Genväg förbi kriget?

Varje krig åtföljs av ett slags mental mobilisering, en krigsfeber. Även vanligtvis begåvade människor är inte immuna mot en sjukdomssejour med denna feber. Både Max Weber och Thomas Mann kände en rensning, befrielse och en enorm mängd av hopp när första världskriget utbröt för hundra år sedan.
Även efter det att tusentals män redan låg död på de belgiska slagfälten, avtog inte krigsfebern män som Max Planck och Wilhelm Röntgen samt andra vetenskapsmän uppmuntrade sina landsmän att engagera sig i patologisk grymhet mot sin franske granne: Ohne den deutschen Militarismus wäre die deutsche Kultur längst vom Erdboden getilgt. Deutsches Heer und deutsches Volk sind eins. Dieses Bewusstsein verbrüdert heute 70 Millionen Deutsche ohne Unterschied der Bildung, des Standes und der Partei.

Historien upprepar sig inte säger nu dagens visa människor. Men kan vi vara så säkra på det i dessa dagar? Med tanke på vapenskramlet på Krim och i östra Ukraina där stats- och regeringscheferna i väst plötsligt har massor med frågor och saknar svaren. Likheterna möter mig just nu under min omläsning av Englunds; Stridens skönhet och sorg. Där i texten finns samma vapenskrammel som nu; nu 2014 när den amerikanska kongressen har öppet börjat diskutera att beväpna Ukraina. Den tidigare säkerhetsrådgivaren i USA Zbigniew Brzezinski rekommenderar Ukrainas illegitima regering att beväpna medborgarna för att slås hus till hus i kampen mot den onde Ryssen. Den tyska förbundskanslern, eftersom det är hennes vana, är mycket mindre tydlig, men inte desto mindre olycksbådande: Vi är redo att vidta bestämda åtgärder. Journalister har gått från sansade till upprörd på några veckor. Mångfalden av attackvilliga yttranden har ökat i omfattning. Tidningar marscherar nu med sina politiker i krav på sanktioner mot Rysslands president Putin. Även rubrikerna förråder en aggressiv spänning som vanligtvis är karakteristiskt för oreflekterade våldshuliganer. Rubriker som; Nog prat! Visa styrka!  Nu eller aldrig! pryder respekterade dagstidningar. Tabloiderna ska jag inte ens nämna. . .

Resultatet av denna uppskruvade retorik? Samma nu som 1914; på nolltid har anklagelser och motanklagelser blivit så intrasslade att fakta i målet blir helt skymd.  För vad är fakta i upptrappningen? Det hela började med den ryska invasionen av Krim enligt Väst, men främjade inte Väst först destabilisering av Ukraina? Får inte Ryssland expandera till väst när Nato växer i öst? Eller har kanske två världsmakter krockat, drivna av mycket liknande onda avsikter mot en försvarslös tredje part som nu betalar för det uppstådda kaoset med de första faserna av ett inbördeskrig? Om du nu käre läsare förväntar dig ett svar på vems felet är, kan man lika gärna sluta läsa nu. Texten försöker inte att gräva fram denna dolda sanning. Ingen vet idag med säkerhet hur det började. Ingen vet inte hur det kommer att sluta. Men världen sitter just nu här, mitt i ovissheten och krigsvindarna. Vindar som måste dämpas, krigsretorikens ord måste stjälas ur munnen på pöbeln och politikerna, nya ord måste in i stället, ord som har blivit bortglömda; realismens vokabulär.

Realism är tyvärr en bristvara när det kommer till valförberedelser. När Hillary Clinton jämför Putin med Hitler, gör hon det för att vädja till väljarnas behov av en fiende. I USA:s fall den stora procenten medborgare som inte äger ett pass men tror sig äga världen. För många av dem är Hitler den enda historiska utlänning de känner till, därför är Adolf Putin ett mycket välkommen fiktiv kampanjporträtt. Även i Sverige har Major Björklund och Korperal Bildt ett mål: att vädja till folket för att vinna valet, för att vinna ett demokratiskt ordförandeskap genom att utmåla den andre som odemokratisk. Mänskligheten har emellertid ett klart mer vitalt intresse av stabilitet och kommunikation än strider och krig. Vi har inte råd att se på Ryssland som en fiende.  Även ekonomiska påtryckningar är i detta nu en krigsförklaring, liksom den politiska isoleringen; för inget skulle föra ner Ryssland på knä och även om Väst skulle lyckas: hur skulle ett kuvat Ryssland vara att ha som granne? Hur kan den som vill bo tillsammans i det europeiska huset vilja leva med förödmjukade människor vars valda ledning behandlas som en paria och vars medborgare du inte får träffa.


