David Ben-Gurion

“We must use terror, assassination, intimidation, land confiscation, and the cutting of all social services to rid the Galilee of its Arab population.”

Hjälp till djävulsdyrkarna

Att förebygga folkmord och etnisk rensning anses rent allmänt som en ganska bra anledning att initiera en väpnad konflikt.  Men Obama-administrationen verkar vara ganska selektiva i detta avseende. Till exempel har den ukrainska militären skapat en humanitär katastrof av stora mått när de för några veckor sedan började attackera bostadsområden med artilleri, raketer och den förbjudna vita fosforn. En attack som orsakat en flyktingkris på över en halv miljon människor, civila garden utan ordentlig utrustning, mat eller vatten som snabbt mördas och staplas som ved. Obamas svar är att ge den ukrainska regeringen över en miljon dollar i militärt bistånd och all sorts politiskt stöd samtidigt som USA febrilt förneka att det finns en humanitär kris överhuvudtaget.

Ett annat exempel: Israel har beskjutit FN skolor och sjukhus i Gaza dödat massor av kvinnor och barn; allt med hjälp av skarp ammunition för att döda eller lemlästa. Obamas svar är att skicka John Kerry över att genera alla med sitt hjärnlösa krigsjollrade. USA: s militära och politiska stöd till Israel kan aldrig ifrågasättas.

Observera att i de här två fallen ovan skulle det vara möjligt att motverka folkmord och etnisk rensning utan att sätta amerikanska liv på spel, medan bombningarna av den islamiska staten att skydda livet för en grupp djävulsdyrkare medför enorma risker. Och ändå det är vad Obama bestämmer sig för att göra. Verkligheten är värre än fantasin.

Genväg förbi kriget?

Varje krig åtföljs av ett slags mental mobilisering, en krigsfeber. Även vanligtvis begåvade människor är inte immuna mot en sjukdomssejour med denna feber. Både Max Weber och Thomas Mann kände en rensning, befrielse och en enorm mängd av hopp när första världskriget utbröt för hundra år sedan.
Även efter det att tusentals män redan låg död på de belgiska slagfälten, avtog inte krigsfebern män som Max Planck och Wilhelm Röntgen samt andra vetenskapsmän uppmuntrade sina landsmän att engagera sig i patologisk grymhet mot sin franske granne: Ohne den deutschen Militarismus wäre die deutsche Kultur längst vom Erdboden getilgt. Deutsches Heer und deutsches Volk sind eins. Dieses Bewusstsein verbrüdert heute 70 Millionen Deutsche ohne Unterschied der Bildung, des Standes und der Partei.

Historien upprepar sig inte säger nu dagens visa människor. Men kan vi vara så säkra på det i dessa dagar? Med tanke på vapenskramlet på Krim och i östra Ukraina där stats- och regeringscheferna i väst plötsligt har massor med frågor och saknar svaren. Likheterna möter mig just nu under min omläsning av Englunds; Stridens skönhet och sorg. Där i texten finns samma vapenskrammel som nu; nu 2014 när den amerikanska kongressen har öppet börjat diskutera att beväpna Ukraina. Den tidigare säkerhetsrådgivaren i USA Zbigniew Brzezinski rekommenderar Ukrainas illegitima regering att beväpna medborgarna för att slås hus till hus i kampen mot den onde Ryssen. Den tyska förbundskanslern, eftersom det är hennes vana, är mycket mindre tydlig, men inte desto mindre olycksbådande: Vi är redo att vidta bestämda åtgärder. Journalister har gått från sansade till upprörd på några veckor. Mångfalden av attackvilliga yttranden har ökat i omfattning. Tidningar marscherar nu med sina politiker i krav på sanktioner mot Rysslands president Putin. Även rubrikerna förråder en aggressiv spänning som vanligtvis är karakteristiskt för oreflekterade våldshuliganer. Rubriker som; Nog prat! Visa styrka!  Nu eller aldrig! pryder respekterade dagstidningar. Tabloiderna ska jag inte ens nämna. . .

Resultatet av denna uppskruvade retorik? Samma nu som 1914; på nolltid har anklagelser och motanklagelser blivit så intrasslade att fakta i målet blir helt skymd.  För vad är fakta i upptrappningen? Det hela började med den ryska invasionen av Krim enligt Väst, men främjade inte Väst först destabilisering av Ukraina? Får inte Ryssland expandera till väst när Nato växer i öst? Eller har kanske två världsmakter krockat, drivna av mycket liknande onda avsikter mot en försvarslös tredje part som nu betalar för det uppstådda kaoset med de första faserna av ett inbördeskrig? Om du nu käre läsare förväntar dig ett svar på vems felet är, kan man lika gärna sluta läsa nu. Texten försöker inte att gräva fram denna dolda sanning. Ingen vet idag med säkerhet hur det började. Ingen vet inte hur det kommer att sluta. Men världen sitter just nu här, mitt i ovissheten och krigsvindarna. Vindar som måste dämpas, krigsretorikens ord måste stjälas ur munnen på pöbeln och politikerna, nya ord måste in i stället, ord som har blivit bortglömda; realismens vokabulär.

