Informationskrigare och realism

Emedan de ryska och ukrainska militärerna har haft våldsamma sammanstötningar längs hela fronten, har ett parallellt krig sedan länge pågått i media-sfären, där arméer av informationskrigare har kämpat för att forma hur den västerländska allmänheten ska tänka kring konflikten. Den dominerande armén i detta informationskrig har bestått av de flesta västerländska regeringarna och ledande medieorgan, understödda av en formidabel uppsättning PR-företag som arbetar i partnerskap med den ukrainska regeringen och frivilliga USAID betalda privatpersoner. Den har insisterat på att Ukrainakriget bäst förstås som en modern variant av Nazitysklands aggression, där Putin reprisera den Hitlerianska rollen som revanschistisk diktator; och försöker dominera Europa. Om han inte stoppas genom en beslutsam militärmakt, hävdar de, kommer hans arméer flytta fram från Ukraina till de baltiska staterna, Polen och mot Paris eller Sergels torg.

Uppställda mot denna informationsarmé har stått ett löst sammansatt gäng realistiska experter och anti-etablissemanget skeptiker som hävdar att krigets ursprung mer liknar det från första världskriget. I varierande grad erkänner de att Rysslands paternalistiska attityder gentemot Ukraina har spelat en betydande roll i Moskvas upprustning, men då som är resultatet av de förstörda internationella relationerna och ett uppkommet "säkerhetsdilemma". Natos åtgärder för att, så kallat, stärka säkerheten uppfattades som hotfulla av Moskva. Ansträngningar från Rysslands sida för att blockera dessa rörelser hotade västvärlden, och producerade en spiral av aktioner och reaktioner som fortsatte att eskalera; givet frånvarande diplomatiska ansträngningar för att hindra blanka vapen. 

Denna debatt har till stor del förts utanför mainstreammedia. Inuti Natoländernas public servicekanaler har informationskriget länge varit ensidigt. Den dominerande nyhetshären insisterade på att reportage enbart beskriver Rysslands invasion som "oprovocerad", och avvisar all koppling till Natos expansion. De som antydde att kriget hade ett mer komplext ursprung anatematiserades som Kremls apologeter. Nyheter om ukrainska bakslag förminskades, medan ryska svagheter lyftes fram i ett försök att upprätthålla eller öka flöden av västerländskt militärt och ekonomiskt bistånd. Denna Paasikivska-berättelse uteslöt effektivt viljan till kompromiss mellan Ryssland och Väst som ett recept för att avsluta kriget, och avfärdade alla försök som "eftergivenhet", ett tecken på svaghet som bara skulle inbjuda till ytterligare ryska attacker. Kriget kunde bara sluta genom ukrainsk seger på slagfältet eller rysk kapitulation vid förhandlingsbordet, vilket fråntog Ryssland varje rimlig tro på att det på något sätt hade tjänat på aggression.

Trump däremot korsade initialt svärd med den dominerande informationsarmén genom att insistera på att konflikten skulle sluta i en kompromiss och att Ryssland hade åtminstone några legitima intressen på spel när de motsätta sig NATO-medlemskap för Ukraina. Han påpekade att kriget faktiskt inte gick bra för Ukraina, vars efterlängtade "motoffensiv" 2023 hade misslyckats spektakulärt och vars mankraftsreserver snabbt minskade. Han anklagade den västliga nyhetsbevakningen för att tillhandahålla "falska siffror" om förluster och västerländskt bistånd, samt varnade för att hotet om eskalering till ett Tredje världskrig var verkligt. 

Som president misslyckades Trump med att infria sitt kampanjlöfte; avsluta kriget inom 24 timmar. Men han har snabbt inlett direkta samtal med ryska tjänstemän och signalerat till Ukraina och europeiska allierade att de inte kommer att ges ett veto över att söka en fredsöverenskommelse. Ryska tjänstemän har engagerat sig snarare än att avvisa samtal, även om det återstår att se hur öppen Putin kommer att vara för att kompromissa kring ett färdigt förslag om eldupphör. För fyra veckor sedan bröt dessutom USA:s försvarsminister Pete Hegseth med femton års officiell NATO-politik när han sa till de allierade att ukrainskt medlemskap inte är realistiskt och inte kunde vara en del i en uppgörelse, ett uttalande som överensstämmer med uppfattningen att denna fråga fortsatt är kärnan i konflikten om Ukraina.

På säkerhetskonferensen i München följde vicepresident JD Vance upp Hegseths budskap genom att avfyra en direkt bredsida mot Europas informationskrigare. För att Europa ska vara starkt och det transatlantiska partnerskapet vara sunt, varnade han, måste europeiska regeringar göra mer än att öka försvarsutgifterna och höja tillväxten inom militärindustrin. De var också tvungna att respektera yttrandefriheten och leva upp till andra demokratiska ideal som det västerländska samfundet länge har delat, lyssna på de oliktänkande snarare än avskriva dem som extremistiska furnissörer av så kallad desinformation. Att många av dessa oliktänkande europeiska röster har krävt en lösning av kriget i Ukraina har nästan säkert inte gått Vance och andra Trump-tjänstemän förbi.

De som däremot anammat ett andra världskrigs-paradigm gällande Ukrainakriget har ryggat tillbaka i fasa. Europeiska rubriker varnade för att "Donald Trumps svek mot Ukraina har uppmuntrat Vladimir Putin och dragit undan mattan för Natos allierade." EU:s utrikeschef Kaja Kallas hävdade: "Det är en eftergift, det har aldrig fungerat ... ukrainarna kommer att göra motstånd, och vi kommer att stödja dem." Frankrikes president Emmanuel Macron kallade till ett krismöte med europeiska ledare i Paris för att diskutera alternativ för att hantera vad han kallade chocken inför Trumps nya inställning till att hantera Europa och avsluta Ukrainakriget.

Men när de tvingades väga sina realistiska alternativ till att söka kompromiss med Ryssland, kom europeiska ledare upp tomhänta i Paris. Storbritanniens premiärminister Keir Starmer, som tidigare hade uppmanat till att skicka brittiska trupper till Ukraina som en del av en europeisk ansträngning för att upprätthålla fred, var tvungen att erkänna att ett sådant drag skulle kräva en amerikansk säkerhetsgaranti, något som Trump-administrationen nu avvisat. Polens premiärminister Donald Tusk uteslöt helt och hållet att skicka polska styrkor, men gärna amerikanska kärnvapen på polsk mark, medan Tysklands förbundskansler Olaf Scholz sa att det var för tidigt att ens diskutera en europeisk fredsbevarande operation. Även om narrativcheferna har visat sig vara skickliga på media-spin, har de uppvisat en mycket liten förmåga att omforma berättelsen kring realiteten i Ukrainas utsatthet. Ukrainas beroende av Förenta staterna, som nu insisterar på fredsförhandlingar, och Europa, som inte kan erbjuda livskraftiga alternativ, har gett Kiev få alternativ; annat än att acceptera en hotande oundviklig territoriell kompromiss. En lösning som bevarar Ukrainas självständighet och erbjuder en gångbar väg mot återuppbyggnad av EU-medlemskap och eventuellt EU-medlemskap.

