påtala onödigheten i att slösa på vår tilldelade tid med att vrida och vända och tänk på att vi kan "fixa" saker på vår jord; det är i en mening, ett slöseri med tid. Klimatförändringarna kommer inte att upphöra, att biosfären mirakulöst kommer att läka sig själv eller att vi kommer att kunna fortsätta att leva som konsumenter för alltid är uteslutet av lagar vi inte styr. Det betyder bara att vi har ett val om hur vi dansar vår dans medan de fenomen som dikterar våra fysiska existenser utvecklas.

De mer eller mindre en insikt jag fått av mitt studium av litteratur och mänskligt livlighet. Det finns ingen snygg intellektuell inramning här och, naturligtvis, det är en sak att veta detta i en informativ mening, och en helt annan att agera därefter. Det är därför jag skulle rekommendera att genomföra en liknande resa för alla som vill ha lite djupare mening åt det pulserande och blinkande galenskap omkring oss som vi kallar verkligheten. Vi är trots allt på samma väg tillsammans, och ju fler av oss som brottas med verkligheten snarare än att isolera sig allt djupare i eskapism och fantasi, desto bättre våra chanser är att ta oss genom den här globala ohållbart expansiva röran med ett visst sken av bevarat förstånd.

Intervention och mord

Förra veckan mördades två framstående ukrainska oppositionspersoner, de sköts ihjäl på öppen gata. De vara bara två av totalt 12 andra som dödats eller begått självmord under misstänkta omständigheter under 2015. Dessa personer har en viktig sak gemensamt: de var antingen en del av Janukovitjregeringen, eller medlemmar av det ukrainska parlamentet samt en tidigare chefredaktör. Reaktioner på dessa mord? Inte mycket.

Ber läsaren nu jämföra detta med de internationella reaktionerna när en enda oppositionspolitiker dödades i Ryssland. Boris Nemtsov var medlem i ett mindre politiskt parti som inte ens var representerat i det ryska parlamentet. Ändå krävde den amerikanska regeringen omedelbart att Ryssland måste genomföra en grundlig utredning av mordet, vilket antydde att mördarna hade ett politiskt motiv.

Ordförande i representanthusets utrikesutskott skyllde öppet mordet på Vladimir Putin. Samma dag i Nemtsovmordet, sas i de amerikanska medierna att "detta mord är det senaste angreppet på dem som vågar sätta sig upp emot Putin." Men ingen i samma regering har sagt ett ord om de nya  politiska morden i Ukraina. Tvärtom, i stället för att ifrågasätta de demokratiska inslagen är i vad som ser ut som ett laglöst Ukraina, skickar NATO in militären för att hjälpa till att utbilda trupper åt Kievregimen.

Förra veckan, precis som de två politiska morden ägde rum anlände den amerikanska 173:e luftburna brigaden till Ukraina för att börja träna  ukrainska nationella skyddsstyrkor samt lämna över användbar militär utrustning. Även om oroligheterna inte fortsätter i Ukraina är den amerikanska militären där för att hjälpa den ena sidan i konflikten. Vilken typ av budskap sänder det till den USA-stödda regeringen i Kiev att amerikanska trupper anländer med utrustning och en gåva på några miljarder dollar? Kan de inte ta detta som en intäkt att börja med nya fientligheter mot utbrytarregionen i öst?

Obamaadministrationen är inkonsekvent i sin utrikespolitik. På vissa ställen bedriver de en politik som ser till diplomati och kompromisser för att förbättra decennier av dåliga relationer. I Jemen bombas rebellerna, i Ukraina hyllas usurpatorerna.  Ser verkligen inte resten av världen denna dubbelmoral? En klok struktur byggd på icke-interventionism skulle vara den rätta kursen för denna och kommande amerikanska administrationer.

Dr. Samuel Johnson

"There is no crime more infamous than the violation of truth. It is apparent that men can be social beings no longer than they believe each other. When speech is employed only as the vehicle of falsehood, every man must disunite himself from others, inhabit his own cave and seek prey only for himself."

Bestämmanderätten

Det är en motstridig och förvirrad värld av draksådd vi lever. Men dess problem med ackumulerad rikedom för de få är inte nytt, problemen antar bara nya former. I Sparta under det andra århundradet f.Kr. utvecklades också en spricka mellan den härskande eliten och allmänhetens människomassa, detta strax efter de peloponnesiska krigen. De som styrdes och beskattades krävde en förändring eftersom klyftan mellan rika och fattiga hade blivit så stor och iakttagbar att den inte kunde tolereras. En rad radikala monarker, Agis IV, Kleomenes III och Nabis, skapade då en struktur för att återuppliva staten. Adeln skickades i exil; magistratsdiktaturen avskaffades; slavar fick sin frihet; alla medborgare fick sin rösträtt åter; och markandelar konfiskerades från de rika delades ut till de fattiga; något som ECB knappast skulle tolerera i dagens Grekland. Den tidiga romerska republiken, hotades av detta exempel och skickade snabbt ut sina legioner under Titus Quinctius Flamininus för att krossa det rebelliska Sparta. Enligt Livy var detta svaret från Nabis, kungen av Sparta på den attacken; och i dessa ord känns kylan och ilskan och värdigheten hos en man som vet att historien kommer ge honom rätt:

