Genväg förbi kriget?

Varje krig åtföljs av ett slags mental mobilisering, en krigsfeber. Även vanligtvis begåvade människor är inte immuna mot en sjukdomssejour med denna feber. Både Max Weber och Thomas Mann kände en rensning, befrielse och en enorm mängd av hopp när första världskriget utbröt för hundra år sedan.
Även efter det att tusentals män redan låg död på de belgiska slagfälten, avtog inte krigsfebern män som Max Planck och Wilhelm Röntgen samt andra vetenskapsmän uppmuntrade sina landsmän att engagera sig i patologisk grymhet mot sin franske granne: Ohne den deutschen Militarismus wäre die deutsche Kultur längst vom Erdboden getilgt. Deutsches Heer und deutsches Volk sind eins. Dieses Bewusstsein verbrüdert heute 70 Millionen Deutsche ohne Unterschied der Bildung, des Standes und der Partei.

Historien upprepar sig inte säger nu dagens visa människor. Men kan vi vara så säkra på det i dessa dagar? Med tanke på vapenskramlet på Krim och i östra Ukraina där stats- och regeringscheferna i väst plötsligt har massor med frågor och saknar svaren. Likheterna möter mig just nu under min omläsning av Englunds; Stridens skönhet och sorg. Där i texten finns samma vapenskrammel som nu; nu 2014 när den amerikanska kongressen har öppet börjat diskutera att beväpna Ukraina. Den tidigare säkerhetsrådgivaren i USA Zbigniew Brzezinski rekommenderar Ukrainas illegitima regering att beväpna medborgarna för att slås hus till hus i kampen mot den onde Ryssen. Den tyska förbundskanslern, eftersom det är hennes vana, är mycket mindre tydlig, men inte desto mindre olycksbådande: Vi är redo att vidta bestämda åtgärder. Journalister har gått från sansade till upprörd på några veckor. Mångfalden av attackvilliga yttranden har ökat i omfattning. Tidningar marscherar nu med sina politiker i krav på sanktioner mot Rysslands president Putin. Även rubrikerna förråder en aggressiv spänning som vanligtvis är karakteristiskt för oreflekterade våldshuliganer. Rubriker som; Nog prat! Visa styrka!  Nu eller aldrig! pryder respekterade dagstidningar. Tabloiderna ska jag inte ens nämna. . .

Resultatet av denna uppskruvade retorik? Samma nu som 1914; på nolltid har anklagelser och motanklagelser blivit så intrasslade att fakta i målet blir helt skymd.  För vad är fakta i upptrappningen? Det hela började med den ryska invasionen av Krim enligt Väst, men främjade inte Väst först destabilisering av Ukraina? Får inte Ryssland expandera till väst när Nato växer i öst? Eller har kanske två världsmakter krockat, drivna av mycket liknande onda avsikter mot en försvarslös tredje part som nu betalar för det uppstådda kaoset med de första faserna av ett inbördeskrig? Om du nu käre läsare förväntar dig ett svar på vems felet är, kan man lika gärna sluta läsa nu. Texten försöker inte att gräva fram denna dolda sanning. Ingen vet idag med säkerhet hur det började. Ingen vet inte hur det kommer att sluta. Men världen sitter just nu här, mitt i ovissheten och krigsvindarna. Vindar som måste dämpas, krigsretorikens ord måste stjälas ur munnen på pöbeln och politikerna, nya ord måste in i stället, ord som har blivit bortglömda; realismens vokabulär.

Realism är tyvärr en bristvara när det kommer till valförberedelser. När Hillary Clinton jämför Putin med Hitler, gör hon det för att vädja till väljarnas behov av en fiende. I USA:s fall den stora procenten medborgare som inte äger ett pass men tror sig äga världen. För många av dem är Hitler den enda historiska utlänning de känner till, därför är Adolf Putin ett mycket välkommen fiktiv kampanjporträtt. Även i Sverige har Major Björklund och Korperal Bildt ett mål: att vädja till folket för att vinna valet, för att vinna ett demokratiskt ordförandeskap genom att utmåla den andre som odemokratisk. Mänskligheten har emellertid ett klart mer vitalt intresse av stabilitet och kommunikation än strider och krig. Vi har inte råd att se på Ryssland som en fiende.  Även ekonomiska påtryckningar är i detta nu en krigsförklaring, liksom den politiska isoleringen; för inget skulle föra ner Ryssland på knä och även om Väst skulle lyckas: hur skulle ett kuvat Ryssland vara att ha som granne? Hur kan den som vill bo tillsammans i det europeiska huset vilja leva med förödmjukade människor vars valda ledning behandlas som en paria och vars medborgare du inte får träffa.