Allt detta är ett tecken på att kriget i Ukraina går in i ett nytt skede, som kommer att utspela sig när diplomater och medlare brottas med tuffa val under de kommande månaderna. Detta innebär emellertid inte att informationskriget är över. Tvärtom. Precis som adjektivet "oprovocerad" hade en framträdande plats i västerländsk mediabevakning i efterdyningarna av Rysslands invasion, bör västerländsk nyhetspublik nu förvänta sig att möta orden "eftergift" och "svek" allt oftare i tidningar och TV-sändningar. Informationskrigarna kommer nämligen ha ett fortsatt öga på sitt större mål: att hämmas en amerikansk önskan att åstadkomma en utrikes- och säkerhetspolitik som syftar på, i delar, diplomati. 

Suveräniteten och kärnvapnet

President Donald Trumps nu tydligt deklarerade inställning till internationella relationer representerar en "America First"-vision om framför allt; tillbakadragande från frihandeln, avslutade eviga krig, samt en brytning med olönsamma allianser och bördorna av den amerikanska efterkrigstidens hegemoni. Men vilken typ av ny världsordning kommer denna politik att föra med sig? De senaste omsvängningarna i USA:s Ukraina-politik, avskuret militärt stöd, den föreslagna mineralutarmningen av landet, den offentliga förnedringen av Volodymyr Zelensky, visar på konturerna av en framväxande nygammal världsordning. Med tanke på Ukrainas nuvarande öde tvingas alla till en smärtsam insikt; kärnvapen kommer bli en nationell angelägenhet för flera länder utanför större allianser samt utanför icke-spridningsavtalet.

Efter Sovjetunionens upplösning fanns det tredje största lagret av kärnstridsspetsar i världen i Ukraina. Dess kärnvapennedrustning slutfördes 1996, i linje med det vitala intresset för icke-spridning av kärnvapen efter det kalla krigets slut. Ryssland annekterade sedan i ljuset av ukrainsk aggression efter Maidan-kuppen, Krim och förebådade därmed den nuvarande aktionen att skydda befolkningen i Dobass, som började 2022; och verkar sluta i en ny uppdelning av Ukraina.

Världen bör därmed förvänta sig att varje medelstor stat vill gå med i kärnvapenklubben. Vilka lärdomar bör tillexempel Taiwan, dra av den ryska invasionen av Ukraina? All den konventionella styrka som Ukraina och dess anhängare har samlat in å dess vägnar sedan 2022 har uppenbarligen visat sig vara otillräcklig för att rädda landet eftersom vapnen och stålmaterialet aldrig på allvar riskerat att hota Ryssland, en kärnvapenmakt. Hur ska Taiwan förvänta sig att klara sig i händelse av den förväntade kinesiska blockaden och eventuella invasionen? Kommer det komma en passande amerikanskledd reaktion, som då skulle ställa två kärnvapenmakter mot varandra och frysa konflikten? Och om inte, borde Taiwan gå med i kärnvapenklubben? Om dess suveränitet inte kan garanteras genom vare sig varaktiga geopolitiska allianser eller internationell lag, vilket val har då Taiwan annat än att söka symmetrin i en ömsesidig massförstörelse för att motverka en nuvarande extrem asymmetri av konventionell kraft?

Tänk, i motsats till Ukraina, hur Nordkorea, som drog sig ur icke-spridningsavtalet för kärnvapen (NPT) 2003, blev det nionde landet som utvecklade kärnvapen 2006. Det lilla, fattiga Nordkorea verkar kunna göra vad det vill eftersom det är beväpnat med uppskattningsvis 30–50 kärnspetsar samtidigt som Ukraina trots allierade blir trängt av en rysk Monroedoktrin. Bortom Ukraina frammanar nu Vita husets tal om Grönland; inklusive ett lagförslag i kongressen (HR 1161) att förvärva det och döpa om det till "Red, White and Blueland", eller om Kanada som USA:s 51: a delstat, en bild av en värld där de formella tecknen på statssuveränitet enligt Montevideo har upphört att gälla och där gränser kan dras om igen baserat på tycke och kraft. Men vad utgör nu grunden för en sådan makt och vilka är dess gränser?

I ett chockat Europa söker Polen försäkran om brittiska taktiska kärnvapen som den nya yttersta garantin för bevarandet av dess gräns mot Vitryssland. Frankrikes president Emmanuel Macron funderar plötsligt över om den franska kärnvapenarsenalen som utgör ett paraply för hela Europa, kanske kan vara det ultimata incitamentet för hans franska efterlängtade konsolidering och federativisering av EU. I Stilla havet måste Japan och Sydkorea; som har avancerade civila kärnenergiprogram som kan omvandlas till militära, fundera på hur långt amerikanskt geopolitiskt stöd verkligen kommer att sträcka sig och vad deras nationella säkerhet nu kräver. I Mellanöstern ökar nödvändigheten av Irans strävan att bli en kärnvapenmakt, då det kan vara en grund för dess nationella överlevnad. Men på samma sätt måste dess motståndare, inklusive Israel och många av Gulfstaterna, se Iran med kärnvapen som ett existentiellt hot, eftersom i en värld där endast kärnvapenmakter kan stå ohotade, kommer garantin för nationell suveränitet att nå samma omfattning som kraften i löftet om ömsesidig massförstörelse.

Vad "the Art of the Deal" som grund för USA:s utrikespolitik riskerar att medföra är ett grundläggande skifte i logiken för vårt system av suveräna stater i samverkan och konflikt, ofta kallad den "Westfaliska" ordningen. I stället för ett ömsesidigt rättsligt erkännande som ligger till grund för statens suveränitet, förebådar nu ett amerikanskt tillbakadragande till ett snävt uttolkat egenintresse en ny internationell ordning som förlitar sig på hävdandet av suveräna prerogativ. Under nuvarande förhållanden kommer den unilaterala ordningen snabbt att övergå till vad vi kan kalla ett nukleärt Westfalen. I den kommand3 oordningen skulle bara kärnvapenmakter de facto åtnjuta vad som en gång var de jure privilegierna för alla suveräna stater. I ett system med kärnvapensuveränitet bör FN förvänta sig att varje medelstor stat vill ansluta sig till kärnkraftsklubben, eftersom dessa kommer att vara de enda stater vars nationella lagar och territoriell suveränitet kommer att förbli ohotade av yttre fiender.

I och med denna förändring i den strukturella logiken för global säkerhet verkar de ansträngningar som USA och Sovjetunionen, och sedermera Ryssland gjort sedan slutet av andra världskriget, med syfte att begränsa spridningen av kärnvapen sannolikt att förflyktigas. Många i USA, Europa och andra håll i världen drömde om en värld utan amerikansk hegemoni, utan det blodiga imperiet, kan nu skönja en seger. Det som kommer ersätta det är en värld av multipolärt samarbetande nationer, med ett troligt stabilt dödläge i ett nytt nukleärt baserat kallt krig, där varje medelstor stat kommer att få incitament att själva trygga sin säkerhet, kraften hos en kärnvapenarsenal som en försvarslinje blir då igen fredsbringande.

Det är oklart om den nuvarande Trump administrationen erkänner effekterna av den kommande konfigurationen av suveränitetsbegreppet som de bjuder in till. Det finns goda skäl att avveckla den destruktiva amerikanska efterkrigstidens hegemoni, inte minst eftersom amerikaner nu två gånger har valt en president som lovat att göra det. Men hur Amerika fördelar bördorna av sitt gamla globala ledarskap kommer avgöra vilken typ av världsordning som ersätter det. Det kaotiska slutet av det som vi har kallat det "amerikanska imperiet" ska firas, med en tanke riktad på hur sannolikheten för att en omvandling till ett kärnvapen:skt-Westfalen bäst hanteras av FN-systemet. 