Do not demand that Sparta conform to your own laws and institutions. [...] You select your cavalry and infantry by their property qualifications and desire that a few should excel in wealth and the common people be subject to them. Our lawgiver did not want the state to be in the hands of a few, whom you call the Senate, nor that any one class should have supremacy in the state. He believed that by equality of fortune and dignity there would be many to bear arms for their country.

Mohandas K. Gandhi

"You may think your actions are meaningless and that they won't help, but that is no excuse, you must still act." 

Auktoritär monoteism

Påsken är över. Messias är fortfarande inte återkommen och vägen mot den yttersta dagen fortsätter.   I de polyteistiska samhällena som föregick kristendomens attack på det mänskliga medvetandet, där olika maktgrupper samverkar och konkurrerade med varandra, förelåg en bättre grund för att se makten manifesterad i flera former. Något man ser tydligare efter att ha läst: The Closing of the Western Mind: The Rise of Faith and the Fall of Reason.

Större enhetlighet kan man vänta sig i ett samhälle, som bygger på en långtgående centralisering av ekonomisk och politisk makt. I det sönderfallande Romerska imperiets kölvatten var monoteismen ett bättre underlag för att kontrollera allt; monoteismen är förutsättningen för ett auktoritärt styrt samhälle där makten samlas hos en enda person eller institution. Den grekiska religionens utveckling från polyteism till en allt starkare monoteistisk tendens, har sin motsvarighet i den politiska utvecklingen och ett liknande samband finns i den egyptiska historien. Betydelsefullt är naturligtvis inte bara maktens former som en eller flera utan dess karaktär. Den övernaturliga makten är ju också förklaringsgrund till den maktlöshet människor upplever. Fattigdom är en följd av guds allvisa rådslag och den världsliga makten står under högre beskydd. Ge mig mina Gudar tillbaka!

Stephen Biko

"The most powerful tool in the hand of the oppressor is the mind of the oppressed." 

Dresden James.

"The ideal tyranny is that which is ignorantly self-administered by its victims. The most perfect slaves are, therefore, those which blissfully and unawaredly enslave themselves." 

Vasaller

En snabb reflektion kring vår västerländska mentalitet i relation till Ryssland och Syrien, vilken i grunden är en mentalitet från en Västvärld som inte accepterar partners. Hegemonin kräver istället satellitstater. USA kan inte ens längre acceptera partnerländer i sitt egna Väst. Det vill att Europa ska följa, lyda. USA accepterar inte Ryssland, även när det inte var en supermakt. De accepterade inte Ryssland som en partner. Ryska tjänstemän och politiker talade hela tiden om partnerskap med Väst, de pratade i positiva termer om Väst. I gengäld vägrade Väst att acceptera Ryssland som en stormakt och partner på global nivå. På samma sätt reagerade vi med aggression en mindre stat som Syrien en gång i tiden sa nej till påtryckningarna.

Syrien har satts under stark internationell press i olika skeden för att förmås överge sina rättigheter till de delar av Golanhöjderna som är ockuperade av Israel. Väst ville heller inte att Syrien skulle fortsätta stödja motståndet i Palestina som försvarar rättigheterna för det palestinska folket. Några år före krisen satte Väst dessutom press på Syrien att distansera sig från Iran för att sedan strax innan krisen för fyra år sedan använda just Syriens förbindelser med Iran i att påverka kärnvapenförhandlingarna. Syrien vägrade, för varför skulle Syrien mäkta Iran vidta åtgärder mot sina nationella intressen?

Väst beslutade sig helt enkelt för att den syriska staten inte längre var en vasallstat som implementerade västerländska agendor i regionen. Syrien vägrade fortfarande vika sig; och fick därmed inte bli en god, måttlig, och demokratisk stat. Nu beskrivs både Ryssland och Syrien som antidemokratiska, medan Väst har de bästa av relationer med till exempel den saudiska staten som inte har demokrati eller fria val och berövar kvinnor sina rättigheter. Detta är det västerländska hycklerier.

Produktivitet

Vi måste omdefiniera vår syn på produktivitet, vi måste sträcka oss förbi att omvärdera produktivitet i våra sinnen, vi måste också göra om de ekonomiska system som har skapat denna förvrängda bild av vad som är produktivt och vad som inte är det. Idag mäts våra liv i hur många träd en person kan hugga ner med sin motorsåg eller hur mycket fisk en fiskare kan ösa upp ur havet. Finita naturresurser sinar, och den verkliga produktiviteten ligger i hur dessa resurser kan genereras åter. Vi är produktiva om det finns mer skog nästa år än det finns idag, om det finns mer fisk i haven om fem år och om jorden är bördigare om tio år åren i stället för utmattad, giftig och eroderad.

