Taktik utan strategi är suset före nederlaget

Västmakterna verkar inte längre ha någon hållbar strategi för att få till ett slut på Ukrainakriget. Det bästa Väst kan göra att hålla Ukraina på livsuppehållande behandling. Men, som Sun-Tzu uttryckte det, taktik utan strategi är suset före nederlaget. Tänk om Ukraina hade kapitulerat tre dagar efter att den ryska invasionen började i februari 2022, som vissa förutspådde? Republiken Donetsk och Luhansk skulle sannolikt ha fått självstyre inom den ukrainska staten och livet skulle ha fortgått som vanligt för de flesta ukrainare (minus den vanliga beskjutningen mot invånarna i Donbass). Utan tvekan skulle kapitulationen följts av förändringar i Ukrainas politiska ledarskap, politik är ett hänsynslöst spel; medan döden till följd av Rysslands intrång skulle ha varit (ur ett sifferperspektiv) obetydliga jämfört med den massförlust av människoliv som nu skett. 

Eller än bättre, USA och Nato hade förhandlat i god tro med Ryssland om de förslag som lades fram i december 2021 och som syftade till att ta itu med Rysslands uttryckta säkerhetsproblem. Kriget kunde ha undvikits, ukrainsk neutralitet befästs i enlighet med den österrikiska överenskommelsen på femtiotalet och världen kunde ha gått vidare med att lösa andra angelägna problem. Men Nato hade sina "principer" som det måste stå fast vid, frånvaron av pragmatism gjorde att det blev oacceptabelt för västmakterna att nå en kompromiss med Ryssland. Ryssland intog då en "militärteknisk" lösning. Fokus för det västerländska projektet i Ukraina blev då för Nato en möjlighet att "försvaga Ryssland", vilket när dammet lägger sig mycket väl kan bli ihågkommit som den största strategiska missräkningen i det amerikanska imperiets korta historia.

För Ryssland vann faktiskt detta krig redan den 24 februari 2022. Det som fortfarande är osäkert är hur mycket territorium Ukraina ska förlora, omfattningen av döda, graden av förstörelse och de geopolitiska konvulsionerna kommer sig av resultatet. Men den totala hopplösheten i den ukrainska militära försvarsställningen var inte det narrativ som såldes i Väst. Snarare hörde Västs medborgare att Rysslands invasion var oprovocerad, den ryska militären inkompetent, den ryska ekonomin skulle kollapsa, Putin skulle störtas, Ryssland var isolerat, Ryssland är en pariastat, Ryssland håller på att ta slut som nation, Putin är sjuk eller kort och gott: Ukraina "vinner". Resultatet av dessa falska framställningar är att västvärlden inte ser hur Ukrainas handlingar blir mindre och mindre relevanta för situationen övertid tills de att de besegras av Ryssland.

De västerländska ledarnas utgångspunkt, efter decennier av dopp i en anti-rysk propagandakittel, var att överskatta deras egen styrka och en underskatta Rysslands. Detta resulterade i antagandet att införandet av de hårdaste möjliga sanktionerna mot Ryssland skulle vara en lösning, utan att beslutet föregicks av någon egentlig eftertanke kring konsekvenserna. Vad som faktiskt hände var att västvärlden ligger i en feedbackloop; Väst fortsätter att eskalera kriget med ekonomiska och militära medel med en ständigt försvagad och mindre effektiv hand. Ingen positiv feedbackslinga är hållbar, och det blir allt tydligare, att krigshändelserna i Ukraina kommer att resultera i västvärldens undergång som ett stormaktsblock.

Nu är vi emellertid vid den punkt i händelseförloppet där den oundvikliga förruttnelsen av det ukrainska projektet, både inom Ukraina och dess västerländska partners, blir omöjligt att dölja. Under de senaste veckorna har Kievregimen börjat splittras. För det första har vi Oleksiy Arestovich, president Zelenskys strategiska kommunikationsrådgivare som på grund av kommentarer som han gjorde som indikerade att en explosion som dödade 44 civila i Dnipro berodde på att ukrainskt luftförsvar fick sluta. Vi har den ukrainske inrikesministerns och andra topptjänstemäns död i en helikopterkrasch. Vi har också det senaste erkännandet av en medhjälpare till president Zelensky att en ukrainsk förhandlare mördades av SBU (ukrainsk underrättelsetjänst) i mars 2022. Slutligen har vi en utrensning av höga ukrainska tjänstemän inklusive viceministrar och regionala guvernörer gällande anklagelser om korruption. Även om det är oklart exakt vad som utspelar sig i Ukrainas inre politik, verkar det säkert att anta att de sprickor som bildas kommer att vidgas, särskilt med det ständigt växande antalet militära offer som Ukraina har.

I december förra året hävdade Europeiska kommissionens ordförande att över 100 000 ukrainska militärer har dödats (i genomsnitt över 350 dödade per dag). Överste Douglas MacGregors senaste uppskattning tyder på att över 150 000 ukrainska soldater har dödats (i genomsnitt 450 dödade per dag). En färsk underrättelseuppskattning av tysk och israelisk militär underrättelsetjänst tyder på att Ukraina förlorar hundratals soldater som dödas varje dag bara i striden om Bakhmut. Det är svårt att undvika slutsatsen att Ukraina lider fruktansvärda förluster

Vad som är verkligen är chockerande är det uppenbara förhållandet mellan ryska offer och ukrainska offer. Överste MacGregor föreslår ett förhållande där åtta ukrainare dödas för varje ryss. Även om det är omöjligt att bekräfta detta, verkar det troligt att Ukraina lider mycket fler offer än Ryssland av flera skäl. För det första och viktigast av allt, Ryssland har en imponerande fördel i form av formidabel eldkraft, särskilt med sitt artilleri. Många siffror har tillhandahållits av både ukrainska och västerländska källor om denna skillnad, med förhållandet mellan fem och nitton mot ett till Rysslands favör. För det andra är de uppenbara långsamma "framstegen" som Rysslands styrkor gör ett tecken på deras strategi. Nämligen att attackera med sin överväldigande överlägsenhet i eldkraft, först efter det riskera trupper i ett anfall när det bara finns lite motstånd kvar. För det tredje fortsätter Ukraina att förstärka platser som påstås vara "strategiskt oviktiga", såsom Bakhmut, vilket faktiskt underlättar den ryska "demilitariseringen" av Ukraina. Slutligen, och i skarp kontrast till Rysslands situation är den utbildning som ges till ukrainska trupper uppenbarligen otillräcklig för att hinna utveckla de individuella färdigheter och skapa den fysiska uthållighet som krävs av en soldat.