Realism och realiteter

USA är ett minne blott

USA kanske når sitt "Tjernobyl-ögonblick" nu när de inte lyckas leda sin land i kampen mot koronavirusepidemin. Liksom med kärnkraftsolyckan i Sovjetunionen 1986, avslöjar en katastrof alla de systemfel som redan har försvagat USA:s globala hegemoni. Oavsett resultatet av pandemin, är det ingen som i dag letar till Washington för att finna hjälp i krisen. USA:s minskade inflytande syntes tydligt på det virtuella mötet med världsledare som nyss var. Där de viktigaste amerikanska diplomatiska ansträngningarna ägnades åt ett avbrutet försök att övertyga de andra deltagarna att underteckna ett uttalande som hänvisar till ”Wuhan-viruset”, som en del av en kampanj att skylla koronavirusepidemin på Kina. Att attackera andra i syfte att avleda från ens egna brister är ett centralt inslag i president Trumps politiska taktik. Arkansas republikanska senator Tom Cotton tog vid på samma tema och sade att ”Kina släppte denna pest i världen och Kina måste hållas ansvariga”. USA:s misslyckande spänner sig långt utöver Trumps giftiga politiska stil: Amerikansk överhöghet i världen sedan andra världskriget har förankrats med hjälp av dess unika förmåga att få saker gjorda genom övertalning eller genom hot eller användning av våld. Men oförmågan hos Washington att reagera tillräckligt snabbt på Covid-19 visar att detta inte längre är fallet och befäster uppfattningen hos världssamfundet att den amerikanska militära och diplomatiska kompetensen avdunstar.

Attitydförändringen är viktig eftersom supermakter, som det brittiska imperiet, Sovjetunionen på åttiotalet eller USA i dag, beror på en viss nivå av bluff och båg. De har inte råd låta den kraftfulla självbilden testas för ofta för då ses de misslyckas: en överdriven bild av brittisk styrka; den krossades av Suezkrisen 1956, liksom Sovjetunionens krig i Afghanistan på 1980-talet. Nu faller slutligen USA till följd av Corona. Coronavirus-krisen motsvarar Suez och Afghanistan för Trumps Amerika. Inför en sådan megakris är Trump-administrationens misslyckande att leda ansvarsfullt extremt destruktiv för USA:s ställning i världen. In kliver istället de nya ledarna i en multipolär världsordning. Och EU samt Sverige bör rätta sig därefter. USA: s nedgång speglas nämligen i Kinas och Rysslands uppgång och Kina har åtminstone för tillfället framgångsrikt tagit grepp om sin egen epidemi. Det är kineserna och ryssarna som skickar ventilatorer och medicinska team till Italien och ansiktsmasker till Afrika. Italienare noterar att de andra EU-staterna ignorerar Italiens desperata vädjan efter medicinsk utrustning och att bara Ryssland, Kuba och Kina svarade. Sådana övningar med ”mjuk diplomati” kan förvisso bara ha begränsat inflytande när krisen är över men det är troligt att det kommer minnas länge av vissa mottagande länder i Väst. Budskapet är dock klart; Ryssland och Kina kan tillhandahålla viktig utrustning och expertis i ett kritiskt ögonblick och USA kan det inte. Dessa förändringar i uppfattningen av USA:s oförmåga kommer inte att försvinna över en natt. Profetior om att USA befinner sig i en dödsspiral har funnits lika länge som USA efter andra världskriget blev den största stormakten. Men skillnaden nu ör att USA inte längre dominerar världsekonomin i den grad de en gång gjorde, och har bara 800 krigsbaser runt om i världen med en tyngande militärbudget på 748 miljarder dollar. De föder inget välstånd. Eller ens militär framgång.

Minns att den amerikanska militärens oförmåga att använda sin tekniska förmåga till att faktiskt vinna krig i Somalia, Afghanistan och Irak visat hur lite det har fått tillbaka i gengäld för sina stora krigsutgifter. Trump har inte påbörjat några nya krig trots sin svulstiga retorik, men han har heller inte hindrat de gamla. Genom att införa strama ekonomiska sanktioner mot Iran och hota andra länder med ekonomisk krigföring har han visat i vilken utsträckning USA desperat försöker kontrollerar världens finansiella system för att förbli relevant som stormakt. USA som en ekonomisk och militär makt är gårdagen. Det mycket uppenbara slutet för USA som en global makt, som exemplifieras av coronavirus-pandemikrisen, har mindre att göra med vapen och pengar än många antar, och mycket mer att göra med Trump själv, både symptom och orsak. Enkelt uttryckt är att USA inte längre är ett land som resten av världen vill efterlikna eller, om de vill det, är de främst auktoritära nativistiska demagoger eller förrätter i Ungern eller Brasilien. Dessa och  andra länders beundran välkomnas emellertid varmt: bevittnat har vi alla Trumps omfamning av den hinduistiska nationalistiska indiska premiärministern Narendra Modi och hans utveckling av den yngre generationen tyranner som Kim Jung-un i Nordkorea och kronprins Mohammed bin Salman i Saudiarabien. Demokratiska och despotiska härskare kommer åtminstone till en början att stärkas av pandemin, eftersom människor i akuta kriser vill se sina regeringar som räddare som vet vad de gör. Men demagoger som Trump och hans ekvivalenter runt om i världen är sällan bra på att hantera verkliga kriser, eftersom de har tagit sig till makten genom att utnyttja etniskt och sekteriskt hat, syndabockstänk i förhållande till sina motståndare samt genom propaganda. Ett exempel på detta är Brasiliens Bolsonaro, som anklagar sina motståndare och media för att ”lura” brasilianare om farorna med coronavirus. Trump har alltid utmärkt sig med förmågan att utnyttja och förvärra splittringar i det amerikanska samhället och framställa enkla lösningar på uppdiktade kriser, som att bygga den berömda muren för att stoppa begynnelsen på centralamerikanska migranter till USA. Men nu står han inför en verklig kris, han låter förespegla att den kommer att vara av kort och mindre allvarlig än de flesta experter förutspår.

Undersökningar visar att hans popularitet har ökat, antagligen för att rädda människor föredrar att höra goda nyheter snarare än dåliga. Hittills har de värsta utbrotten av sjukdomen varit i New York, Boston och andra städer där Trump aldrig haft mycket stöd. Om det sprids med samma intensitet till Texas och Florida, kan till och med Trumps kärnsupportrar lojalitet förångas. Anledningen till att USA är svagare som land i kris är för att det är starkt uppdelat och dessa klyftor kommer att bli djupare så länge Trump sitter vid makten. Hittills har han undvikit att provocera fram allvarliga kriser och hans misslyckande i den pågående coronavirusepidemin visar att det varit tur för honom. Han polariserar ett redan uppdelat land och detta är den verkliga anledningen till USA: s nedgång. Och ett skäl till att Sverige måste hitta nya allierade i främst Ryssland.