Naturligtvis kräver den nuvarande situationen ett starkt ställningstagande om gränsers integritet, men mer än något annat behöver Väst en hård linje mot sig själv. Vi får aldrig vända oss till vedergällning.  Vi bör erkänna status quo för att förändra den. Befästa våra västerländska värden, utan sanktioner, utan hot om våld. Medkänsla. Förändring genom närmande. Dialog. Genomgång av gemensamma intressen är alla vägar att vandra. Istället väljer vi vägen: Ställa ultimatum, driva fram blockader, elda på lågintensiva inbördeskrig.
“The test for politics is not how something starts but how it ends“ sa Henry Kissinger. Efter ockupationen av Krim förklarade han: vi borde ha försoning, inte dominans. En demonisering av Putin är inte policy. Det är ett alibi för bristen därav. Konflikter ska kondenseras, göras mindre, krympa dem, och sedan destillera dem till en lösning.

De senaste 15 åren har Amerika gjort det motsatta. Alla konflikter har trappats upp. Attacken av en terrorgrupp vid namn al-Qaida har blivit en global kampanj mot islam. Irak, Libyen och Afghanistan bombades på tvivelaktiga grunder. Förhållandet till den islamiska världen kan absolut betraktas som skadat. Om Väst hade bedömt den dåvarande amerikanska regeringen, som marscherade in i Irak utan en resolution av FN och utan bevis på existensen av massförstörelsevapen med samma normer som vi i dag dömer Putin, skulle Bush direkt förbjudits från att komma in i EU. De utländska investeringarna skulle ha varit frysta, exporten av fordon av märkena GM, Ford och Chrysler förbjudna.  Den nuvarande amerikanska tendensen till verbal och även militär upptrappning, isolering, demonisering och flygattacker fiender har dessutom inte visat sig vara effektiv. Den senaste lyckade stora militära insatsen USA genomförde var landstigningen i Frankrike 1944. Alla andra krig, Korea, Vietnam, Irak och Afghanistan har var varit klara misslyckanden. Att nu flytta enheter från Nato mot den polska gränsen och beväpningen av Ukraina är en fortsättning på bristen av diplomati genom militära medel.

USA och EU behöver visa medkänsla i det att våra regeringar behöver förskaffa sig förmågan att se världen genom ögonen på den andre. Vi borde sluta anklaga 143 miljoner ryssar för att vara onda, bara för att de ser på världen annorlunda än amerikanska republikaner och Jan Björklund. Vad som behövs är istället att Väst bidrar till att modernisera landet, inga sanktioner som ytterligare kommer att minska bristen på rikedom och skada relationerna. Ekonomiska relationer är också relationer. Internationella samarbeten är besläktade med en känslighet mellan nationer.  Ryssland bör integreras, inte isoleras. Små steg i den riktningen är bättre än det nonsens som pågår nu.

Ytterligare en kommentar om tonen i debatten. Annektering av Krim står i strid med internationell rätt. Stödet för separatister i östra Ukraina stämmer inte heller med våra idéer om statens suveränitet, och naturligtvis kan vi fortsätta att förkunna vår ilska mot den hänsynslösa Putin och vädja om sanktioner mot honom, men minns alltid hur männen efter krigsslutet 1918, var de ångerfulla, de vädjade förståelse mellan nationer. Ett hat mot Putin och Ryssland gör bara den civiliserade världen till ett krigsläger och slagfält. Det är dags att en stor våg av kärlek ersätter den förödande vågen av hat.  Vi bör försöka undvika omvägen via slagfälten i detta nya århundrade. Historien behöver inte upprepa sig. Vi kanske kan hitta en genväg förbi krigskraven?