Tillhandahållandet av stridsvagnar till Ukraina är vidare ett relevant exempel på hur fel de blir. Ukraina startade kriget med över 2000 stridsvagnar. Ukraina tog också emot omkring 500 stridsvagnar från sovjettiden från tidigare Warszawapaktsnationer. 100 eller däromkring Challenger, Leopard 2 eller M1 stridsvagnar representerar kanske fyra procent av de stridsvagnar som den redan hade i tjänst eller redan har tillhandahållits. Det är därmed lätt att förstå hur tillhandahållandet av ett litet antal stridsvagnar, med snabbt utbildade besättningar och logistikbördan från flera vagnsplattformar, inte kommer att göra någon betydande skillnad för krigsresultatet.

De sista veckorna av politisk teater i samband med tillhandahållandet av stridsvagnar ska ses för vad det är. En form av lek i syfte att förbereda marken för skuldfördelningen som kommer följa Ukrainas och Natos kommande militära nederlag. Detsamma kan sägas om Angela Merkels senaste kommentarer om Minsk II-överenskommelsen, som ledarna för Ukraina, Tyskland, Frankrike och utan tvekan andra Nato-makter sågs som en mekanism för att köpa tid, snarare än en väg till en fredlig lösning av krisen. Det finns också en förändring i retoriken som utgår från olika maktcentra, såsom USA som varnar för att det kommer att bli "mycket, mycket svårt" att tvinga ut Ryssland från ukrainskt territorium. Samtidigt finns frågan om ansvaret för terrorattacken på Nord Stream. Som rapporterats i Washington Post, har många europeiska tjänstemän kommit fram till att det "för närvarande inte finns några bevis för att Ryssland låg bakom sabotaget", vilket antyder att ett eller flera Nato-länder förstörde en annans energiinfrastruktur. Något som även Seymour Hersh nu också bekräftar.

Som andra kommentatorer och bloggare noterat har de ideologer som kontrollerar västländerna ingen växel för att backa ifrån en konflikt. Den enda vägen är framåt, oavsett kostnad eller hur små chanserna att lyckas än är. Återigen ser vi bristen på pragmatism med Tysklands utrikesminister Annalena Baerbock som nu hävdar att EU-länderna "utkämpar ett krig mot Ryssland."

Rysslands motståndskraft mot den finansiella Armageddon som lanserades har vidare krossat västerlandets övertygelse om dess självklara förmåga att styra världen. USA har målat in sig i ett hörn som de inte kan fly ifrån. Det är svårt att förutse vad som kommer att hända härnäst. Västmakterna verkar inte ha någon hållbar strategi för att få slut på kriget. Det bästa de kan göra är att hålla Ukraina på livsuppehållande krigshjälp medan de försöker komma på något; detta i en miljö där Ryssland ökar trycket på slagfältet och det inhemska trycket på att överge Ukraina ökar. Men som Sun-Tzu uttryckte det, taktik utan strategi är suset före nederlaget. Det bästa alternativet skulle vara att de västerländska nyckelspelarna, i synnerhet president Biden, söker omedelbara och villkorslösa förhandlingar med president Putin utan förhandsvillkor. Det värsta alternativet skulle vara att fortsätta eskaleringscykeln, som i slutändan kan leda till en direkt konflikt mellan Nato och Ryssland, och potentiellt kärnvapenkrig.

Tysk överlevnad och krigsbocken

Tvisten mellan kanslerkansliet och utrikesministeriet om Tysklands framtida nationella säkerhetspolitik fortsätter. Enligt rapporter är det osannolikt att utrikesminister Annalena Baerbock kommer att kunna presentera ett strategidokument inför säkerhetskonferensen i München (17-19 februari) som Tyskarna ursprungligen planerade och detta då på grund av oenighet i viktiga frågor, som t.ex. om Berlins framtida nationella säkerhetsråd kommer att stå under kanslerkansliets eller UD:s överinseende. Hur säkerhetsstrategin kommer att förhålla sig till de två viktiga amerikanska strategidokumenten, publicerade förra året, är också oklart. USA:s nationella säkerhetsstrategi och dess nationella försvarsstrategi karaktäriserar inte Ryssland, utan Kina som den primära motståndaren, mot vilken även EU-allierade stater bör vidta åtgärder. Baerbock håller helt med om detta, medan förbundskansler Scholz är betydligt mer återhållsam. 

Fram tills nu har den nationella säkerhetsstrategin, f.ö. den första som någonsin formulerats av en tysk regering, utarbetats under överinseende av Baerbocks utrikesministerium. Ursprungligen var planen att få den antagen under koalitionens första regeringsår. Sedan, för att dra till sig största möjliga internationell uppmärksamhet bestämdes ett publiceringsdatum strax före säkerhetskonferensen i München. Men sedan en tid tillbaka har det varit uppenbart att inte heller denna deadline kommer hållas. Den 19 december rapporterade kanslerkansliet att de stoppat dokumentet som Baerbock var på väg att lämna in för godkännande. Det sades att utkastet var för fragmentariskt, med hänvisning till mer än 30 punkter som fortfarande måste hanteras, samt att det var "för eurocentriskt."

En av de allvarliga kvarstående konfliktfaktorerna är att tyska UD misslyckats med att inkludera federala stater och inrikesministeriet i utarbetandet av strategin. Med tanke på att dokumentet förväntas inkludera sådana aspekter som intern säkerhet, skydd av kritisk infrastruktur och civilt försvar, skulle det få allvarliga konsekvenser för de federala staterna om de inte fick yttra sig.

En nyligen genomförd analys av Federal Academy for Security Policy, dvs. den tyska regeringens centrala strategicentrum vid försvarsministeriet, påpekas att utarbetandet av den nationella säkerhetsstrategin inte bara måste ta hänsyn till inhemska maktfaktorer utan även utländska. I det här fallet fäster de särskild vikt vid de två nyckelstrategidokumenten som publicerades förra året i USA; den överordnade nationella säkerhetsstrategin och dess underordnade nationella försvarsstrategi, som koncentrerar sig på militär och försvar. Båda utgör tydliga ramar som Berlin på något sätt bör överväga om man ska undvika och därmed (o)avsiktligt hamna i allvarliga utrikespolitiska konflikter med cheferna i Washington.