Barbarer, lydstater och lögner

Hur länge till kommer världen att acceptera de amerikanska härskarnas egenmäktiga diktat? Det blir värre för varje månad och det ser ut som att västvärldens lydiga ledare granskar USA allt mer men att alla dess statschefer ingen vågar stå upp och ryta ifrån. Ryta ifrån och hindra fler amerikanska hegemoniska grymheter. Istället bugar sig vasallerna och fortsätter behaga ett kriminellt imperium, likt de lydstatslåtsaskungar de egentligen är. Vita Husets senaste knep var att att bjuda in en general, i en armé som USA inte låg i krig med, till ett främmande land för att hjälpa till att medla mellan olika fraktioner, generalen accepterar och när han anländer till flygplatsen dödas han. Då ler Trump och skryter med full moralisk tillfredsställelse över att han har gett ordern, döda via fjärrkontroll, med hjälp av drönare. Ingen domstol. Inga anklagelser förutom lögnerna. Avrättning. Det är exakt vad som händer med den general Qassem Suleimani. Och Trumps usla ministrar, Pompeo och Esper, förnekar skamlöst att de bjöd in via Iraks premiärminister. Pompeo framför, cyniskt skrattande; tvivlar ni på mitt ord. Och naturligtvis vågar ingen av journalisterna svara ja, även om de inte trodde på det. Istället skrattar de med för att uttrycka sitt samtycke och vinna den skrämmande mördarens gunst. Journalisterna är för fega och för rädda att förlora sina jobb eller förlora tillgången till Vita Husets pressrum.

Ändå är det just det som Iraks premiärminister, Adil Abdul-Mahdi, sa: "Trump bad mig att medla med Iran och sedan dödar han min inbjudna." Premiärminister Adil Abdul-Mahdi har ensam mer trovärdighet än Trump eller Pompeo, som inte för länge sedan berättade: ”[När] jag var CIA-direktör, vi ljög, vi fuskade, vi stal. Vi hade hela utbildningar. Det påminner dig om det amerikanska systemets härlighet. ” General Soleimani plockades upp på Bagdad flygplats av Abu Mahdi al-Muhandis, den irakiska militärchefen och ledare för Folkets Mobiliseringsstyrkor som framgångsrikt stridigt för ISIS när USA:s missiler träffade och pulveriserade dem, tillsammans med 10 andra högt uppsatta militärer från de  båda länderna. Soleimani hade diplomatisk immunitet och USA visste om det. Men ingen regel, ingen lag och ingen standard för internationella relationer respekteras längre av Washington. Ett beteende som passar barbarerna.

General Soleimani uppmanades av premiärminister Abdul-Mahdi på Trumps vägnar att komma till Bagdad för att vara en del av en medlingsprocess som Trump bad premiärminister Abdul-Mahdi att leda, för att minska spänningarna mellan Iran och Saudiarabien såväl som mellan USA och Iran. Det här var ett vanvettigt, fegt knep för att mörda Soleimani. Hur lågt kan USA sjunka utan att drunkna? Den ljugande Pompeo kom omedelbart med en allmän propagandafras som användsa av Washington vid alla rättsliga övergrepp, Soleimani var en terrorist och en fara för den nationell säkerhet. Men bästa läsare av denna text, ingen iranier, inte general Soleimani eller någon annan, har någonsin hotat USA:s existens, inte med ord, inte med vapen. Istället för att be om ursäkt låter Trump modigt Iran att 52 av deras kulturarv ska sprängas, om Iran vågade vedergällning. Men vedergällning genomfördes, 22 missiler mot två amerikanska och irakiska militärbaser. Trump twittrade då, "allt är bra". På frågan om hans utlovade vedergällning på vedergällningen, backade Trump och sa att han har fått höra att förstöra historiska platser skulle strida mot lagen, och han ville följa lagen. Återigen inga journalistiska motfrågor. Nästa omedelbara lagvidriga handling var att Trumps hindrade den iranska ministären Mohammad Javad Zarif, från att komma till FN i New York och tala i Säkerhetsrådet, genom att helt enkelt vägra ett amerikanskt inträdesvisum. Detta i strid med FN:s stadga som USA undertecknade 1947, att utländska representanter alltid måste ges tillgång till territorium i New York och samma gäller för FN i Genève.

Och António Guterres, generalsekreterare, när vi behöver honomn var är han? Vad har han att säga? Ingenting. Han fördömde inte ens mordet på general Soleimani. Det är vad FN har blivit. En värdelös tandlös gammal byracka oförmöget att tillrättavisa USA. Vilket sorgligt arv. Hammarskjöld hade haft synpunkter. Borde vi inte hamna i ett ögonblick då majoriteten av FN: s medlemsländer kräver en omröstning för att utvisa USA från FN och börja om från början med ett nytt moderniserat mer effektivt FN som skulle agera i enligt dess ursprungliga stadga som söker och förmedlar fred i världen? Det finns en majoritet av mer än 120 icke-lydstater som står bakom de länder som trakasseras, förtrycks, sanktioneras av USA. Varför inte göra FN till vad dess stadga säger att det ska vara? Föreställ er att någon i något land, skickar en drönare för att mörda en amerikansk general. Det skulle förändra världen som vi känner den. Slutet på civilisationen, men USA får fortsätta utan risker. Vi kanske förtjänar USA. Eftersom vi inte verkar kunna reagera mot de skamlösa, hänsynslösa, laglösa barbarernas försök att ensamma styra världen. Varför vill någon nation i den här världen fortfarande ha relationer med det barbariska imperiet? Tänka för Sveriges del inte på affärer med USA. De kan stängas och ersättas av nya förbindelser, återuppbygga de naturliga förbindelserna med Ryssland och den eurasiska kontinenten, inklusive Kina. Det kommer att hända naturligt, förr eller senare. Isolera barbarerna och låt dem ruttna i sitt eget korrupta träsk. Kanske kommer de att återhämta sig och bli en anständig nation igen en som kan vara partner och respekteras.

Det händer kanske inte i morgon, men inom en överskådlig framtid kan det ske. Alla har samvete, även om det i den amerikanska västerländska kulturen reducerats till en liten låga. Men samvetet kan väckas. Nu väntar nya sanktioner mot Iran, Trump säger att nya sanktioner kommer att läggas till de redan befintliga, sanktioner som kommer att skada ännu mer , för Iran ska uppföra sig, eller så kommer de att straffas med sanktioner. Det är helt upp till dem. Dock finns fortfarande ingen beskrivning av vad ett lämpligt beteende för USA skulle innebära. Världen leds av rättsliga barbarer, och de fogliga människorna i den Västliga världen accepterar det, säger ingenting, tysta. Tusentals människor kan dö i vår men makten har idag rätt. Inte rätten.

Krigets profitörer

Amerikansk utrikespolitik väcker många känslor, allt från ilska till hejdlösa skratt. Men kanske är den primära känslan den av skam. Med några få hederliga undantag är det skamligt att det amerikanska folket och deras vasaller i Väst låter sig vilseledas av sådana bluffmakare. Det är skamligt att det Västliga och ryska folket, som har så mycket kulturellt gemensamt, ändå drivs mot ett krigsliknande tillstånd. USA och Storbritannien samt stora delar av EU domineras idag av krigsstiftare, inte lagstiftare. Krigsstiftare som med en irrationell hätskhet gentemot Ryssland söker konfrontation. De beklagar att de måste söka krig och följer upp med självskadliga ekonomiska sanktioner mot Moskva. USA har idag ingen regering. De har en regim.