Thomas Jefferson

"The man who reads nothing at all is better educated than the man who reads nothing but newspapers." 

Resor

Många har frågat mig varför jag har rest. Varför jag har föredragit damiga städer i otillgängliga delar av klotet istället för de släta stränderna och metropolernas lyster. Det är även det ett symptom på min inneboende nyfikenhet. I dagens nyhetsflora behöver människan avstå från att motståndslöst flyta med i den nyhetsström som rinner genom våra mediekanaler. Snabbheten och förenklandet följer inte med en resenär som kliver av bussen i byn mellan Homs och Hama och vandra upp till de övergivna Bysantiska ruinerna på kullen. En kopp te på caféet i Pushchino längs med Oka floden. Samtalet och vyerna ger djupgående och fängslande insikter i vad som sker när vi utsätter oss för en annan civilisation på vardagsplanet. Den övergivna handelsstationen i Frygien viktigare än Universitetsaulan, caféet Madalena do Mar mer förtäljande än Prado, butiksägaren i Beit Anoun källan till befolkningens egna villkor, kunskap om det vanliga, det mondäna och mänskliga en förutsättning för en uppriktig och saklig framställning av skeendena i världen.

Jag har alltid velat vara där kamelerna finns, rört mig otvunget bland både det oansenliga och det välordnade, jag har satt mig ner, lyssnat, sett mig omkring och antecknat. Erfarenheter som jag sen kan använda som en rik källa till kunskap om de delar av världen som idag spelar så stor roll för de snabba händelseförloppen. Den arabiska våren och krisen i Österled som såg så hoppingivande ut har nu förbytts i inbördeskrig, förstörelse, terrorism. Att läsa sig bakåt är också ett sätt att försöka förstå sin egen samtid. Att resa är att få ta del av en förmögenhet av erfarenheter och kunnande att ifrågasätta det rusande nyhetsförloppet i veckodagen. 

Världslig tonår

De diplomatiska debaclen fortsätter i Sverige och världen. Året 2015 kommer vara det ödesdigra året när det plötsligt avslöjas vem som är vem och vad som är vad i de internationella relationerna. En vass kniv kommer skära genom den gamla, mögliga, dammiga gardinen som dolt sambanden sedan sent sjuttiotal. Tänk då däremot inte avslöjanden av stora konspirationer eller mörka, komplexa, olycksbådande geopolitiska sammansvärjningar. Dessa gick i graven med en annan generation, när människor kan ha varit giriga och grymma, men de hade också förmågan att skilja verklighet från fiktion. Det var en tid präglad av enkel västerländsk imperialism. Churchill och Roosevelt och Nixon är alla döda; Kissinger är nittio. Deras ersättare tänker inte längre i termer av realpolitik; de tänker i termer av läran kring ljusets brytning, de befinner sig i spegelsal som utformats enkom för att generera en optisk illusion av deras egen personliga hallucinerade storhet.

Dagens ledare tänker inte på verkligheten; istället styrs de av en neuros, en besatthet, en vanföreställning, de lever kvar i evig själslig tonår som fordrar konflikt. Deras drömmar föder en eld av raseri så distinkt och så slumpmässig att inte ens Nietzsche eller Sartre, i sina mest djävulska existentiella uppenbarelser, kunnat förutse dem. Så är den nya tidsandan, i detta framskrida stadium av förfall för det kollektiva medvetandet inom den Västerländska politiska eliten och deras beundrarskaror. Med denna förklaringsmodell så anges också orsaken till USA:s och EU:s vårdslösa och maniska kärleksaffär med den ukrainska högerextrema Maidanrörelsen, deras pånyttfödda, men nu tandlösa, ilska mot Ryssland, och deras föraktliga, narcissistiska likgiltighet för den tragedi som idag drabbar befolkningen i Ukraina, och igår Libyen, Syrien, Afghanistan, Irak, Jemen, Kosovo och så vidare in i tidlöshet.

Dofternas smak

Katja

Passerade förbi en doft idag. En subtil pust av en tid passerad men då fyllda av bergamott och vanilj. Minns inte parfymens namn, men minns dess ägarinna, en kvinna lika tidlös som sin doft, en aromatisk timglas­fi­gur med ett par röda läderstövlar. Oklanderligt putsade trots St Petersburgs mörka vinter. Det var kanske mest vanilj­dof­ten som dröjde sig kvar i flera dagar i flera dagar efter överföring till min kropp, mycket beroende på att vattenrörens frusenhet inte tillät dusch men i alla fall...