De två amerikanska strategidokumenten har nämligen utsett en tydlig hierarki av motståndare i Washingtons globala världsdominanspolitik. Följaktligen får Ryssland för närvarande en ansenlig mängd uppmärksamhet på grund av kriget i Ukraina, men det är faktiskt Kina som är den långsiktiga huvudfienden enligt USA. Kina är "den enda konkurrenten" i hela världen, "med både avsikten" och kraften att "omforma den internationella ordningen" till USA:s nackdel, enligt denna nationella säkerhetsstrategi. Därför är alla medel tillåtna, rules based och no rules based "för att konkurrera ut" Kina. 

Enligt tyskarnas analys, nyttjar Washington tre metoder för att genomföra detta. För det första strävar man efter att "stärka den inrikespolitiska grunden." Det säkrar den kritiska infrastrukturen och försörjningskedjorna, samt intensifierar sina cybersäkerhetsåtgärder och försöker få det största försprånget inom området för avancerad högteknologisk industri. Dvs. protektionism. Social motståndskraft är också viktigt om konflikten eskalerar. Vid sidan av att stärka den ekonomiska och sociala grunden strävar även Biden-administrationen efter att skapa "avskräckning". För det tredje, och slutligen, strävar de efter att involvera (tvinga, hota, utpressa) sina "allierade ... och partners" i nämnda åtgärder.

Som tyska försvarsdepartementet noterar är den amerikanska nationella försvarsstrategin baserad på ett koncept som karakteriseras som "integrerad avskräckning". Detta hänför sig till "att kunna avskräcka rivaler och fiender", tillsammans med allierade partners, "över olika regionala sfärer, olika konfliktområden och olika områden för krigföring." Detta kräver i sin tur "förmågan att upprätthålla strider. -beredda väpnade styrkor" & "om avskräckningen misslyckas, för att kunna gå segrande ur en militär konflikt." 

Detta koncept är naturligtvis inget nytt. Men under de senaste åren har USA kraftigt begränsat det till sin militära komponent, inklusive kärnvapen, detta påverkar naturligtvis också lydriket Tyskland. Därför måste Tyskland inte bara finna ett svar för att hantera, till exempel, USA:s krav på en sammanhängande europeisk och Stillahavsområdessäkerhet utan också slösa miljarder mer i långsiktiga investeringar avseende sin militära kapacitet. Tyskland vill också enligt förslaget som ska läggas sluta ignorera den växande betydelsen av kärnvapen. En modern kärnvapenavskräckning måste enligt tyskarna nu diskuteras. Modern eller omodern, slutet blir lika slutgiltigt oavsett.

Detta är emellertid inget som stör Baerbock. Hon önskar öppet att Tysklands militärbudget måste sättas kategoriskt till två procent av BNP, eller snarare vara flexibel, orienterad mot Bundeswehrs mycket snabbt ökande behov. En grön militarism? En ytterligare pågående tvist kretsar kring var det nya nationella säkerhetsrådet ska sitta. Oklart är fortfarande om det ska läggas under kanslerkansliet eller utrikesdepartementets regi.  

Det som förblir mest oklart och farligt är om den kinesiska politiska tvisten har lösts. Under Baerbocks ledning har utrikesministeriet lagt fram ett förslag som beskriver Tysklands framtida strategi i förhållande till Kina, ett dokument som föga förvånande var förenligt med USA:s inneslutningsstrategi och saknar helst skrivningar som ser till Tysklands och EU:s behov. Kansler Olaf Scholz däremot har Tysklands ekonomis primära intressen i åtanke. Den tyska fordons- och kemiska industrin, är strukturellt beroende av lätta affärer med Kina. Å andra sidan, enligt hans eget erkännande, är Scholz övertygad om att en "multipolär värld" håller på att växa fram, vars uppgång är oundviklig. Det handlar inte bara om Kinas växande styrka, utan också om det ständigt växande inflytandet från länder som Indien, Indonesien, Vietnam, Sydkorea, såväl som länder i Afrika och Sydamerika. I den multipolära världen måste EU kämpa för att behålla sin strategiska suveränitet. Genomförandet av en oberoende Kina-politik, som avviker från USA:s politik i betydande aspekter, skulle vara ett möjligt lackmustest för om Tyskland och EU har en självständig överlevnadsinstinkt kvar. 

Intressesfär och diplomati

Från det ögonblick som ryska trupper gick in i Ukraina fanns det bara två möjliga utfall av R2P interventionen. Ukraina skulle kunna nå en diplomatisk lösning som återställer dess fysiska östra gräns (dvs. Ryssland annekterar stora delar av östra Ukraina till floden Dnepr och etablerar en landbro till Krim), och därmed bestämt återupprättar sin geopolitiska roll som en ukrainsk buffertstat mellan Nato och Ryssland. Eller, efter förluster på slagfältet och diplomati, skulle Ryssland kunna dra sig tillbaka till sin ursprungliga gräns av februari 2022, och Ukraina skulle kunna bestämt återupprätta sin geopolitiska roll som en buffertstat mellan Nato och Ryssland, med fokus på Nato.

Från och med december av i år, trots mycket väsen om kärnvapenkrig och regimförändringar, är detta fortfarande de enda två realistiska resultaten av all död. Diplomati är nödvändigt och diplomati är tillräckligt för att lösa krisen i Ukraina. Tills alla parter inser att, och kommer överens om att sätta sig ner, kommer den alltmer effektiva köttkvarnen att fortsätta mala. Krigets nuvarande form är en repris av 1900-talets erövring av territorium i form av försåtliga landframryckningar med vapen från 2000-talet. Det kan inte fortsätta i det oändliga. Båda sidor kommer att få slut på unga män att döda.

Rysslands mål med sin invasion har aldrig varit ett snabbt avslut och ej heller aldrig inkluderat en ockupation av Kiev. Kriget har alltid varit för till för att vidga buffertzonen ”Ukraina” mellan Ryssland och Nato. Detta problem för Putin blir ständigt mer akut när Nato bygger vidare i Polen. Även om det inte var maktlöst att förhandla under Sovjetunionens fall, lovades Ryssland att NATO inte skulle expandera österut, en lögn, och nu är Warszawa heligt Nato-territorium, lika välsignat som Paris, Berlin och London, oberörbart av utländsk invasion.