Donald Trump valdes delvis på grund av att han lovade att normalisera förbindelserna med Ryssland. Men istället strävar de icke valda makterna för att införa sin krigiska agenda. Det som serveras väljarna är inte demokrati det är snarare förtjänsten av en korporativistisk stat ledd av en liten minoritet okunniga och hatfyllda politiker som köpts och betalas för av större intressen. Den amerikanska regimen genomför fler och fler ekonomiska sanktioner mot Ryssland baserat på absurda fantasier. Fantasin att Ryssland genomförde ett giftmord i Storbritannien; fantasin att Ryssland blandar sig i USA:s val; fantasin om att Putin är en "Hitler-figur" som också kontrollerar USA:s president; fantasin att ryska nyhetsmedier, är en del av en lömsk Kreml-komplott med syfte att undergräva hela det amerikanska samhället. Hur är det vara möjligt för Ryssland att föra en civiliserad dialog med sådana bedrägliga, paranoida människor?

De Västliga makterna föreslår allt oftare ekonomisk krigföring, samtidigt som det finns så många brådskande sociala behov i respektive hemländer. Fattigdomen ökar, medelklassen minskar. Barn dör av självmord, narkotika och vapenbrott. Miljontals människor i USA och EU går hungriga till sängs varje natt. Arbetare bor i bilar på parkeringsplatser utanför sina arbetsplatser. Ungdomar kan inte få en utbildning om de inte blir slavar under en skuld resten av livet. Trots dessa brådskande obevakade behov riktas en stor del av vår Västliga politiska energi mot Ryssland. Inte bara Ryssland, utan flera andra länder. Kina, Iran, Nordkorea, Venezuela, Turkiet, Syrien och så vidare. Vad är det med regimen i USA och regeringarna EU som tvingar dem att föra krig med alla nationella dissidenter?

Ekonomiska sanktioner formuleras medvetet för att attackera kärnan i andra länders ekonomi. De absurda amerikanska krigsstiftarna förklarar faktiskt att de vill krossa länder genom att sabotera ländernas banksystem och dess frihet att göra affärer med resten av världen.  Häpnadsväckande driver demokratier andra länder mot flera krig. Ett agerande som betyder kränkning av FN: s stadga och Nürnbergs normer för aggression och krigsförbrytelser. Samt inte minst ett avsteg från den regelbaserade världsordningen. Därför är USA inte bara en regim. Det är en oseriös regim som står skild från internationell rätt. Vi lever i en spännande tid av kollaps. Det är dagligen ett val mellan krig eller fred. Rysslands, Venezuelas, Irans, Kinas politiker har hittills visat en formidabel uthållighet.

Till skillnad från deras amerikanska motsvarighet, talar dessa länder sällan om krig. Trots förolämpningar och förtal har Västs uppdiktade fiender behållit sin värdighet och tolerans. Men hur länge kan tålamodet hållas när de psykotiska Västliga politikerna inleder ett ekonomiskt krig mot ländernas vitala intressen? Återigen, är det krig eller fred?  Ett är säkert, de allra flesta vardagliga personer i USA, Ryssland och runt om i världen vill inte krig. Liksom med tidigare krigiska kataklysmer tvingas emellertid mänskligheten till en slakt av en odefinierbar utvald skara oligarker. De bortskämda och privilegierade Västliga politikerna har tyvärr inte någon aning om nära deras politik är att tvinga resten av mänskligheten, inklusive sitt eget folk, att lida under en svältframkallande krisekonomi.

Så blir det krig eller fred? Det är upp till oss, amerikaner, ryssar, européer, svenskar, mänskligheten, att agera. Det är verkligen inte ryska politiker som krigar. Krigets profitörer är de odemokratiska eliterna i Washington och Bryssel.

Sanktioner

Sanktioner är ren och skär ekonomisk krigföring. Det är ett alternativ till en militärattack på ett land som anses agera felaktigt och utanför ramarna för vad USA kan tolerera. Det är ett alternativ men ingen borde hysa några som helst illusioner om att de är en fredlig form av påtryckning, det är en krigshandling och som alla krigshandlingar kräver även ekonomiska sanktioner sina civila dödsoffer. 
Det är krig med andra medel och det är också olagligt såtillvida det inte är godkänt av FN:s säkerhetsråd. Åtminstone var det idén, men de sanktioner som nyligen beslutades om inrättades ensidigt och utan någon internationell myndighets inblandning. Initiativtagare? Förenta staterna. Ett land som har haft en anmärkningsvärd frekvent återkommande tendens att eskalera konflikter hellre än att tillhandahålla den typ av diplomati som skulle kunna leda till någon form av överenskommelse.


Den farligaste delen i den nuvarande charaden är sanktionerna inledda av Trump-administrationen med fokus på Iran. Förra veckan pressade Vitahuset iranierna ytterligare och genomförde en helt irrationell sanktion; den iranska utrikesministern Mohammad Javad Zarif. Sanktionen mot denne man kommer inte att ha någon effekt på något som helst sätt och de strider dessutom mot Donald Trumps upprepade påstående att han söker en diplomatisk lösning på konflikten med Iran. Det gör man inte om man som nation låter lägga sanktioner på motståndarens utrikesminister. Nyligen tog USA också det makalösa steget att låta placera sanktioner på hela det iranska revolutionära gardet, en del av landets militär.

 Den amerikanska utrikesministern Mike Pompeo har klargjort att sanktionerna mot Iran är avsedda att orsaka kännbara effekter på landet, vilket de faktiskt har lyckats med. Pompeo och hans medbrottsling John Bolton tror att tillräckligt med externt tryck kommer motivera det svältande iranska folket att resa sig och störta regeringen; en osannolik hypotes eftersom den amerikanska fientligheten faktiskt har ökat stödet för regimen i Teheran.


Vanliga medborgare i Iran upptäckt att de inte kan få ut vissa typer av mediciner och maten är periodvis nästan slut; men de kommer inte att göra uppror. En extern fiende enar.
En annan bisarr upptrappning av onödiga globala sanktioner som nyligen har ägt rum nyligen hänför sig till Skripal-fallet i Storbritannien. Den 2 augusti undertecknade Donald Trump ett beslut som sjösatte ytterligare ett batteri av sanktioner mot Moskva för den påstådda förgiftningen av den före detta ryska spion Sergei Skripal och hans dotter i England i mars 2018. Ordern löd "förbjuder [alla] banker från USA att göra alla lån eller tillhandahållande av kredit ... utom för lån eller krediter för att köpa mat eller andra jordbruksprodukter eller produkter. ”Förbudet inkluderar också” förlängning av alla lån eller ekonomisk eller teknisk hjälp ... av internationella finansinstitut, ”vilket innebär att även helt oskyldiga internationella långivare straffas om de inte följer Washingtons ledband.