Förknippar därför för alltid vaniljdoften med rå kall fuktighet och svettiga varma nätter. Motsträviga minne av smärtsam kyla och hetaste värme. Den ätbara vaniljen får därför även alltid en lätt erotisk dimension när jag förtär den, och upphällt på vackra flaskor påminner parfymen jag passerade idag om att det finns sidor av den mänskliga naturen som inte kan tämjas.

Dwight Eisenhower

"This world in arms is not spending money alone. It is spending the sweat of its laborers, the genius of its scientists, the hopes of its children. The cost of one modern heavy bomber is this: a modern brick school in more than 30 cities. It is two electric power plants, each serving a town of 60,000 population. . . . We pay for a single fighter with a half-million bushels of wheat. We pay for a singledestroyer with new homes that could have housed more than 8,000 people. . . . This is not a way of life at all, in any true sense. Under the cloud of threatening war, it is humanity hanging from a cross of iron."   

Albert Einstein

"Under existing conditions, private capitalists inevitably control, directly or indirectly, the main sources of information (press, radio, education). It is thus extremely difficult, and indeed in most cases quite impossible, for the individual citizen to come to objective conclusions and to make intelligent use of his political rights."   

Percy Bysshe Shelley

excerpt from Ozymandias
. . . And on the pedestal these words appear:
"My name is Ozymandias, king of kings:
Look on my works, ye Mighty, and despair!"
Nothing beside remains. Round the decay
Of that colossal wreck, boundless and bare
The lone and level sands stretch far away.

Hus i Öst

Under hela min livstid har människor velat resa till landet i Väster, eller i Öster när jag bodde i Asien, men listan över platser i USA som du inte vill vara om du vill undvika utrotning börjar nu blir ganska lång. Så hus i Florida är inget jag överväger. Du skulle heller inte vilja leva i Kalifornien eller i de torra sydvästra delarna av de förenade staterna, eftersom grundvattnet snart är slut. Leva längs med många av landets kuster är även det farligt, eftersom de sannolikt kommer översvämmas av stigande världshav, de hav som småningom kommer öka på en bit över 60 meter. Den östra halvan av Nordamerika även den farlig, eftersom paradoxalt nog orsakar ett dramatiskt varmare Arktis att jetströmmen kommer slingra sig, producera allt mer våldsamma vintrar, som i kombination med dyrare fossila bränslen, kommer orsaka omfattande dödsfall på grund av köldexponering. Och alla som åkt tåg i Sverige vet att lite extra snö, vilket sannolikt kommer att bli den nya normala, snabbt förstör hela transportinfrastrukturen. Inte heller skulle du vilja bo på någon av de platser där vattenkällan kommer från glaciärer, då dessa kommer smälta bort. Vilket stora delar av Pakistan, Indien, Bangladesh, Thailand, Vietnam, Irak, Iran och så vidare. Listan över platser där du inte vill vara kommande hundra år blir alltså med lite eftertanke ganska lång.

Emellertid; hela norra halvan av Eurasien ser ganska trevlig ut, i alla fall under en mer oöverskådlig framtid; då jag gärna vill föra mina gener vidare kommer jag således snart börja undervisa min son i den lilla skolryska jag har kvar.

William Blum

"From 1945 to 2003, the United States attempted to overthrow more than 40 foreign governments, and to crush more than 30 populist-nationalist movements fighting against intolerable regimes. In the process, the US bombed some 25 countries, caused the end of life for several million people, and condemned many millions more to a life of agony and despair." 

Franklin D Roosevelt

"Men are not prisoners of fate, but only prisoners of their own minds."

Frantz Fanon

"Sometimes people hold a core belief that is very strong. When they are presented with evidence that works against that belief, the new evidence cannot be accepted. It would create a feeling that is extremely uncomfortable, called cognitive dissonance. And because it is so important to protect the core belief, they will rationalize, ignore and even deny anything that doesn't fit in with the core belief." 

Larry Kerschner

"A normal person does not want to kill and will avoid it at all costs. The military won't let you remain normal. It doesn't matter if you think you are smart enough not to get caught up in their lies. They will change you. Don't be sucked into the biggest myth and lie that dying for your country is somehow heroic" 

Vaudevillehandling

Ingen behöver påminnas om att vår värld just nu styrs av länder som balanserar på en allt slakare lina mellan sin bekännelse till demokrati och sin faktiska hantering av densamma. Det gör i sammanhanget en väldigt liten skillnad om våra så kallade rättighetsväktare är inspirerade av höger- eller vänsterideologier. Grindarna till det totalitära fängelset är lika ogenomträngliga, övervakningen lika rigorös, ledardyrkan lika genomträngande, gudshyllandet lika bedövande. Storebror ser inte på oss för att Storebror väljer att göra det. Vi har gett Storebror rätten att se oss. När en befolkning blir distraherad av trivialiteter, när kulturlivet omdefinieras till att bli en evig karusell av nöjen, då det allvarliga offentliga samtalet blir en form av infantilismens kakafoni, då, kort sagt, blir folket en publik, och deras politiska handlingar en vaudevillehandling, EU:s nationer befinner sig i riskzonen; kulturdöden är idag en klar möjlighet.