Naturligtvis kräver den nuvarande situationen ett starkt ställningstagande om gränsers integritet, men mer än något annat behöver Väst en hård linje mot sig själv. Vi får aldrig vända oss till vedergällning.  Vi bör erkänna status quo för att förändra den. Befästa våra västerländska värden, utan sanktioner, utan hot om våld. Medkänsla. Förändring genom närmande. Dialog. Genomgång av gemensamma intressen är alla vägar att vandra. Istället väljer vi vägen: Ställa ultimatum, driva fram blockader, elda på lågintensiva inbördeskrig.
“The test for politics is not how something starts but how it ends“ sa Henry Kissinger. Efter ockupationen av Krim förklarade han: vi borde ha försoning, inte dominans. En demonisering av Putin är inte policy. Det är ett alibi för bristen därav. Konflikter ska kondenseras, göras mindre, krympa dem, och sedan destillera dem till en lösning.

De senaste 15 åren har Amerika gjort det motsatta. Alla konflikter har trappats upp. Attacken av en terrorgrupp vid namn al-Qaida har blivit en global kampanj mot islam. Irak, Libyen och Afghanistan bombades på tvivelaktiga grunder. Förhållandet till den islamiska världen kan absolut betraktas som skadat. Om Väst hade bedömt den dåvarande amerikanska regeringen, som marscherade in i Irak utan en resolution av FN och utan bevis på existensen av massförstörelsevapen med samma normer som vi i dag dömer Putin, skulle Bush direkt förbjudits från att komma in i EU. De utländska investeringarna skulle ha varit frysta, exporten av fordon av märkena GM, Ford och Chrysler förbjudna.  Den nuvarande amerikanska tendensen till verbal och även militär upptrappning, isolering, demonisering och flygattacker fiender har dessutom inte visat sig vara effektiv. Den senaste lyckade stora militära insatsen USA genomförde var landstigningen i Frankrike 1944. Alla andra krig, Korea, Vietnam, Irak och Afghanistan har var varit klara misslyckanden. Att nu flytta enheter från Nato mot den polska gränsen och beväpningen av Ukraina är en fortsättning på bristen av diplomati genom militära medel.

USA och EU behöver visa medkänsla i det att våra regeringar behöver förskaffa sig förmågan att se världen genom ögonen på den andre. Vi borde sluta anklaga 143 miljoner ryssar för att vara onda, bara för att de ser på världen annorlunda än amerikanska republikaner och Jan Björklund. Vad som behövs är istället att Väst bidrar till att modernisera landet, inga sanktioner som ytterligare kommer att minska bristen på rikedom och skada relationerna. Ekonomiska relationer är också relationer. Internationella samarbeten är besläktade med en känslighet mellan nationer.  Ryssland bör integreras, inte isoleras. Små steg i den riktningen är bättre än det nonsens som pågår nu.

Ytterligare en kommentar om tonen i debatten. Annektering av Krim står i strid med internationell rätt. Stödet för separatister i östra Ukraina stämmer inte heller med våra idéer om statens suveränitet, och naturligtvis kan vi fortsätta att förkunna vår ilska mot den hänsynslösa Putin och vädja om sanktioner mot honom, men minns alltid hur männen efter krigsslutet 1918, var de ångerfulla, de vädjade förståelse mellan nationer. Ett hat mot Putin och Ryssland gör bara den civiliserade världen till ett krigsläger och slagfält. Det är dags att en stor våg av kärlek ersätter den förödande vågen av hat.  Vi bör försöka undvika omvägen via slagfälten i detta nya århundrade. Historien behöver inte upprepa sig. Vi kanske kan hitta en genväg förbi krigskraven?

