Fragmenten, bildningen och sammanbindning

Ingenting kommer rädda världen från en kommande militär urladdning som jag ser det. Självklart kan plötsligt en politisk virtuose kliva fram i rampljuset, en hen som klarar att betvinga den här världens hela komplexa diplomatiska verklighet, men tillåt mig tvivla. För idag finns inte problemet brist på ”information” eller huvudbryet att inte kunna få grepp om världen. Allt material finns tillgängligt. Men politiker utan bredd i sin bildning kan bara ta till sig den fragmentariska världens geopolitiska sedvänja. Om nu någon verkligen vill ge sig i kast med att hantera det globala krävs mer än observationer och summeringar från tankesmedjorna. 

Ett fragment presenteras och en politik skapas kring detta, inte kring helheten, för att alla fragment ska kunna skapa en sammanhållen bild av världen behövs just den beprövade bildningen; ett medhavt hjärnligt hjälpmedel för att finna hållbara lösningar. Att annars försöka hålla samman en värld, som i sig själv är djupt splittrad samt dessutom pågår i parallella historiska sanningar, är en omöjlighet. 

Politiker saknar förstå sin roll i den kaotiska mängden och massan av information om enskilda krig och konflikter. Hur kan de då formulera en politik för fredlig samvaro, om de inför kaos per automatik ropar efter mer konflikt? Det kräver en förmåga att sätta sig in i ett annat lands språk, erfarenheter, notera vad dess historia består av, och sedan, utifrån dessa noteringar göra en politik som minimerar mänskligt lidande. Fragment är dock det bästa många politiker gör sig besvär kring, eftersom de fötts just i de ögonblick som den konstruerade kortsiktiga krigsretoriken kommit till, den 7 oktober är ett fragment, diasporan år 136 eKr är helheten, 24 februari 2022 är ett fragment, februari 20, 2014 helheten, tyvärr ignorerar vi väljare de bildade politikerna, ideligen väljer vi de kortsiktiga, de fragmentiserade politikerna.

Vatten och bakterier

Vi är vatten och bakterier. Inbyggt i denna grundläggande biologi finns vår förmåga att instinktivt hjälpa andra människor, vilket i sig är vackert. Problemet är emellertid att vi är kognitivt oförmögna. uppfatta mer än cirka 180 andra som vandes helt mänskliga. De återstående miljarderna människor på jorden är en odifferentierad massa vätska som vi lätt kan bli övertalade om att de försöker döda oss. Finns det filosofiskt bot? Självklart. "Sannerligen säger jag er: I den mån ni har gjort det mot en av de minsta av dessa mina bröder, har ni gjort det mot mig." Med andra ord sa Jesus till sina åhörare: Du uppskattar mig och du godkänner mig? Jag är en av de 180 personer som du anser vara mänsklig? Minns då att även alla andra på jorden är också är en människa som jag.

Sedan den sjunde oktober förra året har flera Jesusbarn har massakrerats på en kibbutz. Plus att ett gäng Jesusbarn bombas av amerikanska stridsflygplan med hjälp av brittiska bomber. Hundratals Jesusbarn har strimlats och krossats. Sedan fördes många av dessa småbarn till sjukhuset med åsna över bråtebeströdda vägar, men det var meningslöst eftersom sjukhuset hade slut på bedövningsmedel och förråd för länge sedan. Sedan den 7 oktober har den explosiva motsvarigheten till kärnvapenbomben som USA använde på Hiroshima släppts på Gazas 2,3 miljoner invånare. Påhejade av kristna i Väst.

Paradoxalt nog behöver människor besitta en kraftfull fantasi för att uppfatta verkligheten, inklusive verkligheten att andra också är människor. Vi har misslyckats med att använda vår fantasi för att verkligen förstå vad Jesus försökte berätta för oss. Vårt personliga misslyckande har lett till ett politiskt misslyckande med att i handling hindra kriget i Gaza. Om vi sett världen tydligt skulle vi ha förstått att den långa, olagliga samt inhumana israeliska ockupationen av Gaza och Västbanken har varit både en mänsklig nöd och ett stort problem för det Västliga imperiet. Vad vi i Väst tenderar att förbise i av oss skapade krigssituationer är att andra människor kommer reagera som vi själva skulle gjort om bomber föll.  Med början den 11 september 2001 skulle vi ha sett till att omedelbart upphöra med den palestinska mardrömmen; både på grund av grundläggande rättvisa och ett Västligt strategiskt egenintresse. Men i stället blundade vi än hårdare och bombade än mer. Den israeliska regeringen var till och med så förblindade av sin rasism att de inte såg medlemmarna av Hamas som annat än mentalt handikappade vildar som aldrig skulle kunna genomföra en attack som den de fullföljde den 7 oktober 2024. De kunde ha stoppat de hade förstått att Hamas är exakt som dem de själva: intelligenta, organiserade och kapabla till spektakulär grymhet i den abstrakta frihetens namn.

