Det är en motstridig
och förvirrad värld av draksådd vi lever. Men dess problem med ackumulerad rikedom för de få är inte nytt, problemen antar bara nya
former. I Sparta under det andra århundradet f.Kr. utvecklades också en spricka
mellan den härskande eliten och allmänhetens människomassa, detta strax efter de
peloponnesiska krigen. De som styrdes och beskattades krävde en förändring eftersom klyftan
mellan rika och fattiga hade blivit så stor och iakttagbar att den inte kunde
tolereras. En rad radikala monarker, Agis IV, Kleomenes III och
Nabis, skapade
då en struktur för att återuppliva staten. Adeln skickades i exil; magistratsdiktaturen avskaffades; slavar fick sin frihet; alla medborgare fick sin rösträtt åter;
och markandelar konfiskerades från de rika delades ut till de fattiga; något som
ECB knappast skulle tolerera i dagens Grekland. Den tidiga romerska republiken,
hotades av detta exempel och skickade snabbt ut sina legioner under Titus
Quinctius Flamininus för att krossa det rebelliska Sparta. Enligt
Livy var detta
svaret från Nabis, kungen av Sparta på den attacken; och i dessa ord känns
kylan och ilskan och värdigheten hos en man som vet att historien kommer ge
honom rätt:
Do not demand that Sparta conform to your own
laws and institutions. [...] You select your cavalry and infantry by their property
qualifications and desire that a few should excel in wealth and the common
people be subject to them. Our lawgiver did not want the state to be in the
hands of a few, whom you call the Senate, nor that any one class should have
supremacy in the state. He believed that by equality of fortune and dignity
there would be many to bear arms for their country.