Desinformation och destruktion

Påsken är passé, alla gamla gudar återuppståndna och jag riktar åter blicken ut över världen. Samma händelser upprepar sig; västerländska diplomater och politiker gör om samma misstag, våra medier fortsätter presentera en alltför förenklad bild av vad som händer i Ukraina, på samma sätt som de presenterade Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien som svartvita skeenden där ondska och godhet stod mot varandra. Den gamla regimen skulle i samtliga fall demoniseras och dess motståndare förhärligas, bilden från händelsernas centrum presenteras för allmänheten var ofta mer en fantasi än en faktisk verklighet.

Media fokuserar nu allt på trovärdigheten eller bristen densamma hos separatisterna i östra Ukraina och väldigt lite om den nya regeringen i Kiev. I själva verket är det som är mest slående för båda sidor i denna konflikt deras nästan komiska ineffektivitet: För tre månader sedan, agerade Janukovitj som om han hade den politiska och militära styrkan att utrota oppositionen bara för att finna sig själv tvingad att fly nästan ensam över gränsen. Förra veckan var Kiev trygga i att skicka trupper för att krossa ”terrorister” och återupprätta sin auktoritet i öster; bara för att se sina trupper fogligt överlämna sina fordon och desertera till rebellerna. När regeringens säkerhetsstyrkor dödade demonstranter i  Mariupol det visade sig att styrkorna  i själva verket tillhörde en grupp som rekryterats från ultranationalistiska demonstranter.

En följd av denna brist på organiserat stöd är att Ukraina nu fylls av skumma folkhärar. Det är egentligen väldigt mycket efter det mönster som följer de senaste krigen i Mellanöstern. Till exempel är i Afghanistan tillbakapressande av talibanerna inte så viktigt för framtiden i landet, kaoset som väntar är en följd av svagheten och impopulariteten hos regeringen. I Irak har regeringen 900 000 man i sina säkerhetsstyrkor och oljeintäkter på ca $ 100 miljarder per år, men under de senaste tre månaderna har Islamiska staten Irak och Levanten, en organisation som till och med kritiseras av al-Qaeda för sin överdrivna våldsfixering härskat i Fallujah.

En total katastrofen i Ukraina kan fortfarande undvikas genom kompromisser och återhållsamhet men detsamma gällde Afghanistan, Irak och Syrien...och där var de moderata rösterna få. En anledning till att dessa länder har slitits sönder av krig var just en falsk tilltro till att yttre krafter kunde vinna billiga, lätta och snabba segrar samt en oförmåga att förstå att den valda västvänliga samarbetspartnern i respektive land var en självcentrerad fraktion med många fiender. I Syrien till exempel har USA och dess allierade hävdat att företrädarna för det syriska folket på plats i Syrien är onda och en välfinansierad exil som inte vågar besöka landet är goda.

Vad gör Ukraina lika farligt som andra konfliktländer där USA och Väst trixat är att alla sidor överdriver nu sitt stöd, underskattar sina motståndare och sedan lovar mer än de kan ge. Genom att acceptera som legitim regering i Kiev de som nyss installerades i en direkt folkaktion har USA och EU på ett oansvarigt destabiliserat ett område av Europa. Ett område som nu riskerar bli ett ny långvarig konflikt kring egentligen inget mer än fiktiva gränser och konstlade nationella identiteter. Det är tur att Carl Bildt har en lång näsa eftersom han ofta inte kan se bortom den.

CAR

Utrikesdeklarationen idag i riksdagen, den bildtsköna världen beskriven för väljarna. Väljare som nu ska köpa svensk intervention i Afrika. FN kallar. Mali och Centralafrikanska republiken, CAR, måste räddas. Räddas av de som först kasta dem till lejonen det vill säga. Mali lider för att Libyen attackerades och föll samman. CAR lider för att Frankrikes kolonialdrömmar förblir kontinentens mardröm. Frankrike har i CAR redan oskyldigt blod på sina händer och det sekteristiska våldet mellan kristna och muslimer blev okontrollerbart i CAR först efter interventionen. Att Svenska soldater nu igen ska ner å mörda i Afrika är inget annat än en skandal.