Lägg nu till detta att hela det kollektiva Väst också har misslyckats med att agera i sitt egenintresse, Väst har inte har skapat någon institutionell struktur som kan omsätta all vår krigiska handling till en bestående frihetlig demokratisk kraft; mycket beroende på att Väst numera blivit atomiserat, avpolitiserat, komplext och elitistiskt. Vi inse att det kommer att krävas resten av våra liv om Väst ska ändra något väsentligt i sin hegemoniska krigspolitik. En politik som sedan 2001 ger oss en utsikt över oändliga ödsliga landskap skapade av kriget mot terrorismen. 20 år i Afghanistan och Pakistan, nästan en kvarts miljon människor döda. Sedan riktar vi blicken mot det faktum att över 940 000 människor dött när man lägger till Irak, Syrien och Jemen, totalt 3,6 till 3,8 miljoner människor har dessutom indirekt drabbats av död i de krigszoner skapade av Västs oförmåga att se fler än 180 människor som mänskliga efter den 11 september.

Nu finns det inte 180 döda palestinier vi an sörja, det finns 25 000 varelser av bakterier och vatten vi inte bryr oss om, och det palestinska dödskontot var redan ganska fullt, men Väst fortsätter just nu ge det utrymme att växa. Allt detta är verkligt, inte en saga. Allt vi kan göra är att försöka se sanningen i vitögat och lära av våra tidigare misstag. Sedan måste vi alla vidga vyn för hur många vi ser som människor och stoppa slakten av medmänniskor.

Ekologins kraft

Israel och Palestina. Ett brödrafolk som fått för sig att de under en kort historisk period måste strida. Åren jag rest i regionen har lärt mig mycket om hur och varför men framförallt har jag förstått att situationen kommer bli värre, mycket värre innan den blir bättre. Det kommer moder Gaia se till. De tryckande temperaturerna, sinande akvifer, invaderande saltöknar och stigande hav kommer ställa mer krav på en redan prekära vattenförsörjningssituation. Att hålla alla dessa höghus i Tel Aviv luftkonditionerade kommer dränera mycket mer energi. Elektriciteten räcker väl? Inte. Det finns en stor differens mellan vad Israels naturgas myndigheten säger kommer att behövas fram till 2020 och vad som kan produceras. Dessutom varnar Israels geologer för att naturgasnivåerna sannolikt är mycket längre än tidigare trott.

Utanför Gaza finns bevisade reserver som däremot skulle göra kunna Palestina lika gasrika som Kuwait. Men om Gaza upphör att existera som en del av Palestina, skulle gasen tillfalla Israel. De skulle behöva välja mellan den politiska pressen att leverera luftkonditioneringen nu och den lekamliga följden av ett mänskligt utdöende folk på Gaza, och när denna gas är borta, tillsammans med Gazabefolkningen är borta, och solen fortfarande slår ner på stränderna i Jaffa hetare än tidigare vad händer då?

Ta bort naturgas, el eller internationellt bistånd och vad har du då kvar i det lilla landet Palestina? Stentempel? Vad händer med Israel om samtliga större givare plötsligt bli tvungna att dra ner på sitt stöd? Om det Israeliska nationella elnätet får slut på gas och olja, kommer tillgången på mat i Tel Aviv och Jerusalem vara borta på bara några dagar.  Om då även biståndet är slut. . .

Israelerna kommer plötsligt inse att de tusentals föredömliga kibbutzer som användes för att stödja ekonomin, och gjorde det så otroligt produktivt redan innan de moderna petrokemiska jordbruken, inte längre finns, och ingen kan inte äta kulor, helikopterdelar och programvara. Inför den kommande klimatkolpasen i regionen vilka är den största förloraren? Människor som bor i höghus i urbana områden, de som dansat på stränderna? Eller landsbygdens filasteen med solida släktband till byns stödsystem. Palestinierna, kommer i stort, vara kvar även efter nästa århundrade är till ända och Israelerna retirerat bakom 1948 års gränser.