President Donald Trumps nu tydligt deklarerade inställning till internationella relationer representerar en "America First"-vision om framför allt; tillbakadragande från frihandeln, avslutade eviga krig, samt en brytning med olönsamma allianser och bördorna av den amerikanska efterkrigstidens hegemoni. Men vilken typ av ny världsordning kommer denna politik att föra med sig? De senaste omsvängningarna i USA:s Ukraina-politik, avskuret militärt stöd, den föreslagna mineralutarmningen av landet, den offentliga förnedringen av Volodymyr Zelensky, visar på konturerna av en framväxande nygammal världsordning. Med tanke på Ukrainas nuvarande öde tvingas alla till en smärtsam insikt; kärnvapen kommer bli en nationell angelägenhet för flera länder utanför större allianser samt utanför icke-spridningsavtalet.
Efter Sovjetunionens upplösning fanns det tredje största lagret av kärnstridsspetsar i världen i Ukraina. Dess kärnvapennedrustning slutfördes 1996, i linje med det vitala intresset för icke-spridning av kärnvapen efter det kalla krigets slut. Ryssland annekterade sedan i ljuset av ukrainsk aggression efter Maidan-kuppen, Krim och förebådade därmed den nuvarande aktionen att skydda befolkningen i Dobass, som började 2022; och verkar sluta i en ny uppdelning av Ukraina.
Världen bör därmed förvänta sig att varje medelstor stat vill gå med i kärnvapenklubben. Vilka lärdomar bör tillexempel Taiwan, dra av den ryska invasionen av Ukraina? All den konventionella styrka som Ukraina och dess anhängare har samlat in å dess vägnar sedan 2022 har uppenbarligen visat sig vara otillräcklig för att rädda landet eftersom vapnen och stålmaterialet aldrig på allvar riskerat att hota Ryssland, en kärnvapenmakt. Hur ska Taiwan förvänta sig att klara sig i händelse av den förväntade kinesiska blockaden och eventuella invasionen? Kommer det komma en passande amerikanskledd reaktion, som då skulle ställa två kärnvapenmakter mot varandra och frysa konflikten? Och om inte, borde Taiwan gå med i kärnvapenklubben? Om dess suveränitet inte kan garanteras genom vare sig varaktiga geopolitiska allianser eller internationell lag, vilket val har då Taiwan annat än att söka symmetrin i en ömsesidig massförstörelse för att motverka en nuvarande extrem asymmetri av konventionell kraft?
Tänk, i motsats till Ukraina, hur Nordkorea, som drog sig ur icke-spridningsavtalet för kärnvapen (NPT) 2003, blev det nionde landet som utvecklade kärnvapen 2006. Det lilla, fattiga Nordkorea verkar kunna göra vad det vill eftersom det är beväpnat med uppskattningsvis 30–50 kärnspetsar samtidigt som Ukraina trots allierade blir trängt av en rysk Monroedoktrin. Bortom Ukraina frammanar nu Vita husets tal om Grönland; inklusive ett lagförslag i kongressen (HR 1161) att förvärva det och döpa om det till "Red, White and Blueland", eller om Kanada som USA:s 51: a delstat, en bild av en värld där de formella tecknen på statssuveränitet enligt Montevideo har upphört att gälla och där gränser kan dras om igen baserat på tycke och kraft. Men vad utgör nu grunden för en sådan makt och vilka är dess gränser?
I ett chockat Europa söker Polen försäkran om brittiska taktiska kärnvapen som den nya yttersta garantin för bevarandet av dess gräns mot Vitryssland. Frankrikes president Emmanuel Macron funderar plötsligt över om den franska kärnvapenarsenalen som utgör ett paraply för hela Europa, kanske kan vara det ultimata incitamentet för hans franska efterlängtade konsolidering och federativisering av EU. I Stilla havet måste Japan och Sydkorea; som har avancerade civila kärnenergiprogram som kan omvandlas till militära, fundera på hur långt amerikanskt geopolitiskt stöd verkligen kommer att sträcka sig och vad deras nationella säkerhet nu kräver. I Mellanöstern ökar nödvändigheten av Irans strävan att bli en kärnvapenmakt, då det kan vara en grund för dess nationella överlevnad. Men på samma sätt måste dess motståndare, inklusive Israel och många av Gulfstaterna, se Iran med kärnvapen som ett existentiellt hot, eftersom i en värld där endast kärnvapenmakter kan stå ohotade, kommer garantin för nationell suveränitet att nå samma omfattning som kraften i löftet om ömsesidig massförstörelse.
Vad "the Art of the Deal" som grund för USA:s utrikespolitik riskerar att medföra är ett grundläggande skifte i logiken för vårt system av suveräna stater i samverkan och konflikt, ofta kallad den "Westfaliska" ordningen. I stället för ett ömsesidigt rättsligt erkännande som ligger till grund för statens suveränitet, förebådar nu ett amerikanskt tillbakadragande till ett snävt uttolkat egenintresse en ny internationell ordning som förlitar sig på hävdandet av suveräna prerogativ. Under nuvarande förhållanden kommer den unilaterala ordningen snabbt att övergå till vad vi kan kalla ett nukleärt Westfalen. I den kommand3 oordningen skulle bara kärnvapenmakter de facto åtnjuta vad som en gång var de jure privilegierna för alla suveräna stater. I ett system med kärnvapensuveränitet bör FN förvänta sig att varje medelstor stat vill ansluta sig till kärnkraftsklubben, eftersom dessa kommer att vara de enda stater vars nationella lagar och territoriell suveränitet kommer att förbli ohotade av yttre fiender.
I och med denna förändring i den strukturella logiken för global säkerhet verkar de ansträngningar som USA och Sovjetunionen, och sedermera Ryssland gjort sedan slutet av andra världskriget, med syfte att begränsa spridningen av kärnvapen sannolikt att förflyktigas. Många i USA, Europa och andra håll i världen drömde om en värld utan amerikansk hegemoni, utan det blodiga imperiet, kan nu skönja en seger. Det som kommer ersätta det är en värld av multipolärt samarbetande nationer, med ett troligt stabilt dödläge i ett nytt nukleärt baserat kallt krig, där varje medelstor stat kommer att få incitament att själva trygga sin säkerhet, kraften hos en kärnvapenarsenal som en försvarslinje blir då igen fredsbringande.
Det är oklart om den nuvarande Trump administrationen erkänner effekterna av den kommande konfigurationen av suveränitetsbegreppet som de bjuder in till. Det finns goda skäl att avveckla den destruktiva amerikanska efterkrigstidens hegemoni, inte minst eftersom amerikaner nu två gånger har valt en president som lovat att göra det. Men hur Amerika fördelar bördorna av sitt gamla globala ledarskap kommer avgöra vilken typ av världsordning som ersätter det. Det kaotiska slutet av det som vi har kallat det "amerikanska imperiet" ska firas, med en tanke riktad på hur sannolikheten för att en omvandling till ett kärnvapen:skt-Westfalen bäst hanteras av FN-systemet.