Thomas Carlyle

Is man's civilization only a wrappage, through which the savage nature of him can still burst, infernal as ever?

Mark Twain

“There has never been a just [war], never an honorable one--on the part of the instigator of the war. I can see a million years ahead, and this rule will never change in so many as half a dozen instances. The loud little handful--as usual--will shout for the war. The pulpit will--warily and cautiously--object--at first; the great, big, dull bulk of the nation will rub its sleepy eyes and try to make out why there should be a war, and will say, earnestly and indignantly, 'It is unjust and dishonorable, and there is no necessity for it.' Then the handful will shout louder. A few fair men on the other side will argue and reason against the war with speech and pen, and at first will have a hearing and be applauded; but it will not last long; those others will outshout them, and presently the anti-war audiences will thin out and lose popularity. Before long you will see this curious thing: the speakers stoned from the platform, and free speech strangled by hordes of furious men who in their secret hearts are still at one with those stoned speakers--as earlier--but do not dare say so. And now the whole nation--pulpit and all--will take up the war-cry, and shout itself hoarse, and mob any honest man who ventures to open his mouth; and presently such mouths will cease to open. Next the statesmen will invent cheap lies, putting the blame upon the nation that is attacked, and every man will be glad of those conscience-soothing falsities, and will diligently study them, and refuse to examine any refutations of them; and thus he will by and by convince himself the war is just, and will thank God for the better sleep he enjoys after this process of grotesque self-deception.

Vredens druvor

John Steinbeck skrev Vredens druvor, han skrev om ångest och lidande, om människor som drevs från Oklahoma, som under den stora depressionen var tvungna att flytta till Kalifornien för att dryga ut sina inkomster genom att agera gårdsarbetare och plockare. De uthärdade hjärtskärande fattigdom, sjukdom, svält, död och brutalitet från poliser längs med vägen mot Kalifornien. Åtta decennier senare och USA har fortfarande inte lärt sig någonting. Deras form av selektiv kapitalism dödar, hur många olyckor måste uthärdas för att det ska avslöjas att det är ett irrationell styrsystemet? När byter vi system, innan dess väsen kväver oss?


Och det handlar inte bara om olja och gas eller jordbruksmark; dessa element är en del av symptombilden. Kapitalismens mandat är nämligen expansionspolitikens, som i sin tur föreskriver konflikt och krig. Någon måste just därför se till att USA:s kollisionskurs med Ryssland kring den påhittade Ukrainakrisen avstyrs. Som en effekt av den kapitalistiska logiken kan nämligen denna kris, tygellös, lätt leda till ett krig, större än många tidigare. En del av skälen till att underkuva östra Ukraina är att ge plats för mer olja- och gasutvinning, en utvinning som sköts av företag utan lojaliteter till någon nation. Cirkeln är komplett. Vredens druvor är idag internationella. Människor är inte värda något, allt som premieras är framställning av klibbiga bitar papper som kallas dollar. Visst kan vi människor bättre än så?

John Steinbeck

"And the great owners, who must lose their land in an upheaval, the great owners with access to history, with eyes to read history and to know the great fact: when property accumulates in too few hands it is taken away. And that companion fact: when a majority of the people are hungry and cold they will take by force what they need. And the little screaming fact that sounds through all history: repression works only to strengthen and knit the repressed." 

Mencius

"To act without clear understanding, to form habits without investigation, to follow a path all one's life without knowing where it really leads -- such is the behavior of the multitude." 

Försvarsdebattens barbari

Det finns i den pågående försvarsdebatten inslag av ett krigskulturs hyllande, som i förlängningen förvisar kapaciteten till mänskligt medlidande. Det talas i försvarsfrågor i termer som glorifierar självuppoffring och död. Den ser smärta, rituell förnedring och våld som en del av en initiationsrit, en rit in i en snedvriden manlighet. Försvarspolitiker hyllar en krigskultur som bara idealiserar krigaren. Det förringar de som inte uppvisar krigarens dygder. De letar efter lydnad och lojalitet. De straffar dem som sysslar med självständigt tänkande och kräver konsensus i synen på vad ett försvar ska vara. De upphöjer atrocitet och död till en dygd. Denna kultur, när den infekterar samhället, förstör allt som utgör en upplyst civilisation och riskerar bli demokratifientlig. Den empatiska förmågan, möjligheten att odla visdom och förståelse, utveckla känslan för tolerans och respekten för olikheter och även kärlek krossas hänsynslöst.