Det ryska motdraget är att fördjupa gränsen mot Ukraina och göra det strategiskt omöjligt för Nato att passera snabbt och med kraft. Kriget skulle utkämpas med Nato på ukrainskt territorium. Tanken vid att Sovjetunionen lurades 1989–90 är kärnan i Rysslands konfrontation med Väst i Ukraina och ingen avslutning på den kampen kommer äga rum utan erkännande av en ny zon. Det är därför som varje plan att driva Ryssland tillbaka till gränserna som var före februari 2022 skulle vara en kamp och en omöjlig seger att uppnå för Ukraina, oavsett hur mycket amerikanska vapen de än må ha.Ryssland vill ha den östra delen av Ukraina som buffertplats. Den vill ha Krim och kanske Odessa som rastplatser för att köra norrut in i Natos invaderande flank om det någonsin skulle bli så. Invasionen av Ukraina är handling som handlar om strategisk överlevnad i Rysslands sinne (västerlandet behöver inte gilla det eller hålla med, utan för att förstå det). Det är inte en fråga om att förlora eller vinna som det framställts i den västerländska pressen, utan en fråga om bokstavligt liv eller död i den pågående kampen med NATO. Det finns inget förtroende, efter 1989, från rysk sida. 

Rysslands plan är beroende av att bekämpa Ukraina, och därmed USA via proxykrig, inte hamna i direkt konflikt med det militärt överlägsna USA och hela Nato. Trots alla löften är Ukraina inte medlem i Nato och kommer sannolikt inte att bli medlem inom en snar framtid, och därför är det enda sättet att med säkerhet föra Amerika in i kampen på marken eller i luften med hjälp av ett kärnvapen. Det öppnar dörren för vad som helst; tills det där svampmolnet dyker upp är Ryssland och USA ett gift par som bråkar men begränsar sig till arga ord och en och annan kastad maträtt. Sätt i gång med den där kärnvapenknappen och en partner eskalerade från sena utekvällar med pojkarna till en fullfjädrad otrohetsaffär affär. Vad som helst kan alltså fortfarande hända, och Rysslands plan kan inte motstå "vad som helst" i form av USA:s direkta ingripande. Alltså inga kärnvapen. Ryssland kommer slåss på ett konventionellt sätt.

Sanktioner spelar ingen roll, det har de aldrig gjort. Från dag ett har USA:s införda energisanktioner spelat ut till Rysslands fördel ekonomiskt när oljepriserna steg. Saker och ting kan komma sättas på sin spets nu när vintern sätter i gång på allvar men det är ett inhemskt EU problem som USA sannolikt helt enkelt kommer att ignorera. Saker och ting löste sig även så att "någon" behövde spränga Nordstream 2 för att Tyskland skulle tvingas klara sig utan rysk energi för att upprätthålla sanktionerna, sanktioner som bara är en Potemkinkuliss för den amerikanska allmänheten, inte en begränsning av Rysslands förmåga. Putins uppmaning till diplomati kommer bara ske om kostnaderna fortsätter att öka för Ryssland. Kriget kommer slitna ut båda sidor. Nya trupper från USA gav den brittiska och franska sidan fördelen vid det avgörande slutspelet under första världskriget, men om USA hade stannat hemma 1917 skulle kriget ha varit, militärt sett, oavgjort.

Ryssland vet att inget annat än ett Nato-anfall kan flytta dem från östra Ukraina och därför har de inget incitament att lämna. Putin har från de första skotten kalibrerat sin invasion för att inte ge USA en anledning att gå med. Ryssland skjuter missiler mot Ukraina, Ukraina kräver antimissilvapen från USA. Amerika kan enkelt rädda sin självutnämnda roll som försvarare av Ukraina med dessa vapenpaket, tillsammans med några specialstyrkor och CIA-paramilitärer. Var är de ryska strategiska bombplanen? Var är det globala kriget mot ukrainsk sjöfart? Var är ansträngningarna att stänga Ukrainas västra gräns mot Polen? Var är den gigantiska Röda armén som Nato har förväntat sig ska in i Västeuropa i 70 år?

Att erövringen av Ukraina behandlas som en liten krigsövning och inte ett Världskrig säger oss mycket. Inget av detta är någon stor hemlighet. Slutet på kriget i Ukraina, ett diplomatiskt sådant, är tydligt nog för Washington. Biden-administrationen verkar emellertid, skamligt nog, inte att med kraft uppmana till diplomatiska ansträngningar utan i stället försöka åderlåta ryssarna som om detta var Afghanistan 1980 igen, samtidigt som de ser tuffa ut och Joe Biden blir ännu en krigspresident. Precis som med Afghanistan 1980, verkar USA redo att kämpa tills de sista lokala krigarna (förse dem med precis tillräckligt med vapen för att undvika en förlust) innan de står inför det oundvikliga förhandlade slutet, en skamlig position då och en skamlig en nu. En multipolär värld av intressesfärer har återvänt; erkänn detta faktum med diplomati och stoppa dödandet. 

Over by Christmas. 2028.

1914 sas det att kriget skulle vara över till julen. De nationella politiska och militära ledarna som engagerat sina nationer i krig; vare det Vietnam, Balkan, Afghanistan eller Irak, gjorde det som regel eftersom de var övertygade om att striderna skulle bli korta och avgörande. Särskilt amerikanska presidenter, presidentrådgivare och högre militärledare slutade aldrig tänka på att en nationell säkerhetspolitisk strategi, om den överhuvudtaget existerade, består bäst i att undvika konflikter om inte nationen attackerades direkt. Det senaste offret för denna snabba krigs-mentalitet är Ukraina. I avsaknad av en kritisk analys av Rysslands nationella makt och strategiska intressen, betraktade amerikanska militära ledare och deras politiska chefer Ryssland genom en snäv fokuserad lins som förstärkte USA:s och ukrainska styrkors kraft men ignorerade Rysslands strategiska fördelar; geografiskt djup, nästan obegränsade naturresurser, hög social sammanhållning och den militärindustriella förmågan att snabbt skala upp sin arsenal. 