Upp emot 700 personer har enligt uppgift dödats under den senaste veckan och tiotusentals har flytt från sina hem för att undkomma ytterligare sammandrabbningar. 4,6 miljoner människor som redan lider av en livsmedelskris lever nu efter fransk invasion även inför hotet av sekteristiska strider. Frankrikes försvarsminister och ansvarig stridshingst, Jean-Yves Le Drian, var på besök i huvudstaden Bangui  i december och varnade då för att våldet är bortom all kontroll och att landet stod inför en humanitär kris. Jo tack, men det är exakt den typ av blodigt kaos som jag och andra analytiker förutspådde skulle ske; just på grund av Frankrikes ogenomtänkta militära intervention i sin tidigare afrikanska koloni.

Det är viktigt att ha i minnet att blodbadet i CAR utbröt först efter det att tungt beväpnade franska soldater började patrullera gatorna. Franska trupper inte förhindrade inte förödelsen de hetsade fram den. Uppsvinget av mänsklig åderlåtning skedde först flera dagar efter det att franska trupper började anlända i CAR den 2 december. Våldet nådde en topp fem dagar senare när nästan 400 människor dödades i huvudstaden. Innan Frankrikes truppingripande fanns rapporter om sporadiskt våld i avlägsna delar av landet, men inte i huvudstaden och ej heller på en sådan massiv skala.

Det finns nu 1 600 franska soldater i CAR tillsammans med 3 000 från Afrikanska unionens men blodsutgjutelsen visar ändå inga tecken på att avta och då ska Sverige ner med mer militär. 50 soldater till att börja med. Fighting fire with fire. Elden beror nämligen på att det franska militära ingripandet underblåste sekteristiska spänningar och gav fria händer åt milisgrupper från den dominerande kristna befolkningen att attackera försvarslösa muslimska grannarna.

Flera rapporter från Bangui under februari har meddelat att fransmän vid militära vägspärrar ses avväpna muslimska miliser och bortse från de beväpnade kristna grupperna. Det finns också rapporter om att kristna gäng genomför plundring av muslimska företag där beväpnade franska soldater står vid sidan om och bara tittar på. Detta skapar en atmosfär av rädsla och osäkerhet.En fransk armékapten sad till BBC att det är lättare att avväpna den muslimska milisen än den kristna eftersom de förra i stort sett har begränsats till baracker. Denna ensidiga och ogenomtänkta strategin från Frankrikes sida lämnar det muslimska samfundet sårbart för attacker.

Hur hamnade vi här? Det började med att franska regeringstjänstemän utfärdade allvarliga varningar till media att folkmord hotade i CAR. I dessa varningar och ropade man efter humanitär intervention och banade väg för Paris att i FN: s säkerhetsråd driva fram ett franskt fredsframtvingande uppdrag .

Med misstänkt brådska kan jag tillägga lät den franska regeringen föregripa säkerhetsrådets bemyndigande den 5 december och började skicka hundratals av sina legionära trupper redan tre dagar före det datumet. Av betydelse är också det plötsliga återkallandet av den franske ambassadören i slutet av november 2013. Till detta är det allmänt känt att det sekteristiska våldet mellan kristna och muslimer i Centralafrikanska republiken var en icke-fråga innan interventionen. Det troliga är att ambassadören plockades från sin post för att inte förstöra den kommande berättelsen som låg till grund kolonialkrigarnas intervention.

Berättelsen om kaos och sekteristiskt våld har fortsatt att spinnas av Frankrike under de senaste veckorna, och nu är lögnen sanning. Detta skapade kaos ger nu Frankrike och Sverige mfl. en bekväm täckmantel för att befästa sin position i detta resursrika afrikanska land. 

Med samma yta som Frankrike och med bara sju procent av Frankrikes befolkning, är landet en guldgruva för exploatering. Det är rikt på olja, vattenkraft, jordbruk, skogsbruk, guld, diamanter, koppar och inte minst uranmalm. . .påminner här om att 80 procent av alla fransk elproduktion kommer från kärnkraft.

President Hollande hävdade i december att: Frankrike är inte här i Centralafrikanska republiken i något egenintresse. Frankrike har kommit för att försvara människovärdet. Detta påstående låter misstänkt skuldtungt för den enkla sanningen är Frankrike har ingripit i CAR för att befästa den neo-imperialistiska fest som pågått sen 2001. Men Väst behövde en humanistisk förevändning och då skapades ett sekteristiska kaos i syfte att täcka upp en kolonial kriminalitet. Åderlåtningen av detta olyckliga land ha påbörjats, och blodet leden går hela vägen till Paris och Arvfurstens palats.