Det medfödda barbari som förespråkas är att krig och våld är nödvändigt och motiveras av politisk sentimentalitet kring; rasen, nationen, flaggan samt en perverterad religion som välsignar sina krigare, vare de korsfarare, jihadister eller samsoniter. Denna sentimentalitet främjar en naken nationell narcissism. Fakta och historiska sanningar, då de inte passar in i den mytiska visionen om nationen och stammen, kasseras. En dissident blir förrädare. Alla motståndare är gudlösa, antidemokratiska och drakoniska. Försvarspolitiker i alla länder drar sin kraft från en djup källa som porlar genom vårt samhälle; de sätter tillit till tron att vi kan återvinna maktbalans och förlorad nationell ära genom att omfamna fascism.

William Ewart Gladstone

"We look forward to the time when the Power of Love will replace the Love of Power.  Then will our world know the blessings of peace." 

Ryssland kan man inte förstå

Den senaste tidens händelser i Österled, såsom den störtade regeringen i Ukraina, utbrytningen som Krim gjorde och deras senare beslut att gå med i Ryska federationen, den efterföljande militärkampanjen mot civila i östra Ukraina, västs sanktioner mot Ryssland, och nu senast, attacken på rubeln, har kastat in Ryssland i en övergångsperiod; det ryska samhället är åter, som redan Churchill talade om, för många i väst ett gåta inlindat i det mysterium. Emellertid är denna brist på förståelse en betydande nackdel för att Europa ska kunna förhandla fram ett slut på denna kris.

Det är viktigt att påminna om att före förra årets händelser var ryssarna ganska nära att betrakta sig själva som bara ett annat europeiskt land, de har nu istället påmint sig om att de egentligen är en distinkt civilisation, med olika civilisationsrötter, Ryssland är Bysans istället för Rom, en arvtagare till Bysans som i århundraden varit föremål för samordnade Västliga ansträngningar att förstöra minnet av det tredje Rom, vare det Sverige, Polen, Frankrike, Tyskland, eller någon kombination av ovanstående. Den ryska karaktären har en specifik uppsättning föreställningar om sig själva, som om inte tillräckligt förstått, sannolikt kommer leda till katastrof för Europa och världen.

Bysans är nämligen inte något mindre kulturellt inflytande på Ryssland, Bysans är i själva verket nyckeln. Bysantinska kulturella influenser, som kom tillsammans med den ortodoxa kristendomen, först via Krim, födelseplatsen för kristendomen i Ryssland, sedan genom den ryska huvudstaden Kiev, samma Kiev som nu huvudstad i Ukraina, tilläts Ryssland hoppa över ett millennium eller så av kulturell utveckling. En utebliven renässans en uppskjuten upplysning. Influenserna som kom och blev kvar inkluderade istället ogenomskinliga och tungt byråkratiska styrelsesätt, något som vi västerlänningar, som älskar öppenhet, finner så irriterande, tillsammans med många andra saker. De religiösa och kulturella olikheterna gentemot Europa har därefter bestått och till och med bitvis förstärkts: den cykliska tidsuppfattningen, uppståndelsen och därmed påsken som den största helgen, framhävandet av ritualen, den positiva människosynen, förkastandet av den antika världen, det nära förhållandet till naturen, fjärmande från vardagslivet, den absoluta värdeskalan, förekomsten av vandrarmunkar och heliga dårar. Ryssarna ser Moskva som det tredje Rom, efter själva Rom och Konstantinopel, och detta är inte ett helt tom påstående. Den ryska civilisationen har det lyckats absorbera hela det klassiska arvet, sett genom en distinkt östlig lins, men den stora nordliga kalla miljön har förvandlat detta arv till något radikalt annorlunda som om det ska förstås måste studeras. En bra början för detta är att läsa in sig på Per-Arne Bodins böcker.

Horace Mann

"Be ashamed to die until you have won some victory for humanity."    

Brief Loves that Live Forever

Jag är en läsare, och jag läser helst; Andrei Makinë och detta är fortfarande sant, även om de senaste av hans böcker som översätts till engelska inte var riktigt lika bra som de tidigare, framför allt hans: A Life Music. Men lyckligtvis fick jag denna januari njuta av en ny, kort och vacker bok. Brief Loves that Live Forever. Att läsa Makine skänker glädje, det ger mig samma känsla som att bevittna en vacker uppsättning av Körsbärsträdgården; Makine påminner om det Tjechovska, det är samma skönhet, melankoli, patos och humor.