Sanktionerna infördes i enlighet med en amerikanska lagen om kemisk och biologisk vapenkontroll och eliminering av desamma som antogs 1991, vilket åläggs påföljder för användning av kemiska vapen. Novichok, som enligt uppgift användes på Skripals, är ett kemiskt vapen som utvecklats i laboratorierna i Sovjetunionen, även om ett antal andra stater för närvarande ha lager av nervgasen i sina arsenaler. Ryssland kan överklaga sanktionerna under 90 dagar genom att tillhandahålla ”pålitlig försäkring” om att det inte kommer att använda kemiska vapen igen. Tveksamt om det hjälper.
Ryssland har på ett kraftfullt sätt förnekat någon roll i attacken mot Skripals och bevisen som hittills har framförts för att underbygga Kremls inblandning har varit allt annat än övertygande. Ett första paket med USA-ledda sanktioner mot Ryssland som inkluderar export av känslig teknik och vissa finansiella tjänster implementerades redan i augusti 2018.

Venezuela ligger också under sanktioner och är ett perfekt exempel på hur sanktioner kan eskalera från något milt bestraffande till ett verkligt krigstillstånd. Förra veckan utökade Washington sina sanktioner, som redan orsakar svält i delar av Venezuela, för att inkludera motsvararande ett fullständigt ekonomiskt embargo riktat mot Maduros regering. En åtgärd tänkt att åtföljas av en marinblockad.

En av de mest skadliga aspekterna av de sanktioner som USA inför är att de är globala. När Washington sätter upp någon eller några på sin sanktionslista, kommer även länder som inte uppfyller de krav som ställs utsattas för indirekta straff, så kallade sekundära sanktioner. Sanktionerna mot Irans oljeexport verkställs till exempel globalt med några få undantag, och alla länder som köper iransk olja kommer att straffas genom att nekas tillgång till det amerikanska finans- och banksystemet. Det är ett allvarlig straff eftersom de flesta internationella handel- och affärstransaktioner går genom SWIFT-banknätet i dollar.

Slutligen illustrerats absurditeten i sanktionsmanin bäst av att Trump skickade sin officiella gisselförhandlare Robert O'Brien till Stockholm för att frita ASAP Rocky. Trump kände inte Rocky, men blev påhoppad av Kim Kardashian och Kanye West, som båda har haft fina saker att säga om presidenten. Förhandlaren fick i uppdrag att berätta för Sverige att om de inte släppte Rocky skulle det vara ”negativa konsekvenser.” Kan någon tvivla på att konsekvenserna utan tvekan skulle ha inkluderat sanktioner?

Den verkliga ironin i den sanktionella kråksången är att även om sanktioner orsakar mycket smärta är de synnerligen ineffektiva. Kuba har fastnat i sanktioner sedan 1960 och dess styrande regim har inte kollapsat, och det finns ingen chans att Venezuela, Iran eller Rysslands regering kommer försvinna heller på grund av sanktionspolitiken. I själva verket skulle verkliga förändringar vara mer troliga om Washington kunde agera vuxet och sitta vid ett förhandlingsbord med länder som de anser vara fiender; men där runt bordet istället arbeta för att hitta lösningar på gemensamma problem. Emellertid kommer det sannolikt inte att hända med den nuvarande regimen i Vitahuset, och lika avlägset är det med ett Demokratiskt parti vid rodret då de är besatta av det ”ryska hotet” och andra fabler som används för att förklara sina egna fullständiga politiska misslyckanden.

Evighet härifrån krig och till liv

Efter 4500 döda amerikanska soldater, hundratusentals sårade och en trillion dollar bortkastade borde detta vara en tid för att summera USA:s 15-åriga krig i Irak. Den första ironiska betraktelsen är att just nu verkar Irak sitta med ett shia-dominerat Bagdad som går i takt med Teheran. Den amerikanske utrikesministern Rex Tillerson är därmed desperat och sa nyligen att; iranska militärer i Irak, nu när kampen mot ISIS är över måste åka hem. Alla utländska krigare i Irak behövde åk hem…undantaget USA:s styrkor som Tillerson antydde kan stanna oavsett godkännande från Bagdad. Evigt krig.  Tillerson menade således att Irans styrkor i Irak skulle hem och den shiitiska milisen i Irak skulle inlemmas i en nationell armé. Men vad händer om Bagdadregimen med Haider al-Abadi i spetsen inte håller med? Vad händer om Irans styrkor inte åker hem till Iran och de shiitiska miliserna som hjälpte till att återta Kirkuk vägra att uppgå i den irakiska armén? Vem implementerar Tillersons krav? USA? Evigt krig.

Tänk på vad som händer i Syrien. De amerikanskstödda syriska semi-demokratiska styrkorna, i stort sett bestående av kurdiska element, förstörde ISIS i Raqqa och körde sedan vidare i ytterligare 60 mil för att infånga Syriens största oljefält, al-Omar, från ISIS. Så nu står SDF och Bashar Assads armé kolv mot kolv på gränsen till Irak och redo att ta till skarp ammunition för att säkra oljan. Evigt krig. Slutsats; USA: s mål att krossa ISIS-kalifatet är nästan uppnått. Men om segern i kriget mot ISIS lämnar Iran vid de egyptiska grytorna i Bagdad och Damaskus, och dess korridor från Teheran till Bagdad, Damaskus och Beirut är säkrad, kan USA verkligen se det som en seger? Accepterar de resultatet, packar ihop och åker hem? Övertygad om att så inte blir fallet; USA kommer lämna sina styrkor i Syrien och Irak samt trotsa Assad när han uppmanar dem att lämna hans land. Evigt krig.

Alltså blir frågan om kriget är evigt en fråga om president Trump är villig att slåss i ett nytt krig för hålla Iran från att befästa sin ställning i Irak och Syrien? Skulle det amerikanska folket stödja ett sådant krig med amerikanska trupper? Då troligen i öppen konflikt med ryska trupper. Skulle den amerikanska kongressen, som uppenbarligen inte ens kände till närvaron av 800 amerikanska trupper i Niger, godkänna ett nytt USA-krig i Syrien eller Irak? Självfallet. De skulle hänvisa till vitala intressen och Israel skulle vara en allierad i det utökade kriget. Minns emellertid att om USA förlitar på kurderna i Syrien förlorar de den NATO-allierade Turkiet, som anser Syriens kurder en del av terrorstämplade PKK i Turkiet, ett Turkiet som närmar sig Ryssland. Spår dock att oaktat hur USA agerar kommer kriget komma. Den 21 oktober och 1 november genomförde Israel nya flygattacker mot vapendepåer och kopparfabriker inne i Syrien. Damaskus hävdar med rätta att Israels ISIS-allierade i södra Syrien önskade attackerna, allt egentligen för att ge Israels militär en ursäkt till attack. Varför skulle Israel vilja provocera fram ett krig mot Syrien? Enkelt; israelerna ser resultatet av det sex år långa syriska inbördeskriget som en strategisk katastrof. Hizbollah är nu starkare än någonsin och en vital del av Assads segerförbund. Iran har som tidigare anfört säkrat sin landkorridor från Teheran till Beirut och dess närvaro i Syrien är troligen permanent.

Och bara en kraft i regionen tror sig ha befogenheter att häva resultatet av Syriens inbördeskrig; de krigiska Förenta staterna. Netanyahu vet att om krig med Syrien bryter ut, kommer kongressen rusa till Israels hjälp. Så efter år av krig i Irak och Syrien har USA kapitalt misslyckats med sina strategiska föresatser att försvara sina allierade och främja en regim i Syrien och Irak som passivt följde USA:s önskemål. Dagens halvfärdiga seger mot ISIS kommer endast leda till mer krig, nya terroristhot kommer skapas av media och nödvändigheten av mer amerikansk intervention kommer säljas in. Det nya stora terrorhotet kommer bli Hizbollah. Sant eller inte kommer de börja ta till självmordsattacker inom kort. Evigt krig.  USA har trampat fram till sitt Rubicon. Om de ror över skrivs det tredje världskriget in i historieböckerna. Evigt krig.