Realism är tyvärr en bristvara när det kommer till valförberedelser. När Hillary Clinton jämför Putin med Hitler, gör hon det för att vädja till väljarnas behov av en fiende. I USA:s fall den stora procenten medborgare som inte äger ett pass men tror sig äga världen. För många av dem är Hitler den enda historiska utlänning de känner till, därför är Adolf Putin ett mycket välkommen fiktiv kampanjporträtt. Även i Sverige har Major Björklund och Korperal Bildt ett mål: att vädja till folket för att vinna valet, för att vinna ett demokratiskt ordförandeskap genom att utmåla den andre som odemokratisk. Mänskligheten har emellertid ett klart mer vitalt intresse av stabilitet och kommunikation än strider och krig. Vi har inte råd att se på Ryssland som en fiende.  Även ekonomiska påtryckningar är i detta nu en krigsförklaring, liksom den politiska isoleringen; för inget skulle föra ner Ryssland på knä och även om Väst skulle lyckas: hur skulle ett kuvat Ryssland vara att ha som granne? Hur kan den som vill bo tillsammans i det europeiska huset vilja leva med förödmjukade människor vars valda ledning behandlas som en paria och vars medborgare du inte får träffa.


Naturligtvis kräver den nuvarande situationen ett starkt ställningstagande om gränsers integritet, men mer än något annat behöver Väst en hård linje mot sig själv. Vi får aldrig vända oss till vedergällning.  Vi bör erkänna status quo för att förändra den. Befästa våra västerländska värden, utan sanktioner, utan hot om våld. Medkänsla. Förändring genom närmande. Dialog. Genomgång av gemensamma intressen är alla vägar att vandra. Istället väljer vi vägen: Ställa ultimatum, driva fram blockader, elda på lågintensiva inbördeskrig.
“The test for politics is not how something starts but how it ends“ sa Henry Kissinger. Efter ockupationen av Krim förklarade han: vi borde ha försoning, inte dominans. En demonisering av Putin är inte policy. Det är ett alibi för bristen därav. Konflikter ska kondenseras, göras mindre, krympa dem, och sedan destillera dem till en lösning.

De senaste 15 åren har Amerika gjort det motsatta. Alla konflikter har trappats upp. Attacken av en terrorgrupp vid namn al-Qaida har blivit en global kampanj mot islam. Irak, Libyen och Afghanistan bombades på tvivelaktiga grunder. Förhållandet till den islamiska världen kan absolut betraktas som skadat. Om Väst hade bedömt den dåvarande amerikanska regeringen, som marscherade in i Irak utan en resolution av FN och utan bevis på existensen av massförstörelsevapen med samma normer som vi i dag dömer Putin, skulle Bush direkt förbjudits från att komma in i EU. De utländska investeringarna skulle ha varit frysta, exporten av fordon av märkena GM, Ford och Chrysler förbjudna.  Den nuvarande amerikanska tendensen till verbal och även militär upptrappning, isolering, demonisering och flygattacker fiender har dessutom inte visat sig vara effektiv. Den senaste lyckade stora militära insatsen USA genomförde var landstigningen i Frankrike 1944. Alla andra krig, Korea, Vietnam, Irak och Afghanistan har var varit klara misslyckanden. Att nu flytta enheter från Nato mot den polska gränsen och beväpningen av Ukraina är en fortsättning på bristen av diplomati genom militära medel.

USA och EU behöver visa medkänsla i det att våra regeringar behöver förskaffa sig förmågan att se världen genom ögonen på den andre. Vi borde sluta anklaga 143 miljoner ryssar för att vara onda, bara för att de ser på världen annorlunda än amerikanska republikaner och Jan Björklund. Vad som behövs är istället att Väst bidrar till att modernisera landet, inga sanktioner som ytterligare kommer att minska bristen på rikedom och skada relationerna. Ekonomiska relationer är också relationer. Internationella samarbeten är besläktade med en känslighet mellan nationer.  Ryssland bör integreras, inte isoleras. Små steg i den riktningen är bättre än det nonsens som pågår nu.

