Efter större delen av den nuvarande fasen på kriget i Ukraina pågått, avslöjade nyligen general Mark Milley av misstag, att fredssamtal kan vara ett bra alternativ till att fortsätta ett blodigt krig för att i slutänden ändå uppnå samma resultat. Något nu även Washington Post börjat skriva. Detta gör det mer acceptabelt i Washington, D.C., att viska att han diplomati är rätt väg mot fred. Men världen är ännu långt ifrån att tacka varenda principiell fredsförespråkare på jorden som har uttryckt den diplomatiska åsikten öppet sedan åratal tillbaka. Det har heller inte ännu blivit acceptabelt att erkänna vem och vilka som hade rätt om tidigare krig. Koreakriget är en adekvat jämförelse, även det ett mycket destruktivt debacle med bara ett möjligt slutscenario. Smarta människor förutspådde vad som skulle hända i början men då som nu lyssnade ingen på deras röster, inte ens under åren efter det att miljoner dödades för ett tillstånd som kunde uppnåtts 1950.
När vi når 2023 och andra krig, större och mindre, fortsätter utan ände i sikte börjar opinionsundersökningarna göra vad de alltid gör, mäta krigströtthet. Som med Vietnam, Afghanistan och Irak, börjar nu Nato-ländernas väljarmajoritet förklara hur krigen aldrig borde påbörjats. Avseende Ukraina tyder detta på en viss förmåga att bry sig om människor men främst handlar det om en förmåga att inse det enkla sambandet; krig och militär kostar pengar. Denna insikt kan ändå visa sig vara ett otroligt värdefullt tankemässigt genombrott hos väljarna. Insikten om kostnad bryter nämligen krigsdoktrinen främst princip: Du ska döda fler trupper för att inte redan ha döda trupper dött förgäves. Men i fallet med Ukraina är det bara vapen som skickas, inte trupper. Ingen föreslår att skicka fler vapen för de redan skickade vapnens skull. Så därmed finns möjligheten att Natoländernas allmänhet vänder sig mot detta krig betydligt snabbare.
När allmänheten vänder sig mot ett krig börjar dock den Västliga mediasfären söka efter krigsröster. Det här är rösterna från människor som stött flertalet katastrofala krig och i flertalet fall sett krigen förloras men som återigen får ge kommentarer, om än med vissa reservationer, om hur kriget i just Ukraina kan vinnas. Är det riktigt vältränade får de även in något om vikten av att börja planera ett krig även mot Kina, eller Iran. Idag har samma människor som skamlöst kampanjade för att hjälpa Irak och Afghanistan och Libyen och Syrien genom att förstöra dessa länder återkommit i syfte att sälja in en ”räddning” av Ukraina. Så en anledning att det aldrig fanns något erkännande av de många individer som hade rätt om hur kriget skulle sluta innan det började är att döljs i debatten.
Naturligtvis fanns det människor inom det militära etablissemanget som lite i det tysta erkänner att den pågående sommaroffensiven inte skulle nå sina påstådda mål, och påpekade problemen med Ukrainas strategi från före dag ett och naturligtvis har det funnits människor på båda sidor av det pågående kriget som påpekat att det inte finns någon seger i sikte för någondera sidan. En av anledningarna till att fredsaktivister har en sådan otrolig grad av precision i sina analyser är att de tittar på vad militärer viskar och läcker, snarare än att de upprepar vad som är enbart en krigspolitikens hype. Men i medias belönas som alltid berättelser om snabba segrar, och problem får inte finnas för än år senare, i de akademiska fotnoterna.
Men de människor som får fram från dag ett att krig gång på gång på gång kommer sluta illa tystas, ty ingen vill höra om välgrundade analyser om faktorer som hur mycket pengar tjänas på vapen, hur många röster som kan vinnas i val på att vara hård mot en ”fiende”, hur många intervjuer kan fås av krigsretoriker i politiken, eller till och med hur många år och kroppar som kommer krävas för att uppnå något som helst syfte. Andra faktorer som ofta beaktas inkluderar risken för kärnvapenapokalyps, de ekonomiska avvägningarna, de hinder som skapats för globalt samarbete, miljöförstörelsen, skadorna på den politiska kroppen och samhället i stort, och naturligtvis möjligheterna till att nå en lösning utan att döda, med bättre slutresultat dessutom. Men media tjänar på att rapportera om förstörelse och propaganda säljer valsegrar. Komplexa diskussioner om diplomatins möjligheter måste helt enkelt marknadsföras bättre.