Hans senaste boken består av sju episoder, som alla i sig är en vacker novell; komplett i sin litenhet. Ändå skapar han en än vackrare helhet, och inte bara för att de har samma berättare, för de är alla sju effekten av en kumulativ ordskönhet. Budskapet i varje episod är detsamma: att livet, vår existens, oavsett hur fruktansvärt görs levnadsbart i de små transcendenta stunder av skönhet som erbjuds. Stunder där man upplever en intensiv och ren kärlek till en annan. Allt Makine har skrivit är en variant på detta tema; han söker efter glimtar av det paradis vi aldrig slutar sträva efter men inte nå.
I de små berättelserna får vi oss till del historien om Sovjetunionen, härliga löften om lycka, de förrådda finns redan i nästa generation. Under de första och sista historierna möter vi en dissident, som med en hackig hosta, är man på väg mot ålderdom och död fast han bara är i fyrtioårsåldern. Hans brott, begånget när han var ung, är att ha genomskådat den hycklande socialistiska charaden, och vid ett tillfälle ha postat plakat föreställande partiledarna och medlemmar i nomenklaturan med grisansikten. Först var han sporrad av flickan han älskade; sen sporrad av frihetslängtan.

Berättaren själv var däremot uppvuxen på ett barnhem, i en tid då, efter det stora fosterländska kriget och Stalins död, det fortfarande var möjligt att hoppas på en lysande framtid för alla och envar. Ändå visade sig även drömmen vara en grym parodi på livet. För även i Sovjetryssland finns stunder av skönhet, glimtar av vad som kunde ha varit, och bevis för kärlekens frälsande kraft. Det finns en underbar scen, någon gång på 1980-talet, när berättaren, återhämtar sig från de sår som han fick i en helikopterkrasch i det afghanska kriget, följer med en entusiastisk ung dissident till den största äppelträdgården i världen. Hon är där för att visa honom regimens dumhet. Träden i denna fruktträdgård har planterats för nära varandra. Odlingen är steril; det blir inga äpplen. För henne är detta den perfekta bilden av den sovjetiska staten. De når i mitten av de obrukbara en fontän, som kan vara under uppbyggnad, men har i själva verket övergivits. Ruiner och sterilitet men ändå finns förfallets och naturens skönhet till beskådande, till läkande för vår berättare.

I den sista berättelsen låter Makine berättaren återvända till Ress, mannen som såg ledarna som grisar. Han är mannen som vet att i den historiska flodvågen, i duellen mellan det sköna och det tärande så finns det ingen segrare. Regimer förändras, men vad som förblir oförändrat är människans önskan att äga allt, att krossa sina kolleger, att förfalla till att med en dömande likgiltighet mörda och förtrycka.  Men trots denna krasshet låter Makine oss ändå se att detta inte är hela sanningen om livet, vilket kan, oavsett omständigheterna, belysas med stunder av skönhet och det berikande av kärlek vi alla utsätts för i små doser genom evigheten.

Reagans arv

Har levt i 40 år. Har kanske 40 år kvar.  Den första halvan av mitt liv har varit kosmopolitiskt och världen jag föddes in i började rätt oskyldig. Efter Vietnamkriget och information som läckte ut om Västledda kupper runt om i världen, bad president Jimmy Carter att mänskliga rättigheter skulle sättas i centrum för USA: s utrikespolitik. Hans efterträdare, Ronald Reagan kapade dock retoriken om mänskliga rättigheter och anpassade den till den till sin agenda om kontroll och dominans. Världen lever idag fortfarande med Reagans usurpation av betydelsen av mänskliga rättigheter; en betydelse som inneburit stöd för brutala krafter, såsom den guatemalanska militären och nicaraguanska Contrasrebellerna, Afghanistan, Libyen, Irak, Venezuela och många fler länder har fallit offer för den processen av Orwellsk förändring bakom ordet; Demokratirörelser. Demokrati var tvungen att bli synonymt med de rättigheter och vinster för företagare, regeringarnas val av politik blev ovidkommande.

Men denna perversion av språket var inte så mycket tänkt att lura den genomsnittlige invånaren i de drabbade länderna, som alla är mer benägna att förstå verkligheten bakom ordlekarna sedan de upplevt effekterna av demokratiinterventioner på nära håll; nej ordförändringen var mest till för att kontrollera det Västliga folket. Målet för Reagan-administrationen var att ställa upp den allmänheten bakom Reagans aggressiva utrikespolitik, eller som uttrycket på den tiden gick, att sparka ut Vietnamsyndromet, vilket innebär att avsluta den rådande, och sunda, krigsresistens som fanns i USA och delar av Europa.