Ytterligare en kommentar om tonen i debatten. Annektering av Krim står i strid med internationell rätt. Stödet för separatister i östra Ukraina stämmer inte heller med våra idéer om statens suveränitet, och naturligtvis kan vi fortsätta att förkunna vår ilska mot den hänsynslösa Putin och vädja om sanktioner mot honom, men minns alltid hur männen efter krigsslutet 1918, var de ångerfulla, de vädjade förståelse mellan nationer. Ett hat mot Putin och Ryssland gör bara den civiliserade världen till ett krigsläger och slagfält. Det är dags att en stor våg av kärlek ersätter den förödande vågen av hat.  Vi bör försöka undvika omvägen via slagfälten i detta nya århundrade. Historien behöver inte upprepa sig. Vi kanske kan hitta en genväg förbi krigskraven?

Sir Alex Fraser Tyler

The average age of the world's greatest civilizations has been two hundred years. These nations have progressed through this sequence:

From bondage to spiritual faith;
from spiritual faith to great courage;
from courage to liberty;
from liberty to abundance;
from abundance to selfishness;
from selfishness to complacency;
from complaceny to apathy;
from apathy to dependence;
from dependency back again into bondage.

Spelets regler

Vad har hänt i Libyen efter NATO:s befrielse? Efter de svenska Gripen planens modiga insatser? Det som har hänt är att det skapats ännu en kollapsad stat. Just de grymheter som nämndes av den svenska regeringen för att börja sin humanitära intervention i Libyen, utspelas nu i verkligheten. Återigen är hela städer inringade och bombarderade med flyg. Inbördeskriget fortsätter, men nu finns ingen ond man att skylla på. Krigets orsaker är för komplexa för de enkelspåriga militärerna i väst.

Tripoli, Sirte och andra libyska städer som stått emot Natos invasion, nu i revolt, i revolt mot den stabilitet som aldrig kom, i revolt mot den så kallade demokratiska revolutionen som utlovades av Nato och dess samarbetspartners. Regeringen i Tripoli är maktlös, dess säkerhetsstyrkor uppdelade mellan ekonomiska intressegrupper och klaner, parlamentet i Tripoli beskådar hur CIA nu genomför fullskaliga militära operationer mot islamister i Benghazi, inklusive användning militära flygplan, utan regeringens godkännande. Sammanfattningsvis förblir Libyen en krigszon. De många reformer som Muammar Gaddafis diktatoriska regering genomförde är ogjorda, och det är osannolikt att de kommer att återställas och än mindre överträffas inom en överskådlig framtid. Nato har effektivt uppåt förstörelse av en hel nation och nu har bara de västerländska företagen att plundra landets resurser, en mall för framtida extraterritoriella äventyr i Syrien, Egypten, Ukraina, och Irak.

Precis som i Libyen, har revolutioner försökt att slå rot i Egypten, Syrien, och Ukraina. Samma berättelser har presenterats oss, det vi visste om Libyen återanvändes i Egypten, Irak Syrien, och Ukraina. Precis samma icke-statliga organisationer används för att finansiera, utrusta, och på annat sätt stödja oppositionsgrupperna i respektive land. Termer som "demokrati", "framsteg", "frihet", slåss mot "diktatur"; välbekanta och enkla teman. För de som undrar vad som kommer att hända med Egypten, Syrien, eller Ukraina behöver man bara titta på Libyen. Och för dem som stödde Nato-revolutionen i Libyen måste de fråga sig om de är nöjda med det slutliga resultatet samt om de önskar detta resultat i Egypten, Syrien, eller Ukraina? Eller föreställer de sig att Natos planer för vart och ett av dessa länder kommer att sluta annorlunda?

100 år av propaganda

Det är nu hundra år sen världen upplevde början på det första världskriget och vi kämpar fortfarande med att förstå vad som orsakade européerna att finna det en bra idé att döda varandra i miljontal medan de vistades i fuktiga och råttangripna diken. Politiska och ekonomiska faktorer nämns ofta, men är knappast tillräckligt. Krig har funnits med oss sen början av mänsklighetens historia, men graden av grymhet i första världskriget var något nytt. Det som gjorde detta krig så destruktiv var framförallt kraften i det som senare kom att kallas propaganda och som vi i dag brukar kalla samförstånd. Propagandans framgång var som alltid ett framväxande fenomen inlindat i ett komplext system. Det var ett oväntat resultat av den ökade läskunnigheten i de industrialiserade landen. Som ett exempel; i slutet av 1900-talet, hade Frankrike uppnått en nästan 100 % grad av läskunnighet och flera europeiska länder, bland annat Tyskland, Storbritannien och andra, hade nått liknande nivåer.