Ni ger vi tar

Fyra amerikanska soldater dödade i ett överfall. Ingen nyhet egentligen; vore det inte för det faktum att de dödades i Niger. Där inga amerikanska soldater officiellt befinner sig. Amerikaner liksom vi européerna är sedan många hundra år fast i en extraherande mentalitet när det gäller Afrika. Det som finns på kontinenten ska tas. Problemet är att den amerikanska kapitalistiska visionen är bruten. De kan inte ens investera i sin egen nation vars infrastruktur faller ihop, än mindre i Afrika. Vad göra när pengar inte räcker? Har du vapen kompenserar detta. President Trump vet vilka välsituerade resurser Afrikas jord och dess folk besitter, möjligheten att tjäna stora pengar är där. Men amerikanerna kan inte längre vara frikostig de investeringar som behövs för att begagna rikedomarna. Det är här den amerikanska militärmakten kommer in i bilden. I stället för ordentliga ekonomiska investeringar, diplomati och politiskt partnerskap använder Washington sin militära styrka att inkräkta på Afrika; allt under den numera välbekanta förutsättningen att "bekämpa terrorism". Men det verkliga syftet med att utöka den amerikanska militära närvaron i Afrika handlar om att säkra amerikanska ekonomiska intressen med hjälp av billig militärmakt i stället för ett genuint ekonomiskt engagemang på det sätt som Kina har gjort. Amerikanerna, och i viss mån även NATO, vill ha militär eldkraft på plats i hela Afrika i händelse av en skarp konfrontation med Kina. Kina ses som en global ekonomisk rival, en rival med vilka relationerna snabbt kan bli oroväckande besvärliga; från Nordkorea till territoriella tvister i Sydkinesiska havet, och då önskar USA ha militära sätt på plats för att köra ut Kina ur Afrika. Som européerna under förra århundradet är amerikanerna idag indragna i en kamp om Afrikas resurser.

Den här gången handlar det mindre om slavar och mer om legitima expanderande bilaterala handelsintressen med självständiga afrikanska länder. Amerikas militarism i Afrika kommer inte att ge länderna på kontinenten några fördelar. Som i andra delar av världen, Mellanöstern, Nordafrika, Centralasien, visar mönstret tydligt på att terrorismen ökar där amerikanska militära operationer agerar bekämpare av densamma. Dessutom är den kapitalismen i sin nuvarande form inte motiverad att via handel utveckla Afrika. Det handlar om att ackumulera vinster till Wall Street. Den verkliga faran är nu att denna militarism kommer leda till konfrontation med Kina om de senares ekonomiska intressena hotas, som var fallet när USA och NATO-styrkor bombade ett fungerande, men Kina-närmande, Libyen 2011. Hittills har fyra militärer dött och några amerikanska änkor gråter men inom något år kommer det vara 100-tals nya änkor som kommer sörja deras män dött i syfte att smussla igenom ännu ett svekfullt uppdrag i en död demokratis tjänst.

Sydstaternas historiska plats

Ikonoklaster. Mänsklighetens svar på svärmande gräshoppor, en enig massa, framåt, utan pardon och reflektion. Nu faller statyerna av konfederationens soldater i USA. Varifrån kom detta hat? Jag dristar mig till att gissa; okunskap. De är okunniga unga gangsters som förstör i tron att det är en symbol för slaveri. Men under mina år inom det amerikanska systemet lärde jag mig att denna hopfogning av en konfederalsk soldat och slaveri strider mot all känd historisk forskning. Slaveriet i de södra staterna var begränsat till de stora agrikulturella områden som i dagens språkbruk har kommit att kallas för plantager. Slavar var dock arbetskraft inom hela det amerikanska jordbruket innan kriget som felaktigt kallas det amerikanska inbördeskriget. Detta system förkom självfallet i Konfederationen men var utbrett i hela USA. Det var en ärvd institution från den tidpunkt då den nya världen koloniserades av europeiska ekonomiska intressen. Slavar var inte en sydstatsuppfinning. Det tillkom långt före självständighetsförklaringen, eftersom det fanns resurser som skulle utnyttjas men ingen arbetskraft. De första slavarna var vita slavar, men de dog som flugor från malaria och gula febern. Indianska amerikaner användes sedan som slavar, men de arbetade inte. Då upptäcktes det att vissa afrikaner hade immunitet mot malaria och motstånd mot gula febern och en källa till arbetskraft var lokaliserad. Slavarna köptes från de afrikanska stammarna som årligen genomförde räder mot sina grannar och vars byte var just människor.

Konfederationens soldater ägde inte slavar, och som alla bildade människor, de kämpade inte för slaveriet. De kämpade, för deras land hade invaderats. Och med land menar jag delstaten; Konfederationen var nämligen inte deras land mer än USA hade varit. Deras land var deras stat. På den tiden lågt det amerikanska folkets lojalitet hos sin delstat. De tänkte på sin delstat som sitt land. Enligt deras mening var Förenta staterna något som EU är för fransmän, italienare, holländare, svenskar. Och tro mig när jag skriver att vi Européer fortfarande ser oss själva som delstatsmedborgare, inte som EU-medborgare. Minns att Robert E. Lee erbjöds att leda unionens armé, dock avböjde han med motiveringen att han inte kunde inleda ett krig mot sitt eget land, med vilket han menade landet Virginia. Vidare måste jag påminna mindre kunniga läsare om att president Lincoln själv om och om igen sa så handlade inte kriget om slaveri. Det handlade om att "bevara unionen", det vill säga riket USA. Om det skulle tillåtas att Södern lämnade skulle det innebära att det skulle finnas en Union i norr och många små länder inom en Konfederation i Söder som skulle konkurrera om de stora utrymmena väster om Mississippi. Det spirande imperiet med maktens baroner i Washington ville inte ha någon konkurrens. Om Södern kunde lämna skulle Norr förlora sin marknad för sina relativt högt prissatta tillverkningsvaror som det hoppades sälja i Söder genom att upprätta en tulltaxa mot de billigare brittiska varorna. Delstaterna i söder tänkte helt när de insåg att de då skulle straffas dubbelt; högre priser på varor och lägre återbetalningspriser från britterna på export av bomull. Denna ekonomiska konflikt mellan nord och syd fortsatte länge innan den provocerade fram en separation. Jag och många med mig ser det så kallade "inbördeskriget" i de ljuset av de ekonomiska termer som provocerade fram blodet.

