Återigen verkar det som Ryssland och USA har svårt att komma överens om hur man ska hantera varandras respektive ambitioner. För flera decennier sedan, när det kalla kriget pågick sas det i den amerikanska krigsdoktrinen att; det inte finns något mer egocentrisk än kampen för påtvingad demokrati. Den kampen blir snart offer för sin egen propaganda. Den tenderar då att ansluta sig till ett absolut värde som snedvrider visionen om att göra gott och dess fiende blir allt som sägs vara annorlunda.Idag ignorerar Obama gamla visheter. Hade Ungernrevolten och Pragvåren hanterats idag hade världen varit i brand. För idag är konfrontation lösningen. Washington vet att Ukraina alltid har varit en känslig fråga för Moskva. De Ukrainska ultranationalister som kämpade med Tredje riket under andra världskriget dödade 40 000 ryska soldater och kommunister. De genomförde fortfarande ett hemligt krig tillsammans med CIA så sent som 1951. Pavel Sudoplatov, sovjetisk underrättelsechef, skrev till exempel år 1994: Ursprunget till det kalla kriget är nära sammanflätat med västerländskt stöd för nationalistiska strömningar i de baltiska områdena och västra Ukraina.
När Gorbatjov kom överens med Väst om den tyska återföreningen, där kruxet var hur ett enat Tyskland skulle kunna stanna kvar i Nato, försäkrade USA: s utrikesminister Baker honom att det inte skulle finnas någon förlängning av Natos jurisdiktion i österled. Gorbatjov upprepade ett flertal gånger i förhandlingarna att en förlängning av Nato är oacceptabelt och Baker svarade att han och USA höll med. Detta är anledningen till att Gorbatjov nu offentligt har stött Putin på Krim; den gamle rävens förtroende för Väst var eroderat och han kände sig förrådd.
Så länge som Washington trodde att ryska ledare blint skulle vara som Jeltsin gav de emellertid Ryssland små geopolitiska tjuvnyp. Jeltsins angrepp på det ryska parlamentet år 1993 var självfallet berättigat i västerländsk media. De mordiska angreppen på Tjetjenien av Jeltsin och sedan av Putin behandlades som ett litet lokalt problem, med moraliskt stöd från George Bush och Tony Blair. Tjetjenien är inte Kosovo, sa Blair efter hans möte med Putin år 2000. Och efter 2001 blev det ett krig mot terrorn. Men om man läser Tony Woods bok om Tjetjenien inser man att landet hade haft de facto självständighet 1991-94. Dess folk hade observerat hur snabbt de baltiska republikerna hade fått självständighet och ville samma sak för sig själva. Men Baltikum beboddes av kristna européer som vi kunde identifiera oss med, Tjetjenien kunde vi inte en stava till.Så Väst lät Groznyj bombas bort; övergreppen översteg med lätthet de begångna under belägringen av Sarajevo eller massakern i Srebrenica. Våldtäkter, tortyr, hemlösa flyktingar och tiotusentals döda var tjetjenernas öde. Tjetjener, palestinier, irakier, afghaner, pakistanier är alltid av ringa betydelse och kontrasten i kraft mellan Västs inställning till kriget i Tjetjenien och annekteringen av Krim häpnadsväckande.
Krimaffären orsakade två krigsrelaterade dödfall, och majoriteten av befolkningen vill helt klart att vara en del av Ryssland. Västs reaktion har dock varit motsatsen till reaktionen rörande Tjetjenien… Varför? Eftersom Putin, till skillnad från Jeltsin, vägrar att acceptera till exempel Natos löftesvidriga utvidgning, vägrar sanktioner mot Iran och Syrien, vill ha rubel i oljehandeln osv, och som ett resultat av detta har han blivit ondskan förkroppsligad. Detta års Hitler i Västpressen. Och allt detta för att han har beslutat att bestrida amerikanska hegemonin genom att använda samma metoder som vi i Väst nyttjar. Betänk bara Frankrikes upprepade räder och annekteringar i Afrika eller USA:s framfart i Sydamerika.
Om USA insisterar på att använda Nato-medlemskap som en magnet för att dra till sig Ukraina, är det troligt att Moskva kommer lösgöra den östra delen av landet från den nuvarande statsbildningen. De politiker i Ukraina som verkligen värdesätter landets suveränitet bör välja äkta självständighet samt en positiv neutralitet: dvs. varken vara en leksak åt Väst eller Moskva.