Ukraina är nu en fullskalig krigszon som är föremål för samma behandling som de amerikanska väpnade styrkorna tillfogade Vietnam på 1960-talet och Irak samt Afghanistan under de senaste decennierna. Elnät, transportnät, kommunikationsinfrastruktur, bränsleproduktion och ammunitionslagringsplatser förstörs systematiskt. Miljontals ukrainare fortsätter att fly från krigszonen i jakt på säkerhet, med olycksbådande konsekvenser för Europas enskilda nationer och ekonomier.

Samtidigt begår Biden-administrationen och EU upprepade gånger den oförlåtliga synden, i ett demokratiskt samhälle, att vägra berätta sanningen för folket: i motsats till västerländska mediers populära visa om ”ukrainska segrar, medier som vidare blockerar all information som motsäger segervisan, vinner Ukraina inte och kommer heller inte att vinna detta krig. Månader av massiva ukrainska offer, till följd av en oändlig serie meningslösa attacker mot ryskt försvar i södra Ukraina, har på ett ödesdigert sätt försvagat de ukrainska styrkorna. Förutsägbart nog blir Natos europeiska medlemmar, som bär den tyngsta bördan av krigets inverkan på deras samhällen och ekonomier, allt mer besvikna på Washingtons ukrainska proxykrig. Den europeiska befolkningen ifrågasätter öppet sanningshalten i pressens påståenden om den ryska staten och amerikansk närvaro i Europa. Miljontals flyktingar från Ukraina, i kombination med handelskonflikter, vinster på amerikansk vapenförsäljning och höga energipriser kommer nu istllet att vända den europeiska opinionen mot både Washingtons krig och Nato.

Ryssland har också genomgått en förvandling. Under de första åren av president Putins mandatperiod organiserades, utbildades och utrustades de ryska väpnade styrkorna uteslutande för att hålla sig med ett nationellt territoriellt försvar. Men genomförandet av den särskilda militära operationen (SMO) i Ukraina har visat att detta tillvägagångssätt är otillräckligt för Rysslands nationella säkerhet under 2000-talet. Inledningsfasen av SMO var en begränsad operation med ett snävt syfte och begränsade mål. Den kritiska punkten är att Moskva inte hade för avsikt att göra mer än att övertyga Kiev och Washington om att Moskva skulle kämpa för att förhindra Ukraina att gå med i Nato, liksom upphöra med attackerna på sina medborgare i östra Ukraina. SMO byggde dock på ett antal felaktiga antaganden och avvecklades efter Boris Johnsons veto mot ukrainska förhandlingar med Moskva. Tyvärr uppnådde SMO:s begränsade karaktär därmed enbart motsatsen till det resultat som Moskva önskade, vilket förmedlade intrycket av svaghet snarare än styrka.

Efter att ha dragit slutsatsen att Washingtons beredskap att förhandla och kompromissa var utan giltighet, meddelade Putin STAVKA att de skulle utveckla nya operativa planer med nya mål: för det första att krossa den ukrainska fienden; för det andra att undanröja alla tvivel i Washington och de europeiska huvudstäderna om att Ryssland kommer att etablera sig som segrare på sina egna villkor; och för det tredje att skapa en ny territoriell status quo som står i proportion till Rysslands nationella säkerhetsbehov. När den nya planen väl hade lämnats in och godkänts gick Putin med på en operation för att försvara ryska territoriella vinster med minimala styrkor tills de nödvändiga resurserna, kapaciteten och personalen hade samlats för fler avgörande operationer. Putin utsåg också en ny militär chef, general Sergej Surovikin, en hög officer som förstår uppdraget och har tänkesättet som kan leverera en militär framgång.

Den kommande ryska offensiva fasen av konflikten kommer ge en glimt av den nya ryska hållbarheten som nu växer fram och dess offensiva kapacitet. När detta skrivs är 540 000 ryska stridsstyrkor på väg att samlas i södra Ukraina, västra Ryssland och Vitryssland. Siffrorna fortsätter att växa, men siffrorna inkluderar redan 1 000 raketartillerisystem, tusentals taktiska ballistiska missiler, kryssningsmissiler och drönare, plus 5 000 bepansrade stridsfordon, inklusive minst 1 500 stridsvagnar, hundratals bemannade fastvingade attackflygplan, helikoptrar och bombplan. Denna nya styrka har inte mycket gemensamt med den lilla ryska armé som intervenerade för nio månader sedan den 24 februari 2022.

Det är nu möjligt att anta att de nya ryska väpnade styrkorna kommer att utformas så de kan utföra strategiskt avgörande operationer. Den nya ryska styrkan kommer sannolikt att hämta inspiration från det operativa ramverk som rekommenderats i Öst sedan 2007. Det ryska militära etablissemanget kommer att bestå av betydligt större styrkor på plats som kan genomföra avgörande operationer med relativt kort varsel samt med minimal förstärkning och förberedelse. Med andra ord, när konflikten är över kommer Washington och Väst ha motiverat den ryska staten att bygga upp sin militära makt, raka motsatsen till den ödesdigra försvagning som Washington avsåg skapa när de inledde sin militära konfrontation med Moskva.

Men ingen av dessa händelser borde förvåna någon i Washington. Bidens tal i Warszawa, som effektivt krävde ett regimskifte i Moskva, visade med oönskad tydlighet att Biden-administrationen ser utrikespolitik i termer av strategi. Likt en dum general som insisterar på att försvara varje tum territorium till sista man bekräftade Biden USA:s åtagande att motsätta sig Ryssland och eventuellt alla nationalstater som inte lyckas mäta sig med globalismens hycklande demokratiska standard, oavsett kostnaden för det amerikanska folket, oavsett om det gäller bevarandet av säkerhet eller välstånd. Bidens tal i Warszawa var bara känslor och fastnade i ideologin om en moraliserande globalism, ack så populär i Washington, London, Paris och Berlin. Men för Moskva var talet detsamma som en karthagisk fredsplan. Bidens "ta inga fångar"-utrikespolitik innebär att resultatet av nästa fas i det ukrainska kriget inte bara kommer att förstöra den ukrainska staten. Det kommer också att rasera de sista resterna av efterkrigstidens Västliga liberala ordning och skapa en dramatisk förändring av makt och inflytande över Europa, särskilt i Berlin, bort från Washington till Moskva och, i begränsad utsträckning, till Peking. Effekterna kommer i det korta att bli katastrofala, särskilt för de i Väst redan utsatta. Vi kommer att behöva gå igenom fasa och hunger innan förhandlingarna börjar, en aktiv politisk handling av senhet och envishet som representerar Västs politiska och moraliska konkursmässighet.