Det hade alltså ingenting alls att göra med slaveriet. Själva beteckningen, "inbördeskriget" är då också en lögn. Ett inbördeskrig är när två sidor kämpar för att uppnå regeringskontroll. Sydstaterna kämpade inte för att få kontroll över den amerikanska regeringen. Det kämpade för att norr hade invaderat deras länder då deras secession var laglig. Lincoln gav heller inte slavarna sin frihet. Ty om inte Lincoln hade mördats var hans plan att skicka svarta, som han ansåg som underlägsna de vita, tillbaka till Afrika eller låta dem kolonisera Sydamerika. Detta är inte en obskyr konspirationsteori. Det är ett dokumenterat faktum. Hela proklamationen var därmed propaganda. Det hade två syften: ett var att tysta abolitionisterna. Den andra var att främja ett slavuppror i de sydliga staterna så Sydliga trupper skulle lämna frontlinjen för att skydda kvinnorna och barnen där hemma. Så Lincoln visade sin sympati med slavarna genom att frigöra slavar där han inte hade jurisdiktion att frige dem men behålla dem kedjade i norr där han hade kunnat ge dem rättigheter. Lincoln utfärdar proklamationen som syftar till att skapa ett slavuppror eftersom han var på väg att förlora kriget. Men Syd hade aldrig tillräckligt många soldater för att få fram en reserv att driva på sina militära segrar.

Däremot hade Nordstaterna ett oändligt utbud av invandrare från Irland, varav de flesta snabbt dog för dåtidens amerikanska rike. Minns även att motstånd mot kriget i Norr var högt. Lincoln var tvungen att arrestera och fängsla runt 300 nordliga tidningsägare och redaktörer. Slaveri var i USA på denna tid en ärvd institution, inte en Sydstatskonstruktion. Slaveriet skulle gradvis ha försvunnit som institution, eftersom invandrare till södern började bilda en arbetskraft och de överkultiverade plantageområdena höll på att förlora sin fertilitet. Slaveri fanns så länge som det inte fanns nya invandrare, som istället för att bli en lokal arbetskraft, flyttade västerut, ockuperade indianernas mark, dödade dem och blev oberoende jordbrukare. Så striden av idag om Konfederationens statyer är bara till för att så social fiendskap mellan raser. Förstörelsen av Amerika kommer i förlängningen att bli resultatet. Precis som striden emellan ikonoklaster och ikonoduler alltid fällt riken kommer så ske även här. Okunnighet i skydd av massan fäller alltid imperier efter de krossat statyerna.

Mot ruinens brant

Trump med anhang säger att deras prioritering är; eliminera terror och alla instämmer i detta. Men det amerikanska utrikespolitiska uppläggets för att nå målet är goda nyheter för ISIS. Washington söker närmare förbindelser med sunnitiska stater som Turkiet och Saudiarabien vilka har tydliga länkar till de Salafistiska jihadister-grupperna som varit i krig med USA sen Afghanistan. De män som idag har makten att skapa Trumps politik är de som drömmer om ett underkuvat landområde från Libyen till Hindu Kush, ett område med oändliga krig. De har ingen aning om hur man ska avsluta konflikter och visar på lite lust att försöka. Washington blir tvärtom mer benäget att använda sig av sin militära styrka för att hävda sin fallerande ekonomiska och moraliska makt som nu sjunker i förhållande till resten av världens. Kinas utveckling och Rysslands färdiga stålbad samt återinträde som internationell aktör har hindrat USA att fortsätta agera ensidigt. Som en militärmakt kan USA självfallet fortfarande göra anspråk på dominans. Internationella hånandet av Trump upphörde omedelbart när han avfyrade 59 Tomahawk-missiler mot Syrien, släppte en stor bomb i Afghanistan och hävdade att en amerikansk armada seglade mot Korea.

Världen älskar en strak man och dessa amerikanska attacker hjälper oförklarligt nog USA att med militär makt uppnå kortsiktiga politiska vinster. Ledare har i alla tider varit frestade att föra ett litet kort men framgångsrikt krig för att ena sitt land. Krig som har visat sig vara betydande, långa och misslyckade. Trump kallade sig för isolationist, som skulle skydda väljarna från utländska krigsäventyr men han har aldrig omgett sig av isolationister. Arkitekterna bakom Amerikas misslyckade militära insatser från Afghanistan framåt är fortfarande aktiva. Utan sin isolationism är Trump bara en marionett av fylld av drömmar om krigiska bravader ylandes om en återkomst av amerikansk storhet. I framtida kriser, kommer båda dessa impulser att göra kompromisser svårare och världskrig mer sannolikt.

Exceptionalism

Det står nu klart. Varje dag är en dag närmare en världsledare som står för det oförståndiga, arroganta, propagandistiska; ur hans porer utsöndras isolationismens fångenskap; men hans motståndare har ännu att förstå att han finns där tillföljd av deras hybris. Nu kvävs krigslojalisterna, den imperialistiska globalismen som USA drev är plötsligt bitter, en giftig medicin de tillfogat sig själva. Mardrömmen de lovade sig och sina allierade aldrig kunde vinna är nu den av folket utvald. Vad detta kan innebära för USA, för oss alla, för imperiet kan ingen gissa. Ursprunget till kommande världsomspännande senatus consultum ultimum kanske kan finnas att utläsa i den chock och bävan gamla eliter nu uppvisar.

För striden mellan Gracchus och Octavius, Trump och Clinton, har effektivt skalat bort de sista strimlorna av söndrigt kamouflage som förtäckt den ruttnande amerikanka politiska kroppen. Gömda bakom sitt nationella mantra av utvaldhet och särskildhet, har det amerikanska imperiet betett sig med exakt samma solus ipse-betonade arrogans alla imperier genom tiderna anammat. Internationellt står numera USA för egenintresset som norm; att utan hänsyn till andra nationer eller krigets lagar expandera. Det har tillfogat elände, kaos och död; miljoner av de fattiga och hjälplösa har fått betala för den fullskaledominans USA:s elit har drömt om. Krigsmaskinen har med Bush, Obama och Clintons goda minnen våldtagit och förstört många länder i sin jakt på profit och inbillad trygghet. De har destabiliserat en hel värld under påverkan av storhetsvansinne. Trump är en cynisk fiktion som kom till för att landet han ska styra numera kan skapa de krig landet behöver. Amerika har över tid förvandlats från en republik med stark ekonomi till ett militaristiskt imperium med en vaudeville demokrati.

Detta skedde genom ett beroendeförhållande emellan kapitalismen och de korrumperades pengar. Företagens önskningar importerades via politisk och militär makt; det innersta i fascismen. I generationer har amerikaner dränkts i ett ultranationalistiska gift; exceptionalism, med dess implicit rasistiska undertext och dess sexism begravd i en manlighets kult som följt med varje amerikansk medborgare sedan modersmjölken. Men detta har tyvärr varit svårt att utläsa av andra än medvetna observatörer. Demokraterna, övertygade om att de är mindre onda, valde med Clinton som kandidat, möjligen omedvetet, politiskt självmord. De fuskade in henne trots att hon personifierade den finansiella ojämlikhet som råder i dagens USA. Hon var oförmögen att svara på de passionerade rop som hördes över kontinenten, från de unga, arbetarna, desjuka och fattiga, handikappade och äldre. Den Sanders som kunde svara på detta rop frös man ut. Det Demokratiska partiet är dött, kvävda av resterna från sin osmälta hybris. Trump är bilden av misslyckandet, Trump är implosionen av sammanhängande amerikanska partier, Trump betyder mer, inte mindre splittring och hätskhet. Amerika står nu inför enorma och okända risker och utmaningar som saknat motstycke i nutidshistorien.  Landet hade en republik, om de kunde hållit fast i den. Världen kommer få reda på hur tappet påverkar oss.