Målet hade uppnåtts när jag fyllde femton och propagandaprocessen hade, i och med det första Irakkriget, fallit i ett förutsägbart mönster. Du plockar ut ett land; du demoniserar dess ledarskap; du utvecklar några bra säljbara teman som är säker på att driva på hemmaopinionen, kanske krydda med lite fiktiva berättelser om hur onda araber kastar barn ur inkubatorer eller det skrämmande kärnvapenmonstret. Sen lyfta fram en ledares personliga korruption och jämföra honom med Hitler. Poängen är inte att den utpekadeledaren inte de facto är en rätt motbjudande karaktär. Ärligt talat, de flesta politiska ledare är onda. Men glöm aldrig att många västerländska ledare och inte minst våra allierade i den andra och tredje världen, både historiskt och av idag, har mycket mer blod på händerna än vissa av våra utsedda monster som upptäckts runt om i världen de senaste 40 åren. Nyckeln är propaganda.

Den propagandistiska dubbelmoralen ber oss titta hårt på beteendet hos vissa fiender i Venezuela, Iran, Ryssland eller östra Ukraina, men att ignorera ledare från Colombia, Saudiarabien , Georgien eller västra Ukraina. Medan det är lätt för en journalist att anklaga en Chavez, en Ahmadinejad, en Putin eller Janukovitj för i stort sett allt ont får du helst inte röra en saudisk kung Abdullah, en Saakasjvili eller Yatsenyuk , för att inte ens nämna en Netanyahu. Detta är den mörka sanningen om min livstids humanitära interventioner, de har snurrat iväg världen i en oändlig våldscykel. I stället för att förbättra utsikterna för mänskliga rättigheter och demokrati, har de förstört för dem. Finansiärerna av dessa interventionistiska strategier har gjort enorma förmögenheter på att vara anslutna till ett nätverka v statliga entreprenörer och välplacerade spekulanter som utnyttjat politiska vakuumet efter att bomberna orsakat kaos, de är ett brödraskap av få som skapar ett helvete på jorden för miljarder andra. Påminns om allt när jag nu läser Reagans dagböcker.

Franklin D Roosevelt

"Men are not prisoners of fate, but only prisoners of their own minds."

Tacitus

"To plunder, to slaughter, to steal, these things they misname empire; and where they make a wilderness, they call it peace."

Faulkner; The Sound and the Fury

"I give it to you not that you may remember time, but that you might forget it now and then for a moment and not spend all your breath trying to conquer it. Because no battle is ever won. They are not even fought. The field only reveals to man his own folly and despair, and victory is an illusion of philosophers and fools."

Konvulsioner

Precis som årstider och klimatskiftningar har säsonger, finns de även inom historien, men de historiska skiftningarna verkar ha en dunkel, oblidkelig dynamik som människor bara kan hoppas på att försöka följa med på, med förhoppning om att inte krossas. Bakom de nuvarande störningarna ruvar inte bara utbyggnaden av en islamisk fundamentalism, men framförallt den förestående kollapsen av det guld som stärkt upp större delen av den islamistiska ekonomin i vår tid: oljan. Det var olja och enbart olja som lät befolkningarna i den islamska delen av världen att blomma i en svårtillgänglig öken i slutet av 1900-talet, men klart är nu att denna orgie av rikedom nu går mot sitt slut, och med den förmågan för regionen att upprätthålla standarden för den befolkningen som ockuperar dess område.

Den våldsamma våg av fundamentalistisk vrede Väst nu upplever är bara ett symptom på Oljebältets dödsryckningar, redan tydligt i den upplösningen av nationalstaterna i Nordafrika och Mellanöstern. Saudiarabien kommer vara det sista dominot att falla eftersom den är så totalt beroende av desperat amerikanskt stöd. Men fall kommer Huset Saud, för den nuvarande teorin att Saudiarabien kan överleva på $40:s olja och kassareserver är en hägring. Långt innan Saudiarabien når bankrutt kommer landet drabbas av hemska interna politiska stridigheter mellan klaner och prinsar som råkar vara ättlingar till Muhammad ibn Saud, och som representerar cirka 15.000 av landets 29 miljoner. Kung Abdullah är över 90 år gammal, en tunn tråd att hålla ihop det hela. Salafisterna som Saud närt kommer åberopa sitt Islamistiska våld när kungen är borta, vilket kommer användas av pretendenterna. Väl medvetna om att USA aldrig kan bomba Saudiarabien, för Saudiarabien är Mekkas protektor.

Underligt för en del är att dessa Saudiska spänningar är det somsom kokar över hos oss i Väst dessa blodsfyllda dagar. Det vi kanske inte inser är att även vi står inför desperata problem kring vår egen oljeförsörjning, vilket mestadels har att göra med 100 år av oljenyttjande och en tillgångsskuld. 20-talets muslimska nationalstater var en skapelse av Väst för att trygga oljan. Uppklösningen av desamma nu när oljan är slut kommer bestå av en enda rad långa krig, en tävling mot ett naturresursslut där jag hoppas vi efter konvulsionerna är över kan återbörda villkoren till ett liv strax ovanför barbariets nivå. En bra början när det gäller att förstå Saudi är för övrigt följande bok: Resa i Sharialand : ett reportage om kvinnors liv i Saudiarabien.