Historiens evighet

Det finns många böcker i mina bokhyllor. En författare som jag önska påminna om är den ryske biologen Danilevsky, en författare som antog en organisk syn på världen. Mänskliga civilisationer, hävdade han, var organiska varelser som föddes, mognade och dog. Ingen nation eller civilisation kan sägas utgöra "historiens slut". I sitt mest kända verk, med titeln Ryssland och Europa, skisserade han en teori om hur Ryssland och Västeuropa var och är skarpt avgränsade "kulturhistoriska figurer". Olika kulturhistoriska typer, sa han, utvecklades på sina olika sätt. I motsats till teorier om kulturell konvergens jämförde han världen med ett storstadstorg från vilket olika vägar (dvs olika civilisationer) rörde sig ut och in i olika riktningar. Varje kulturhistorisk typ var till sin natur distinkt, och följaktligen var det meningslöst att försöka tvinga den ena eller andra att utvecklas på en annans sätt.

Andra ryssar byggde sedan vidare på Danilevskys teori. 1800-talsfilosofen Konstantin Leontyev, till exempel, antog att civilisationernas livscykler hade tre stadier: primär enkelhet, blommande komplexitet och sekundär enkelhet (förfallsperioden). Blommande komplexitet representerade toppen av utvecklingen. På den internationella nivån innebar detta att man skulle undvika den påstådda homogeniseringen som skulle komma med att alla antog västerländsk liberalism, och i stället fira en mångfald av olika civilisationstyper. "Historiens slut" skulle bokstavligen vara slutet på mänsklig utveckling och skulle därför undvikas.

Senare använde eurasianistiska tänkare geologi, botanik, lingvistik och andra studieområden för att försöka ge en vetenskaplig grund för tanken att andan i det ryska imperiet utgjorde en sammanhängande enhet skild från Väst. Ursprungligen utarbetad av ryska emigranter på 1920-talet, kröp eurasianismen sedan in i Sovjetunionen under Brezhnev-eran, och påverkade bland annat etnografen Lev Gumilyov. Gumilyov menade att etniska grupper (etnoi) var ett naturfenomen och att det som passade en grupp inte passade en annan, även om de med vissa komplementariteter kunde bilda en superetnos. Superetnos som var det sovjetiska folket utvecklat, och därmed diatinkt från det superetnos som fanns i Väst.

Sedan Sovjetunionens sammanbrott har civilisationstänkandet blivit de rigueur i Ryssland, Danilevsky och Leontyev är ofta citerade. Tanken att civilisationsskillnader är verkliga och kan bestämmas objektivt är nu allmänt accepterad utanför den mycket snäva kretsen av Rysslands ännu få återstående liberaler. Putin var dock ganska sen med att komma till denna insikt, I början av 2000-talet var han en traditionell västerlänning och talade om Rysslands eventuella integration i Europa. På senare tid har hans ton emellertid ändrats. När han talade på Valdai-klubben i slutet av oktober använde han orden "civilisation", "civilisationer" och "civilisation" ett 20-tal gånger och kommenterade att "verklig demokrati i en multipolär värld i första hand handlar om vilken nations förmåga...jag betonar, vilket samhälle eller civilisation som helst att följa sin egen väg.”

För att markera nämnde Putin Danilevsky och citerade hans uttalande att framsteg ligger i att "vandra på fältet som representerar mänsklighetens historiska aktivitet, att där låta alla gå i alla riktningar", och tillade att "ingen civilisation kan vara stolt över att vara utvecklingens klimax." Putin fortsatte med att efterlysa en "fri utveckling för länder och folk", där "primitiv förenkling och förbud kan ersättas med kulturens och traditionens blomstrande komplexitet." Även om Putin inte sa det, var språket ren Leontyevska. Vissa kommentatorer hävdar att det "nya kalla kriget" mellan Ryssland och Västvärlden skiljer sig från originalet genom att det saknar en ideologisk komponent som liknar konflikten mellan kommunism och kapitalism. Andra hävdar att det finns en sådan komponent och att den består av kampen mellan demokrati och autokrati. Putins tal visar att båda synpunkterna är felaktiga.

Vad är en nation?

Gjort en upptäckt. Den jag upptäckte var Ernest Renan, den franske historikern, bibelforskaren, filosofen, filologen, kritikern och så vidare, människor gjorde många olika saker innan vår moderna civilisation packade in kunskapen i stuprör, bildning blev förlegat, Renan höll en föreläsning på Sorbonne 1882 som finns kvar att läsa här. Han kallade den "Vad är en nation?" Bland dess mer anmärkningsvärda passager är: "L'oubli, je dirais même l'erreur historique, est un facteur essentiel dans la création d'une nation... L'essence d'une nation est que tous ses membres individuels ont beaucoup en commun et aussi qu'ils ont oublié beaucoup de choses."

Renan hade särskilda skäl för att föra fram dessa förvånansvärt raka tankar. På 1880-talet höll Frankrike på att omstöpa sig själv till en modern nation. Dess regionala identiteter och dialekter, Bretagne och Breton, Alsace och Alcacien, Occitanie och Languedoc etcetera, var antika hinder för detta projekt. Det avvikande måste dämpas och med tiden avlägsnas från den nationella diskursen, som om de vore oönskade bildstoder av en avvikande Gud.

Jag fann snabbt att Renans tankar om nationalitet var obehagliga och djävulskt sanna på en och samma gång. Det leder oss till hur alla officiella statliga utraderingar av historia ingen vill kännas vid, är berättelser om hur minnen förstörs i skapandet av nya nationer och identiteter. Vad var poängen med att sudda och radera det som varit? Nu ska EU radera minnet av andra världskriget och Sovjetunionens existens. Det började redan när Kerry och de andra västerländska ledarna som var närvarande i Normandie för sju år sedan. De föreslog att ge sina folk en ny version av andra världskriget som var inspirerande av nationell stolthet och framför allt, utan det sanna förflutna, det förflutna där Ryssland och sovjeterna var avgörande och närvarande. Detta har sedan dess förblivit västvärldens gemensamma projekt, ett som vilar på viljan att skapa glömska.