Folk fick lära sig att läsa och skriva eftersom läskunnighet var en användbar förmåga i ett snabbt industrialiserat samhälle. Men, för skriv och läskunnighet, precis som för många andra saker, uppstår oväntade konsekvenser. När de flesta människor kunde läsa och skriva, ändrades spelreglerna för kommunikation. Innan en ålder av läskunnighet, tvingades regeringarna förlita sig på  stads utropare och präster för att tala om för sina undersåtar att ett krig hade förklarats och att de var tvungna att ta värvning. Med läskunnighet, skulle folk läsa tidningar och få veta inte bara att de var tvungna att värva, men hur bra och vackert det var att ta värvning för att slåss mot de onda monster som fienden var.

Propagandan växte sen av sig själv. När människor blev mer och mer övertygade om att vara på den goda sidan mot det onda, blev kriget hårdare, mer nödvändigt och föll snabbare utom kontroll, hemmafronten kunde göda soldaterna med mer hat och mer propaganda. Delvis var denna katastrofala spiral en spontan företeelse, men snart hade regeringarna lärt sig att utnyttja den. Det tog lite tid att utveckla rätt teknik, men början av den moderna krigspropagandan kom med sänkingen av det brittiska fartyget Lusitania av en tysk ubåt, vilket den allierade propagandan utnyttjade på ett sätt som vi lätt kan känna igen idag kring MH17-katastrofen: en omfattande användning av media för att demonisera fienden.

Idag kan via nätet bilder och filmer användas för att komplettera och ersätta den skriftliga uppviglingen som fanns för ett sekel sedan, men den grundläggande mekanismen för propaganda är detsamma: regeringarna kan nå sina mål med en enorm flod av falsk eller förvrängd information baserad på halvsanning och lögn. Folk är normalt inte rustade att försvara sig mot denna anstormning av desinformation och tenderar att reagera med att antingen tro på det eller ta sin tillflykt till bisarra konspirationsteorier.


Det framväxande fenomenet propaganda under första världskriget tog de flesta på sängen, och när kriget var över, fanns det flera försök att förstå det och kontrollera den. Edward Bernays var en pionjär inom detta område med sin bok Propaganda. Han var tyvärr optimist och trodde att propaganda kunde användas för goda ändamål. Tyvärr är det nästan omöjligt att styra ett självförstärkande fenomen och idag är vi lika känsliga som för hundra år sedan för vågorna av hat som regelbundet uppslukar den allmänna opinionen. Fallet med de icke-existerande massförstörelsevapnen som ledde till invasionen av Irak 2003 är bara en av de senare manifestationerna av detta fenomen. Saringasattacken i Syrien förra året en annan.  Således kära läsare, hundra år senare, är historien om det första stora kriget en lektion i hur svårt det är för oss att hantera komplexa system. Vårt samhälle, en av de mest komplexa system som någonsin funnits i mänsklighetens historia, utsätts för destruktiva attacker som skapats av ett framväxande statliga kontrollbehov: oförutsägbart och okontrollerbart. Propaganda skapar det hat som genererar de destruktiva krigen av idag. Även den illusoriska propagandauppfattning att ett överflöd av olja och gas som skapas av skiffergas leder till en farlig omfördelning av enorma resurser till ett åtagande som leder ingenstans. Propagandan som driver den självförstärkande optimismen i ekonomiska media leder till finansiella bubblor och efter det till destruktiva krascher. Propagandan kan bara motas med ett välinformerat ifrågasättande folk.

Den krigspropaganda som fanns ett århundrade bort är kanske förlegad till sin utformning men de centrala idéerna som utvecklats i samband med första världskriget är fortfarande med oss, även om de oftare nu finns i finare och mer effektiva former. Internet ger bara ytterligare ett lager av komplexitet till de en gång så enkla mekanismer för propaganda som fanns och gör det ännu svårare att kontrollera den. Aldrig i historien har vi stått inför en så oerhört komplicerat system som formar vår uppfattning av världen.

Var leder oss detta? Jag vet inte, jag kan inte veta. Framtiden, är som vanligt, en dunkel bild av det förflutna. Så det stora kriget en del av vårt förflutna men också för vår framtid. Med sina mer än 10 miljoner döda och med sin otroliga blandning av kärlek och hat är det fortfarande en del av hur vi ser på världen, en del av det sätt på hur vi reagerar inför det okända och den okände, till den mystiska väsen vi kallar fiende.

Jackson Browne

"You might ask what it takes to remember
When you know that you've seen it before
Where a government lies to a people
And a country is drifting to war"