På Ernest Renans tid var det meningen att en breton eller en från Languedoc inte längre skulle bli en breton utan en fransman eller fransk. Detta projekt, som i vissa avseenden var påtvingat, var långtgående och fick ibland möta på ett bittert motstånd. Vår tids glömska är dock lite mer lömsk. Målet är att skapa ett nytt medvetande, som det var på Renans tid, men i vårt 2000-tal ska detta ske genom en radikal inskränkning av våra sinnen, en radikal utarmning av tanken i den nyliberala hegemonis namn. De ska byggas hinder inom den splittrade världsordningen där ingen kan se över dessa krön till de som lever på den andra sidan. Då är det lättare för den nationella propagandan att frodas. I den världen kommer framtiden att vara avgjord och det förflutna alltid föränderligt.

Mediatotalitarismen

Hur långt har mediatotalitarismen nått? Blir yttrandefriheten, typisk för västerländska demokratier, ett offer i det senaste kriget? Troligen, då det med fog kan hävdas att media i västvärlden, i allt som rör den ukrainska konflikten, anammar en tystnadens och lögnens logik. Vi observerar och hör den varje dag. Ett agerande som styrt västerländska medier och politiker avseende Ukraina sedan 24 februari 2022. Minns att för de som inte lever på Ekots redaktion började kriget redan 2014, i och med kuppen som ägde rum i Kiev mot Janukovitj. Även om det inte fanns något respektabelt med den här mannen och han var notoriskt korrupt, inte ens Putin gillade honom, hade han blivit legitimt vald i ett val som övervakades och godkändes av OSSE:s observatörer. Maidan utgjorde därför störtandet av en laglig och legitim regim med stöd av Europa och USA, mindre än ett år före ett nyval som sannolikt skulle ha tagit honom bort från maktens grytor oavsett. Denna illegala handling ledde till Moskvas motreaktion, som åter annekterade Krim. På samma sätt var det Kievs diskriminerande handlingar och sedan dess militära operationer mot det rysktalande ukrainska folket i Donbass som provocerade ryssarna att gå in. Att förneka dessa fakta är att skriva under på en västerländsk berättelse som totalt förvränger den historiska verkligheten.

På liknande sätt, om Ryssland tydligt attackerade Ukraina i början av 2022, gjorde de det efter en lång process av amerikanska provokationer (vägran att avbryta utvidgningen av Nato till öst, vägran att förhandla med Moskva om en ny säkerhetsarkitektur i Europa) och ukrainska provokationer (lansering av offensiven i Donbass den 17 februari). Washington visste att Ukraina var en "röd linje" för ryssarna och att de skulle reagera. USA är därför lika ansvarigt för denna konflikt som Moskva. Naturligtvis, när detta skrivs anklagas författaren omedelbart för att vara pro-ryss och för att förmedla Kreml-propaganda. Detta är argumentet med vilket västerländska politiker och media diskvalificerar alla, inklusive denna bloggs författare, som försöker presentera en version av fakta som ligger mycket närmare verkligheten än deras propaganda. Jag försöker dock inte försvara Ryssland, utan söker att finna vägar ut ur krisen. Det förefaller mig viktigt att uppmärksamma den allmänna opinionen på den stora manipulation av information som vi bevittnar på grund av de västliga mediehusens väloljade maskineri. Men de senare och deras europeiska reläer (politiker, media, pro-ukrainska Fella-aktivister) vill inte att denna diskurs ska vara hörbar och arbetar energiskt för att kväva den.

Jag var en ung under det kalla kriget och jag har inga illusioner om det totalitära sovjetsystem som vi i Väst kämpade mot och som tack och lov kollapsade. Men under de senaste trettio åren har saker och ting förändrats. Ryssland är inte längre Sovjetunionen. Ändå görs allt för att säkerställa att vi fortsätter att analysera Ryssland genom det gamla prismat från det kalla kriget. Därför är det nödvändigt att notera att västvärlden under trettio år inte har slutat att håna ryssarna, att ljuga för dem, att införa sanktioner mot dem och att ge dem lektioner i "demokrati", utan att tillämpa dem själv. Mitt kall är att beskriva världen som den är och inte som jag vill att den ska vara. Det är därför jag ofta är kvalificerad som en hatad Cassandra, inte lyssnade på av politiker eller journalister. 

"L’humanité est maudite, si pour faire preuve de courage elle est condamnée à tuer éternellement. Le courage, aujourd’hui, ce n’est pas de maintenir sur le monde la nuée de la Guerre, nuée terrible, mais dormante dont on peut toujours se flatter qu’elle éclatera sur d’autres. Le courage, ce n’est pas de laisser aux mains de la force la solution des conflits que la raison peut résoudre ; car le courage est l’exaltation de l’homme, et ceci en est l’abdication. Le courage pour vous tous, courage de toutes les heures, c’est de supporter sans fléchir les épreuves de tout ordre, physiques et morales, que prodigue la vie. Le courage, c’est de ne pas livrer sa volonté au hasard des impressions et des forces ; c’est de garder dans les lassitudes inévitables l’habitude du travail et de l’action. Le courage dans le désordre infini de la vie qui nous sollicite de toutes parts, c’est de choisir un métier et de le bien faire, quel qu’il soit : c’est de ne pas se rebuter du détail minutieux ou monotone ; (...) Le courage, c’est d’être tout ensemble et quel que soit le métier, un praticien et un philosophe. Le courage, c’est de comprendre sa propre vie, de la préciser, de l’approfondir, de l’établir et de la coordonner cependant à la vie générale. (...) Le courage, c’est de dominer ses propres fautes, d’en souffrir, mais de n’en pas être accablé et de continuer son chemin. Le courage, c’est d’aimer la vie et de regarder la mort d’un regard tranquille ; c’est d’aller à l’idéal et de comprendre le réel ; c’est d’agir et de se donner aux grandes causes sans savoir quelle récompense réserve à notre effort l’univers profond, ni s’il lui réserve une récompense. Le courage, c’est de chercher la vérité et de la dire ; c’est de ne pas subir la loi du mensonge triomphant qui passe, et de ne pas faire écho, de notre âme, de notre bouche et de nos mains aux applaudissements imbéciles et aux huées fanatiques."

Jean Jaurès, "Discours à la Jeunesse"

Exemplet med den ukrainska krisen är en perfekt illustration på detta mod. Jag tvivlar inte på att historien under de kommande åren eller decennierna kommer att visa att denna kris medvetet provocerades fram av USA för att försvaga Moskva och att de lydiga européerna fogligt följde dem till skada för våra egna intressen.

Krigspropaganda är i sig inget nytt. Julius Caesar använde den redan under det första århundradet f.Kr.; Katoliker och protestanter använde den i stor utsträckning under de europeiska religionskrigen och Napoleon och hans brittiska motståndare förstod dess betydelse. Det har dock utvecklats avsevärt med våra samhällens inträde i informationsåldern sedan mitten av 1990-talet. Medan propaganda och desinformation länge huvudsakligen var verk av totalitära regimer (Nazityskland, fascistiska Italien, Kommunistiska Sovjetunionen), praktiseras de nu systematiskt av USA, som föredrar att tala om "informationskrigföring". Vi kunde observera detta under det första Gulfkriget (1991), Natos aggression mot Serbien (1999), invasionen av Irak (2003) i strid med FN:s säkerhetsrådsbeslut, interventionerna i Libyen och Syrien (2011) och slutligen, den ukrainska krisen (2014 och 2022). Det har skett en förändring i deras användning under de senaste trettio åren: propaganda och desinformation används lika mycket, om inte mer, av västerländska "demokratier" som av auktoritära regimer. USA, som har stor kontroll över världens kommunikationsmedel, både kanalerna och deras innehåll, orienterar presentationen av så kallad fakta till sin fördel för att uppnå sina politiska mål.

Att därför säga att rysk propaganda styr är att lura sig själv. Även om det är obestridligt att Moskva försöker presentera fakta till sin fördel, har dess handlingar ingenting gemensamt med den verkliga informationskrigsmaskin som implementerats av amerikanerna och ukrainarna. För första gången i historien ljuger "demokratier" och desinformerar mer än auktoritära regimer, vare sig vi gillar det eller inte. I synnerhet utgår vi från, uppenbart felaktigt, att allt som ryssarna säger är en lögn och systematiskt måste förkastas, men att allt som ukrainarna säger är den rena sanningen och inte kan ifrågasättas. Detta är en beklaglig journalistisk ond tro, men dess syfte är att förhindra någon som helt diplomatisk lösning av denna konflikt, eftersom man inte förhandlar med en demoniserad motståndare. Ingen införde sanktioner mot USA för att de orsakade hundratusentals invånares död genom invasionen av Irak och Syrien, inte ens trots de invaderade Irak 2003 i strid med FN:s veto. Ingen kritiserar dem varken för de många offer som orsakats av deras urskillningslösa militära interventioner i "kriget mot terrorismen", eller för att de har återupprättat tortyr som metod. Flisan i ögat och balken i din…

Hur kommer det då att sluta för de inblandade parterna? För USA, som upprättade en fälla för Ryssland i hopp om att snabbt destabilisera, är det en halvseger. Washington har inte uppnått sitt huvudmål, men man har lyckats tämja Västeuropa och göra det till ett än mer uppenbart bihang till Nato. Dessutom har USA lyckats med att permanent försvaga konkurrerande europeiska ekonomier och håller på att utplåna den gamla världens försvarsindustri. Den ekonomiska situationen på andra sidan Atlanten är dock också den mycket ansträngd.

För Ryssland, som medvetet gick i fällan som Washington gillrat, är detta också en halvseger. Militärt var dess initiala aktion ett misslyckande och det lyckades inte vinna en avgörande seger över de ukrainska styrkorna. Dessutom är de nu avskurna från Europa. De är dock inte försvagade till den grad Väst hade hoppats på. Dess ekonomi håller sig väl, dess intäkter växer trots sanktionerna, många länder utanför Västs sfär vägrar att associera sig med västerländsk politik och dess interna ryska nationella sammanhållning har inte blivit lidande. Dessutom är dess armé långt ifrån i oordning och tiden är på Rysslands sida i själva operationsområdet. General Winter gynnar Moderlandet. 

För de europeiska staterna är dock allt sedan 2014 ett stort nederlag, ett nederlag som förstärkts sedan februari och ökat beroendet och cementerat underkastelse inför USA. I enlighet med det amerikanska diktatet har Unionens länder infört sanktioner mot Moskva som fått en allvarlig inverkan på EUs ekonomi. Europa agerar därför helt klart mot sina egna intressen. De har inte längre någon egen vilja, och därför ingen suveränitet. Än värre, samtidigt som de framför sina "demokratiska värderingar", har de inte tvekat att strunta i dem genom att underteckna ett viktigt gaspartnerskap med Azerbajdzjan och Turkiet, blodtörstiga diktaturer som i flera år har visat sin vilja att utrota armenier och Kurder och som har attackerat republiken Armenien samt Syrien utan någon märkbar reaktion från det internationella samfundet.

För Ukraina är detta också ett totalt nederlag. Landet är i ett bedrövligt tillstånd, dess infrastruktur är förstörd, många invånare har flytt utomlands, en del av dess territorium ockuperat och antalet döda och skadade i strid är oroväckande högt. Men låt oss komma ihåg att Ukraina redan innan konfliktens början var en förfelad kvasi-stat, underminerad av korruption och kriminalitet, ledd av eliter som, liksom Zelensky och hans följe, aldrig slutat berika sig själva till skada för landets utveckling och befolkningens välbefinnande, detta är sant sedan självständigheten (1991). Att spela amerikanernas spel har bara påskyndat erosionen av rättsstasstabilitet.

Men allt går nu mot sitt slut. Eftersom den ukrainska armén är helt beroende av västerländsk finansiering, skulle en minskning eller ett upphörande av biståndet få den att kollapsa på några veckor, vilket tvingar Kiev att förhandla med Moskva. Då lagren sinar kommer vi snart dithän. Slutligen, jag tror inte på ett kärnvapenkrig. Varken Moskva eller Washington vill ha det. Men det finns en risk att Kiev agerar förhastat för att eskalera konflikten, vilket det polska debaclet nyligen visade på. Ryssland och USA är dock särskilt vaksamma på riskerna för att denna okontrollerbara regim hamnar utom kontroll. Paradoxalt nog kan man här lita på den amerikanska militären. De vet att ett kärnvapenkrig är bad for business helt enkelt.